Kolossen från Ytterån – jakten på Sveriges största hamburgare

På en enkel vägkrog mitt i mörkaste Jämtland görs den: Sveriges största hamburgare. Cafés Fredrik Backman kunde inte motstå utmaningen att testa rekordrätten. Läs hans gripande historia om kött, manlig vänskap och konsten att åka 130 mil för att äta lunch.

Fredrik Backman | Foto: Bobo Olsson  |  Publicerad 2012-02-28 14:08  |  Lästid: 9 minuter

Man föreställer sig att den borde bäras in till Bachmusik av ett dussin älvor ridande på enhörningar eller så. Men nu, när den väl står där framför oss, när man väl omfamnar dess monstruösa köttighet, känns The Imperial march från Rymdimperiet slår tillbaka mer passande.

Det är Dödsstjärnan på en tallrik.

Den väger 4,3 kilo. Det är Sveriges största hamburgare. Den ser ut att kunna spöa skiten ur mig. Klaus, den kortväxte tyskättade mannen som har gjort den, ser förresten också ut att kunna göra det.

Jag frågar vad det är på. Klaus pekar på tillbehören, som kikar fram under en bröd-överdel stor som ett brunnslock, och räknar upp ”sallad, gurka, tomat, sås”. Såsen är eget recept, påpekar han med brytningen av en James Bond-skurk. Vi nickar.

– Ingen ost? undrar min vän E.

– Ingen bacon? frågar jag.

Klaus tittar missnöjt på oss.

– Det är ingen ost på hamburgare. Då är det cheeseburgare.

Vi nickar igen. Klaus pekar på burgaren.

– Jag gjorde en specialare till er i dag förresten. Den här väger nästan fem kilo.

Jag får lite svårt att andas.

* * *


En halv dag tidigare: Vi ger oss av i gryningen, min vän E och jag. Det är 65 mil från Stockholm till vår slutdestination, byn Ytterån utanför Östersund. Vi ska vara framme till lunch.

Jag fick höra om Klaus Hohenwald och vägkrogen Berliner schnitzelstuga för några månader sedan. Jag ringde min vän E fortare än någon hinner säga ”allt på?”.

Alla stora äventyr börjar väl så. Någon säger ”hade det inte varit coolt om vi…” och plötsligt går folk över Arktis bara beväpnade med en flagga och dålig andedräkt, eller bestiger K2 utan syrgas.

Det sägs att män måste ha en hobby för att kunna umgås.

Jag vet inte om det är sant. Men min vän E:s och min vänskap har onekligen alltid utgått från ett gemensamt intresse.

Vi äter.

Jag menar inte att vi har ett ”matintresse”. Vi åker inte på vinresor till Provence och provar kex med en receptionist från Borås som fick det här som upplevelsepresent av tjejgänget på 55-årsdagen. Vi testar inte olivoljor. Vi köper inte teppanyakihällar.

Jag menar att vi har ett ätintresse.

En del män tittar på fotboll ihop. Andra spelar tv-spel. Men alla mina finaste minnen av E har med mat att göra.

Som när vi var de enda svenska gästerna på ett bröllop i Italien och vi misstog ”aperitivobordet” för själva buffén, och hade hunnit äta prosciutto och pecorino i två timmar innan de kallade in oss till vad som visade sig vara en elvarätters sittande middag. I en by med en kultur där det anses mycket oartigt att inte äta upp det man får på tallriken. Vi svettades cannelloniolja i veckor efteråt.

När vi skulle åka hem någon dag senare fick vi tips om en liten restaurang uppe i bergen som serverade legendariska lammspett för en halv euro styck. Vi tävlade. Jag åt 27 stycken. E åt 31.

När jag kom hem från en annan resa ringde jag E och bad honom hämta mig på flygplatsen i Köpenhamn. När jag kom fram virrade jag runt ensam i ankomsthallen i en halvtimme och svor över att han glömt mig. Till sist åkte jag uppför rulltrappan och hittade honom vid fönsterbordet på Burger King. När jag frågade varför han inte kommit ner och hämtat mig ryckte han bara på axlarna.

– Det finns ju bara ett Burger King på den här flygplatsen. Var skulle du annars ta vägen?

Det var en fin eftermiddag.

Samma år hade vi vår stora frityrperiod. Vi friterade allt. Kyckling. Entrecôte. Snickersglass.

Det var en jobbig tid för oss båda, har jag insett långt efteråt. Såna som man har då och då under sin uppväxt.

Kraschade relationer, familjebråk, jobbångest, dödsfall. Jag tror att frityren på sätt och vis tog oss igenom det.

Vilket väl möjligen givetvis också var startskottet till att vi båda några månader senare började träna. Rasade i vikt. Fick för oss att vi skulle sluta äta skräpmat. Det tog flera månader innan jag insåg att vi hade slutat ringa varandra. Vi var aldrig så nära att förlora varandra som då.

Inte så långt efteråt flyttade jag från Skåne till Stockholm. Träffade någon. Gifte mig. Skaffade bostadsrätt och fyrhjulsdrift. Blev pappa. E flyttade upp året därpå, men ni vet hur det blir.

Det blir aldrig riktigt som det var. Plötsligt har man inte tid. Man har inte ork. Man prioriterar bort varandra. Blir vuxna.

Det kanske är därför vi gör den här resan nu. För att slåss för vår vänskap. Rädda hamburgaren, rädda världen.

* * *


Vi svänger in på den första macken strax efter sju på morgonen. Dricker kaffe och äter fransk hot dog.

E är missnöjd med kompositionen. Den liksom trillar isär och all sås och gött ligger i botten av brödet.

– En ytterst svag tvåa, säger han.

I sitt gamla jobb körde han cirka 6 000 mil om året. Han är en bensinmackskorvskonnässör av rang.

Den allra bästa fanns tydligen på en Statoil i Lund för några år sedan. Ägaren importerade dem privat.

De var, har E alltid hävdat, ”den första Gudfadern-filmen av bensinmackskorvar”.

– Men i slutänden kommer allt ner till den eviga sanningen, säger han och tänder en cigarett.

– Ingen korv är bättre än senapen som ligger på den.

Jag nickar tankfullt. När vi sätter oss i bilen spiller jag kaffe på hans byxor. Han suckar djupt och tittar på mig lite sådär som man gör när man sitter i en bil med någon klockan sju på morgonen och den jäveln spiller kaffe på ens byxor.

– Det här var en skitdålig idé, mumlar han.

Man måste beställa Klaus Hohenwalds jättehamburgare minst två dygn i förväg. Den kostar 690 kronor och kräver vissa förberedelser. Det finns till exempel inte tillräckligt stora hamburgerbröd att köpa från bagerierna, så Klaus bakar det själv.

Han har dessutom en specialbyggd liten vit ugn i ena hörnet av sitt kök, som är särskilt tempererad för att burgaren ska bli genomstekt utan att brännas. ”Det här blir den sjätte jag serverar”, sa Klaus när jag ringde honom ett par dagar innan resan.

Min fru frågade varför jag tvunget känner att jag måste äta Sveriges största hamburgare. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag läste någon gång att Allan Reiss, professor på Stanford i Kalifornien, visade i en studie 2008 att belöningscentrat i mäns hjärnor i avsevärt högre grad än kvinnors stimuleras av ”känslan av erövring”. Reiss lät sina testpersoner försöka klara olika achievements i ett Xbox-spel. Både männen och kvinnorna förstod precis vad de skulle göra, men bara kvinnorna frågade: ”Varför?”

Så jag sa som det var till min fru. ”För att den finns.”

Folk dras väl till olika sorters utmaningar. En del klättrar i berg eller korsar Nordpolen. Min vän E och jag gör det här.

(Min fru är för övrigt samma kvinna som en gång, när servitrisen på en diner i New York vänligt frågade om jag ville ha någon side order, svarade ”en defibrillator”. Så man ska helt enkelt inte lyssna för mycket på henne.)

Men när jag pratade med Klaus frågade jag ändå oundvikligen samma sak. ”Varför?”

– Schnitzel är vår specialitet, förklarade han stolt. Fläskschnitzel, ryttar-schnitzel, sesamschnitzel, Hawaiischnitzel, vi gör alla sorter. Hamburgaren gjorde jag bara för att jag tänkte att det var en bra pr-grej. Ni gör inte så mycket stor mat i Sverige.

Det är 35 mil kvar enligt gps:en.

Jag säger till min vän E att det trots allt finns något väldigt amerikanskt över att den största hamburgaren görs i den minsta jämtländska byn jag någonsin hört talas om.

Han nickar instämmande.

– Landsbygdsvägarna runt Route 66 är ju fulla av sånt där.
Finns det en väg och ett hus så kan du ge dig fan på att det ligger en turistattraktion där också. Världens största gummibåt, världens största chilikorv eller världens minsta minihäst. Vi är ganska dåliga på det i Sverige.

– Typiskt svenskt att inte vara störst, säger jag.

– Eller minst, säger E.

Vi kör vidare. Det finns verkligen mer landsbygd än man tror i Sverige. Bortsett från någon enstaka skidresa i barndomen har jag egentligen aldrig varit norr om Gävle. Två tredjedelar av landet är mer eller mindre bara en svart fläck för mig.

Så när E har somnat och jag sitter ensam och kör över gränsen mellan Medelpad och Jämtland känns det ungefär som att köra rakt in i Narnia.

Jag bromsar in vid en bilkö. E utbrister, utan att öppna ögonen, att jag ”kör som en blind gammal tant”. Jag ifrågasätter hur han kan veta det när han sovit halva vägen. Han svarar att han aldrig riktigt sover när jag kör.

– Om du krockar vill jag vara beredd, säger han fortfarande utan att öppna ögonen.

Jag frågar hur exakt han hade tänkt sig kunna förhindra krocken genom att vara vaken.

– Inte alls, svarar han. Men jag vill veta om det är ditt fel så att vi kan prata om det efteråt.

Vi stannar några mil mellan Östersund och ingenstans.

På en åker står en skylt med texten ”McDonald’s – 2 timmar”.

Jag kissar. Vi kör vidare.

* * *


När vi har kört i sex timmar känns det som om vi kör i cirklar. Jag har aldrig i mitt liv sett så många träd. Det svider i ögonen. Bilen är så täckt av smuts att det inte går att utläsa registreringsnumret.

Men det kunde ha varit värre förstås, snön borde ha legat här nu.

Vi börjar prata om växthuseffekten, glider in på de där forskarna som hävdar att de kan odla kött.

– Jag skulle kunna tänka mig en köttväxt, säger E.

– Jag undrar hur det där funkar rent ideologiskt om man är vegetarian, säger jag.

– Jag undrar hur det funkar rent ideologiskt om man är en köttätande växt, säger E.

Vi stannar på en mack och dricker kaffe. Jag börjar tro att någon driver med oss. ”En liten bit till”, säger de på macken. Jag vill veta hur långt ”en liten bit” egentligen är i Jämtland. Ingen verkar veta.

Vi sätter oss i bilen och kör vidare.

– Där! skriker jag.

Och plötsligt är vi framme. När vi till sist kliver ut på den lilla grus-parkeringen är jag nästan besviken.

– Vad hade du förväntat dig? frågar E.

– Jag vet inte, säger jag.

Men jag hade kanske sett framför mig hur Berliner schnitzelstuga liksom var ett mysigt timmerhus på en snötäckt alptopp. I själva verket är det en ganska nergången fyrkantig träbyggnad vid en genomfartsled för tunga lastbilar. Mer ett gatukök än något annat.

För att komma in till restaurangen måste man gå igenom en frisörsalong. En kvinna ligger på en soffa och läser Svensk Damtidning. Jag förmodar att det är det här politikerna menar när de pratar om ”det riktiga Sverige” i valrörelserna vart fjärde år.

– Hamburgare? säger en kort man med barskt ansikte innan vi ens kommit över tröskeln.

– Det är jag som är Klaus, fortsätter han och sträcker fram en hand hård som ett bräckjärn.

Han kom till Sverige från Tyskland med sin fru Marika i mitten av 1990-talet. De hade aldrig drivit krog förut, men ödet och en vän i Jämtland tog dem till Ytterån, en landsvägsbit utanför Östersund. Och här, vid Storsjöns strand, beslutade de sig för att öppna sin schnitzelstuga. Klaus vill inte avslöja mer om burgar-receptet mer än att huvud-ingrediensen är blandfärs.

– Bara nöt gick inte, det blir för torrt. Vi har fått mycket uppmärksamhet för den i byn, säger han med en gest ut genom fönstret.

Vi ser mest träd och en väg men jag antar att han ser något mer. Vi sätter oss ner. Han nickar mot köket. Och så bärs den ut.

Minuterna därefter är helt uppriktigt för suddiga för att fullt och klart redogöra för. Men vi äter. Jävlar, vi äter.


Det är, helt ärligt, inte den bästa burgare jag ätit. Köttet är massivt, volymen oöverstiglig. Efter en halvtimme börjar jag svettas.

E kräver rökpaus. Jag vill gå och lägga mig i fosterställning, men fortsätter äta som i trans. Jag antar att det är samma sak som händer med de ryska militärerna under dödsmarscherna i Sibirien. Man bara stänger av. Låter överlevnadsinstinkten ta över.

Jag hör inte E komma in igen. Ser honom inte utvärdera menyn på väggen. Jag borde förstås ha sett det komma, borde ha stoppat honom. Men jag är för mätt. Det susar i öronen på mig. Jag har små lila fläckar för synfältet på ena ögat.

Sedan hör jag E säga: ”Det är ju ändå en schnitzelstuga…” Jag vill vråla ”NEEEEEEEJ!” Men det är redan för sent.

Han har beställt två pizzaschnitzlar. Med ost och salami. Och det är, uppriktigt, de bästa schnitzlar vi ätit på åratal. Klaus vägrar använda svenskt ströbröd. Han bakar i stället eget bröd dagen innan och gör paneringen med smulor från det.

Vi har aldrig en riktig chans att komma tillbaka efter det. Vi äter drygt halva burgaren. Lite till, kanske. Men sedan är det kört.

– We got greedy, säger E.

– Vill ni ha en doggy bag? undrar Marika. Utan att vänta på svar har hon slagit in det som är kvar av burgaren i en kartong stor nog att rymma en bröllopstårta.

Hon ger oss hemlagad tysk korv i en påse. Klaus instruerar oss strängt att steka eller grilla, absolut inte göra den i ugnen för då ”rinner allt fett ut”.

Vi lovar.

Lastbilarna dundrar förbi utanför fönstret så att hela träbyggnaden skakar varje gång.

– Varför flyttade ni just hit? frågar jag.

– Det är fint här, svarar Marika.

Vi går ut på parkeringen. E tänder en cigarett. Vi tar en promenad nere vid Storsjön för att smälta maten.

– Det är här Storsjöodjuret bor, säger E.

– Inte nu längre tror jag, säger jag och håller mig om magen.

När vi sätter oss i bilen står Klaus och Marika och vinkar.

– Det finns mer landsbygd än man tror i Sverige, upprepar jag.

– Det finns mer Sverige än man tror i Sverige, säger E.

Vi har varit i Ytterån i mindre än en timme. Men jag antar, som sagt, att det här aldrig handlade om hamburgaren.

Man har olika polare när man växer upp. Såna man lirar tennis med, såna man krökar med, såna man ränner runt på stan och slåss med.

Jag hade en vän som jag bara brukade åka bil och lyssna på musik med. Han dog i en trafikolycka när jag var 20.

Den dagen tog E ledigt från jobbet och körde sex mil för att lämna mig på begravningen.

”Jag är inte bra på att prata om döden”, mumlade han och tittade ner i ratten. ”Det är lugnt”, sa jag.

Efter begravningen stod han där och väntade med två kebabrullar. Vi åt dem i hans bil. Sen körde vi runt hela natten och lyssnade på musik och åt bensinmackskorv, för att E inte ville att jag skulle gå hem och ringa polarna jag bara drack sprit med.

Det är en av de finaste sakerna någon gjort för mig.

Tio år senare kör vi 65 mil tillbaka genom Sverige. Det är lika mörkt när vi kommer tillbaka till Stockholm som när vi åkte. Vi står utanför E:s lägenhet och röker.

– Lätt värt det, säger jag.

– Utan tvekan, nickar han.

Sedan kramar vi varandra. Jag minns bara att vi gjort det en gång tidigare. Dagen efter att min son föddes. Han vägde ett kilo mindre än burgaren.

(Tidigare publicerad i Café nummer 2/2012.)

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:03