Annons

Minnet av en massaker

För 37 år sedan upptäckte han det fasansfulla: 909 män, kvinnor och barn hade druckit cyanid och dött i djungeln. Nu vill han bygga ett museum på platsen. Café flyger till Jonestown i Guyana och landar i en konflikt mellan myndigheterna som vill tysta ner händelsen och mannen som vill att döden lever kvar.

Text Henrik Brandão Jönsson
Foto Anders Kristensson
Dela (0)
Tweeta
Annons

Det tvåmotoriga propellerplanet landar med en tung duns på den smala asfaltsremsan. Utanför rusar den gröna djungeln förbi. Där bakom ligger gränsen mot Venezuela. Och här ligger den gudsförgätna guldgrävarbyn Port Kaituma, en ort som gett mer guld än någon annan i Sydamerika de senaste åren. Guyanas guldfeber har gjort att den lilla byn gått från några hundra invånare till över 3 000 på bara tio år. Det har gått fort. Nästan för fort. Byn lider av sanitära problem, grundvattnet är förgiftat och risken för kolerautbrott är överhängande.

På vardera sida om den leriga huvudgatan står risiga träkåkar på pelare för att det ska fläkta bättre under husen. I en av kåkarna har Carlton Daniels sin gamla järnhandel. Den har funnits ända sedan 1966 då britterna lämnade Guyana och lät den före detta kolonin bli ett självständigt land.

Carlton Daniels är den person i Port Kaituma som hade mest att göra med Jonestown. I dag är han 68 år gammal, en senig man med gråsvart hår och tunn, tunn mustasch. Då, när Jim Jones och hans anhängare kom till djungeln, var det av Carlton Daniels som församlingen handlade cement, taggtråd, diesel och verktyg.

– Jag misstänkte alltid att något inte stod rätt till där inne. Men så fort jag frågade så log medlemmarna och svarade ”Pastor Jones är fantastisk”, berättar Carlton Daniels.

Jag frågar om han kan ta oss ut till Jonestown. Jag vill se det. Platsen där världens största kollektiva självmord ägde rum. Men Carlon Daniels skakar bara på det där gråsvarta håret.

– Allt är igenväxt. Där finns inget att se. Djungeln har tagit allt.

För 37 år sedan var allting annorlunda. Då var Jonestown ett exemplariskt självhushållande samhälle mitt i djungeln. Och då var Gerry Gouveia en ung stridspilot i Guyanas flygvapen. På kortvågsradion kom det plötsligt ett meddelande om att det hade varit skottlossning på landningsbanan i Port Kaituma. Hans befäl rusade in på flygbaskontoret och beordrade honom att genast flyga till den avlägsna byn i djungeln. De visste att den amerikanska sekten People’s Temple låg i närheten och var oroliga för att någonting hänt amerikanerna.

För att undvika att bli beskjuten gick Gerry Gouveia ned med sitt militärplan i cirklar ovanför den lilla landningsbanan. Han hörde ingen skottlossning, men såg personer som rusade fram och tillbaka på marken. När han landat sprang lokalbefolkningen bort till militärplanet. De bar på en skottskadad kvinna, en avhoppare från People’s Temple, en amerikanska.

– Ta med henne och lyft, lyft! Det har gått snett här, skrek flygplatschefen.

På landningsbanan såg Gerry Gouveia den amerikanska kongressledamoten Leo Ryan skjuten till döds. Bredvid honom låg en kameraman från amerikanska NBC och två reportrar. De hade rest med kongressledamoten för att rapportera om ett möte med sektledaren Jim Jones, men hade också skjutits till döds.

Synen chockade Gerry Gouveia. Men han gjorde som de sade, tog med sig den skottskadade kvinnan och flög tillbaka till Georgetown. Där ville hans befäl att Gerry Gouveia skulle återvända till Port Kaituma, men det hade blivit mörkt och det fanns ingen belysning på landningsbanan i djungeln.

Först dagen efter, när solen gått upp, kunde det guyanska flygvapnet flyga in. De möttes av den värsta synen i landets historia. Sektledaren Jim Jones hade övertygat sin församling om att den sista dagen var kommen och blandat ett bål med den amerikanska saften Kool-Aid och cyanid. När den unge stridspiloten kom till Jonestown låg det vita uppsvällda kroppar överallt i värmen. Det såg ut som att de sov.

Piloten Gerry Gouveia är i dag en av Guyanas rikaste affärsmän, men för 37 år sedan blev han det första ögonvittnet till pastor Jim Jones (höger) självmordsmassaker.

Jim Jones växte upp i Indianapolis och gick i början av 1950-talet med i kommunistpartiet, samtidigt som han lockades av baptismen. När Jim Jones var 25 år lämnade han politiken och bildade en egen församling som han kallade People’s Temple. Hans revolutionerande idé var att välkomna både vita och svarta familjer till sin församling. När två hus klottrades ned med nazistiska hakkors i Indianapolis åkte han hem till de svarta familjerna och tröstade dem, samtidigt som han försökte övertala de vita familjerna att inte göra som alla andra och flytta till vitare områden. Jim Jones predikade om The Rainbow Family och uppmuntrade sin församling att adoptera barn från Koreakriget. Själv föregick han som gott exempel och adopterade tre flickor från Sydkorea, en amerikan från ursprungsbefolkningen och en svart pojke. Jim Jones och hans fru var det första vita paret i Indiana att adoptera en svart pojke, och borgmästaren i Indianapolis imponerades och utsåg honom till chef för stadens nämnd för mänskliga rättigheter.

Jim Jones popularitet sammanföll med domedagsprofetiorna om ett kärnvapenkrig och han började leta efter en säker plats i världen att flytta sin församling till. Han fann miljonstaden Belo Horizonte på det brasilianska höglandet och reste dit för att undersöka den. Han gladdes över att Brasilien lyckats genomföra den rasblandning som skapat ett sådant motstånd i USA och ville flytta dit, men språket och byråkratin gjorde det svårt. I väntan på ett bättre alternativ flyttade Jim Jones församlingen från det konservativa Indiana till det mer liberala Kalifornien.

I San Francisco blev People’s Temple snabbt en succé och inom kort hade han sju församlingar runtom i Kalifornien. Han kallade sin religion för apostolisk socialism, vilken han beskrev som den protestantiska motsvarigheten till den katolska kyrkans befrielseteologi som uppmuntrade till klasskamp. Jim Jones popularitet gjorde att alla ville vara hans vän. San Franciscos borgmästare utsåg honom till ordförande för stadens bostadsprogram för fattiga och han deltog vid välgörenhetsmiddagar med president Jimmy Carters fru. Han umgicks även med USA:s vice president. Året var 1976, och det var två år kvar tills den charmiga pastorn med kolsvart hår skulle beordra tidernas största massjälvmord.

Jim Jones kometkarriär gjorde att San Franciscos dagstidningar började nysta i vad People’s Temple var för något. De intervjuade avhoppade församlingsmedlemmar som vittnade om att de utnyttjats både emotionellt och sexuellt. När artiklarna publicerades blev Jim Jones vansinnig och dammade av ett projekt som legat i byrålådan ända sedan han var i Brasilien. I samband med den resan hade han gjort ett kort stopp i den dåvarande brittiska kolonin Guyana och gillade att landet hade engelska som första språk. Jim Jones tog kontakt med den marxistiske presidenten som tagit över efter att engelsmännen lämnat Guyana 1966 och döpt om landet till Co-operative Republic of Guyana. Han undrade om People’s Temple var välkomna och presidenten tackade omedelbart ja, med en baktanke. Sedan britterna lämnat landet hade en gränsdispyt med Venezuela blommat upp och presidentens tanke var att Venezuela aldrig skulle våga anfalla det lilla landet om det bodde amerikanska medborgare i närheten av gränsen. Guyana arrenderade ut tolv kvadratkilometer mark till sekten och i början av 1974 flyttade de första familjerna dit för att skapa ett kollektivjordbruk.

Tidningsartiklarna i USA hade avslöjat att pastor Jones utnyttjade de kvinnliga församlingsmedlemmarna sexuellt och att han hävdade att han var pappa till flera av barnen i församlingen. I ett av fallen hade han gått så långt att han begärde vårdnaden för en pojke, vars riktiga pappa var församlingens jurist. Jim Jones lyckades få med sig den sexåriga pojken till Guyana, men hans mamma stannade kvar i San Francisco. I stället flyttade den riktige pappan med till Jonestown för att övertala pastor Jones att lämna tillbaka pojken. När han vägrade vände sig pappan till de amerikanska myndigheterna och möttes överraskande av motstånd. Till och med USA:s vice president försvarade Jim Jones och menade att han inte gjort sig skyldig till något kriminellt. Den ende i kongressen som intresserade sig för fallet var demokraternas ledamot Leo Ryan. Han hade varit borgmästare i San Francisco och alltid misstänkt People’s Temple för att vara en sekt som lurade människor.

Annons

Drömmen om det perfekta socialistiska samhället i den sydamerikanska djungeln slutade med en katastrof. Av de 909 människorna som dog i sektmordet var 304 barn.

Att ta sig från Georgetown till Port Kaituma är ett äventyr. Åttio procent av Guyanas yta är täckt av orörd regnskog och det finns inga asfalterade vägar. Antingen reser man i två dagar med ett fraktfartyg som går längs kusten och uppför en av floderna eller så flyger man dit på en timme i ett propellerplan som max kan ta tolv passagerare. När massinvandringen till Jonestown kom igång sommaren 1977 bodde det inte mer än ett hundratal familjer i Port Kaituma. De flesta tillhörde ursprungsbefolkningen eller var före detta afrikanska slavar som arbetat vid britternas magnesiumgruva. När Guyana blev självständigt stängde britterna gruvan och alla i byn blev arbetslösa. Att nöden var stor när de amerikanska regnbågsfamiljerna anlände gjorde att de blev väldigt väl mottagna. Flera familjer i Port Kaituma adopterade bort sina barn till People’s Temple.

– Mina föräldrar hade inte råd med mat till alla barnen. Mina tre yngsta syskon lämnades över till pastor Jones, berättar Caroline George.

Hon bor i ett slitet trähus vid den lilla flygplatsen i Port Kaituma och berättar att hennes syskon var tvungna att kalla pastor Jones för daddy.

– Han ändrade även deras efternamn till Jones, berättar hon.

I takt med att Jonestown växte blev Jim Jones allt mer maktgalen. I San Francisco hade han haft sju församlingar och en massa välgörenhetsmöten att hålla reda på. I Jonestown hade han endast en församling på cirka tusen personer. Han lämnade ingen i fred och predikade nätterna igenom, hög på amfetamin, om att Jesus hade uppstått i honom och att hans plikt var att sprida socialismen. Från att ha varit en karismatisk pastor som predikade mot rasismen i USA hade Jim Jones förvandlats till en misstrogen sektledare som hyllade Kuba och Sovjetunionen i Guyanas fuktiga djungel.

Han beordrade männen och kvinnorna att arbeta i tvåskift och byggde en damm till att föda upp fiskar och ett grisstall med 600 grisar. Han uppmanade medlemmarna att odla potatis, lök, tomater och aubergine, och längs ingången planterade han en allé av apelsinträd. De flesta familjerna var nöjda med livet och kände att de gjort rätt. De hade lämnat det konservativa USA och sökt sig till socialismen i Guyana. De enda som klagade var familjerna som hade barn. För att förstärka sin makt hade pastor Jones förbjudit familjerna att bo tillsammans. Männen fick sova för sig och kvinnorna och barnen för sig. Han motiverade uppdelningen med att den höjde arbetsmoralen i kollektivet, men i själva verket utnyttjade Jim Jones separationen till att söka upp kvinnobarackerna om kvällarna och välja ut någon som han ville frälsa. En gång när en kvinnlig medlem vägrade att ha sex med honom blev han vansinnig och släpade med henne till kvällsmässan. Inför hela församlingen tvingade han en av de manliga medlemmarna att ha sex med henne på altaret.

Först när vårdnadstvisten skärptes förstod han att han inte längre kunde räkna med skydd från vare sig USA:s eller Guyanas regering. Han började då med predikningar som han kallade White nights och som var konspiratoriska påhopp där han anklagade USA för att vilja förgöra hans socialistiska församling. Ofta frågade pastor Jones de vita och svarta familjerna, som var allt från arbetarklass till övre medelklass, om de någonsin sett ett lika rättvist samhälle som det i Jonestown.

– Nooooooo! Neeeeeever! svarade församlingen.

En kväll fick Jim Jones för sig att testa medlemmarnas lojalitet och blandade ett bål i ett oljefat av den amerikanska drycken Kool-Aid. Han sa att den röda saften innehöll ett gift och att församlingen skulle begå ett ”revolutionary suicide” för att visa sin trohet för honom och socialismen. Hans närmsta män delade ut drycken och efteråt gick Jim Jones runt i raderna och bad medlemmarna att sträcka ut sina tungor. Den som inte hade druckit var inte röd om tungan. Efter att det gått en halvtimme skrattade Jim Jones och berättade att han bara testat deras lojalitet.

 

Carlton Daniels visar en skiss över Jonestown. Pastor Jones förbjöd männen att sova i samma baracker som sina fruar. Men om kvällarna besökte pastorn själv kvinnobarackerna och valde ut någon att ”frälsa”.

Annons

När den unge stridspiloten Gerry Gouveia upptäckte självmordsmassakern var han 21 år och tjänade några tusen kronor i månaden. I dag är han en av Guyanas rikaste affärsmän och äger flygbolaget Roraima Airways som tjänat stora pengar på att transportera ut personal och utrustning till guldgruvorna i Guyana. Pengarna har han investerat i hotell och restauranger i den vackra kolonialstaden Georgetown, samt anlagt en ekologisk äventyrsresort vid en av landets floder. Nu vill Gerry Gouveia bygga ett museum där Jonestown en gång i tiden låg.

– Om vi inte berättar vad som hände där, och vad som ledde fram till det, kan det hända igen, någon annanstans, varnar Gerry Gouveia.

Han har lämnat in ett förslag till landets turistmyndighet, men som myndigheten gett avslag på.

– De kallar mitt förslag för dark tourism. De vill att folk ska glömma Jonestown, men det går inte att glömma Jonestown. Jag kommer att bära med mig bilderna fram till den dagen jag dör, berättar den erfarne piloten.

Dark tourism är en term som myntades av professor J John Lennon vid Glasgow Caledonian University för nästan tio år sedan och som sociologer använder när de forskar om varför vi människor dras till det makabra. Professor Lennon menar att det ligger i vår natur och erkänner att han själv är ett offer för dark tourism. När han var i Paris för några år sedan passade han på att besöka platsen där Lady Diana dog i en bilkrasch.

– Det finns något mäktigt med att vara på en plats där något sådant ägt rum, säger han.

Andra exempel på dark tourism-platser är Ground Zero i New York, The Killing Fields i Kambodja och Rwanda Genocide Memorial. Även Holocaust Memorial i Berlin och Cu Chi-tunnlarna i Vietnamn brukar räknas hit. För tre år sedan skapade en annan brittisk forskare vid universitetet i Lancashire ett institut som enbart forskar kring dark tourism. Forskarens benämning på fenomenet är att dark tourism är ”en kommersialisering av döden” och tar exemplet från Flight 93 som dödskraschade på ett fält i Pennsylvania under elfte september-attackerna.

– Kort efter kraschen sålde bönderna turer ut till fälten, men i dag finns där ett offentligt minnesmonument, säger Philip Stone vid Institute for Dark Tourism.

En annan som intresserat sig för fenomenet är den amerikanske journalisten Jason Feifer. Han arbetade mitt emot Ground Zero i New York och häpnades över hur många personer som tog selfies där. För att utreda fenomenet skapade han en blogg där han samlade bilder som turister tagit på sig själva. Bloggen döpte han till The Selfies at Serious Places och den innehåller alltifrån bilder på personer som tagit en leende selfie utanför Tjernobyl till en japansk turist som gör segertecken framför en sänkt ubåt på Pearl Habour Memorial. Jason Feifer försvarar ändå dark tourism-resenärerna.

– Jag tror de flesta söker sig till de här platserna av ren nyfikenhet, menar han.

Men chefen för Guyanas turistmyndighet, Indranauth Haralsingh, vill inte ha några nyfikna turistströmmar till Jonestown. Myndigheten har redan gett avslag på Gerry Gouveias ansökan om att få bygga ett minnesmuseum.

– Jag har diskuterat frågan förut och vill inte in på det spåret igen. Dark tourism är inget som Guyana stödjer. Vi vill hellre marknadsföra vår ekoturism. Vi har en fantastisk djungel och Sydamerikas största djurliv. Ingen annanstans i världen är chansen större att se en leopard än här.

Jag berättar att museet i Auschwitz, som drivs av den polska staten, varje år lockar över en miljon besökare som vill lära sig mer om de grymheter som begicks under andra världskriget. Fast turistchefen är inte intresserad.

– Jag tycker inte att vi har något att lära av Jonestown. Det är inte heller vårt ansvar. Vad som inträffade här var en amerikansk tragedi på vår mark. Vi har inget med det att göra.

Men att Jonestown skulle kunna bli en populär dark tourism-destination råder det ingen tvekan om. Problemet är att komma dit. Vi tvingas övertala den pensionerade järnhandlaren Carlton Daniels att visa oss var det överväxta Jonestown ligger. Som motkrav vill han att vi hyr en fyrhjulsdriven jeep eftersom den leriga vägen som leder dit svämmat över under regnperioden. Han ber oss också att vi kontrakterar en man med motorsåg som kan öppna upp en stig åt oss i djungeln.

– Jonestown är helt igenvuxet. Vi måste slå oss fram, säger Carlton Daniels.

Vi går med på den gamla järnhandlarens krav. På väg genom djungeln i riktning mot Jonestown berättar Carlton Daniels om dagen då allt gick snett.

Carlton Daniels har haft sin järnhandel i Port Kaituma sedan 1966. Det var av honom medlemmarna ur People´s Temple köpte material för att bygga Jonestown. I dag är han trött på att de få spår som finns kvar av byn stjäls av besökande turister.

november 1978 flög kongressledamoten Leo Ryan med ett propellerplan till Port Kaituma för att hämta pojken som Jim Jones hävdade att han var pappa till. Pastor Jones välkomnade kongressledamoten och visade stolt upp lägret som hade alltifrån eget elverk och radiocentral till mejeri och skola. Leo Ryan lämnade över dokumenten som visade att pojken skulle återföras till hans mamma i San Francisco och pastor Jones tog i hand på att han skulle göra så. Men när ledamoten lämnade lägret flydde en av de kvinnliga sektmedlemmarna desperat med honom.

Några medlemmar, som ville visa sin lojalitet, tog lägrets lastbil och körde efter kongressmannen och den avhoppade medlemmen. De körde till flygplatsen och ställde sig på andra sidan av landningsbanan. Just när kongressledamoten tillsammans med det medföljande filmteamet från NBC gick ombord öppnade de eld. Alla dog, utom avhopperskan, som blev svårt skadad och räddades av den unge stridspiloten Gerry Gouveia.

När Jim Jones fick reda på att några av hans sektmedlemmar dödat Leo Ryan och tre amerikanska journalister på flygplatsen förstod han att det var kört. Kvällen den 18 november 1978 samlade han församlingen till en mässa i paviljongen och blandade ett bål med Kool-Aid. Medlemmarna hade gått genom proceduren flera gånger tidigare och visste hur de skulle göra. Skillnaden var att denna gång blandade pastor Jones cyanid i bålet. Det var dags att begå det revolutionära självmordet.

De första att dricka var bebisarna. De fick den giftiga vätskan sprutat ned i sina munnar med en spruta. När bebisarnas hjärtan slutat slå var det barnens tur. När alla de 304 barnen, varav många var adopterade, hade somnat in drack de vuxna ur bålet. Inom loppet av en timme hade 909 personer dött och låg utspridda i gräset runt paviljongen. En av de sista att gå i graven var Jim Jones. Han bad en av medlemmarna att skjuta honom i huvudet med hans pistol.

– Han var för feg för att ta sitt eget liv, menar Carlton Daniels.

När ryktet om det kollektiva självmordet nådde Port Kaituma blev Caroline George förskräckt och undrade vad som hänt med hennes tre bortadopterade syskon. Hon fixade lift till Jonestown och gick in på området. Myndigheterna hade ännu inte tagit bort liken och hon vandrade över kropparna.

– Det var förfärligt. Till slut orkade jag inte leta längre, säger Carolina George och faller i gråt.

Hon lämnade området utan att ha funnit sina syskon. Antagligen begravdes de i massgraven på Dover Air Force Base i Delaware, USA.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på dem, säger hon.

Två veckor efter att världens största sektmord ägt rum tog sig Carlton Daniels in på området. Den amerikanska militären hade flugit ut de 909 kropparna och barackerna låg öde.

– Jag är inte stolt över det, men jag åkte dit för att se om dieselfaten han köpt av mig var kvar. Fast någon annan hade hunnit före mig, erkänner han.

På kort tid plundrades Jonestown på allt. Till och med golvplankorna bröts upp.

– Du kan fortfarande hitta stolar i Port Kaituma som är från Jonestown, säger järnhandlaren och ber chauffören vara uppmärksam.

På vänster sida ska snart ingången till Jonestown dyka upp.

När chauffören ser skylten som spänner över ingången med texten ”Welcome to the People’s Temple – Jonestown” kör han in på den igenväxta vägstumpen och parkerar jeepen. Vi stiger av i hettan och chaufförens kollega drar i gång motorsågen. Han röjer fram en väg i den tropiska regnskogen och den pensionerade järnhandlaren kommer efter med sin machete i högsta hugg.

Efter femtio meter stannar han och pekar.

– Här låg fiskdammen.

I dag är fiskdammen täckt av flera meter höga träd och växter.

Lite längre fram låg lekplatsen. Den är tystad av den fuktiga djungeln. Efter ytterligare några hundra meter genom grönskan slår mannen av motorsågen och det blir tyst. Vi har kommit fram till den plats där turistmyndigheten halvhjärtat satt upp en skiss över Jonestown och rest en sten för att hedra de döda.

– En sten!? Vi vill ha ett museum, säger Carlton Daniels.

Det enda som hörs är cikadorna som varnar de andra djuren för att vi är här. Jag slår bort moskiter från mitt ansikte och torkar svetten i pannan. Det känns som om det är femtio grader och skjortan är redan dyngsur. Den pensionerade järnhandlaren är betydligt starkare än mig och slår sig fram genom buskarna. Han letar efter elverket som låg i centrala Jonestown, precis bakom paviljongen där giftbålet stod. Jag är rädd för ormarna och håller mig på avstånd bakom honom. När han går in under några stora, svalkande träd skriker han.

– Jag har hittat det! Här är Jonestowns hjärta!

Carlton Daniels rafsar undan löven och visar delar av generatorn som ledde elverket i byn. Den är genomrostig och det går knappt att se vad som är vad. Jag lägger ändå handen på generatorn för att känna att jag verkligen varit i Jonestown. Om jag varit en äkta dark tourist hade jag nu plockat fram min mobil och tagit en selfie, men jag gör det inte. Det känns för makabert. Bara några meter från den här platsen delade Jim Jones ut plastmuggarna med den röda saften.

Jag går omkring vid det gamla elverket och inser att nästan allt är borta. Det enda jag hittar är en rostig frysbox, en söndrig spannmålstork och en traktor som rövats på alla lösdelar.

– Snart försvinner nog den också. De amerikanska turister som kommer hit brukar ta en Jonestown-souvenir med sig hem, säger Carlton Daniels.

Det enda som förbryllar den pensionerade järnhandlaren är var betongen tog vägen. Sammanlagt köpte Jim Jones över tusen cementsäckar i hans butik, men när myndigheterna kom in i lägret efter självmordet såg de att allt var byggt i trä. Inte ens grunderna var gjutna i betong. Carlton Daniels tror att Jim Jones använde betongen till att bygga ett skyddsrum mot kärnvapen.

– Kanske ligger det ett gigantiskt skyddsrum här under, säger den pensionerade järnhandlaren och stampar med foten som för att höra om marken är ihålig.

En orm slingrar förbi och vi bestämmer oss för att det är dags att dra oss tillbaka. På vägen tillbaka till jeepen undrar jag varför invånarna i Port Kaituma inte gjort något mer av Jonestown. Det finns inga organiserade turer hit och få vill ens prata om vad som hände. Carlton Daniels lägger macheten i handen och skakar på huvudet.

– Byborna tror att det vilar en förbannelse över Jonestown, säger han och stiger in i jeepen. Inte ens guldgrävarna vågar sätta sin fot här.

Dela (0)
Tweeta

Laddar