Kleerup om självmordsförsöket: ”Jag känner inte skuld längre”

Fredrik Strage | Foto Pierre Björk  |  Publicerad 2015-11-20 10:08  |  Lästid: 16 minuter

Ur Danderyds sjukhus dagbok för Andreas Kleerup, den 8 februari 2012
Hej Andreas. Du kom till Danderyds sjukhus, intensiven, efter att din mamma hittat dig medvetslös. Du blev intuberad (tub i halsen) av ambulanspersonalen för att hålla luftvägarna fria. När du kom till IVA blev du kopplad till en respirator (maskin som hjälper dig med andningen). Genom CVK:n (en nål) på halsen får du närings­lösning och olika mediciner, bland annat antibiotika och sömnmedel. Hela din stora familj är hos dig hela tiden.

Som sexåring drömde Andreas Kleerup att han jagades av en vampyr. ”Vänta, varför springer jag?” tänkte han efter ett tag. ”Detta är ju en dröm. Och då kan jag göra vad jag vill.”

Vampyren försvann och Andreas flög en stund över hyreshusen i Täby centrum innan han vaknade.

Snart lärde han sig att kontrollera drömmar, en teknik som enligt hans storebror Jonas kallades ”lucid dreaming”, klardrömmande. Andreas åkte vattenskidor, spelade på Tommy Lees roterande trumset och gjorde bomben i en pool fylld av snygga brudar.

Många år senare, i en annan klardröm, träffade han sina idoler Frank Zappa och Ingmar Bergman. ”Bry dig inte om folk som snackar skit om dig”, sa de. ”Keep on keeping on.”

Men nu drömmer han inte.

Allt är tomt och mörkt.

Den 9 februari
Hej Andreas. I går när du kom till oss och vi började skriva i din dagbok så tog vi några foton på dig med dina anhöriga. Dessa foton kommer att följa med dagboken. Vi har borstat dina tänder och flyttat tuben till andra sidan mungipan.

Det var annorlunda för tre år sedan. Andreas Kleerups hjärta slutade slå i ambulansen, men medvetslösheten var inte lika hård. När han vaknade upp på Sahlgrenska kände han sig upprymd. Det var som i filmen I huvudet på John Malkovich när John Cusack, efter att ha befunnit sig inuti Malkovichs huvud, störtar genom en tunnel och landar på en motorväg i New Jersey – euforisk över att ha fått ett nytt perspektiv på tillvaron.

Den gången svalde Andreas en burk av det lugnande medlet Lergigan eftersom han inte ville finnas längre. Självmords­försöket gav honom en egendomlig känsla av sammanhang. Han började till och med tro på Gud.

Nu känner han ingen frid. Han driver omkring i ett kallt ingenting. I de flyktiga bubblor av medvetande som ibland poppar upp i hans nedsläckta hjärna tänker han att det kanske inte spelar någon roll att han tror på Gud eftersom Gud inte tror på honom längre.

Möjligen är Gud sur för att han tatuerat ett uppochnervänt kors på foten.

Se bilderna på Kleerup!


Gudomlig begåvning. Andreas Kleerup är troende. På vänster handled har han låtit tatuera ett pentagram. ”Det betyder bort med det onda”, säger han.

* * *

Den 10 februari
Hej Andreas. Vi har tvättat och vägt dig på morgonen. Vi har en säng med inbyggd våg. I morse vägde du 89,5 kilo.

Första gången Andreas fick självmordstankar var på mellanstadiet när en kompis sa något om hans vikt. När Andreas kom hem från skolan tog han fram kniven som hans pappa köpt i Lummelundagrottans souvenirbutik när de semestrade på Gotland. Andreas brukade sova med den eftersom han var rädd för Bob i tv-serien Twin peaks. Han högg i tapeten på sitt rum. Han högg i sina byxben. Sedan skar han sig lite i armen. Det kom inte särskilt mycket blod. Han fortsatte sova med kniven ända tills han i tonåren mötte Bob i en klardröm.

”Sluta störa mig”, sa Andreas.

”Okej”, sa Bob och försvann.

Den 11 februari
Hej Andreas. Vi vänder dig med jämna mellanrum (bra för lungorna) och då blir du lite orolig. Du får lite extra lugnande för du behöver ha kvar tuben i halsen ett tag till. P.S. Din mamma tittade in vid 21-tiden och önskade god natt. 

Två röster. Den ena tillhör Sahara, Andreas fru. Den andra tillhör hans svåger som berättar om en skidsemester i fjällen. Andreas vill titta på dem, men ögonlocken är för tunga. Han ger upp, driver tillbaka ner i mörkret och tänker på snö.

Den 12 februari
Hej Andreas. Vi tvättade av dig och bäddade rent åt dig. Sen blev det tandborstning. När du vaknar till är du inte så orolig längre och då blir det lättare för oss att kommunicera med dig. Du nickar och skakar på huvudet och kramar våra händer. Du försökte skriva någonting men var för svag än så länge.

Efter fem dagar i koma, och en vecka på intensiven, hamnar Andreas Kleerup på en avdelning för patienter med svåra infektioner och andningsbesvär.

Han lider av en allvarlig lunginflammation – resultatet av en misskött halsfluss och ett sedan flera år dåligt immunförsvar.

På besök hos sin mor i Täby får han problem med andningen och kollapsar. Hans mamma ringer en ambulans. Under de första timmarna vet bara Andreas Kleerups föräldrar, fru och storebror att hans tillstånd är kritiskt. Nyheten når ändå kvällstidningarna som genast ringer hans 15-åriga lillasyster i skolan och frågar om hon kan bekräfta att Andreas är död.

Tillfrisknandet beskriver han själv som ”SM i läkekött”. Snart åker han omkring på infektionsavdelningen i en rullstol. Sedan tar han sina första stapplande steg med en rollator. I hörlurarna spelar han samma låt om och om igen: John Farnhams peppiga 80-talshit You’re the voice.

Han börjar prata med de andra patienterna, varav de flesta inte kommer att överleva, och säger: ”Var inte oroliga. Det här fixar sig!” När hans producent Markus Enochsson kommer på besök rosslar Andreas: ”Kom igen, vi drar till studion!”

Han får nöja sig med att släpa sin droppställning till sjukhusets andaktsrum där det står en orgel.

Högerhandens fingrar är stela men Andreas lyckas ändå spela den molokna slinga som han haft i huvudet sedan han vaknade. Om ett par månader kommer den att heta Requiem solution och sjungas av Loreen.

En morgon strax efter att han kommit hem knappar Andreas ner ett slags manifest i sin mobiltelefon. Han är fortfarande virrig av sjukhusvistelsen, men vill formulera för sig själv vad som är meningen med musiken han gör och livet han lever:

Den fulländade friheten
Att få finnas och färdas i nuet
Att ta ner det oförklarliga
Skriva under med sitt väsen
Att få tillgång till allt
Att skingra molnen där och då
Utan förväntan på något mer än det mäktigaste av allt
Ett finger i luften

Sju månader senare promenerar Andreas Kleerup från sin lägenhet på Södermalm till studion i Södra Hammarbyhamnen. Han är klädd i svarta Ray-Bans, slitna jeans och en mörkblå Adidasjacka som han egentligen bara fick låna under Cafés fotografering men charmade till sig av en pr-agent. När vi traskat en stund längs Ringvägen frågar han hur länge vi har promenerat.

– Immunförsvaret blir 40 procent starkare om man går 20 minuter varje dag. Vilket jag inte gör. Men ändå. Det är skönt att gå. Man känner att allt är på plats i kroppen. Två ben och så där.

Efter kollapsen har Andreas ansträngt sig för att bli mer fysiskt aktiv. Han gör några situps varje morgon, tar en promenad, spelar i värsta fall bara lite biljard. Däremot kan han inte tänka sig att gå på gym eller jogga.

– Jag vill inte att någon tidning ska skriva: ”Vi såg Kleerup sporta! Nu försöker han komma igen.” Det skulle kännas lika jobbigt som när de skriver att jag håller på att dö. Jag vet att jag inte borde bry mig men det händer något när man har varit på löpet. Jag går alltid och kollar om min gylf är nere, om jag har snor i näsan. Den där skamvråkänslan, liksom.

Han möter sällan andra människors blick under sina promenader. Om det är mycket folk på trottoaren fäster han blicken i knähöjd på dem han möter. Då flyttar de alltid på sig. Den här mulna septemberdagen är det glest på stan.

– Hur ska du skriva den här texten? frågar han. Ingen orkar väl läsa en ”nu mår jag bra”-artikel om mig igen?


En kärlekshistoria. Jättehiten With every heartbeat är inspirerad av en före detta flickvän. I dag är Kleerup gift med scenografen Sahara Widoff. 

* * *

I allmänhetens ögon har Andreas Kleerup varit pop-Sveriges främsta värsting ända sedan han greps kokain­påverkad på Grammis­galan 2009. Han hade just vunnit tre priser (som årets nykomling, kompositör och producent) för sitt kritikerhyllade debut­album och den internationella jättehiten With every heartbeat.

Sedan dess har hans artistiska prestationer – som den undersköna musiken till Stockholms stadsteaters uppsättning av Aniara och det countrydoftande rockbandet Me And My Army – inte sällan hamnat i skuggan av rapporter om knarkskandaler, sönderslagna hotellrum och glamourösa flickvänner. Efter uppbrottet från modellen Adina Fohlin, som inspirerade den sorgsna With every heartbeat, har han dejtat Carolina Gynning, modellen Elsa Hosk och dj:n Sonja Berggren.

I september 2011 gifte han sig med scenografen Sahara Widoff, som han känt sedan de gick i parallellklass på Södra Latins gymnasium.

Han tillbringar en hel del tid i Göteborg där han har tvåårige sonen Ace Vincent ihop med Sonja Berggren. När hon var gravid mådde Andreas som sämst.

Hans självmordsförsök skedde samma dag som de gått på en ultraljudsunder­sökning.

– Alla pappor som följt med till mottagningen hade foppatofflor. Jag menar… jag har också foppatofflor, men det var som om de helt slutat bry sig om sitt utseende eftersom de skulle ha barn. Allt det andra, allt det personliga, bara försvann. De pratade om vilken vecka deras fruar var i och hasade runt i sina foppatofflor som om de var lobotomerade. ”Jag måste dra, jag klarar inte av det här”, sa jag. När jag kom hem hittade jag en burk tabletter. Jag tänkte egentligen bara sova och tog en tablett. Sen tog jag två. Sen tog jag resten.

Just när han höll på att driva in i medvetslösheten ringde hans mamma på mobilen. ”Om hon ringer exakt nu är det ett tecken på att jag inte ska göra det här”, tänkte han och berättade om tabletterna.

Hans mamma ringde först ambulansen och därefter till en av Andreas kompisar som körde dit på sin scooter och hoppade in genom ett fönster.

– Jag var på väg att göra min son faderlös och resten av min familj knäckt. Det är inget jag kommer ifrån. Men jag har snackat en hel del med min farsa om att inte känna skuld för det som hände. ”Det ska du inte ha”, säger han. ”Det gick ju bra.” Så jag släppte det. Jag känner inte skuld längre.

Numera känner Andreas Kleerup mest kärlek. Han låter lyrisk när han pratar om Ace Vincent och visar en film där han försöker få den lilla parveln att säga ”Kiss” (viktigt att lära sig om man är döpt efter två Kiss-gitarrister) men får svaret ”bajs”. Varannan vecka tar han tåget till Göteborg för att hänga med sonen.

– Jag lämnar kvar Kleerup i Stockholm när jag åker dit. Jag är bara Andreas. ”Inte dagis”, säger Vincent. ”Pappa!” Det är mycket bättre mellan Sonja och mig nu än för ett par år sedan. Vi är bästa polare. Vincent kommer att ha två föräldrar som älskar honom. En pappa som sover mycket ibland, kanske, men det kommer att bli bra.

När tidningen Mama i förfjol bad Andreas att beskriva en typisk dag som pappa verkade han sova betydligt mer än sin partner: ”12:00. Vaknar. Sonja och Vincent har varit uppe i några timmar.” Alex Schulman skrev ett raljant blogginlägg och Andreas blev arg.

– Det där var patetiskt. Alla vet att man måste ha koll på nyfödda barn hela tiden. Sonja och jag körde skift. När jag hade läst Schulmans text ringde jag honom varje natt mellan tre och fem och lät signalerna gå. Jag höll på så i en vecka. Han är en mobbare och mitt aktiebolag heter Bull the Bully. Men hans brorsa är grym. Vi jobbade ihop i en videobutik. Nu orkar jag inte bry mig om småsaker längre.

Andreas säger att han också blivit bättre på att hantera fulla människor som vill skämta om droger.

– Det är bara en och annan som sagt jobbiga grejer, typ: ”Öh, ska vi ta en näsa?” Då har jag gjort en jiujitsufällning på dem. Det hände senast på Fårö i somras. En full kille kom fram och skulle ta på min keps och säga något taskigt. Jag tog ett steg framåt, satte mitt ben bakom honom och knuffade. Om man bara fäller någon kan man inte bli anmäld för misshandel.

Inte?
– Nej. Jag har varit bra på street fighting sedan jag var 16. Men jag behöver nästan aldrig använda det. De flesta kommer bara fram och ger mig praise. ”Tack för att du finns”, säger de.

Vi går genom ett industriområde.

Andreas pekar ut en skorsten vars position mitt mellan två cisterner får den att likna en gigantisk fallossymbol. När vi kommit fram till studion tänder han en cigarrett.

– Vet du vad jag önskar? frågar han. Att jag fick testa att vara snygg tjej i en dag. Jag skulle gå runt i korta shorts och vara skitsexig. Och alla skulle bli glada när de såg mig.

Men då skulle de väl stirra ännu mer?
– Om jag fick se ut som Pamela Ewing i en dag så skulle jag bara fucking enjoy it.


Mångsidig musiker. Kleerup förälskade sig tidigt i både jazz och heavy metal. I dag nämner han Frank Zappa och Paul Stanley från Kiss som musikaliska inspirationskällor.

* * *

Han tar en klunk riesling, sätter upp sitt bruna hår i en tofs och hukar över mixerbordet för att finjustera More than a feeling, en stompig electrolåt som Faye Hamlin (tidigare medlem i tonårstrion Play) sjunger på hans andra album.

Liksom på debuten använder Kleerup i första hand kvinnliga vokalister: Veronica Maggio, Natasha Bedingfield, Britta Persson. Och Loreen, vars Requiem solution som sagt tog sin början i andaktsrummet på Danderyds sjukhus. Den är både det dystraste och vackraste som han skrivit. ”You’ve got nowhere to run after knocking on heaven’s door”, sjunger Loreen.

Soundet är skimrande, vemodigt och elegant pulserande – motsatsen till den stekarhouse som svensk dansmusik förknippas med på 10-talet. När jag säger att det låter som Vangelis Blade runner-soundtrack blir Andreas glad och riktar en knuten näve mot mig så att jag ska boxa på den.

Producenten Markus Enochsson, som gjort house och techno sedan 90-talet, har tillbringat de senaste månaderna i studion med Andreas från fyra på eftermiddagen till fyra på morgonen. Ibland tar de en paus, dricker öl på en sunkig kinakrog och diskuterar vilket sound de letar efter. Enligt Andreas är målet med musiken att få vuxna män att gråta, fotomodeller att rodna och ”twats” (som han kallar alla han inte gillar) att bli gröna av avund.

Och jag känner faktiskt något fuktigt i ögonvrån när han spelar upp sin tolkning av Himlen runt hörnet som han gjort till en skiva som Mauro Scocco fått i 50-årspresent. Över lågmält piano och en ödsligt tickande trummaskin kvider Kleerup om att ha en egen ängel i sin säng.

Han säger att texten får honom att tänka på hur det känns att vakna bredvid Sahara på morgonen och puffa lite på hennes ben med foten. Mig får den att tänka på en komapatient som bokstavligt talat har himlen runt hörnet. Covern för tankarna till liemannen snarare än till Lisa Nilsson.

Att Andreas Kleerup ägnar sig åt elektronisk pop kan tyckas märkligt med tanke på att han fått sin musikaliska fostran inom heavy metal och jazz – genrer där teknisk skicklighet är viktigare än snärtiga melodier. I högstadiet trummade han i thrash metal-bandet Purgatory, i gymnasiet uppträdde han med fusionjazzgruppen Kapten Blod. Allt handlade om att bli snabbast och bäst.

Några år senare upptäckte han den franska drömsyntduon Air och häpnade över att något så vackert hade gjorts av en arkitektstudent och en matematiker. Tack vare sin storebror Jonas, dj:n Luciano Leiva och bröderna Åhlund från Teddybears hittade Andreas in i den elektroniska musiken och alla dess subgenrer.

– Jag var tvungen att programmera om mig själv. Men jag tycker fortfarande om att spela jazz. När man är inne i jazzen tänker man inte på något annat. Det var en helt annan sak att spela bas bredvid Robyn. Då kunde jag tänka: ”Jaha, vad gott det skulle vara med en öl. Snygg brud där borta.” Som jazzmusiker är man fullständigt uppslukad av musiken. Men man är aldrig bättre än sin senaste spelning. Och musikerna dissar varandra hela tiden. ”Jaha, det gick inte så bra igår”, säger de. Gör man popmusik kommer folk fram och säger: ”Vilken fin låt. Den har gett mig så mycket.” Det är värme inom pop. Jazzmusiker tänker mer som idrottare.

Med Aniara närmade sig Andreas Kleerup opera och klassisk musik.

I dokumentären Kleerups Aniara säger Stadsteaterns chef Benny Fredriksson att han i början oroade sig för att anlita en kompositör som inte verkade ”helt fokuserad”. Men när de möttes insåg han att det under den disträa ytan fanns en stark koncentration – ”som en svetslåga”.

Harry Martinsons saga om ett enormt rymdskepp som driver ut i ett svart ingenting fick Andreas att tänka på sitt självmordsförsök. Till en början kunde han inte lyssna på låtarna utan att ligga i fosterställning.

– På premiären satt jag och hulkade. Det är fortfarande jobbigt att lyssna på den skivan.

Han börjar sjunga:

– Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att önska livet efter detta.

Strax före premiären drabbades Andreas av en inflammation i bukspottkörteln. Samtidigt fick han svinkoppor och halsfluss. Trots att han gick på smärt­stillande medel bestämde han sig för att medverka i TV4:s Nyhetsmorgon och prata om Aniara – vid en tidpunkt på dygnet då han vanligtvis sover. Intervjun med en blek (han anlände för sent för att sminkas) och rosslig popstjärna fick upprörda tittare att ringa kanalen.

I dag kan han skratta åt intervjun – i alla fall åt den freudianska felsägning han gjorde genom att kalla tolvtonsmusik för tolvstegsmusik.

– Ska man göra bort sig kan man lika gärna go out with a bang. Värre än så där kan det inte bli. Det var svintidigt på morgonen. Men jag hade inte druckit eller tagit något annat än medicin.

I flera månader efteråt var Andreas röst så skrovlig att han och Markus Enochsson var tvungna att sms:a i stället för att prata med varandra i telefon.

– Jag hade en klitoris på stämbanden. Polyper eller vad det heter. Till slut opererade jag bort dem. Då kunde jag sjunga i falsett för första gången på sju år.

Aniara skrevs till stora delar på Fårö där Andreas, sommaren 2011, var en av de första stipendiaterna som fick bo och arbeta i ett av Ingmar Bergmans hus. Demon­regissören har varit en idol sedan Andreas köpte en dvd-box i New York och blev förhäxad av Persona.

När Bergmans ägodelar auktionerades på Bukowskis var Andreas på plats för att köpa en flygel. ”Den kommer jag typ att sälja min själ för att få”, sa han till Aftonbladet. Men budgivningen nådde snabbt astronomiska summor (han hoppade av vid 430 000 kronor) och Andreas fick nöja sig med ett fotografi av Bergman intill kompositören Igor Stravinskij.

– Jag fattade inte hur man skulle vifta med den där konstiga spaden. De andra måste ha tyckt att jag såg förvirrad ut. När jag lyckades köpa fotografiet för 30 000 kronor fick jag en applåd.

Varför är Bergman så viktig för dig?
– Utan honom skulle jag inte vilja göra det jag gör. Det är han och Frank Zappa som gäller. Och kanske Paul Stanley. Det räcker att jag ser en kvart av Bergmans filmer. De ger mig en brinnande känsla av att vara en del av något. Bergman lyckas med det jag skrev om i den där dikten. Han tar ner det oförklarliga och skriver under med sitt väsen. Jag kan inte analysera det. Men jag vill också uppnå det.

Inför ditt första album talade du om att skapa en ”tillbaka-till-livmodern-känsla”. Ett neonfärgat kuddrum. Är du fortfarande ute efter det?
– Absolut, när man lyssnar ska man inte tänka på tid och rum. Det ska kännas så här. (Andreas vaggar en osynlig bebis i famnen.) Här vill jag vara. (Fortsätter vagga.) Här bland de trygga syntarna. Samtidigt vill jag att det ska gå att festa till musiken. En fotomodell och hennes väninnor ska kunna sitta i en lägenhet och lyssna på små iPod-högtalare. Det ska vara ett perpetual flow i låtarna. Jag vill också att folk ska känna sig lite smartare när de lyssnar. De ska tänka: ”Det här gillar jag. Jag vet inte varför men jag känner mig lite mer sofistikerad.” Det ska vara både fest och allvar. Neon och Bergman.


Står stadigare. I dag tar Kleerup medicin för sin adhd.

* * *

Andreas Kleerup har ofta på sig vad som ser ut att vara en svart AC/DC-tröja. Den som tittar närmare märker att bokstäverna på varsin sida om blixten är utbytta mot AD/HD.

Han fick diagnosen 2007, strax efter att jag intervjuade honom första gången. Då satt han i sin etta vid S:t Eriksplan, spelade den just släppta With every heartbeat på en liten orgel och berättade om sina nervryckningar, så kallade tics, och tvångshandlingar.

– Jag måste blinka på punkter runt ditt huvud, sa han. Om det är en snygg tjej på tv måste jag också blinka på henne för att få ro. När jag var liten och tittade på Beverly hills var jag tvungen att blinka på Kelly och Brenda i alla scener. Sedan bytte kameran vinkel och då var jag tvungen att blinka på dem igen. Jag har tics som ingen ser, plötsliga muskelspänningar. De försvinner bara om jag spelar musik.

Ticsen och tvångstankarna försvann också om han tog kokain. Till slut fick han Ritalin, vars kemiska sammansättning påminner om amfetamin, utskrivet av en läkare. Plötsligt kände Andreas ett lugn som han inte upplevt sedan han var barn. Ett brus i huvudet stängdes av.

– Jag tittade på tv med en kompis, minns han. Det kändes först konstigt att kunna andas och blinka utan att tänka på det. Jag hade haft tics sedan jag var sex år gammal. Men jag är glad att jag inte fick Ritalin som barn. Mina problem fick mig att kämpa hårdare.

Tror du att din kreativa svetslåga, som Stadsteaterns chef uttryckte det, kan ha något att göra med adhd?
– Jag vet inte. Kanske har jag lättare än andra att helt gå upp i arbetet. Men om jag slutade ta medicinen skulle jag fastna i tvångstankar och inte få någonting gjort alls. Sedan Grammisgalan har jag varit tvungen att ta med mig Ritalinreceptet om jag går ut. Polisen har stoppat mig flera gånger. Men nu verkar de ha gett upp. Sista gången det hände var i somras när Sahara och jag dj:ade i Humlegården. Då slapp jag i alla fall lämna urinprov. Jag bandade dem med mobilen.

Han tar fram sin iPhone och spelar upp konversationen.

Polis: ”Har jag varit otrevlig mot dig på något sätt?” Andreas: ”Nej, men på riktigt, det räcker nu.” Polis: ”Tycker du inte att det finns anledning för mig att kontrollera dig?” Andreas: ”Nej, det gör det inte längre.” Polis: ”Vi har bara haft ett samtal med dig. Och du visade upp ditt recept.” Andreas: ”Är det cool då? Är jag fri att gå?” Polis: ”Du är fri att gå.”

Andreas går sällan på krogen om han inte dj:ar eller uppträder live.

En kväll i oktober spelar han skivor på Moderna museet när den tyske fotografen Wolfgang Tillmans har vernissage. Han väljer en blandning av gammaldags rock (Elton John, Eric Clapton, Billy Joel, Steely Dan) och sina egna synthlåtar (som utlöser det största jublet).

Snart har han dragit ihop ett rejält dansgolv. Den tyske stjärnfotografen stuffar omkring till Ted Gärdestads Satellit. ”Is the music gonna stay so calm the whole night?” frågar en av Tillmans tyska kompisar som verkar sugen på techno. ”No, I’m gonna play Slayer and WASP. I’m gonna fuck you all”, svarar Andreas. Men det blir ingen metal.

I stället avslutar han sitt dj-set med Edvard Griegs I bergakungens sal. Sedan hoppar han upp på en högtalare och tar emot applåderna med en artig bugning.

Andreas storebror, galleristen Jonas Kleerup, står en bit bort. Det är svårt att tänka sig två mer olika bröder: den äldre logisk, organiserad och reserverad – den yngre emotionell, kaotisk och utsvävande. Medan Jonas sällan berättar för andra hur han mår brukar lillebror ringa familj och vänner mitt i natten för att prata känslor.

– Andreas är alltid ärlig, säger Jonas. Han vill ta hand om alla i familjen, även om det ibland blir vi som tar hand om honom i stället. Ett tag var det mycket droger och drickande. Då blev jag ofrivilligt en sorts länk mellan Andreas och resten av världen. Om han var försenad till en spelning så ringde de mig. Om han inte svarade i telefon när mamma och pappa ringde så ringde de mig. Om han inte dök upp på julafton eftersom han var bakis så sms:ade han mig och skrev: ”Kan inte du säga nåt?” Han kunde inte ljuga själv.

På en bild från 1984 står bröderna intill varandra. De ska gå ut och äta med sina föräldrar och är klädda i vita finbyxor med varsin hårdrockströja prydligt nedstoppad bakom tygskärpet. Jonas har Kiss-tröja, Andreas har en med Mötley Crüe, vars album Shout at the devil fick honom att vilja bli rockstjärna. Ibland uppträdde de tillsammans som Kiss. Då var Jonas alltid Ace Frehley och höll sig i bakgrunden. Andreas var Paul Stanley och stod längst fram.


Nära sina närmaste. ”Jag ser familjen som en livbåt”, säger Kleerup.

* * *

Kvällen efter festen på Moderna sitter Andreas hemma och lyssnar på musik. Sahara är bortrest. I hallen, ovanför en Gibsongitarr som signerats av Slash, hänger en tavla som Andreas gjort själv genom att hälla vit och rosa färg över bilder av Albert Einstein och ett par 80-talspinuppor. Bredvid tv:n står ett massivt guldkrucifix inuti en glaskupa. Bokhyllan domineras av rockbiografier och böcker om adhd.

Andreas klickar igång Kiss senaste singel Hell or hallelujah. Han gillar den så mycket att han tar fram en gitarr och river av ett eget litet solo – som låter utmärkt trots att det är första gången han hör låten.

– Det händer fortfarande att jag tänker: ”Undrar vad Paul Stanley gör just nu?” Han skriver så bra grejer att det är löjligt.

Efter att ha spelat en stund håller Andreas upp högerhanden och berättar att känseln fortfarande inte återvänt till ring- och lillfingret. Han råkade ligga ovanpå dem när han hamnade i koma och nerverna kom i kläm.

– Det är vanligt bland komapatienter. Mitt pianospel påverkas av det. Och det är fortfarande svårt att… (gör snabb fram-och-tillbaka-gest med högerhanden).

Spela gitarrsolon?
– Nej.

Jaha, onanera. Hur reagerade din omgivning på det som hände?
– Många sa att jag borde ta bättre hand om mig. Några tyckte att det var mitt eget fel. En präst jag träffade sa: ”Det viktiga är att du erkänner att du är missbrukare.” Min doktor sa: ”Såna som vi kan aldrig mer dricka ett glas öl.” Han hade varit nykterist i 25 år. ”Stopp ett tag”, tänkte jag. ”Jag har inte skrivit på ett papper som säger att jag aldrig mer ska dricka.” Jag vill kunna dricka alkohol. Jag har bara slutat med det som tog kål på mig.

Och vad var det?
– Lugnande medel. Jag ska inte få sådana utskrivna alls. Det enda jag kan göra är att sköta mig. Och leva mer hälsosamt.

Jonas nämnde att du är väldigt omhändertagande mot honom och dina föräldrar.
– Jag betraktar familjen som en livbåt. Jag kan ta på mig att vara kapten ett litet tag. ”Jaha, är det någon som behöver c-vitamin? Ingen skörbjugg på gång?” Min relation till mamma och pappa har alltid varit grym. Det känns viktigt att vi gör grejer ihop och pratar med varandra. Om några år vill jag inte tänka: ”Åh nej, jag borde ha sagt allt det där till dem medan de fortfarande fanns.”

Men det är snarare du som varit nära att inte finnas.
– Mina föräldrar var nog inte beredda på att det skulle hända. Men de har gjort vad de kan. Och jag har skärpt mig. Nu vet de lika väl som jag att jag ska göra den här grejen i minst 50 år till. Det kunde vara sämre. Det här är fucking livet.

Han sätter sig vid sin orgel och spelar Requiem solution-slingan. De skadade nerverna märks inte när han smeker fram de ledsna tonerna. På vänster handled har han tatuerat ett pentagram.

– Det betyder ”bort med det onda”. Och det här (pekar på det uppochnervända korset på foten) betyder ”bring them on”. Efter det som hände i vintras har jag tänkt mycket på att det finns onda och goda krafter. Och hur man som en religious dude kan ta sig igenom allt det dåliga. Jag vill liksom bli en bazooka som sprider kärlek.

Han berättar om en föreläsning han såg med den berömde ateisten Richard Dawkins.

– Han har gjort så att man knappt vågar säga att man är troende längre. Jag kan inte försvara min tro med några argument. Det enda jag kan säga är att jag hade fler brudar under en månad som singel än Richard Dawkins kommer att ha under hela sitt liv. Och jag är lycklig.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 3/2013.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 10:22