Jordskott-aktuella Moa Gammel: ”Folk stör sig på att jag är högljudd”

Tobias Ivarsson | Publicerad 2015-02-23 17:25 | Lästid: 7 minuter

Ena stunden slänger hon käft med plumpa världskändisar i Cannes – den andra förgyller hon svenska biodukar med både polisfilmer och komedier. Nu ser vi henne i SVT:s Twin Peaks-liknande tv-serie Jordskott. Läs Kristofer Ahlströms intervju med Moa Gammel – tidigare publicerad 2011.

* * *

Det är en helt vanlig yachtfest under filmfestivalen i Cannes sommaren 2011. Stjärnspäckad gästlista: från Kanye West till Jamie Foxx. Den senare går runt och delar ut djävulshorn till tjejer han gillar. Moa Gammel får dock inga.

– You’re too white for me, förklarar Foxx.

Svenskan replikerar:

– And you’re too rude for me!

Gammel och hennes reskamrat – Sahara Hotnights-sångerskan Maria Andersson – blir nästan utkastade. Men en 21-årig miljardär har fattat tycke för Maria och ser till att de får stanna kvar.

Hela trippen har sett ut så här. Gammel och Andersson åkte hit utan ackreditering, men med en naiv förhoppning om att kunna planka eller snacka sig in på ställena. (”Det är säkert lugnt”, resonerar Moa Gammel. ”Jag har alltid kunnat ta mig in, om det så innebär att krypa genom ventilationstrummor för att komma in till spelningar.”)

Det går såklart inte. Stopp i dörren överallt. Till slut lyckas fotografen och regissören Jens Assur fixa in dem på en båtfest, en mingeltrist tillställning där amerikaner tävlar i visitkort och namndroppande.

Men Moa och Maria är inte där för att nätverka. I stället tar de över dj-båset, och Maria Andersson börjar kräma David Bowie på högsta volym. Så de blir utslängda och utskällda och hatade av alla – utom tre kvinnor (en trio höga Hollywoodhöns), som tar med dem därifrån. Plötsligt öppnas dörren till alla fester, inklusive den med Jamie Foxx och djävulshornen.

Det finns flera poänger och nycklar till Moa Gammel i den här rätt enkla anekdoten. Hon är extrovert och tar plats, har integritet och en snabb käft – och, kanske framför allt, är naturbegåvad när det gäller att ta sig in i nya sammanhang och sällskap.

– Som liten var jag väldigt blyg, säger Gammel. Men det var nyttigt att leva i skuggan av starkare personer och kompisar. Det gjorde mig till en iakttagare snarare än deltagare, lärde mig hoppa mellan olika världar. Jag har jobbat med film, teater, pluggat på Handels. Jag dras till ytterligheter och märkliga personlighetsgallerier.

”Det blir kul att se hur Los Angeles funkar. Jag brukar gå bra ihop med amerikaner.”

* * *

Moa Gammel, 30, växte upp i Stockholm och skådisdebuterade i större sammanhang när hon som tolvåring spelade Annika i Pippi Långstrump på Dramaten. Längre fram väntade tv-såpan Vita lögner – och på senare år har hon etablerat sig på bioduken i filmer som Underbara älskade, Johan Klings Puss, Sommaren med Göran och Irene Huss-serien (där Gammel spelar kriminaltekniker).

Den obligatoriska Hollywoodfrågan, då? Jo, Moa Gammel sneglar ditåt.

– Jag har konstigt nog aldrig varit i Los Angeles, men har många bekanta där. Som Joel (Kinnaman) och Alex (Skarsgård). Det blir kul att se hur det funkar. Jag brukar gå ihop bra med amerikaner, de är också extroverta och högljudda.

Full koll. Som ung var Moa Gammel ganska blyg, men det har hon haft nytta av senare: ”Det gjorde mig till en
iakttagare snarare än en deltagare.”

* * *

Vi sitter på övervåningen på Hotell Diplomat i Stockholm. Platsen kan enklast beskrivas som en gentlemannakuvös. Den sortens miljö där alla ljud, vilka som helst, känns malplacerade. Knarriga lädermöbler, inramade av mörka ekpaneler och mörka oljemålningar i alla riktningar, utan en chans för den tryckande sensommardagen att ta sig in från Strandvägen.

– Jag har ändå aldrig fått sola på sommaren, säger Gammel. Jag måste alltid ha solskyddsfaktor 50 och sitta i skuggan för att undvika att ens hudton skiftar under filminspelningen. På film förstärks det där, och det är mycket svårare att sminka ner än upp. Skådisyrket är på många sätt diskriminerande, eftersom man är beroende av sin kropp och sitt utseende: Skulle jag förlora en arm skulle jag verkligen bli typecastad. Och blir man gravid kan man inte ta jobb fyra månader innan födseln eftersom magen syns.

Hur påverkas man av det här?

– Jag har jobbat med vissa skådisar som har blivit för medvetna om hur de ser ut på film och kräver omtagningar av scener för att de kan föreställa sig hur de såg ut i den scenen. Det är jättefarligt att bli för självmedveten och få det kontrollbehovet. Därför kollar jag aldrig mer än en gång på någon film jag gjort. Det är lätt att fastna i något annars, och störa sig på vad man ser.

”Den vanligaste fördomen är att skådisar ljuger bra och kan gråta på beställning.”

* * *

Du har utsetts till Sveriges bäst klädda kvinna av Café. Kan det vara en lite vansklig utmärkelse i skådisbranschen – där varje hänvisning till yta, fåfänga och det världsliga ständigt ska skuldbeläggas?

– Kanske. Dumt nog. Jag tycker att det är synd, för en av de första sakerna man gör när man ska hitta sin karaktär är att tänka: ”Hur ser personen ut? Hur klär hon sig?” Det är en viktig nyckel till vem personen är. Faktum är att jag har ett större behov av att handla kläder när jag gör roller.

Varför då?

– För att stärka min egen identitet och tydligare kunna särskilja mig från karaktären. Det är trist att svensk film inte integrerar mer noggrannhet i hur man bygger karaktärer med klädsel, man ska ju veta och känna till det man skildrar. Att en brat får rosa skjorta och backslick räcker inte, man måste kunna nyanserna i subgrupper.

Vilka frågor brukar du få om ditt jobb?

– Den vanligaste fördomen är den om att skådisar är bra på att ljuga. Många frågar också om jag kan börja gråta på beställning. Det är ju lätt att tro att det är det svåraste med yrket. Alla nya i branschen vill gärna visa att de kan hela känsloregistret och öser på totalt med känslorunk. Men man ska visa toppen av isberget. En riktig person blottar sig aldrig helt och hållet, man vill inte tappa ansiktet.

Men är du bra på att ljuga då?

– Nja, men jag är bra på att överdriva. Jag är som en peseta: man måste ta bort två nollor och dela med fem för att få reda på vad som verkligen hände om något jag berättat. Min sanning är elastisk. Jag hatar realister, de är pessimister.

Blickar framåt – Moa Gammel har många järn i elden.

* * *

Moa Gammel sitter längst ut på soffsitsen med armbågarna stödda mot låren så att händerna kan jobba fritt och yvigt för att liksom dirigera orden när hon pratar. Att hennes röst ligger i de hesare registren misstar jag först för en nästan ständigt halvkvävd gäspning, och därför blir det också en lustig motsägelse att hon, under de fyra timmar som intervjun pågår, inte en enda gång verkar tappa tempo eller ork. Det är en imponerande social uthållighet som jag avundas.

Vi pratar om tiden i andra änden av hennes karriär – spolar oss bakåt genom roller, filmer och pjäser till den tid då Gammels meritlista mest innehöll birollskaraktärer. Jag frågar var man hittar motivationen för att gå till en inspelning och gestalta ”Joggande kvinna”. Hon rycker på axlarna.

– Det är en del av jobbet, helt enkelt. Man kan inte alltid vara huvudkaraktären eller välja, särskilt inte i början. Man vill bara lära sig: det är ju enorm skillnad mellan att provfilma framför en enda person i ett litet rum och att vara på plats med 40 personer, kameror och ljus. Man kan tycka vad man vill om Vita lögner, men det var en skitbra skola.

”Folk stör sig nog på att jag är högljudd. Man kan inte vara kompis med alla.”

* * *

Moa Gammel har utbildat sig grundligt utanför skådespeleriet också. För några år sedan började hon studera till civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm.

Det var först en ”eftersläpande tonårsrevolt mot mina vänsterföräldrar” (Gammel var 25), men visade sig sedan bli ett steg i ledet mot större kontroll över projekten: att så småningom kunna producera, skriva och agera i egna filmer.

Många på Handels har samma ambitioner, menar hon.

– Flera som pluggar där har haft drömmar om att göra något kreativt men tvingats in i en familjetradition där något förutbestämt ska presteras och levereras, säger Gammel. Hederskultur, som man brukar prata om som ett rent invandrarfenomen, finns ju även i överklassen. Det är varsin motpol men med väldigt stora likheter.

Var du en udda fågel där?

– Det är en oerhört konservativ värld, så man får vara där som en maskot eller ett kulturellt alibi. Men om man inte kan döma den som inte är född med pengar, så kan man heller inte döma den som faktiskt är det. Så länge de är medvetna om hur de gynnats. Att födas in i den så kallade överklassen ger ett kontaktnät och ett självförtroende med modersmjölken – två saker som krävs för att ta sig fram, oavsett vilken talang man har.

Gick du på några av de stekiga festerna?

– Jag gick på en enda fest under hela tiden jag pluggade. Då hade man gjort om Internationalen till en skämtlåt. Då gick jag hem.

Öste du ur de personerna när du spelade överklasstjejen Linnea i Sommaren med Göran?

– Ja, det finns personer jag träffat i den karaktären. En del som sett filmen tycker det är ett överdrivet porträtt, men på Handels var det väldigt vanligt att 18-åriga tjejer fick silikonbröst i födelsedagspresent av pappa. Regissören Tarik Saleh sa om min roll att ”Fan vilken obehaglig tjej de hittat, henne måste de castat direkt från Karlaplan!” – och det var nog den finaste komplimang jag kunde få!

Vad var mest positivt med tiden på Handels då?

– Den har varit otroligt nyttig och viktig. Och framför allt något jag gjorde helt av egen vilja. Jag har aldrig gjort något som jag inte velat. Hellre en excentriker i handen än tio lutheraner i skogen. Luther och jante är inte mina vänner, alls. Man måste våga vara egoistisk, våga stå för att bara vilja göra saker man själv har lust till. För om man uppfyller sig själv har man sedan lättare att unna andra något. Som på flygplanen, där man först ska sätta syrgasmasken över sitt eget ansikte så att man kan hjälpa andra. ”Produktiv egoism”, det skulle min självhjälpsbok kunna heta!

Dressad för succé. Moa Gammel har utsetts till Sveriges bäst klädda kvinna av Café och säger att just kläderna är en viktig komponent när hon förbereder sig för roller.

* * *

Apropå dolda världar: Vad lärde du dig om det kriminaltekniska yrket när du praktiserade inför rollen i Irene Huss-filmerna?

– Jag var ute och gick häromdagen när jag plötsligt fick se en person med den speciella typen av väska som innehåller alla krimtekniska verktyg. Den har ett tydligt utseende, men det är inte meningen att man ska veta vad det är, liksom den anonyma bilen som de kör dit i. Personen gick in och ur en port, så där hade det förmodligen skett ett väldigt våldsamt brott. Det var dock bara jag som fattade det, ingen annan visste ju vad de skulle titta efter. Det är inte meningen att allmänheten ska kunna se eller förstå något som kan vara stötande.

Du är ung och framgångsrik i en synnerligen konkurrensutsatt bransch. Har du många fiender?

– Det hoppas jag. Men jag vet inte, man hör så mycket konstigt: Folk stör sig säkert jättemycket på att jag är för högljudd och sticker ut hakan. Men man måste våga välja, man kan inte vara kompis med alla – då är man ju kompis med ingen.

Kristofer Ahlström

Foto: Jimmy Backius

* * *