Amanda Jenssen gräver guld i Så mycket bättre – se klippet och läs Jan Gradvalls klassiska intervju

Redaktionen  |  Publicerad 2014-11-01 18:50  |  Lästid: 8 minuter
Amanda-Jenssen-2008

Covern på När vi gräver guld i USA fick Sverige att gå i spinn – i höstens Så mycket bättre i TV4 spår vi att den forna Idol-deltagaren Amanda Jenssen blir folkkär på riktigt. Men en som såg storheten i hennes artisteri redan 2008 var Cafés Jan Gradvall. När denna intervju – som här publiceras på cafe.se i sin helhet för första gången – gjordes var Amanda 19 år och aktuell med debutalbumet Killing my darlings.

Läsarstorm mot Café: ”Amanda Jenssens GES-cover var både väntad och medioker” – läs vår mest utskällda text någonsin

Missa inte heller: 10 Så mycket bättre-klipp som fortfarande ger oss gåshud (är din favoritlåt med på listan?)

Klassisk intervju: Ola Salo om barndomen och bisexualiteten: ”Det är okej att vara hatad av homofober”.

Favorit i repris: Carolas coolaste bilder

* * *

När jag träffar Amanda Jenssen första gången i en studio på Söder i Stockholm har alla klätt upp sig. Skivstudior brukar vara en plats för T-shirts och XXL-byxor, men trots att dagens beting i studion är sångpålägg kan man tro att det just varit fotografering.

Producenten Simon Nordberg har en mörk kostym på sig och nyputsade skor. Låtskrivaren Pär Wiksten, känd från Wannadies, gör entré iklädd höga ridstövlar och gula godsägarbyxor. Amanda Jenssen själv går runt i en vintageklänning. Med sitt platinablonda hårsvall ser hon ut som en femme fatale som klivit ut från en bar på Sunset Boulevard.

Allt man väntar på är att ett gäng bredkäkade amerikanska trettiotalspoliser ska rusa ned för trappan och sätta handbojor på alla för att ha brutit mot spriförbudet.

– Det började när Simon första dagen i studion hade klätt sig i guldkostym, säger Amanda. Jag blev så glad och inspirerad att jag dagen efter kom i röd aftonklänning och rött läppstift. Och då bestämde vi oss för att ha det som regel. Alla som jobbar med den här skivan måste klä upp sig.

Det borde naturligtvis inte spela någon roll hur man är klädd när en skiva spelas in. Men när man lyssnar på Amanda Jenssens debutalbum inser man att valet av kläder hörs också i musiken.

Det finns en stolthet och tidlös elegans i låtarna på Killing my darlings som för tankarna till inspelningar med artister som Peggy Lee, Ray Charles och Elvis Presley.

Amanda har själv vuxit upp med den sortens evergreens, eller ”klassiker” som hon själv kallar dem med rungande lundensiskt uttal, men det finns samtidigt ingenting retro i musiken.

– Nej, jag vill inte göra om femtiotalet, säger Amanda. När femtiotalsmusiken gjordes var den nyskapande. Jag vill också vara nyskapande. Vad jag fastnat för och vill behålla är stämningen, någon sorts äkthet, något som jag har svårare att hitta i ny musik.

När man lyssnar på låtar som den fantastiska Amarula tree, som låter som om Jimmy Jazz med The Clash fött en trotsig dotter, påminns man också om att det sista riktigt uppklädda rockalbum man hörde innan Killing my darlings var just London calling där den låten är med. Ett tidlöst album där man verkligen hör att alla musiker börjat inspelningsdagen framför spegeln.

Även den svartvita omslagsbilden på Killing my darlings påminner lite om London calling och det Elvis-omslag från femtiotalet som The Clash-omslaget i sin tur var en pastisch på.

När man ser 23-åriga Östersund-fotografen Severus Tenenbaums omslagsfoto till Amanda Jenssens album är det omöjligt att gissa vilket decennium bilden är tagen. Man ser bara att det är en stjärna.

– Jag har träffat ganska många popstjärnor genom åren, men det är väldigt, väldigt sällan man träffar någon som förändrar stämningen i ett rum när de kliver in i det, säger omslagsformgivaren Lasse Sundh.

– När vi hade landat i Rom för att ta omslagsbilderna samlades det typ 20 personer utanför flygplatstoaletten som väntade på Amanda för att få autografer. Det var svenskar som känt igen henne på planet. Men sedan började det även komma personer från andra länder som inte kan ha haft en aning om vem hon var, men som ändå fattade att hon måste vara en stjärna. Och som därför också ville ha autografer för säkerhets skull.

Amanda-Jenssen-2008-2

”Det går inte en dag utan att jag känner lättnad och tänker: Tack för att jag inte vann Idol.”

Problemet blir när man för kommande generationer spelar Killing my darlings och ska förklara att samma artist en gång var med i ett tv-program som hette Idol.

Just nu håller ett bokförlag i Sverige på med en bok om Idol. Men vill man veta vad som händer med Idol-vinnarna finns det redan en annan bok i ämnet, De sju kristallkulorna.

Tintin-albumet visar med en kuslig exakthet vad som hänt med Daniel, Markus, Agnes och hon nu senast, vad hon nu hette, hon som tog sitt efternamn från sin hund. Kort efter att de har guldet i sin hand drabbas de av en förbannelse som gör att de långsamt tynar bort.

I De sju kristallkulorna är slutdestinationen för de som drabbats av detta grymma öde en sjuksal. För Idol-deltagarna är det ett After Beach-party i Alingsås.

– Det går inte en dag utan att jag känner lättnad och tänker ”Tack!”, tack för att jag inte vann, säger Amanda. Vad jag förstått skiljde det bara 2-3 procent i röster. Vad som kan ha varit avgörande kan faktiskt ha varit de kampanjer som mina fans förde på nätet dagarna före finalen. De uppmanade alla som verkligen gillade mig att rösta på Marie i stället.

Redan tidigt i Idol-säsongen var det uppenbart att Amanda Jenssen inte var någon typisk Idol-artist. Såväl röstmässigt som utseendemässigt skiljde hon sig från alla andra tidigare Idol-deltagare. Och därmed var hon precis den sortens mer komplexa och riktiga artist som tävlingen verkligen behöver för att få trovärdighet.

Att söka till Idol var heller inte hennes egen idé. Förutom att hon skrev egna låtar långt innan tävlingen – Killing my darlings var även namnet på ett demoalbum hon gjorde på högstadiet – vann hon våren innan Idol började en rockbandstävling som sångerska i skånska rockbandet Oh Hollie Neverdays.

Första pris var en turné i Zambia som nu bandet får göra utan henne.

– Det var inget jag kunde säga i tv, men jag sökte inte själv till Idol, säger Amanda. Jag övertalades att ställa upp. Jag vill komma på fram på annat sätt. Jag var mycket väl medveten om den stämpeln man får som Idol-artist och hur den skulle bli ett hinder för mig i framtiden.

– Till slut sade jag ändå, ”OK, jag är med”, men då med ett förbehåll: jag tänker inte vinna. Om jag går hela vägen tänker jag max bli tvåa. Och så tänkte jag ända fram till sista veckan. Då kom vinnarglöden i alla fall.

– Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv som på finaldagen. Hela hösten hade jag sovit i snitt fyra timmar per natt. Om man nu i efterhand kollar på klippet på finalen kan man se på mig hur förvirrad jag var. Jag ser bara tom ut, jag vet inte vet jag vad jag vill. När de sedan säger Marie kände jag en sån enorm lättnad.

Amanda Jenssen och Marie Picasso har aldrig träffats igen efter Idol. ”Vi är varandra så olika man kan bli egentligen. Fast just då, under själva tävlingen, kom vi varandra sjukt nära.” Några av de andra Idol-deltagarna håller hon kontakt med, men mest på telefon.

Som många andra i sin generation gillar Amanda Jenssen mobiltelefoner. Jag säger att jag läst någonstans att hon har fyra stycken.

– Nä, jag har tre.

Men varför har man tre mobiltelefoner?

– Ska jag förklara? Till att börja med har jag den här, säger Amanda och dunkar upp en av sina mobiler på restaurangbordet på den krog där vi träffas en kväll.

Amanda är vegetarian och väntar på en vegetarisk wok. När Amanda var tolv bestämde hon sig för att hon inte vill äta något med ögon.

– I alla fall, den här mobilen är mitt gamla liv, fortsätter Amanda. När det ringer på den är det oftast någon av mina gamla vänner från Lund.

Ironiskt nog ringer det precis just då från hennes gamla liv. Det är en bandmedlem från Oh Hollie Neverdays, gitarristen, som hon också varit tillsammans med. Efter att Amanda hälsat att hon ringer tillbaka plockar hon upp mobil nummer två och lägger den bredvid den gamla.

– Den här fick jag av TV4. Alla som var med i Idol fick såna, det var det numret vi nåddes på. Alla från Idol och media och branschen ringer fortfarande på den. Men det numret har också läckt ut. Ibland ringer det fnittriga småtjejer eller nervösa tonårspojkar. Eftersom olika personer ringer till olika telefoner kan jag inte sluta använda någon av dem.

Och den tredje mobilen?

– Den ligger hemma. Det fick jag också i Idol. Vi fem som var kvar sist i tävlingen fick ytterligare en telefon.

I och med att ett mobilföretag ska ge ut en specialgjord musikmobil med hennes album – samma typ av deal som Kent gjorde – får hon även snart en fjärde att lägga till samlingen

När Amanda för gaffeln till munnen ser jag att hon skrivit olika tecken på sin vänsterhand. Man kan ana siffran 12. Dessutom ett dollartecken.

Vad har du skrivit på handen?

– Tolv står för klockan tolv i dag. Jag var tvungen att påminna mig själv för att vara hemma då och släppa in en städerska. Jag har hittat en ny tillfällig andrahandslägenhet. När jag flyttade in var den inte städad ordenligt, så hon jag hyr lovade fixade det och gav mig numret till en städerska. Jag har en del problem med mina lungor, jag är överkänslig mot damm.

– Dollartecknet står för att jag måste ringa han, vad han nu heter, vad pinsamt, jag kommer inte ihåg. Jo! Mathias från Lyxfällan. Jag har precis startat företag och det är han som hjälper mig med min ekonomi. Jag har ingen koll alls och måste nu betala räkningar, bland annat för dödens gata.

Dödens gata är Amanda Jenssens öknamn på Döbelnsgatan. När hon kom till Stockholm i fjol hamnade hon där i en minimal men ändå svindyr övernattningslägenhet, den typen som hyrs ut till företag, och ser ut som en väntrum.

– Det var ett väntrum. Jag kallade det även för Death Row. Det var inte lönt att ens packa upp. Jag hade mina grejor kvar i väskorna.

Samtidigt var det på dödens gata hon skrev några av sina allra bästa låtar. Inte minst Greetings from space som låter som en hymn som skulle kunna locka ner Elvis Presley från himlen.

– Jag satt där ensam på Death Row en kväll och tänkte, ”Nu ska jag skriva en klassiker”. En sån där låt som en legend glömde skriva för att hon dog.

Det allra bästa i Greetings from space är textraden ”So tell my guitar I won’t be coming home to tonight”.

– Det sorgligaste är att den gitarr jag skrev det till, min finaste vän, har jag blivit av med. Jag åkte taxi, lade den i bakluckan och glömde bort den. Sedan dessa har jag ringt varje dag till polisens hittegodsavdelningen. Det är taxichaufförens skyldighet att lämna in glömda saker där. Men taxichauffören måste ha snott den. Det gjorde verkligen ont. Jag kallade den för Johnny.

Varför kallade du en gitarr för Johnny?

– Jag gillar namnet. Johnny!

När Amanda upprepar Johnny ett par gånger gör hon det med ett uttal som får en att associera både till en skånsk Johnny och till en amerikansk.

– Den allra sista låten jag spelade på gitarren var, märkligt nog, Our last goodbye. I den låten sjunger jag till någon som heter Sunny. Och det är ju Johnny! Det har hänt mig flera gånger, att jag skriver låtar om något som händer första senare.

Amanda-Jenssen-2008-3

Ett annat exempel på det är Amarula Tree. Texten är inspirerad av en afrikansk likör, Amarula Cream, som hon själv inte druckit – ännu – men som hon hört medlåtskrivaren Pär Wiksten berätta om.

När skivbolaget började planera för ett album med Amanda Jenssen togs det för givet att hon, precis som tidigare deltagare, behövde understöd av en samling professionella låtskrivare. Om hon hade vunnit tävlingen var det också ett sådant album som fanns i pipeline.

Men under arbetets gång har Amanda Jenssens egna låtar tagit över och trängt undan de andra. När inspelningarna vara klara i mitten på mars hade hon till slut skrivit ungefär 75 procent av låtarna själv, varav tre tillsammans med Pär Wiksten från Wannadies.

– Jag vet hur snacket kan gå, säger Pär Wiksten. Bara för att jag har den popbakgrund jag har kan min roll överdrivas, men min inblandning har varit rätt minimal. Det är Amandas låtar. De låtar hon skrivit helt själv är exakt lika bra.

– I själva verket är det jag som är tacksam över att få jobba med henne, säger Pär Wiksten som också tackat ja till att vara med i Amandas turnéband.

– Jag har aldrig träffat någon artist som kan förmedla både en sådan sorglöshet och sorgsamhet, ibland i samma ögonblick. Jag har börjat grina flera gånger när hon sjunger.

Amanda Jenssens föräldrar skiljde sig när hon var åtta år. Hon har en helbror och flera halvsyskon.

Amanda bodde med sin mamma efter skilsmässan men spelade hela tiden musik med sin pappa. Ett tag var hon med i bandet Amanda & The Papas, som bestod av just henne själv och ett gäng pappor.

– Om reinarknation fanns, och jag trodde på det, tror jag att jag i ett tidigare liv levde på fyrtiotalet och femtiotalet. Och att jag då var kille.

När Amanda tillsammans med papporna sjöng låtar som Summertime formade hon den röst hon har i dag. Den första skiva hon köpte för egna pengar var soundtracket till Blues brothers.

– Jag fattade inte vad som sa i filmen, den var ju på engelska, men jag såg om den på video gång på gång på gång, säger Amanda. När jag sedan köpte skivan lyssnade jag oavbrutet på Ray Charles och de andra artisterna.

När vi ätit klart på restaurangen åker vi tunnelbana och fortsätter att prata musik. Stockholms medievärld är full av människor som tror att de inte längre kan åka tunnelbana bara för att de en gång varit med i ABC Nytt. Men Amanda Jenssen, en av Sveriges mest igenkända personer, verkar helt obekymrad om alla blickar som riktas mot henne.

Amandas egen musiksmak spänner över alla områden. Men hon återkommer hela tiden till artister som förmedlar en ”allt eller inget”-känsla, liknande den som finns i hennes egen musik. Hon pratar om Dylan. Hon pratar om Edith Piaf-filmen som hon sett två gånger. Hon pratar om en konsert på Roskilde med Velvet Revolver. ”Shit, vilket performance.”

När hon i en affär vid Skanstull ser en gigantisk tavla med Jim Morrison kan hon inte motstå den. ”Den är min. Den ska jag ha”.

Amanda Jenssen, som fyller 20 i höst, går sedan hem med Jim Morrison under armen.

Jan Gradvall
Foto: Jimmy Backius

Texten publicerades ursprungligen i Café nummer 5 2008.

Roliga saker du inte får missa:

Fotbollshjälten som har Sveriges roligaste Instagram-konto (kan du gissa vem det är?)

10 saker bara du som tittar på Paradise Hotel förstår...

...och 6 saker inte ens du som hatar Paradise Hotel kan låta bli att älska

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:43