Erik Haag om årets julkalender: Blir du arg? Skit i att titta då!
Nu har julkalendern Tusen år till julafton premiär. I årets julkalender ser vi den välbekanta tv-duon Erik Haag och Lotta Lundgren resa genom julens historia från år 1015 till 2015.
Vi kontaktade Erik för att dels fråga om julkalendern, om kritiken som julkalendern redan fått – men också om hur hans jular såg ut under uppväxten.
Hur firar du jul i år?
– Med mina barn och min släkt i Sorunda, söder om Stockholm – känt för Sorundatårtan! Sorundatårtan finns inte någon annanstans och receptet är hemligt!
Vad är ditt värsta minne från julafton?
– Jag har faktiskt inte haft så många dåliga jular att minnas, men kanske de där gångerna när jag trodde att jag skulle få något som jag inte fick. Jag var ganska barnslig som barn. Själva poängen med julen var att jag skulle få julklappar och så fick man inte ”rätt” julklapp.
Sen var jag utbytesstudent i Texas när jag var 18, det var ju en väldigt annorlunda jul. Det var ju ingen snö där och såg inte ut som jul på buskstäppen som jag bodde på. Jag bodde hos baptister och det var väldigt mycket fokus på religion. Vi gick i kyrkan flera gånger om dagen den julen. Jag vill inte ha det ogjort, men jag gör det liksom inte när jag själv får bestämma.
Vad gör du på juldagen?
– Jag har aldrig haft den traditionen med att gå ut, men jag vet att folk gör det. Däremot brukar man ofta jaga på annandagen. Jag jagar klövvilt i Sörmland, så på juldagen blir det vildsvin, älg och hjortar.
På vilket sätt är det svårt att göra tv för barn och vuxna på samma gång?
– Jag gick in i projektet med starkt självförtroende från Historieätarna som vi gjorde som ett vanligt historieprogram fast underhållande. Det visade sig ju locka många unga tittare så jag bara körde på med gammalt succérecept!
– Svårigheten är väl snarare att när man berättar om barnens historia så har den inte varit så ljus alltid. Barn har levt i svåra villkor som barnarbete och digerdöden och svält, så svårigheten är att berätta om de ämnena utan att det blir olidligt att titta på. Men vi har samtidigt sett det som vårt uppdrag att berätta historien som den var.
Kan du berätta om någon specifik scen?
– En scen som jag tyckte var väldigt stark för mig var avsnittet som handlar om barnhus på 1700-talet som var som en blandning mellan barnfängelse och en fabrik. Då satt fem barn kring ett bord och så berättade vi att barn lever hårda liv på barnhus och att ett av fem barn dog – och då, när dom hajade att det hade betytt en av dom, så blev det en väldigt stark bild.
– Jag har fått en helt annan förståelse efter inspelningen av julkalendern. Vissa saker fattar man inte när man läser, typ vad barnarbete innebär, men när man ser barn som utför barnarbete blir det en väldigt stark bild och det är kanske styrkan med den här julkalendern som att vi befolkar historien. Vi hoppas att vi gör skillnad för de barn som bär med sig bilderna när de tänker på samma tidsepok framöver.
Erik Haag och Lotta Lundgren i Historieätarna.
Vad är den största skillnaden på julkalendern jämfört med Historieätarna?
– En skillnad är att i Historieätarna var det Lotta och jag som gjorde experimenten, men i julkalendern är det barnen som gör dem. Jag är mer som en som jobbar på typ Astrid Lindgrens värld och ser till att barnen provar på saker.
SVT och Tusen år till julafton har fått viss kritik kring ett par klipp på SVT:s Facebooksida, exempelvis för att det skulle vara vänstervridet. Hur tänker du kring det?
– Att vuxna människor engagerar sig i julkalendern på ett humorlöst sätt känns jättekomiskt. Skit i att titta då, kan jag känna.
– Ibland när vi gjort Historieätarna har vi mötts av att folk exempelvis inte tycker att vi skildrar deras epok såsom de känner igen den. Vi berättar ju ingen sanning, vi visar saker som visar på en kultur och tidsmarkörer från den tiden. Jag vet inte om någon egentligen är sur på det på riktigt?
– Fattiga människors kamp mot militärdiktaturer i Bolivia tror jag de flesta stödjer egentligen. När vi visar barnböckerna från den tiden och berättar om en tid som varit är ju inte det ett debattinlägg. Det är som att gå på Vasamuseet och bli förbannad över att båten är felbyggd. Det kan man ju inte bli.
Vi kan uppenbarligen vänta oss en stor dos nostalgi, vilket avsnitt var roligast att spela in?
– Det var jätteroligt att göra avsnitten om 80- och 90-talet som jag själv levt på – jag kände ju igen massor! Som min brorsas toppluvor och andra mössor från 80-talet, de hade ju Kalle (Kalle Zackari Wahlström, reds.anm.) när han var liten . Kläderna i 80-talsavsnitten var samma som jag och Kalle hade när vi växte upp, det var kul! Och jag fick ju också ha en av de mäktigaste frisyrerna under serien just på 80-talet.
På vilket sätt känner du igen din barndoms jul från avsnittet om 70-talet, då du var mellan 3-13 år?
– Olof Wretling och Kakan Hermansson kommer på besök i 70-talsavsnittet. De är mer proggiga än den familj jag tillhör i julkalendern, som är mer en vanligt Svenssonfamilj som är påverkade av tidens tankar. Vi startar ett kollektiv och de är mer radikala och tycker att man kan röka bland barn och de inför stormöten och så. Flera av de böcker som Olof läser känner jag igen.
– Jag själv är uppväxt i en ganska proggig miljö och har läst flera av de böcker om hur ett samlag går till exempelvis, så det känner jag igen. Även många av de skivor som Olof och Kakan tar med sig är såna som fanns i mitt barndomshem som Hoola Bandoola, skivor med FNL-kampsånger med gerillasoldater på omslagen och så. Jag hade en PLO-soldat som affisch på väggen.
Vilken är din favorit bland julkalendrarna?
– Jag gillade Hjältar och monster på himlavalvet med Johannes Brost. Mycket för att min lillebrorsa gillade den – jag själv var lite äldre då. De berättade om grekisk mytologi och jag tycker det är bra att man lär sig något när man kollar på tv.
När föredrar du själv att se programmet med dina barn?
– Jag har inte tänkt på det, jag spelar en julbordsföreställning på Artipelag så att folk kan äta julbord och ha trevligt så jag kan inte kolla på kvällen. Man kan ju kolla i telefonen, eller kring datorn kanske, med ungarna.
Hur minns du julen som liten?
– Jag minns mest ett väldigt fokus på vad jag skulle få i julklapp, jag var väldigt materialistisk.
Vad är ditt bästa julklappstips?
– Då bränner jag ju min julklapp jag köpt? Men okej, någon kommer få Sthlm brutal av Martin Rörby av mig. Det en bok om betongarkitekturen i Stockholm, t.ex. Garnisonen som är ett flera fotbollsplaner stort betonghus och ligger vid SVT.
Vad önskar du dig själv i julklapp?
– Jag har tröttnat på det materiella och behöver inte få några julklappar alls så därför tycker jag det är kul med julmat. Jag blir stressad av att köpa massa paket och behöver inte få så många heller – jag har nästan allt liksom. När man är vuxen och ska försöka hitta en slags angelägenhetsgrad kring julen, liksom ”vad är julen för mig?”, då tycker jag de vuxna kan samlas kring julmaten. Men okej, om någon vill köpa något: Thåströmboxen!
