Ken Rings okända liv i Kenya: husbyggen, gangsters & gatubarn

cafevik  |  Publicerad 2013-11-08 09:30  |  Lästid: 21 minuter

Ingen har missat vem som stjäl showen i årets upplaga av Så mycket bättre: Ken Ring. I Café #12/2013 (ute 19 november) berättar han om sin resa från skandalrappare till folkkär tv-stjärna i en avslöjande intervju med Fredrik Strage. Men redan 2009 visade vi en helt ny sida av svensk hiphops briljanta bråkstake: bland präster, gangsters och gatubarn i Kenya. Läs hela reportaget här – för första gången på webben. Text: Fredrik Strage. Foto: Peter Cederling. (Bilden: Ken med vännen och guiden N’Dolo.)

* * *

Klockan är 05.30 men Ken Ring är pigg. Han skjuter bagagevagnen framför sig på Arlanda och trallar på en låt av sydstatsrapparen Rich Boy: ”I just bought a Cadillac! Throw some d’s on that bitch!” Ken och hans nioåriga dotter Rebecca har just blivit skjutsade till flygplatsen av hans turné-dj som äger en bländvit Cadillac – ett vrålåk som Ken fotograferat och kommer att visa sina fattiga polare nere i Kenya med orden ”this is my ride”. Han kisar mot en monitor i taket och tar på sig ett par glasögon som åker av så fort han hittat rätt flight.

– Jag ser fett dåligt men det funkar inte att ha brillor. Jag vill inte losa min street cred, säger han.

I väntan på flyget till Heathrow, där vi ska byta plan, äter Ken en frukost bestående av semla och starköl. Rebecca får ett wienerbröd och en serietidning. Hennes guldlockiga hårsvall blev rufsigt när hon sov i bilen så Ken sätter upp det i två tofsar.

Han talar om marken som han köpt söder om kuststaden Mombasa och huset han tänker bygga där. Efter en stund blir han avbruten av en tonårskille i keps som vill bli fotograferad tillsammans med honom. Ken säger att det är lugnt, lägger armen om sitt lyckliga fan och ger kameran en stöddig blick. ”Han gillar dig”, inflikar tonårskillens mamma.

På Heathrow är det i stället Kens dotter som får beundrare. Två äldre flygvärdinnor börjar – utan att fråga om lov – att klappa hennes hårtofsar och kuttra: ”Oh, she’s so cute!” Rebecca ser måttligt road ut. Ken säger att tanterna var ännu jobbigare mot honom på 80-talet när mulattbarn var sällsynta i Sverige. Han har förberett Rebecca på att det kommer att kännas lite konstigt i Kenya eftersom alla har mörkare hud. Där betraktas Ken som ljushyad, ”muzungu”, vilket han en gång döpte en vit pitbull till hemma i Hässelby.

– Titta efter ett ställe där det sitter en massa svarta. Där går planet, säger han till Rebecca när de letar efter gaten.

Passagerarna som ska till Nairobi ser dock ganska bleka ut.

– Konstigt, säger Ken. Bara vitingar och diplomatnegrer. Jag trodde att alla skulle vara weedrökande slummare. Så var det förra gången jag åkte till Kenya. Det kändes så, i alla fall, men kanske berodde på att jag var på värsta gettoglorifierande humöret och ville att alla skulle vara weedrökande slummare.

När vi satt oss på planet bläddrar Ken i British Airways tidning och garvar åt att den heter High Life (”det är ju precis som High Times som bara handlar om weed”). Han går igenom filmguiden med Rebecca och frågar om hon vill se Ice age, Harry Potter eller dansfilmen Honey som han laddat ner till sin laptop.

– Jessica Alba är med i den. Hon lär en massa kids i gettot att dansa.

– Jag vill titta på High school musical 3, säger Rebecca.

– Men du har ju redan sett den så många gånger. Vill du inte se en ny film?

– Nä, säger Rebecca och fäller tillbaka sin stol.

– Please put your seats in their upright position, meddelar en röst i högtalarna.

– Rebecca, du måste fälla upp din stol, säger Ken.

– Varför det?

– För att alla inte kan luta sig bakåt när vi lyfter, förklarar Ken. Då blir planet baktungt och flyger upp, upp och ut i rymden.

– Är det verkligen så? undrar Rebecca.

– Absolut, säger Ken. Nu känner jag doften av Afrika! Fatta att vi är på väg! I just bought a Cadillac! Throw some d’s on that bitch!

Ken i Mombasa med hiphopgruppen Ukoo Flani Mau Mau.

* * *

Resan till Kenya var nära att bli inställd. För två veckor sedan åkte Ken och hans tjej Camilla till Chile. De mellanlandade i Atlanta, där flygplatspolisen grep Ken eftersom han inte får komma in i USA. Det beror på att han 2002 flög till Detroit för att producera Eminems protegéer D12. Ken fyllde i en ansökan om vanligt turistvisum, där man förbinder sig att inte arbeta i USA, men när passkontrollanten frågade om syftet med besöket svarade han stolt: ”I’m here to produce some American rappers!” Han sattes på första plan till Sverige. ”Är du redan tilbaka?” frågade polarna.

I Atlanta den här gången ville poliserna också deportera honom direkt. Men de lät honom flyga vidare till Santiago efter att ha förklarat att hemresan inte fick gå via USA. Ken tvingades köpa en ny hembiljett men hade inga pengar. Därför sökte han hjälp av den svenska ambassaden som vägrade eftersom hans situation var självförvållad. Det hjälpte inte att Ken tjatade.

Till slut fick han ett utbrott vid tangentbordet:

Detta är inte över, man skäms fan som svensk. Jag talar med tidningarna, ni kan dra åt helvete. Sveriges ambassad??? Ni borde skämmas allihopa, jävla idioter. Nu ska jag ut och begå brott era sjuka människor.

Ken trodde att han skulle bli tvungen att stanna kvar i Chile och flytta fram Afrikaresan. Situationen löste sig när en kompis bröt sig in i Kens hus i Tyresö och hämtade kontanter. Ken flög hem via Paris (där han väntade i tre timmar och sms:ade mig att han var ”på väg in till stan för att hämta röka, haha, fet resa”).

I Stockholm hade han ett dygn på sig att söka kenyanskt visum, fixa presenter, köpa malariamedicin och packa om väskorna.

– Shit vad många världsdelar jag har varit i på två veckor, säger Ken och pekar med en liten konjaksflaska på bildskärmen där man ser vårt plan förflytta sig över kartan mot Afrika.

Middagen serveras när vi befinner oss någonstans över Egypten. Ken håller upp en liten plastbytta och frågar vad den innehåller.

– Vinägrett, upplyser jag. Man häller det på salladen.

– Om man är gay, säger Ken.

– Kom igen, det är väl inte gay med salladsdressing? Vinäger är en hård smak.

– Ja, det är verkligen jävligt hårt med vinägrett, säger Ken. Man häller det på salladen och bara… throw your guns in the air! Vinägrett niggaz! Whazzup!

Efter desserten plockar Ken fram datorn och visar sin dotter bilder från Kenya.

Han pekar ut stranden i Mombasa, elefanter på savannen och släktingar från Rift Valley, området i nordvästra delen av landet där hans mor växte upp.

Plötsligt råkar han klicka på en bild där han har munnen full av mirra, en uppiggande drog som är laglig i Kenya.

– Vilket stort tuggummi, säger Rebecca.

– Ja, det är afrikanskt tuggummi, säger Ken och byter samtalsämne genom att klicka igång ett videoklipp där Rebecca sjunger Tomten jag vill ha en riktig jul.

– Neeej, pappa! Stäng av!

– Excuse me, säger Ken till en förbipasserande flygvärdinna. Is it possible to get another beer?

– Yes, sir.

– Fan vad nördig jag låter, suckar Ken när han fått sin öl. Vadå ”is it possible to get”? Jag vill bara säga ”yo, get me a muthafuckin’ beer”. Men jag försöker tagga ner lite och prata fint.

Efter åtta timmar går planet ner för landning i Nairobi. Ken pussar Rebecca på huvudet och säger ”jag kan inte haja att du är med här, Becky”. När landningsstället fälls ut blir han smått extatisk.

– Jag kan känna the motherland! Mama Africa! Nu ska vi träffa mina brothers!

* * *

Kens ”brothers” är medlemmarna i hiphopgruppen Kalamashaka. För tio år sedan besökte de Sverige i samband med en TV-dokumentär och blev vänner med Ken som producerade deras första album. Låten Fanya mambo, vars video spelades in i Stockholms tunnelbana, blev en hit i flera afrikanska länder. Nu tar de hand om Ken varje gång han kommer på besök.

– De här killarna är the most thugged out motherfuckers du kan hitta. De går in på klubbar och börjar tjafsa med anabola-kenyaner som är dubbelt så stora. De ser små ut men är så getto att folk har respekt för dem. Och jag är anledningen till att de har en karriär. Jag gjorde så att de blev kallade legender och pionjärer. De diggar mig kraftigt.

Kalamashaka och deras gäng från gettot Dandora väntar på oss utanför terminalen där vi byter plan för att flyga vidare till Mombasa – eller ”manbazza” som Ken lärt dem att uttala namnet. ”Bazza” betyder ”knulla” på förortssvenska. Kalamashaka har åkt ut till Kenyatta Airport bara för att morsa på sin svenske producent. Planen är att de ska ta en buss ner till kusten senare i veckan. De tuggar mirra, röker cigarretter och får sneda blickar av flygplatsens vakter. Ken berättar om sitt husbygge och visar bilder av sin Cadillac.

– Okej, säger han efter en stund. Vi får inte missa vårt flyg. Vi ses i Mombasa.

– Manbazza! ropar de kenyanska rapparna.

– Man bazzar fett, instämmer Ken.

När vi stigit ombord på nästa flygplan avslöjar Ken att han är rädd för att åka med det kenyanska inrikesflyget. Piloterna gör honom nervös.

– Det känns konstigt att se negrer i pilotuniform. Jag vet att det är rasistiskt att tänka så men jag blir fett skraj att de ska blazea upp en joint och bara ”whazzup niggaz” så att planet störtar. Men det beror nog på att jag hängt med fel sorts negrer.

Piloterna lyckas landa i Mombasa där det är mörkt, hett och klibbigt. Temperaturen är högre vid kusten än i Nairobi, särskilt på natten när vinden avtar. Kens vän N’Dolo, ledare för hiphopkollektivet Ukoo Flani Mau Mau, väntar på flygplatsen.

Han ser inte lika gettohård ut som Kalamashaka, men har varit gängledare och suttit tre år i fängelse för drogförsäljning och olaga vapeninnehav. Enligt Ken är han den perfekta guiden. Så länge man är med N’Dolo riskerar man inte att bli rånad, kidnappad eller bestulen eftersom han känner alla som ägnar sig åt sånt i Mombasa.

– Alla på gatan respekterar mig, säger N’Dolo medan han kör oss längs Barack Obama Road (kenyanerna är omåttligt stolta över att ha fått in en släkting i Vita huset), söderut mot turistområdet Diani Beach och samhället Ukunda där Ken köpt mark. N’Dolo spelar upp en ny låt av Johnny, Kalamashakas främste rappare, i bilstereon och Ken nickar gillande med huvudet.

– Jag fattar inte vad de rappar om, säger Ken. Det enda jag kan säga på swahili är typ ”hej” och ”finns det weed”. Men texterna blir tusen gånger starkare när de kommer från Östafrikas värsta getto. Man fattar att det här är äkta hiphop.

När vi rullar genom Mombasas fattigaste kvarter vevar Ken ner rutan.

– Shit alltså, jag har saknat det här. Hettan! Människorna! Doften av brinnande sopor! Jag känner mig fri!

Ken hälsar på söndags­skolan i Ukunda.

* * *

I fjol skrev Ken på sin blogg att han var intresserad av att köpa mark i Kenya. Han blev kontaktad av en gammal familjevän, Dagmar Wuod Maggero, som gifte sig med en kenyan på 60-talet och flyttade till Ukunda. Nu ville hon göra sig av med tomten på 1,5 kvadratkilometer som även inkluderar tre hus. Ken planerar att sälja vidare en del av marken för att få pengar till att bygga ett stort hus med studio och pool.

Under sina två veckor i Kenya ska han träffa en byggmästare och gå igenom ritningarna med en arkitekt. Ett av husen på tomten har rivits för att ge plats åt Kens drömkåk. Han var orolig att det skulle bli bråk med hyresgästerna som bodde där, men de flyttade självmant.

– Jag åkte ner och inspekterade marken i höstas, efter att ha gett Dagmar handpenning. Jag kom dit med alla rapparna från Nairobi och Mombasa. Vi spelade hiphop på högsta volym. Alla var sönderblazade. Jag gick runt lite på lyran och hälsade på alla: ”Tjena! Läget? Jag är den nye ägaren. Nu gäller nya regler!”

Just nu är Dagmar på besök i Ukunda så vi checkar in på ett lägenhetshotell ett par hundra meter bort. Trots att det är högsäsong syns få turister. Oroligheterna i Kenya efter valet 2007 – då flera stammar drabbade samman i vad som höll på att bli inbördeskrig – har försämrat landets turistvänliga rykte. Finanskrisen minskar också antalet besökare. De flesta vita på barerna och hotellen är tyska sexturister – blekfeta män och kvinnor som sällskapar med unga kenyaner och ibland tar sig en svängom till bayersk umpa-umpa-techno.

– Alla vita är bara ute efter en sak, säger Ken nästa dag när vi sitter vid poolen och en blond kvinna kommer gående hand i hand med en muskulös, svart man.

– De vita säger att de vill se naturen, djuren och stranden. Men egentligen vill de bara bazza. Och de flesta fattar inte ens att de köper sex. De tror att de är med om en vanlig semesterflört. När kenyanerna ber om 40 euro till en taxi hem förstår inte vitingarna att det motsvarar en halv månadslön.

Rebecca badar med sin nya vän Stephanie, dotter till servitrisen Charity som tidigare bodde i ett hus på Kens mark. Han känner ett visst ansvar för dem och betalar tusen kronor om året så att Stephanie ska kunna gå i skolan. Flickorna leker ihop hela dagen. När de simmat sig utmattade går de in och tittar på High school musical 3 på Kens laptop.

– Jag vill att Rebecca ska lära sig hur barn har det i andra länder, säger han. Afrikanska barn har inga datorer. De blir fett glada bara de får simma i en pool.

På kvällen sitter vi i baren och pratar om Barack Obama. Kenyanerna är lika glada över hans utnämning som Ken är skeptisk.

– Fattar ni inte att han inte bryr sig ett smack om Afrika? Obama is a pussy boy! Det enda positiva är att folk blir glada och förstår att alla svarta inte röker crack.

– Obama brukade röka crack, säger N’Dolo mellan tuggorna på sin gröna mirraklump.

– Visste ni att Obamas far kom från luo-stammen precis som de här flickorna? frågar Charity och pekar på två av sina väninnor.

– So if I sleep with you girls tonight perhaps I will get the presidential spirit? ler Ken och höjer sin ölflaska. Skål för helvete, blattejävlar!

– How do you say “cheers” in Swedish? frågar Charity.

– Skål, horunge.

Dagmar, som ätit middag med sin dotter och sina barnbarn, kommer fram och hälsar. Hon är en vänlig kvinna i 60-årsåldern med kort, blont hår. När ännu en hockeyfriserad tysk i Hawaiishorts går förbi med en 16-årig kenyanska suckar hon uppgivet. Annars är baren nästan tom. Ken ber en servitris att sätta på rootsreggae i stället för reggaeton, en dansant genre som han tycker är irriterande.

– Det är soft här i Kenya, myser Ken och plockar lite av N’Dolos mirra. Man kan lyssna på reggae, titta på stjärnorna och bara tugga.

– Det är inte tillåtet i Sverige, säger Dagmar.

– Jag har gjort en hel del som inte är tillåtet i Sverige, säger Ken.

* * *

Tre veckor före avresan hälsar jag på hemma hos Ken i Tyresö. Han och Camilla hyr ett radhus i två plan. Väggarna är dekorerade med afrikanska trämasker och bilder av Rebecca, som är Kens dotter från ett tidigare förhållande, och sönerna Kelian och Knaster, åtta respektive ett år, som de gjort tillsammans. Ken har också en treårig dotter i Norge, Angel.

På sistone har han varit hemma mycket med barnen. Ken gillar att leka med dem. Och han måste vara hemma ändå eftersom han har på sig en elektronisk fotboja. Den skickar en larmsignal till kriminalvården om han rör sig för långt från den svarta dosan
i vardagsrummet.

– Det var en massa gott och blandat som gjorde att jag fick den här i två månader, säger han. Olovlig körning, ringa narkotikabrott, det vanliga. Domen var från 2004. Jag lyckades förhala fotbojan i flera år genom att säga att jag skulle på turné. I december hotade de med att efterlysa mig. ”Okej, sätt på den”, sa jag.

Ken har gripits för olovlig körning 28 gånger sedan 1999. Han medger att det vore enklast att ta körkort, men för varje gång han haffats har tiden som han måste vänta innan han får köra upp förlängts.

– Polisen tar mig direkt om jag kommer åkande i en bil. Sist satte jag på mig solglasögon men de kände igen mig ändå.

Den som avtjänar ett straff med fotboja får inte använda alkohol eller droger.

Kriminalvården gör oanmälda hembesök, ofta på helgkvällar och andra tider då den dömde frestas att dricka. Spriten har aldrig varit ett problem för Ken. Men han har svårt att avstå från marijuana. När barnen gått och lagt sig tar han ett bloss på altanen och berättar hur man lurar kontrollanterna.

– De tar ett urinprov när de sätter fast fotbojan. Sedan måste ens värden sjunka. Om de stiger åker man direkt in på kåken. Därför maxade jag mina värden till det första provet. Jag var ute hela natten, söp som en dåre och rökte säkert tio gram. Jag kom hem klockan sju på morgonen och de låste fast bojan halv åtta. ”Man kan inte ha såna här värden”, sa de. Mätaren sköt i taket. Jag hade allt i kroppen. Sedan rökte jag mindre och mindre, från 5 gram till 0,2 gram per dag. Nu på slutet har det varit skitjobbigt. Då kollade jag på Flashback hur man gör för att inte torska i urinprov. Tricket är att dricka väldigt mycket vatten. Men eftersom de kollar kreatinvärdet i kisset, för att se hur mycket som är rent urin, måste man också käka kreatintabletter och b-vitamin som gör kisset gult. Sedan kan man blazea.

Det har gått tio år sedan Ken uppträdde på Vattenfestivalen och framförde en a cappella-version av sin låt Spräng regeringen.

Raderna ”sen drar vi till slottet och våldtar Madeleine” och ”Carl Philip, säg mig, hur känns Peter Jöbacks arsle” gjorde att han polisanmäldes (och frikändes) för uppvigling. Skandalen fick radiostationer och skivaffärer att bojkotta hans musik.

Men den gav honom också en bad boy-image och en lojal beundrarskara som hållit liv i hans karriär när andra svenska rappare fallit i glömska. Ken har regelbunden kontakt med sina fans. När han gav ut skivorna Mellanspelet och Inblicken på sitt eget bolag ringde han upp alla som beställt den via hemsidan och lämnat sina telefonnummer.

– Det tog mig två veckor att ringa alla. ”Tja! Det är Ken. Jag skickar skivan. Tack för att du lyssnar”, sa jag. Och de bara: ”Vadå? Är det Ken? Ey, Ahmed! Det är Ken i telefonen!”

Fansen föredrar de deppiga låtarna. Bounca bitch, en dansant låt om stora stjärtar som Ken släppte i vintras, gick inte hem hos hans trogna lyssnare. De vill höra allvarliga låtar med piano, stråkar och socialrealistiska texter.

– Jag får många mail från killar som skriver: ”Sho! Jag satt inne i två år. Alla pumpar dina plattor på kåken.” Eller från tjejer som haft psykiska problem och säger att min musik har hjälpt dem. Mina fans har inga problem med att jag är pappa och lever ett lugnt liv. Men de vill att min musik ska kännas som om den kommer från gatan.

Det finns gott om gaturomantik på Kens nya album Hiphop. Titelspåret är en klassiskt svårmodig Ken-låt som samplar Nas i refrängen och beklagar hiphoppens utveckling på nollnolltalet.

– Många av artisterna som kommit fram de senaste åren säger absolut ingenting. Men jag tycker faktiskt inte att beatsen har blivit sämre. 50 Cent, som bara rappar en massa bullshit, är en av mina favoritartister eftersom han är så grym på att välja beats. Jag gillar inte rappare som klär sig i neonfärger och gör utflippade grejer över housebeats. För mig är hiphop betong. Den ska vara grå och handla om storstaden. När man börjar prata om triphop eller hiptrop eller kuksugarhop är jag inte intresserad längre. Hiphop ska vara hiphop.

Ken tjänar, likt de flesta artister, mer pengar på konserter än på skivförsäljning. Hans förra album, Äntligen hemma, gav honom 80 000 kronor, lika mycket som tre spelningar. Eftersom han har runt två miljoner kronor i skulder jobbar han bara svart. Det är ganska krångligt.

– Jag kan inte skaffa Visakort, öppna mobilabonnemang, boka flygbiljetter, hyra bil eller beställa saker över nätet. Varje gång jag ska göra något sånt måste jag ringa en polare. Jag gjorde ett försök med skuldsanering men det är meckigt. Från den dagen jag har betalat två miljoner dröjer det ytterligare fem år innan jag är prickfri. Då är jag förmodligen 40. Och då vill jag inte vara i Sverige utan ligga under en palm i Mombasa.

1) Ken på väg att vinna 1 000 kenyanska shilling i biljard. 2) Kusinen Rebecca får en ny mobiltelefon av Ken. 3) Dyklektion med dottern Rebecca.

* * *

Ukundas pingstkyrka är en stor, vit stenbyggnad med plåttak. Tvåhundra personer har samlats för söndagsgudstjänsten. Broderade näsdukar dras upp ur handväskor och torkar svettiga, svarta pannor. Alla lyssnar uppmärksamt på veckans gästpredikant, en pastor från Zimbabwe, som talar om uppståndelsen och kampen för en bättre värld.

Han har på sig en guldbroderad, röd väst och läser högt ur Gamla testamentet: ”Ni torra ben, lyssna till Guds ord för Herren Gud säger: Jag ska låta er bli levande och börja andas igen! Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och muskler och täcka er med hud. Jag ska ge er liv, och ni ska förstå att jag är Herren!”

Prästen eldar på församlingen så att temperaturen stiger ytterligare i bänkraderna. Han talar om vikten av att föra oväsen i Guds namn, basunerna som fick Jerikos murar att rasa och lejonet som inte blivit djungelns konung på grund av sin styrka utan på grund av sitt vrål.

– Sjung halleluja! befaller prästen och alla reser sig upp och jublar.

– Himmelske fader, vi känner din närvaro i detta kött! Vi känner din styrka i våra rop! Livet är en kamp. Och när livet slår ner oss måste vi resa oss upp igen! Men kan vi resa oss? Kan vi det? Jag säger som Obama: yes we can!

Församlingen exploderar. Just nu har Obama lika hög status som Heseikel och de andra profeterna. Till och med ett par traditionella masaikrigare, som suttit tysta i sina röda svepningar och kulörta pärlhalsband, börjar applådera när de hör presidentens namn. Medan de vuxna för oväsen i kyrkan ber barnen tyst i söndagsskolan i huset bredvid. De har också en gästpredikant. När han ställt sig vid svarta tavlan stirrar alla nyfiket.

– Jag heter Ken Ring. Jag är till hälften kenyan, till hälften svensk. Min mor kom från Rift Valley. Jag är här i Ukunda för att bygga en studio. Jag gör hiphopmusik. Tycker ni om hiphop?

Barnen fortsätter stirra.

Ingen säger ett ord. Bara en liten pojke med urtvättad 50 Cent-tröja nickar.

– Tycker ni om att dansa till hiphop då? säger Ken och gör ett par breakdancerörelser.

Alla skrattar. Ken berättar att hans släkt tillhör stammen kalenjin och att han är vän med barnens klasskamrat Stephanie. ”Ska vi sjunga en sång för Ken?” säger fröken varpå hela klassen stämmer upp i en visa på swahili. Längst bak sitter ett par femåriga pojkar som blundar och håller ut sina kupade händer likt Jesus på altartavlor.

– De föddes hiv-smittade, säger fröken efteråt. De ber extra hårt för att Gud ska hjälpa dem.

Ken började tro på Gud första gången han besökte Kenya, på hans mors begravning 1993. Ken följde med sina två äldre systrar för att ta emot kroppen på flygplatsen.

Kistan var insvept i en kenyansk flagga. Ceremonin ägde rum i en liten träkyrka i Nakuru, huvudorten i Rift Valley, där Ken grät så mycket att hans tröja blev blöt.

– Prästen sa något om att min mamma skulle förenas med Gud för att ge styrka till barnen. Sedan tog han på oss. Och på två sekunder försvann all sorg. Jag vet fortfarande inte om det var Gud eller min mammas själ men efter den dagen började jag tro. Annars var det en hemsk resa. Jag hatade maten. Jag hatade släkten. Jag hatade att se en massa mostrar som såg precis ut som mamma. Jag ville hem till mina polare i Hässelby och spela Commodore-64. Inte bo i ett hus med jordgolv.

Efter ett par veckor i Nakuru stal Ken pengar, bokade om sin biljett och flög hem själv. Han bröt sig in hemma hos sin mor och tyckte att det var fantastiskt att ha en egen lägenhet som 14-åring. Polisen höll inte med om det. De skjutsade honom till ett fosterhem som han rymde från samma natt. Sedan började han leva på gatan.

– Jag hamnade i fosterhem redan när mamma levde men det var när jag kom hem från Kenya som de riktiga problemen startade. Jag var efterlyst och försörjde mig på att sno plånböcker från fulla människor som hade somnat på tunnelbanan.

* * *

I maj 1993 intervjuades Ken i ett Rapport-inslag om Stockholms gatubarn. Kameran visar inte hans ansikte. Man ser bara hans rygg och de svarta Fila-skorna. Med en röst som ännu inte kommit i målbrottet, men redan fått det dramatiska tonfall som man känner igen från hans skivor, berättar Ken om hur han tillbringar nätter på tunnelbanan, sover i trappuppgångar och gömmer sig för polisen. Han klagar på myndigheternas ”skitsnack” och säger: ”Mina barn ska inte växa upp i Sveriges samhälle.”

Det ville däremot Rebecca Chelangat Tangus, Kens mor, när hon flyttade till Sverige med maken Kenneth Ring 1977.

De hade träffats på svenska ambassaden i Nairobi där hon var receptionist och han sökte arbetsvisum. Rebecca föredrog västerländska män. Innan hon mötte Kenneth fick hon en dotter med en irländare. Hon var trött på männen och traditionerna i Rift Valley. Om en kvinna gifte sig förväntades hon lyda både maken och hans släkt. Hon skulle gå till floden och hämta vatten, hugga ved, städa, diska och laga mat. Om mannen skaffade en älskarinna fick hustrun sova i köket.

Från lägenheten i Upplands-Bro skrev Rebecca till systrarna i Nakuru och berättade om det nya landet där hustrumisshandel var förbjuden och där barnen gick i bra skolor. Det fanns vackra kyrkor, berättade hon, men ingen gick dit. Efter två år i Sverige fick paret en son – och systrarna Caroline, Diana och June en lillebror – som fick heta Ken. Släkten gladde sig men snart skrev Rebecca att hon kände sig ensam och olycklig. Kenneth var inte den ansvarsfulla typen utan en äventyrare som ägnat många år åt att luffa runt i Europa och Afrika. Han berättade ofta om hur han kämpat för ANC i Sydafrika och hade fått tre månaders fängelse efter att ha vägrat gå före några svarta i kön till en restaurang.

– Han är en grym snubbe, min pappa. Men ibland överdriver han lite, säger Ken. När vi träffades för ett år sedan berättade han att han hade varit i Libanon tre veckor tidigare. Vid fronten, sa han, där han hade sett sexåringar med AK-47:or och gått fram till dem och sagt: ”Varför håller ni på med det här egentligen?” Och jag tänkte: ”Visst, jävligt mycket att du var i Libanon för tre veckor sedan, pappa.” Men jag sa inget.

Ken minns att hans far lärde honom att ”slåss mot staten, vara snäll mot svaga och fuska i kort”. Kenneth var rolig och spontan men ombytlig. När Ken medverkade som statist i Rederiet, där han rökte en cigarett bredvid Johannes Brost, blev Kenneth rasande och sa att hans son drog skam över familjen.

Medan Kens far ställde höga krav ställde hans mor nästan inga alls. Trots att Rebecca ville slå sig fri från de kenyanska traditionerna lät hon bara döttrarna hjälpa till hemma och behandlade Ken som en prins. Ensamheten rådde hon bot på med alkohol.

– Mamma hade hög arbetsmoral tills en av hennes väninnor från Etiopien förklarade att man inte behövde arbeta i Sverige, minns Ken. Det här var i början av 80-talet och man behövde knappt ansöka om socialbidrag. Staten gav dig pengar direkt. Så mamma hängde på krogen i stället för att jobba. Och pappa lämnade henne.

Efter skilsmässan flyttade Ken med sin mamma och sina systrar från Upplands-Bro till Hässelby. Där eskalerade Rebeccas drickande. Barnen gillade inte att se henne berusad, men när hon hade druckit var hon i alla fall glad och sjöng sin favoritlåt, Kenny Rogers The gambler. Kaoset hemma gjorde att Ken tillbringade mycket tid nere på gården där han kom i kontakt med förortskulturen.

– Jag hade aldrig träffat invandrarbarn förut. Jag såg mig som svensk. När min syster Diana och jag var små tävlade vi om vem som var mest svensk. ”Jag är född i Sverige, det är inte du”, sa jag. ”Jag pratar bättre svenska än du. Jag kan ord som inte du kan”, sa hon. Med pappa var det tvärtom. Han pratade swahili med mig för att visa att han var mer afrikansk. ”Ni tror att ni är så tuffa”, sa han. ”På min tid drog vi ner till Sydafrika och gick i demonstrationståg!”

Efter skilsmässan tappade Ken kontakten med sin far. Han tillbringade nästan all tid med sina Hässelbykompisar. Hemma hade Rebecca fått bröstcancer och börjat dricka ännu mer. Läkarna sa att hon bara hade ett par månader kvar att leva men hon klarade sig i flera år, trots att hon slarvade med medicinerna. Ken tyckte att det var jobbigt att träffa henne, särskilt mot slutet när hon inte kunde sjunga Kenny Rogers utan att hosta blod.

– Läkarna förstod inte varför mamma överlevde så länge. Jag vet att hon gjorde det för min skull. I Kenya ska alltid äldste sonen ta hand om familjen när föräldrarna gått bort. Mamma väntade på att jag skulle bli vuxen nog. När jag hade gått en vecka i sjuan ringde hon och bad mig komma till sjukhuset. Hon kramade mig och sa: ”Nu klarar du dig själv.” Nästa morgon var hon död.

Ken och Rebecca tar en kameltur på stranden.

* * *

Ken och hans dotter tävlar om vem som kan stänka mest vatten ur poolen när de gör bomben. Ken får till det bästa plasket men har svårt att dra upp knäna över sin stora mage.

– På torsdag drar vi till gettot, okej? säger han till mig och vrider vatten ur sina shorts.

– Du får inte åka till gettot, pappa, säger Rebecca. Alla röker där. Det är bara en massa gangsters och graffiti.

– Vill du inte åka till gettot, Becky?

– Nä, för jag är ingen gangster och jag röker inte och jag gillar inte graffiti.

I stället kommer gettot till oss. Kalamashakas rapstjärna Johnny, eller Johnny B Good som Ken kallar honom, anländer med buss från Nairobi. Under den mörkblå basebollkepsen är hans blick dimmig.

Enligt Ken är Johnny inte bara här för att diskutera sin karriär. Han är också skyldig en langare pengar och behöver ligga lågt ett tag. Tillsammans med N’Dolo går de in på hotellrummet och Ken spelar upp nyproducerade beats som kanske ska användas till Johnnys första soloskiva. ”This is the street track”, förklarar Ken. ”This is the weed track. This is some straight up gangsta shit.” Johnny börjar rappa på swahili, ett mörkt, tungt flow. Sedan spottar Ken ur sig några rader som avslutas med ”svensk hiphop blev ett fuckin’ skämt, jag svär, Ayo drog för tidigt”.

– Det är stort att ha dig här, säger Johnny. Jag kom till Mombasa i morse och träffade en massa polare. Alla är upphetsade över att Ken Ring har kommit hit. Även folk som inte vet vem du är säger: ”Yeah, Ken is here.”

– Nu är det fan dags att blazea upp, säger Ken. Vi har varit i kyrkan så vi har en massa gott i själen.

– Hakuna matata, säger N’Dolo och rullar en joint.

Det betyder ”inga problem” på swahili. Filmen Lejonkungen såg till att orden blev världsberömda. När den producerades använde Disneys tecknare nationalparken vid Lake Nakuru som förebild. Hösten 2008 åkte Ken dit och överraskade släkten, bland annat sin kusin Rebecca (dotter till hans moster Jane) som inte trodde sina ögon. Hon hade inte sett Ken sedan begravningen 1993.

Den här gången tar Rebecca bussen ner till kusten för att hälsa på Ken. Hon är en stor, rund kvinna i 50-årsåldern med färgsprakande klänningar och ett lika sprakande leende – särskilt när hon, direkt efter att ha anlänt på måndag morgon, får gosa med sitt kusinbarn.

– Vad söt du är! säger hon till den yngre Rebecca. Har du någonsin sett en tant som är så svart som jag?

Kens dotter skakar blygt på huvudet. Kusinen skrattar förtjust och omfamnar henne igen. Rebecca ger Ken rapporter om allt som hänt i släkten Tangus. Det är inte lätt att hålla reda på alla mostrar, fastrar, sysslingar och kusiner. Kens morfar Kiele Tangus Cherono, som stred i andra världskriget på britternas sida, fick tio barn med sina två fruar. Från den syskonskaran härstammar cirka 200 barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ken berättar om kusinen Sharon som hörde av sig när hon skulle besöka London. Han kom inte ihåg vem hon var men skickade pengar i alla fall. Några år senare nämnde han Sharon för släkten i Nakuru. De hade aldrig hört talas om henne.

* * *

Det finns ett trettiotal stammar i Kenya. Kalenjin, som Kens familj tillhör, är en av de största med elva procent av befolkningen. Ex-presidenten Daniel arap Moy var kalenjin och tog emot Ken och hans systrar när de kom till Nairobi 1993.

Moy uttryckte sina kondoleanser och gav syskonen varsin bunt nypressade sedlar. Besöket i presidentpalatset arrangerades av en morbror som var säkerhetsvakt. Numera har familjen inga kopplingar till makten. President Mwai Kibaki tillhör stammen kikuyu. När han omvaldes i december 2007 anklagades han för valfusk av oppositionen, vars kandidat tillhörde stammen luo. Våldsamma upplopp utbröt över hela Kenya, särskilt i Rift Valley.

– Vi har haft bråk förut men aldrig så stora, minns Kens kusin Rebecca. En kväll stod det plötsligt sexhundra personer utanför vårt hus och skrek att de skulle döda oss eftersom vi var kalenjin. Unga pojkar gick runt från hus till hus och högg ihjäl alla som inte tillhörde kikuyustammen. Jag kände några av pojkarna. Jag brukade köpa vatten av dem. Men de brydde sig inte om det. De var höga på marijuana och skrek: ”Döda! Döda! Bränn!” Jag bad till Gud att han skulle låta mig leva eftersom jag hade båda mina egna och min systers barn i huset.

En vän lyckades smuggla iväg Rebecca och barnen i en taxi. Under tiden plundrades huset och brändes ner till grunden. Polisen vågade inte ingripa.

– Vi hade tur, säger Rebecca. Senare på kvällen skickade jag tillbaka en granne för att se om något gick att rädda. På vägen dit såg han tolv kroppar som hade halshuggits. Inget fanns kvar i huset. De hade till och med tagit min spis.

Stridigheterna mellan stammarna minskade inte Rebeccas intresse för kalenjinkulturen. Nyligen arrangerade hon en stor fest på ett hotell i Nairobi dit hon bjöd representanter för de nio understammarna inom kalenjin.

– Det var fascinerande att se hur olika vi var. Endoroifolket, en av de minsta grupperna, kom från Lake Bogoria och hade aldrig varit i en stad förut. De klädde sig i djurhudar och smorde in sig med röd lera. De blev rädda när de såg bilar och vita människor. Hotellet var kalenjinägt och lät oss bo där gratis. Men de ville inte ge några lakan till endoroifolket eftersom de var så leriga.

Sedan huset brändes ner har familjen fått tränga ihop sig hos släktingar. Rebecca blir imponerad av marken som hennes svenska kusin har köpt. ”Kararan!” utbrister hon när Ken visar henne runt. ”Det betyder att något är fantastiskt. Gud gör dig en tjänst!”

Hon berättar att många i släkten hoppas att Ken ska erbjuda dem jobb när han byggt sin studio. I deras ögon är han omåttligt rik.

– Förra veckan pratade min syster och jag om hur tröttsamt det är att höra luostammen skryta om att de är släkt med Barack Obama. Då sa min bror: ”Vi har också en Obama i släkten!” ”Vem då?” sa jag. ”Ken!” sa han. ”Men han är ju inte politiker”, sa min syster. ”Nä, men han är rik och berömd i Sverige och han kommer att hjälpa oss”, sa min bror. ”Ken är vår Barack Obama!”

Cd-skivor med nyinspelad musik byter ägare.

* * *

Byggmästaren, en prydlig, ung man i vit skjorta, anländer från Mombasa. Ken skakar hand med honom och säger: ”Are you ready to rip me off?” Sedan lufsar han omkring med bar överkropp och pekar ut var han har tänkt sig studion, poolen, grillplatsen och en bungalow för gäster.

Det kommer att ta lång tid att bygga huset – och den extravaganta poolen med palmer som sticker upp ur vattnet lär bli dyr – men han ska bygga en sak i taget.

– Jag tror på Kenya, säger Ken. Om hundra år kommer det att ligga massor av lyxhotell i det här området. Det kommer att vara fullt av varuhus och McDonald’s-restauranger. Att resa hit kommer att vara som att resa till Spanien. Och då kommer mina barnbarn att sitta här med ett riktigt fett hus och tänka på mig.

Samma eftermiddag går vi till stranden. Vattnet är klarblått och sanden skinande vit. Det är lika folktomt här som vid hotellet.

Eftersom vi befinner oss nära ekvatorn finns det knappt någon skugga. Ett gäng killar med solglasögon och rastaluvor frågar om vi vill hyra ett parasoll för 100 shilling, ungefär tio kronor. Jag tar upp plånboken för att betala men Ken blir irriterad av att de försöker mjölka oss på pengar.

– Vad är det med er? Jag fattar att ni är panka men ni verkar tro att alla människor som har ljusare hy är gjorda av pengar! Visst, folk i Sverige betalar hur mycket som helst för att flyga hit och ligga på den här stranden. Men de är inte rika! När jag kommer hem till Sverige kommer det att vara sju minusgrader och mörkt ute klockan fyra på eftermiddagen! Jag kommer att vara pank och stelfrusen. Ni kanske är fattiga men ni har i alla fall det här!

Ken sveper med handen över sanden, palmerna och Indiska oceanen. Killarna i rastaluvor stirrar på honom.

– Men vi är trötta på det här. Vi har tråkigt, säger en av dem.

– Ni borde ändå vara tacksamma för naturen, säger Ken. Och ni borde respektera folk som kommer hit, inte bara hustla dem på pengar. De har det inte så jävla bra som ni tror. Det finns en massa kärlek i Sverige men ölen kostar 500 shilling och vädret suger. Gillar ni reggae förresten? Jag är reggae-producent! Jag har jobbat med Morgan Heritage och med Kalamashaka. Jag är här nere för att bygga en studio och producera band. Jag kommer att bo här i framtiden. Vi kommer säkert att ses. Därför borde ni ge oss det där parasollet gratis och därför borde ni sälja gräs till mig för 100 shilling!

Ken lyckas utnyttja kenyanerna i stället för tvärtom. Medan de springer iväg för att hämta marijuana vankar han fram längs stranden, dricker öl och sjunger belåtet: ”Hakuna matata! Det är ord som är bra! Hakuna matata! Gör att man blir glad!” Hans dotter ropar att han måste komma ner till vattnet och titta på en fin sten som hon hittat. Ken ställer ifrån sig sin ölflaska och försöker glömma att han åker hem igen om en vecka.

– Jag får fet ångest av det, suckar han. Så fort jag har landat kommer någon att ringa och säga: ”Ey, Ken, i morgon spelar du i Värnamo.” Och då måste jag tänka: ”Yes, Värnamo!” Förstår du vad jag menar? Det här är lite softare.

***

Ursprungligen publicerad i Café #8/2009.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:55