Annons

Den moderna alfahannen

Hur blev en hamburgerälskande hipster med dålig självkänsla Sveriges nya hälsoguru? Kalle Zackari Wahlström om kometkarriären, den stormiga kärleken till frun Brita och att växa upp som kändislillebror.

Text Emil Persson
Foto Andreas Kock

Örnen har landat. I Karlskoga.

Kalle Zackari Wahlström går runt i en gymnastik­hallen iklädd en silvrig astro­nautliknande dräkt med hoodien uppdragen. Syftet är dock inte att resa interstellärt, utan att svettas ut så mycket vätska och vikt som det bara går.

I går kväll vägde han 93,5 kilo. För att få delta i styrkelyfts-DM måste Kalle väga 93 kilo. Värmland, vi har ett problem.

Det är ett dygn sedan han senast åt eller drack. När han i morse råkade ha sönder en kaffekopp började han grina. Kalle är ytterst skör och endast kapabel till analyser som knappt kvalificerar som kvasi­intellektuella (”det känns lite som att vara full, fast när man är full brukar problemet vara att man druckit och nu är ju problemet att jag… inte druckit”).

Ett filmteam av fyra människor kretsar i omloppsbana runt honom när han vandrar genom källaren på Nobelstadion. Han filmar andra säsongen av SVT:s träningsprogram Svett och etikett (som börjar sändas runt påsk) och allt fokus ligger på att trimma bort de sista grammen innan invägningen klockan 13.

Han sätter sig i en bastu tillsammans med coachen Sandra Lönn för att diskutera ingångsvikter. Tre discipliner ingår i tävlingen: knäböj, bänkpress och marklyft. Eftersom Kalle skadat sin axel under inspelningen av armbrytningsavsnittet får han sänka sin ambitionsnivå.

– Jag tänker att du kanske ska gå in på… 70 i bänk, säger Sandra.

– 70?! 70 kilo i bänk? Det tar min brorsa ju. Vad fan.

– Du har gått ner lite i vikt och då kan man bli i sämre skick. Men visst, ska vi köra 80 då?

– Ja. 70 är under min värdighet.

– Bra. Nu måste jag gå. Det är lite varmt.

– Tycker du att det är varmt? I din t-shirt?! Nej, men det är inte så varmt i den här rymddräkten. För fan. Det är ju som en regnskog härunder: hög luftfuktighet och riklig växtlighet. Och stor… art­rikedom.

Teamet börjar skratta så det läcker in i mikrofonerna. Kort samlingspaus.
Kalle vänder sig mot producenten Andreas Morland.

– Om tio minuter kommer jag att väga in mig. Då måste jag ha mat. Salt mat. Ni har koll på det?

– Yes, det finns pasta och köttfärssås i cafeterian.

– Just det. Bra. Och Resorb.

– Jag köper det.

– Grymt.

Kalle skrattar till.

– Cafés artikel kommer att vara: ”Han styr teamet med järnhand. En av Sveriges oskönaste programledare.” Jag var förresten så jävla oskön innan, hörde ni det? Jag bad dem sänka musiken i gymmet när vi skulle filma. En kvinna frågade om vi inte kunde filma i kafeterian i stället. Jag svarade att det hade vi kunnat göra om programmet handlade om kafe­terior och inte om träning.

Han rör sig ner mot invägningsrummet. Det är en speciell crowd på plats. Karlar i trikåer. Karlar i t-tröjor med trycket ”DUM, DUMMARE, DOPAD”. Karlar med Duplo-biceps. Karlar som dyrkar Kalle Zackari Wahlström.

Vart han än går blir han överöst med komplimanger och människor som vill ta selfies. Det går knappt att vara mer rakt ner i målgruppen än så här. Lite som om Mona Lisa (den historiska personen) skulle knalla in på Louvren.

Kalle viker in i invägningsrummet: en liten skrubb där två eldsjälar iklädda skjorta, slips och Svenska Styrkelyft­förbundet-emblem på bröstfickan sitter och väntar bakom en metallvåg. Han glider ur silverdräkten och kupar sin penis med två handflator.

Mannen vid vågen säger ”92,55” varpå mannen vid checklistorna gör en övertydlig, kameravänlig, ”15 minutes of fame”-suktande bock i protokollet.
– 92,55?! skriker Kalle upprört. Då hade jag ju kunnat smälla en folköl.

Jag kan inget om träning. jag har bara lärt mig av det jag gjort själv.

Kalle Zackari Wahlström är inte mycket för pek­pinnar när det kommer till träning och kost. Budskapet är en sorts hemkokt 5:2-diet: träna fem dagar i veckan, vila två – och ät och drick vad fan du vill. Tröja, Tommy Hilfiger. Sjal, Stephen F. Kavaj, Tiger of Sweden. Näsduk, John Henric. Byxor, J.Lindeberg. Strumpor, Happy Socks. Skor, Dr Martens.

Skumkronan kryper upp mot kanterna på glaset. Kalle utstöter ett njutningsfullt gnyende efter första ölklunken på The Flying Elk i Gamla stan i Stockholm. Ingen rymddräkt den här gången men väl en svart tröja med Hassan-tryck. Det har inte varit hans bästa dag.

Efter ett hårt klättringspass spelade Kalle in voice-overs i tre timmar, som så småningom visade sig obrukbara på grund av ett tekniskt fel. Sedan drog han till en färghandel för att kolla på vitvaror till nya huset – utan att ha ett hum om kökets mått. Sedan stressade han hit.

– Det är väldigt intensivt just nu, säger Kalle. Flera människor har tillgång till kalendern i min telefon så min enda chans att få till lediga dagar är att blocka upp grejer. Jag lägger till exempel in alla mina jaktdagar.

Han petar i sig en gougères med beer cheese och jalapeño.

– Problemet med tv-programmet är att jag är med i varenda bildruta. Jag skriver allt, pratar in allt, tycker till om klippningen, allt, allt, allt, allt. Det är verkligen ett program om mig. Och jag är väldigt kontrollig.

Utöver Kalle själv är det fyra människor som funnit maskhålet in i hans iPhone-kalender: producenten Andreas, projektledaren Jojo, agenten Tove och frun Brita Zackari. Häromveckan skickade Andreas en skärmdump på notisen ”290 aktiviteter ändrades i kalendern Kalle”. Bland annat får han hjälp med att pussla in två naprapat­besök varje vecka.

– Sedan är det löjliga grejer. Om man gör tv under så här lång tid måste man se likadan ut och eftersom vi spelar in huller om buller klipper jag mig var tredje vecka så det inte ska bli fel.

Fan vad ditt liv blivit schemalagt.

– Vi brukar skämta om att jag ”låser” mitt utseende i fyra månader. Jag har precis insett att jag också måste jobba i januari så det blir ingen semester. Jag hade en dröm om att åka bort då. Du vet, en hel månad, som tv-kändisar gör.

Du är inte där än.

– Jag är väl inte det.

Kalle Wahlströms berättelse går alldeles utmärkt att sortera in i ”maker”-facket: en mer uppdaterad och karriärsbetonad version av DYI-kulturen. Själv är bäste dräng – eller möjligtvis bloggare.

Precis som för många yngre entreprenörstjejer startade allt med en webbportal som sedan blev ett slags brustablett av verksamheter. I Kalles fall rör det sig om en träningsblogg på Cafés hemsida som spillde över i tv-programmet Svett och etikett, boken Stark som en björn, snabb som en örn, manusförfattande, före­läsningar och företagsgig. Hittills.

Även framgångsreceptet ligger i tiden: att, så att säga, avängsla ett lite ängsligt fenomen. Cafés matguru Jonas Cramby har gjort en liknande resa genom att vara en relaterbar snubbe som lagar mat mest för att han gillar tacos. Kristoffer Triumf gör med podcasten Värvet en poäng av att inte vara en researchad journalist utan mest en nyfiken utfrågare av folket. För att bara ta två exempel ur Kalles egen bekantskapskrets.

Han har själv gjort något liknande med träning, utkristalliserat sig som en motvikt till alla magrutemonster. Hans filosofi handlar om att man visst kan träna bakfull, att man visst får käka hamburgare och att man absolut inte ska låta sig skrämmas av posörer på SATS.

Budskapet kulminerar i en hemkokt 5:2-diet: träna fem dagar i veckan, vila två – och ät och drick vad fan du vill.

Kalle beskriver sig själv som otålig. ”Jag käkade antidepressiva ett tag. Jag har haft ganska mycket stresskänslor. Jag har svårt att stänga av den höga hastigheten inne i huvudet. Men jag tänker att det är min superkraft också.” Kostym, Oscar Jacobson. Tröja, Our Legacy. Klocka, privat. Skor, Dr Martens.

Jublet stiger när just 5:2-sliden kommer upp i Kalles Powerpoint. Åhörarna smashar sina hand­flator mot varandra och utbyter menande blickar.

Det är dagen efter tävlingen i Karlskoga och Kalle håller en föreläsning på Kista­mässan utanför Stockholm. Friskis & Svettis-instruktörer från hela landet har samlats för sin årliga mässa. Publiken består således av människor som är brutalt bekväma med att äta frukt som missfärgats i träningsväskor i allmänhet och förkolnade bananer i synnerhet.

Föreläsningen är egentligen ett koncentrat av Kalles träningsideologi. Det är den ena framgångsfaktorn. Den andra delen är hans personlighet.

Det går inte att komma ifrån att Kalle delar många drag med storebrodern Erik Haag. De har samma yrvakna charm, framkallar samma känsla av att någon bara splashat vatten i ansiktet på dem och skrikit: ”Här, här är en kamera, vi rullar, säg något för fan!” Fundamentet är ett slags fumlig förvirring – eller åtminstone illusionen av den.

Kalle vet vad han gör när han medvetet dyker upp lite mindre förberedd än alla andra föreläsare under helgen. När han lite lustigt skriver ut ”ding dong” i bokstäver innan varje anteckningsvärd punch­line i Powerpointen.

Det kokar ner till den mycket luddiga förmågan att ”ta folk”. Förmågan att tala till Friskis & Svettis-instruktörer på Friskis & Svettis-instruktörers vis – med en lätt bris av urban coolness.

Föreläsningen skildrar Kalles eget hälso­uppvaknande. Han visar badbilder på sig själv från tiden då han var 22 och inte tränade (men väl sportade navel­piercing) och berättar hur han flydde in i ett gym för att få lite AC under sin Malaysiasemester. Där och då upptäckte han träning.

– Många tänker att man måste vara bra på att träna för att få gå på gym, säger han i headsetmikrofonen. Det är som att tänka att man måste vara bra på att laga mat för att gå på restaurang. Eller? Jag vet inte om det där funkar.

Han gör en återkommande komisk poäng av att hans träningsbok finns till försäljning utanför salen.

– Jag tror att de tar kort och så där.

Så om ni vill ha en bok som handlar om mig så finns den där.

En disträ instruktör räcker upp handen.

– Kan man betala med kort?

– Man kan betala med kort. Jag sa det precis.

Skratt.

– Var det för att den här signaturen ”ding dong” inte kom innan? Ding dong! Man kan betala med kort.

Mer skratt. Kalle sätter örat mot väggen till lokalen bredvid – där Let’s dance-Tobias Karlsson håller ett seminarium med titeln ”Allt är möjligt” – och konstaterar rappt:
– Hm, man hör inte så mycket skratt från den andra föreläsningen.

Ännu mer skratt.

Kalle har kommit för att avdramatisera träning, det är uppenbart. Han berättar om bloggkommentatorn Steffe som undrade om man det är någon poäng att träna trots att man vill dricka ”en 7 grogg” varje lördag (det är det). Om att man bör tänka på träning som tandborstning (”det finns ingen som säger ’mitt nyårslöfte är att börja borsta tänderna’ eller ’till sommaren ska jag ha bländvita tänder’”).

Mot slutet blir det frågestund. En kvinna i färgglad overall frågar om Kalle någonsin får skit för sina hemvävda teorier.

– Konstigt nog inte. Jag kan ju inget om träning. Jag har bara lärt mig av det jag gjort själv. Det finns inga övningar i boken – som vi förresten säljer härute och man kan betala med kort! Jag stryker folk medhårs. Folk som skulle kunna avfärda mig som en idiot, typ bodybuilder­människor, tänker nog bara att jag inte fattar. Och alla andra vill ju höra det här.

Jag går i terapi en gång i veckan. Som en PT fast för huvudet.

Karriären går som tåget, men Kalle börjar bli rastlös. ”Jag är lite mätt på träning. Jag kommer nog att göra två program till, sen är det dags för något annat. Jag funderar på jaktprogram, ett program om föräldraskap eller något med brorsan.” Skjorta, Our Legacy. Rock, Our Legacy. Byxor, Polo Ralph Lauren.

Han gick samhällslinjen på gymnasiet i Haninge. Efter examen blev han arbetslös. Spelade mycket Quake och fick den lite luddiga kvaliteten och dåtidsmarkören ”bra på data”. Det räckte för att Henrik Schyffert skulle ge honom ett jobb som webbdesigner på sajten Spermaharen. Under de kommande åren sökte sig Kalle mot reklambranschen. Han jobbade bland annat med att regissera radio­reklam för sin systers produktionsbolag Delorean och blev sedan copywriter på byråerna Family Business och Great Works. Efter knappt tio år tröttnade han och sa upp sig.

– Jag tog mig själv på så stort allvar i reklambranschen. Trodde att det jag gjorde spelade roll på riktigt. Det kan jag i efterhand se att det inte gjorde. Därför känns det skönt nu när jag gör mitt program och får mejl från 19-åriga tjejer som säger att de stoppat fingrarna i halsen sedan de var 13 – men att mitt program inspirerat dem att sluta och ta tag i sin bulimi.

Om yrkeslivet länge var splittrat blev Kalles privatliv desto mer uppstagat. 2002 träffade han Jonna Bergh, som i dag är chefredaktör på modemagasinet Styleby. De gifte sig 2004 och fick sonen Glenn 2005.

– Jag var bara 24, men då kändes det helt naturligt. Det hade också att göra med min storebrorsa. Han hade massa barn och bodde i Bromma så då skaffade jag barn och flyttade till Bromma. Jonna var åtta år äldre än mig så det föll sig naturligt att skaffa barn.

Hur länge höll ni ihop sen?

– Till 2009. Sju år.

Kalle skruvar på sig.

– Det är som det är.

Du är alltid fri att inte svara. Jag bara frågar.

– Grymt. Bra. Jag vet inte hur man gör…

Han gestikulerar mot bordet, intervjusituationen.

– …”sånt här”. Det är också en del av att allt det här är så nytt för mig.

Servitören kommer förbi för att presentera viner till det lammlägg vi beställt som varmrätt.

– Vi har en Syrah från Frankrike, jättetrevlig, lite kraftigare, kvittrar han. Sen har vi en Grangiovese från Toscana. Det skiljer lite på pris: det franska ligger på 170 kronor glaset och det andra på 110. Jag skulle rekommendera Syrah.

– Den dyrare? Frågar Kalle.

– Ja.

– Just det. Kul! Den tar vi. Det är Café som betalar.

Han flinar.

Så lite vet du ändå hur man gör ”det här”.

– Men bara lite.

Jag har noll strategi i min karriär. Jag kan inte tänka så långt.

Den tänkande mannens muskelberg. Kalle Zackari Wahlström har gått från reklamare till träningsprofil i Café – och nu program­ledare för SVT:s Svett och etikett, författare och föreläsare. Hängslen, privata. Klocka, privat.

Kalle Zackari Wahlström levde sina fyra första år i Riddarhyttan i Västmanland. Hans föräldrar, lärarna Pär och Gunilla, drog ut på landet som ”ett slags gröna vågen-grej”. Därefter flyttade de närmare Stockholm igen, till Sorunda utanför Nynäshamn.

Det var en lantlig uppväxt såtillvida att han hämtade mjölk i hink och väntade på att grusvägen skulle asfalteras så att han kunde få åka skateboard.

Halvsyskonen Erik och Sara Haag var 14 respektive 10 år äldre än Kalle så han ser det snarare som att han växte upp som ensambarn med fyra vuxna. Även i skolan umgicks han med över­åriga eftersom han tidigt hoppade över en klass.

– Jag hade lätt att lära mig, gjorde sexans mattebok i fyran och sånt där. Men jag kunde också bli lite utåtagerande av att ha tråkigt. Svårt att sitta still. Stökade och störde.

Rastlöst blod?

– Jag blir otålig när det är tråkigt. Och det blir tråkigt när det är för lätt.

Har du någon diagnos?

– Nej.

Du har kollat det?

– Ja… Alltså, jag drog igång det nu för ett par år sedan. Käkade antidepressiva ett tag. Jag har haft ganska mycket stresskänslor och tänker att det hänger ihop med det. Nu går jag i vanlig terapi i stället och det funkar bra. Jag har gått en gång i veckan i två år. Som att gå till en PT fast för huvudet.

På vilket sätt påverkar stressymptomen dig?

– Jag kan bli väldigt närvarande i situationer. Det går väldigt snabbt i huvudet. Om det är mycket ljud och så. Det här låter som en adhd-grej.

Tja, det går ju väldigt fort med dig. Du har alltid ett ”just det!”- eller ett ”kul!”-utrop att fylla tystnaden med.

– Jag har svårt att stänga av den höga hastigheten som är inne i huvudet. Men jag tänker att det är min superkraft också som gör att jag kan stå på Kistamässan och tänka att det kommer att gå bra. Jag har alltid något att säga. Men det är som att jag måste starta kärnkraftsreaktorn i huvudet och sedan vet jag inte hur man stänger av den.

Du är jävligt rolig på uppstuds.

– Precis, det är det jag kan. Vi skriver inga manus till tv-programmen utan filmar mig på olika ställen och hoppas att jag säger något kul. Jag tänker att det är som Kung Midas: härligt att allt blir till guld men också jobbigt att det inte går att stänga av. Fast då finns ju jakten. Att vara på landet. Jag behöver isolera mig fysiskt för att kunna koppla av.

Apropå jakt: hur resonerar du kring dödandet?

– Det är inte oproblematiskt. Vi gör allt vi kan för att döda djur och rättfärdigar det med en massa tveksamma anledningar. En anledning är att det är roligt. Mitt liv skulle ju funka jättebra om jag inte jagade men det skulle inte funka om ingen jagade. Jag har en regel för mig själv: om jag inte får köttet, min hund är med eller jag får något att hänga på väggen känns det inte kul att skjuta.

Hur länge har du jagat?

– Sju-åtta år.

Varför?

– För att min brorsa gjorde det.

Han skrattar när han hör hur det låter.

– Jag visste inte att det fanns innan dess. Han köpte ett lantställe på Mörkö och lärde känna en granne som jagade. Jag, Schyffert, Janne Helin och Erik bodde i Bromma och jagade och tränade ihop.

Efter föreläsningen på Kistamässan blir det en lång kö framför bordet där den (visserligen välpluggade) Stark som en björn, snabb som en örn-boken säljs. Kalle ställer upp på en spontan signerings­session. Det kryllar alltså av selling points: det är hälsomässa, det är Fars dag-söndag, det är snart jul, det är snart 2015 och nyårs­löften om ökad träning – och det är nu även signering.

Två personer från bokförlaget Printz, Anna och Frida, hjälps åt med försäljningen. Boken är redan inne på tredje pressningen, trots att den släpptes 25 augusti. Totalt har 18 000 exemplar tryckts upp som julhandelsbuffert.

– Nu ska det räcka över helgen, säger Anna. Det är i alla fall vad vi sagt till ”Ackis” (förlagska för Akademibok­handeln) – de lovade att strypa oss om vi inte fick fram tillräckligt många.

Boken tillkom genom en tweet där Kalle skrev att han hade en bok och undrade om någon ville ge ut den. Pia Printz nappade.

– Storförlagen har överfallit honom nu, säger Anna. Lite fräckt, kan jag tycka. Men det är så det är.

Vaket av er att hugga tidigt.

– Ja, annars hade vi aldrig kunnat sno honom. Då hade han blivit för dyr.

Efter en halvtimme har alla hundra böcker gått åt. Kalle tar upp telefonen för att se om Brita är på plats för att hämta honom.

– Det är så jävla lyxigt, säger han.

Som debutant skrev jag ett kontrakt på 3 000 böcker. Det har jag sett som min betalning. Allt mer än det är bara bonus. Som att ha ett grusupplag: varje gång folk hämtar grus får jag pengar. Man gör ingenting, man bara har det.

Det är ju drömmen. Royaltylivet. Om en pojke-livet.

– Mm, passiv inkomst. För mig är det fortfarande jävligt nytt, det där med att folk känner till en. Jag märkte det första gången när jag var i Göteborg för att se Håkan Hellström och gick på stan bakis och folk ville ta bilder. Blev helt jävla chockad. Jag var uppe i Borlänge och jagade bäver – djuret bäver – och gick på Max. Jag tänkte att jag bara var en kille som gick på Max, men då stod det någon bredvid som bara: ”Ska du inte äta torsk nu?” För jag äter mycket torsk i body­builderavsnittet.

Hur känns det?

– Det är ganska kul. Det är jobbigt om jag och Brita börjar bråka på stan, att tänka att folk känner igen en. Men jag är uppväxt med en känd brorsa så jag har alltid tänkt att det är något bra att vara på tv. Det blir bra för mig.

Erik är min bästa kompis. På högstadiet fick jag tjejer på att han är min brorsa.

Kort efter skilsmässan inledde Kalle en relation med Brita Zackari.

De kände varandra flyktigt genom ett antal gemensamma vänner.

Brita har själv en mediekarriär som pekar uppåt: hon är programledare för Rix Morronzoo och har i höst gjort tv-programmet Inte OK på TV3.

I samtidens medie-Stockholm måste Kalle och Brita trots allt beskrivas som ett – 90-talet ringde på tonvalstelefon och ville ha tillbaka sitt begrepp – ”it couple”.

– Jag träffade Wayne Seretis, presskille på TV3, på Kristallen. Då sa han att det blir extra spännande just eftersom vi är ett par. För att folk tycker det är kul med tv-par, då. Jag och Brita är så jävla lika också. Vi gör karriär på samma sätt, kan samma saker. Det är kul – och slitigt. Det skulle vara lugnare om en av oss var nöjd med att bara ta hand om hemmet, om jag ville stå tillbaka för att Brita skulle göra karriär. Det skulle leda till mindre slitningar, mer harmoni. Nu är det superstökigt. Men vi är jättekära, som två fulla tonåringar.

Allt är superkänsligt. Man bara grinar: ”Jag älskar dig!”

Hur får ni ihop livet?

– Vi tänker hela tiden att snart kommer någon köra ihjäl sig. Det har varit så många ”ja” på raken. Det började med den här tv-serien på Kanal 5, Söder om Folkungagatan, som vi skrev manus till och som alla hatade. Vi fick ja på den och sen dess har det bara varit ja för oss båda.

Hur tillkom Söder om Folkungagatan?

– Det började med att Erik sa att man borde göra ett Portlandia i Sverige och då hittade vi på upplägget. Vi fick hjälp av en kille, Mikael Syrén, som jobbat med min syrra för längesedan. Han regisserade också och då började det bli slitigt mellan oss. Vi hade olika bilder av hur det skulle bli. Jag tycker fortfarande att vi hittade på ganska roliga gubbar, men jag har inte kollat så noga. Får lite ångest av det.

Inte kollat så noga på vad?

– På serien.

Du har inte sett din egen tv-serie?

Han skakar på huvudet med munnen full av idisslat lammlägg innan han börjar klucka av asgarv.

Det är kul ju.

– Ja, det är det ju. Talande.

Hur fan kunde det bli så?

– I reklambranschen är man van vid att få en brief och jobba ut den hela vägen i mål. Men ett tv-manus lämnar man ifrån sig till någon annan. Och så säger de: ”Bra! Ni måste bara ta bort 15 talande karaktärer. Och de här skådisarna kan inte filma tillsammans de här dagarna.”

Han suckar.

– Jag vet inte ens om jag orkar säga att vi inte ”drog riktigt jämnt” med regissören. Men jag fattar också att det är så det är. Att göra tv är att lyckas göra bra tv trots allt det där och det lyckades inte vi med. Det är självkritik.

Du och Brita hade en annan vision, sa du. Hur ville ni att serien skulle bli?

– Kul.

Hur mycket har du sett då?

– Eh… Nä, men jag har väl sett något avsnitt. Kanske.

Det är sjukt.

– Ja, det är sjukt. Det är faktiskt sjukt.

Jag är en klassisk medie­vänstermänniska som utnyttjar ROT.

Som av en händelse såg Kalle till att i stället skaffa sig ett eget tv-program där han själv har desto större makt. Svett och etikett gick först upp på tjänsten SVT Flow i april för att sedan läggas in i tablån. Det hyllades av kritiker, drog fina siffror runt en halv miljon och Kristallen-nominerades i kategorin ”Årets livsstilsprogram”. Och så följde förstås den ultimata belöningen: en andra säsong. Detta genom ett program som handlar om Kalle Zackari Wahlström och Kalle Zackari Wahlström enbart.

Hur håller du narcissistdjävulen borta?

– Det är jävligt lurigt. På ett sätt mättas mitt bekräftelsebehov lite, men det gör mig till en sämre människa för det är ingen som förväntar sig att jag ska komma i tid eller svara på mejl. Det är viktigt att jag mår bra för att det ska bli bra tv så de låter mig hållas – på gott och väldigt mycket ont.

Vad härstammar ditt bekräftelsebehov ifrån?

– Det är mycket att jag växt upp med fyra vuxna. Man känner sig utanför och får ett behov av att säga roliga saker. Men jag letar fortfarande efter det i terapin, vad som gör att jag har så bra självförtroende men så dålig självkänsla.

Har det komplicerats av att Erik varit så framgångsrik?

– Nej, verkligen inte. Det har varit toppen. Jag fick tjejer på att han är min brorsa när jag gick i högstadiet. Jag har alltid sett upp mycket till honom.

Hur är er relation i dag?

– Jättebra. Jag skulle säga att han är min bästa kompis.

Hur mycket får du höra att du pratar som honom?

– Väldigt mycket. Vi funderar på att driva med det i säsong två. Vinjetten handlar ju om att jag går runt i min lägenhet: ”Hej, jag heter Kalle, jag tycker väldigt mycket om träning…” Vi funderar på att bara låta honom göra det i stället. Okommenterat.

Kan man säga att Erik är en förebild?

– Så kan man säga. Det är skönt om jag säger det utan att det blir konstigt, för det är inte konstigt. Jag har ju gått i hans fotspår jättemycket. Jag tror att jag gör mig själv en tjänst om jag ser det.

Framför allt är det nog klokt att inte göra det till en öm tå.

– Jag har inte så många ömma tår. Eftersom jag är så fläkig blir jag lite nervös när vi börjar prata om min skilsmässa för jag tänker att jag kommer att säga för mycket och att jag kommer att ångra det.

Det var uppenbart där du blev mest sluten.

– Bara för att jag tänker att jag måste vakta min tunga för att det är en annan person inblandad. Det är lätt att sitta här och tänka att vi bara dricker sprit och pratar. Men jag måste komma ihåg att jag och Jonna ska samarbeta resten av Glenns liv.

Har Erik och Martinas skilsmässa spillt över på dig på något sätt? Får du frågor om det på krogen?

– Lite, men jag går inte så mycket på krogen. Det måste ha varit skitjobbigt när det var på framsidan på Hänt Extra och så. Fy fan. Det har varit uppslitande för hela familjen, så klart.

Han tystnar.

– Det här är en sådan grej som jag inte vet om jag borde säga, men det har fört mig och Erik lite närmare varandra. Jag har ju alltid varit lillebrorsan, men eftersom jag skiljt mig innan så var det något jag visste. Det var jävligt lyxigt för mig att få prata med honom på det sättet.

Träningsbloggen ”Stark som en björn, snabb som en örn” startades i augusti 2011. Det fanns ingen större tanke med namnet: Kalle skapade en Tumblr, knackade ner ”Stark som en björn” i titelfältet, kliade sig i huvudet, la till ”snabb som en örn”, tryckte på ”confirm”. Redan efter fyra dagar flyttades den till Cafés hemsida. Därifrån snöbollade konceptet så småningom till bok och tv-program.

Det är lätt att tänka att allt det här är frukten av en medveten satsning, en slug karriäromläggning, men i själva verket har saker mest bara, tja, hänt.
– Noll. Jag har noll strategi i min karriär. Jag kan inte tänka så långt. Jag kan inte spela schack: jag är jättebra på draget som är nu men jättedålig på draget som kommer sedan. Om jag skulle börja tänka på att skapa ett stadigt företag får jag hjärnblödning.

Eftersom du jobbat med reklam är det ändå lätt att tro att du vet vad du gör med ditt personliga varumärke.

– Jag har inte jobbat med varumärkes­vård på det sättet. Jag kan inget om pr. Det är därför jag är nervös när jag sitter här. Jag vet inte vad som är bra för mig att säga. Allt måste ske från magkänslan. Min egen agenda har varit att försöka göra något kul. Bloggen var en blogg som jag ville skriva och läsa om träning.

I takt med ökad berömmelsen har också andra förslag börjat trillat in. Kalle syns just nu flitigt i en tv-reklam för Åhléns.

– Det är så roligt: jag gjorde den där Åhléns-grejen nu och då stod det på Dagens Media att jag ”tackar ja till allting”. Jag har inte tackat ja till någonting förutom det! Det där är så fittigt, tycker jag.

Jag hade också gjort det. Du fick väl jättemycket ­pengar för jättelite jobb.

– Precis, nästan lika mycket pengar som för hela tv-programmet. Och det krävde en inspelningsdag.

Du har nått en soft ­position.

– Precis, det är svinsoft. Sen kan man bara göra såna saker ibland. Det var min syrra som gjorde de där ­filmerna, därför kändes det kul. Men jag har fått jättemånga andra förslag. Någon ville att jag skulle spela mot en apa och vara rädd för att apan skulle ta min banan.

Kalle beställer kaffe, bourbon och en sticky toffe pudding till (”det var det som mest lät som en Ben & Jerry’s-glass”).

Finns du i brottsregistret?

– Nä.

Vad är det mest kriminella du gjort?

– Festat lite för hårt. Det var när jag var ute mycket. Typ när jag var mellan 20 och 24.

Hur var det?

– Spännande. Och livsfarligt. Som att vara ihop med Brita.

Kalle gör sig redo för sitt tredje och sista marklyft. Vikten mäter 222,5 kilo – vilket ligger precis över hans personbästa på 220. Den värmländske kommentatorn gör sitt bästa för att elda på de kanske 70 människorna i publiken nu när televisionen kommit till byn.

– Dags för Kalle Zackari Wahlström från Svett och etikett, då vill vi gärna ha lite tjo och tjim i lokalen. Visa att det är fart på styrkelyftstävlingen!

Kalle lyfter, pannvenen spänns, folket tjoar, avsnittet kulminerar. Efteråt pustar han ut i kafeterian. Medtävlande passerar förbi. Många är rakade och halstatuerade och glufsar riskakor. Det ser ut som auditionrummet till en Guy Ritchie-film.

Jag känner mig som en utomjording här. Känner du dig hemma?

– Nej. Jag är inte en av dem, men jag är lite som en tolk. Tänk att jag är en svensk som läst ryska och sedan åker vi till Ryssland tillsammans. Jag kan hjälpa dig förstå skyltarna och så, men invånarna tycker fortfarande att jag är konstig.

Kalle besitter själv många element av traditionell ­manlighet: storleken, skägget, tatueringarna, jakten, hunden, viljan att lyfta traktordäck.

Samtidigt som han också står för många mjuka värden. Terapi och testosteron i symbios, manlighet 2.0.

– Det där tänker jag mycket på. Jag blev inbjuden till Jenny Strömstedts program där Paolo Roberto ond­gjorde sig över feminister. Jag ses som en representant för machomannen. Nöjesguiden frågade: ”Jagar du för att du känner dig omanlig när du bor i Stockholm?” Folk utgår från att det finns något beräknande i mina val. Det finns inget beräknande i mina val.

Han torkar av lite svett på sin cerisea Gant-sweater.

– Men jag kanske är en dålig feminist för att jag ibland glömmer bort det perspektivet när jag gör mina val. Jag har bråkat jättemycket med Brita om det där, att förstå hur det är att vara kvinna. Men jag börjar fatta nu. Det är en stor seger för oss. Jag kan vara så här: ”Men hallå, jag skulle få jobb mycket lättare om jag var tjej!” Fast då glömmer jag bort att jag nog inte hade varit den jag är om jag vore tjej, för då hade jag fått lära mig att man ska vara tyst i stället för att prata.

Röstade du på Feministiskt initiativ?

– Nej, men jag står till vänster. Är uppväxt med det. När jag var sju tjatade jag till mig en tröja som det stod USA på från H&M. Min pappa eldade upp den. Jag fick inte ens ha stubb för det var en fascist­frisyr. Samtidigt är jag en klassisk medievänstermänniska som utnyttjar ROT. Nu när vi renoverar vårt jävla hus sparar vi helt sjuka pengar på ROT-avdrag. Och alla härinne ska vara med och betala för att det här tv-paret ska få något fint jävla marockanskt kakel. Det är sinnessjukt att alla chippar in. Jag fattar inte det. Men det är så svårt att tacka nej till pengar.

Det är lite som när mamma och pappa la godiset på översta hyllan så man inte nådde upp. Regeringen måste lägga ROT på översta hyllan.

– Exakt. Ta bort det, jag kan inte hantera det!

Du borde ha de nästa fem åren säkrade som träningsprofil? Stigande SVT-stjärna, storförlag på kö, ansiktet utåt för en folkrörelse som aldrig varit större.

– Jo, men jag är också lite mätt på träning. Jag kände redan när jag bloggade att jag sagt allt jag vill säga om träning. Men då är det de där mailen: ”Jag har slutat spy.” Då är det värt det, då får jag hålla på med det här. Det är ett ansvar. Jag kommer nog att göra två träningsprogram till, sen är det dags för något annat. Jag funderar på jaktprogram, ett program om föräldraskap eller något med brorsan.

Jag frågade sportskribenten Erik Niva om inte han var sugen på att skriva mer samhällsjournalistik. Han svarade: ”Man fattar att Strokes vill göra något annat än gitarrock efter två plattor, men man ska samtidigt vara medveten om att de där två första skivorna oftast blir de bästa.”

– Det kanske är mer sant än jag tror. Jag tänker att jag kan byta när jag vill. Göra en electroplatta när jag vill. Men folk kommer kanske inte att acceptera det. Fram tills nu – alltså fram tills det här ögonblicket i den här intervjun – har jag tänkt att det varit självklart.

Han håller båda händerna för hjärtat som en döende soldat på slagfältet.

– Aaaaahhhh, skrattar han.

Det går förbi en man med – skojar inte – rysk brytning. Han har Cartoon Network-stor överkropp i förhållande till benen och hytter med näven. Drar en lans om att Kalle kan bli elitlyftare med bättre teknik och skänker några snabba tips. Sedan struttar han vidare.

– Jag ser upp till många av de här männen, säger Kalle. De är så hängivna och håller ihop i en gemenskap, det tycker jag är mysigt. Samtidigt tänker jag att det är skitbra om jag kan vara en tolk till vissa styrkelyftskillar. Om man inte passar sig blir det direkt vit makt-musik på stereon, så är det verkligen. De kommer aldrig att lyssna på Kakan Hermansson. De kommer att hata Kakan Hermansson. Men om jag kan säga ”Jag tycker om Kakan” – då kan jag vara en länk till dudesen. För jag är en dude. Fast jag läser DN också.

 

Texten publicerade ursprungligen i Café i januari 2015.

 

Fotograf: Andreas Kock, Cameralink. Stylist: Julia Stridh. Fotografassistent: Fredrik Nätterö. Grooming:  Pari Damani, Agent Bauer. Stylistassistenter: Emma Ålander, Robin Saeed. Studio: James & Perra.


Laddar