”Vi har förberett oss på krig, det är krig vi vill ha”

Oktober 2016, mitt på dagen. Vinden sveper över byn Guerguerat i västra Sahara och river upp ett finkornigt ökendamm. Termometern har krupit över trettiogradersstrecket. Othman Bouchraya, en 29-årig soldat från självständighets-rörelsen Polisario, står i solgasset och slangar diesel till en pickup med en stor kulspruta på flaket. En bit bort följer hans kamrater fienden – de marockanska soldaterna – med sina kikare.

– Vi har våra order. Vi är redo. Om de skulle ta ett enda steg framåt skjuter vi, säger Othman.

Det är första gången på över 25 år som parterna står så här nära varandra med skarpladdade vapen. Detta kan vara upptakten till Nordafrikas nästa krig. Men Othman är inte rädd, säger han. Tvärtom.

– Det skulle kunna lösa våra problem. Krig är vad vi har förberett oss för och krig är vad vi vill ha.

Konflikten om Västsahara, som brukar kallas Afrikas sista koloni, är relativt okänd. I fokus står ett glesbefolkat område längs den nordafrikanska Atlantkusten. Det är stort som halva Sverige och angränsar till Marocko, Algeriet och Mauretanien. I början av 1970-talet var det fortfarande en koloni som kallades Spanska Sahara. Polisario slogs för dess självständighet från spanjorerna. När Spanien började dra sig tillbaka 1975 trodde många av områdets invånare att självständigheten var nära. Men drömmen om ett eget land rann ut i ökensanden, bokstavligt talat. Marocko och Mauretanien invaderade, och Polisario vände vapnen mot de nya inkräktarna. Mauretanien drog sig tidigt ur det kostsamma kriget, men Marocko och Polisario fortsatte strida. Tiotusentals västsaharier – som folket har kommit att kalla sig – tvingades på flykt från sina hem. 1991 skrev parterna under ett avtal om eldupphör, efter att Polisario fått löften om att västsaharierna skulle få folkomrösta om självständighet. Men någon folkomröstning blev det aldrig. Marocko bröt sitt löfte. Så flyktingarna är kvar i flyktinglägren. Och området är fortsatt ockuperat.

När vi kommer till det Polisariokontrollerade ökensamhället Tifariti ett och ett halvt år tidigare, i januari 2015, står solen högt på himlen. På en armébas står Hassan Ali Hamdi och ett trettiotal andra Polisario-soldater och putsar på ett par stridsvagnar under den västsahariska flaggan. Kanonrören är svepta i tyg och det gnisslar svagt när Hassan öppnar luckan som leder ner i fordonet. Där i dunklet har raketerna stått prydligt uppradade sedan eldupphöret 1991.

– Vi hoppas på en lösning, men vi har väntat i väldigt många år, säger Hassan och låter luckan gå igen med en smäll.

Hassan var 16 år gammal när kriget med Marocko bröt ut och familjen tvingades lämna sitt hem. De tog sig hit till Tifariti, dit många andra västsaharier redan hade tagit sin tillflykt. Men det var inte en säker plats.

– Jag minns när de marockanska flygplanen kom. De gick ner, tog sikte och släppte sina bomber. Det pågick i flera dagar, vi försökte hitta träd eller stenar att gömma oss under, men hela området sattes i brand, säger han.

Hassans syster var en av dem som dog. Resten av familjen lyckades ta sig vidare över gränsen till Algeriet. Hassan tog värvning hos Polisario så fort han fyllde 18 år. Tifariti är ett nomadsamhälle, uppbyggt kring armé--- baserna, en skola, ett sjukhus och en FN-bas. Här bor ett tusental personer: några i lerhus, men de flesta i tält. Ändå är detta att betrakta som huvudstaden för den ”fria zonen”– en 150 mil lång men mycket smal landremsa mellan Mauretanien och det ockuperade Väst-sahara, som Polisario i praktiken kontrollerar sedan vapenvilan. Dammlagret som lägger sig över människor och föremål här biter sig fast och får allt att se gammalt och orört ut. Det känns passande, eftersom platsen upplevs som ett stort utomhus-museum. En utslagen stridsvagn på rostiga larvfötter slokar i gruset, några bombade stenhus har säckat ihop längs gatan. Hela samhället är som ett monument över ett krig som upphörde men ändå aldrig tog slut.

Tasalm Albachir Hachim drar sin kornblå slöja tätare omkring sig medan hon skyndar mot sitt tält. Väl inne blåser hon på kolen i den lilla bärbara spisen och fyller vatten i tekannan.

Hon är nomad sedan generationer tillbaka och har levt ett liv som styrs av årstiderna och djurens bete. Hennes familj flydde från den västsahariska staden al-Ayun i samband med kriget, men tog sig aldrig till flyktinglägren.

– Vi valde att stanna här, för det här är åtminstone vårt land och härute känner vi oss fria, säger Tasalm.

Förr rörde sig Tasalm och hennes familj periodvis långt in i Mauretanien med sina getter och kameler, numera försöker de hålla sig närheten av Tifariti under skolterminen.

– När vi hittade skolan bestämde vi oss för att stanna här. Barnen behöver lära sig om Koranen och världen, säger Tasalm och mäter upp vatten.

Vad är Västsahara?

Marocko anser sig ha historiska band till Västsahara och rätt till området. Marocko ockuperar sedan 1975 större delen av Västsahara, som man kallar ”De södra provinserna”.

Internationella domstolen i Haag har avslagit Marockos anspråk och slagit fast att västsaharierna har rätt till självbestämmande.

FN erkänner inte Marockos överhöghet, utan klassar Västsahara som ett ”icke-självstyrande territorium”.

Bosättningspolitiken har lett till att västsaharierna på ockuperat område i dag är i minoritet.

Att laga te på västsahariskt vis tar tid. Lång tid. Men tid är kanske det enda som det finns riktigt gott om härute. Tasalms mor, bröder och systrar blev kvar i den del av Västsahara som Marocko fortfarande ockuperar. Tasalm drömmer om att en dag kunna resa hem och träffa dem igen.

– Jag har inte pratat med dem sedan 1975, det finns ju varken mobiltäckning eller internet här ute, säger hon och skrattar.

Familjemedlemmar och avlägsna släktingar kommer och går i tältet. Men oavsett var Tasalms familj tillfälligt slår ner sina bopålar nålas den västsahariska flaggan fast i tältduken. Hon blir glad av att se den.

– Vi hörde från folk som passerade förbi att Sverige tänker erkänna Västsahara. Jag vill verkligen tacka svenskarna för att de gör sig det besväret, säger hon.

De västsahariska flyktinglägren ligger precis på gränsen till Algeriet, en dagstur från Tifariti. Vi reser på osynliga vägar genom den platta och gråaktiga öknen, eskorterad av en Polisariojeep i blekta militärfärger. Dammet den river upp skapar ett bedövande dis. Det starka solljuset suddar ut konturerna mellan himmel och horisont. På den algeriska sidan av gränsen övergår sanden i asfalterad väg, och snart breder lägren ut sig i horisonten. Under kriget stödde Algeriet Polisario både politiskt och militärt mot ärkefienden Marocko, och upplät mark till de snabbt växande flyktinglägren. I dag är lägren fem stycken, och har med åren alltmer kommit att likna städer. Här bor i dag runt 100 000 västsaharier i ett färglöst och blodfattigt gytter av lerhus, tält och korrugerad plåt som sträcker sig flera kilometer över det flacka landskapet. Det är en märklig plats. Människor ska inte bo här. Här finns inget vatten, ingenting växer. Om somrarna når hettan uppemot 50 grader. Invånarna är fortfarande helt beroende av internationellt matbistånd och vatten-leveranser. Barnen lider av näringsbrist. De växer dåligt.

Maluha Ahmed Omar, 70, drar undan draperiet från dörröppningen och går haltande ut på gården utanför huset i lägret Awsard. En stor, silvergrå box i metall står på byggnadens kortsida, och hon gläntar försiktigt på locket. Där ligger säckar med linser och mjöl.

– Jag skulle ha den till att förvara mina ägodelar i när vi reste tillbaka hem. Jag väntade i något år, kanske mer, sedan började jag förvara mat i den i stället, säger hon och skyndar snabbt tillbaka in i huset.

Maluha kom hit 1975, gravid i sjunde månaden och med fem barn på släp. I början var de bara kvinnor och barn här, männen var vid fronten, så det var Maluha och hennes medsystrar som byggde lägren. De reste hus av lera, skolor åt barnen, sjukhus åt de sårade.

– På allt vi byggde satte vi upp vår flagga för att ingen skulle undgå att se vilka vi var, säger hon stolt.

Maluha minns hur optimistiska de var, 1991, när vapenvilan trädde i kraft. Deras ansträngningar hade inte varit förgäves, kampen hade burit frukt. FN-styrkan Minurso sattes upp för att övervaka eldupphöret och se till att folkomröstningen genomfördes – allt föreföll gå enligt plan. Många gjorde som Maluha och tillverkade lådor för sina ägodelar inför återfärden till hemlandet. De samlades hemma hos varand-ra och pratade om platserna och människorna de snart skulle få återse.

– Sedan jag lämnade mitt land hade jag aldrig känt mig riktigt lycklig, säger Maluha. Sju av mina syskon är kvar på ockuperat område, och jag ringde mina systrar och ropade till dem: ”Jag kommer tillbaka med huvudet högt!”

Sveriges erkännande av republiken

Redan 1976 utropade Polisario den Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR). I väntan på att västsaharierna kan återvända hem är Tifariti statens temporära huvudstad, de politiska organen finns i flyktinglägren. Utöver den egna armén har man såväl ett eget parlament som skolor och sjukhus.

I dagsläget har ett 40-tal länder erkänt SADR, och man är, till Marockos förtret, medlem i Afrikanska unionen. Västmakterna har så här långt förhållit sig kallsinnade till den sahariska republiken, men i Sverige har det länge funnits en stark solidaritetsrörelse med Västshara, liknande den med palestinierna. På kongressen 2009 röstade de svenska Socialdemokraterna för ett erkännande av SADR, och 2012 drev S, MP, V och SD igenom en motion i riksdagen om att Sverige skulle erkänna Västsahara. Den dåvarande allians-regeringen var emot, med hänvisning till att en sådan stat varken utövar kontroll över territoriet eller befolkningen, och lät frågan ligga. När de rödgröna fick makten 2014 tändes därför hoppet igen härute i öknen. Kanske var det nu det skulle ske?

Men det blev inte så. Den enda stat som erkändes var Palestina. Och västsaharierna får fortsätta vänta.

Men så blev det aldrig. Än i dag motsätter Marocko sig alla försök till folkomröstning där västsaharisk självständighet är ett alternativ. Polisario vägrar å sin sida acceptera ett val där de enda alternativen är integration med Marocko eller autonomi. Förhandlingarna har kollapsat.

– Vapenvilan var ett stort misstag, hade vi bara fortsatt slåss hade vi besegrat marockanerna, säger Maluha med eftertryck.

Öknen är påfrestande i januari. Vindarna får fritt spelrum i det platta landskapet och vispar runt sanden till en grågul soppa. Lägerinvånarna gömmer sig bakom turbaner, slöjor och solglasögon. På marknaden i flyktinglägret Smara är det fritt från skrikande försäljare. Här finns tyger, kläder, cigaretter och matvaror, men tempot är slött och kunderna få. Lafde Mostafe Ahmedsalem står och pratar med sina vänner medan flugorna flockas runt kamelköttet på krokarna på butiksväggen. De är alla i 20-årsåldern och flyktingar sedan födseln. Vapenvilan har pågått under hela deras liv, och de har sett förhandling efter förhandling spricka.

– Vi vill gå ut i krig igen. Om fredliga medel inte fungerar så får man byta taktik, det borde våra ledare inse, säger Lafde.

Det är en vanlig åsikt, särskilt bland de unga. De utbildar sig, gör militärtjänsten och några ges chansen att resa utomlands för högre studier. Men sedan återstår bara att återvända till ökenlägren, där det varken finns pengar eller jobb. Det har hänt att tålamodet brister. Senast var i slutet av 2010, under upptakten av den arabiska våren. Västsaharier inne på ockuperat område inledde en tältprotest mot marginalisering och diskriminering. Det ockuperade Västsahara räknas som ett av de mest ofria områdena i världen, med förföljelse och trakasserier av oliktänkande. Till följd av den marockanska bosättningspolitiken är västsaharierna dessutom i kraftig minoritet och har svårt att göra sig hörda. Men den här gången trotsade de makten, och inom bara några veckor hade demonstranterna blivit flera tusen. Det tog en månad innan marockanska säkerhetsstyrkor gick in och schaktade bort lägret, med upplopp och våldsamma sammandrabbningar som följd. På de solcellsdrivna tv-apparaterna i flyktinglägren kunde västsaharierna se sina landsmän misshandlas och förnedras av marockansk polis, medan FN-styrkan passivt såg på. Minurso är den enda fredsbevarande insats i världen som saknar mandat att ingripa mot eller rapportera om brott mot mänskliga rättigheter, eftersom Marocko motsätter sig det. Och här i lägren gick tusentals rasande flyktingungdomar ut i demonstrationer, med krav att Polisario skulle återuppta kriget.

Det är en vansklig balansövning som de politiska ledarna måste göra. Polisario betraktas internationellt som västsahariernas legitima företrädare, även om rörelsen ibland får kritik för att vara toppstyrd och odemokratisk. Skulle man bryta vapenvilan skulle Polisario sannolikt förlora både sin internationella legitimitet och platsen i de globala finrummen. Samtidigt får rörelsen allt svårare att behålla folkets förtroende, ju längre man håller sig till spelreglerna utan att vinna några diplomatiska framgångar. Det är ett moment 22.

Mohamed Salem, som jobbar som engelsklärare i flyktinglägret Smara, minns protesterna 2010 väl och menar att Polisario kommer att förlora ungdomarna om det fortsätter så här.

– Ärligt talat, vårt problem är att vi är för fredliga. Så länge ingenting smäller kommer ingen sätta ner foten mot Marocko, säger Mohamed.

Mohamed anser att så länge västsaharierna sitter passiva i öknen tjänar alla andra på status quo. För EU är Marocko en viktig partner både vad gäller handel och kontroll av flyktingströmmar, och för USA utgör landet en allierad i ”kriget mot terrorismen”. På de internationella arenorna turas Frankrike och USA om att blockera alla försök att tvinga Marocko till eftergifter. Att ta upp vapnen igen, menar Mohamed, skulle inte handla om att besegra fienden i ett fullskaligt krig, utan om att få upp frågan på den internationella dagordningen. Så att Marocko tvingas att acceptera en folkomröstning.

– Det internationella samfundet måste känna att det är bråttom att hitta en lösning, säger han.

Det kommer att ta nästan två år till innan Mohamed Salems analys utsätts för prövning. Allt börjar med ett vägbygge. Den 14 augusti 2016 kör marockanska bulldozrar ut i den fem kilometer breda buffertzonen i Guergueratområdet, nära kusten mellan Mauretanien och det ockuperade Västsahara. Övervakade av beväpnade säkerhetsstyrkor börjar de lägga en väg. Marocko påstår att den behövs i kampen mot drogsmugglare och illegal handel i området, men Polisario ser den som ett solklart brott mot vapenvilan – enligt avtalet ska ingen av parterna befinna sig i buffertzonen. Rörelsen meddelar FN och vill att det internationella samfundet ska agera, men får bara till svar att inga brott mot eldupphöret kan upptäckas.

Då tar Polisario saken i egna händer. Den 28 augusti går deras soldater in, stoppar bygget, sätter upp en checkpoint mitt i vägen och hotar att skjuta mot varje marockan som inte backar. När vi återvänder till Västsahara i oktober 2016 är det uppenbart att stillheten är bruten. Polisarios stridsvagnar har rullats fram ur sina bergrum. Rörelsen mobiliserar längs hela den 150 mil långa gränsen mot det ockuperade Väst-sahara. I Guergueratområdet står Polisarios och Marockos soldater bara ett handgranatskast ifrån varandra. Det är dit vi är på väg. Vi reser än en gång från flyktinglägren i Algeriet, i sydvästlig riktning genom den ”fria zonen”. Det är ett gulbrunt månlandskap där landgränserna flyter fritt. Av de forna kolonialmakternas kartstreck med linjal syns inte ett spår i sanden. Det är bara de två bergskedjorna som löper västerut som till en början ger en suddig känsla av riktning.

Från nordost till nordväst löper en 270 mil lång sandbarriär. Den är omgiven av ett av världens längsta minfält och bevakas av över
100 000 marockanska soldater. Alla som reser genom öknen härute måste bitvis snedda genom Mauretanien för att inte riskera att komma för nära. Sandmuren separerar rent fysiskt de Polisariokontrollerade områdena från det ockuperade Västsahara. Marocko byggde den under kriget som skydd mot Polisarios attacker. Där innanför ligger allt det som kolonialmakter och grannländer varit beredda att gå i krig för att komma åt: enorma fosfatfyndigheter i norr samt en kust med några av världens mest sardinrika vatten i väster.

Vi åker i timmar, rakt ut i ett väglöst ingenting, med kamelhjordar och enstaka Polisariobaser som enda avbrott. Naturen går från gråvit stenöken till gulmjuka sanddyner. Framför oss agerar en militärlastbil lots genom dimman på sin väg mot frontlinjen. Turbanprydda män sitter uppflugna på flaket, gevärspipor och ved sticker ut från lasten. Efter tre dygn når vi Zug, en militärutpost långt nere i söder. När vi slår läger har det redan hunnit bli kväll. En stålblå skymning övergår i kompakt mörker för en sekund, innan månen stiger på himlen. Den hänger full och blänkande ovanför svarta klippor som skjuter upp som en drakrygg ur sanden. Det är fortfarande 30 mil till närmaste kust, men när natten kommer känns det som att vi befinner oss mitt ute på gungande hav.

Resan fortsätter nästa morgon. Hettan gör huvudet tungt och långsamt. Efter ett par timmar lösgör sig plötsligt en svart prick i den dallrande horisonten. Pricken blir till ett tåg.

Det är ett tydligt landmärke. Det betyder att vi har nått fram till Mauretaniens nationella järnväg. Nu kör vi rakt västerut i den 25 mil långa, kilometerbreda korridoren som löper mellan rälsen och muren ända fram till havet. Ytterligare ett par timmar senare är vi till sist framme i Guerguerat-området, strax söder om det ockuperade Västsahara. Soldaterna stiger ur lastbilen och sträcker ut sina stela leder innan de går sina kamrater till mötes.

Här nere är terrängen åter en annan – backig, hackig och svårforcerad. Vassa stenblock varvas med djupaste sand. Ett par kilometer västerut störtar enorma kalkstensklippor rakt ner i Atlantens kristallblå vatten.

Det är svårt att få något grepp om området. Sikten är dålig. Polisariostyrkorna har slagit läger mellan kullarna i grupper om tio och byggt skyttevärn av sten. Enkla tygstycken mellan fordonen ger skydd mot den skoningslösa solen. Vid en checkpoint nere vid det avbrutna vägbygget sitter Salha Moulay, 66, vakt. Han sänker sakta kikaren och pekar norrut.

– Ser du kullen där borta? Där har du FN. Och lite till vänster om dem har du marockanerna, det är deras gula bulldozer.

När Salha och de andra soldaterna kom hit den 18 augusti var de beväpnade och beredda på allt.

– Just då var vi rätt säkra på att vi skulle bli beskjutna. Det var första gången sedan 1989 som jag osäkrade mitt vapen, säger han.

Spridda röster flyger med vinden. Och nu är vi tillbaka där vi började, hos Othman Bouchraya, 29-åringen som stod och slangade diesel och drömde om krig. Han har slagit sig ner under solskyddet tillsammans med ett par kamrater för att ta igen sig. De var bara barn när kriget tog slut och har aldrig varit i strid förut, men Othman säger sig ha ”en idé om hur det går till”.
– Våra fäder genomlevde det, och vi är fostrade att göra detsamma, säger han, och vännerna instämmer.

De var med och stoppade vägbygget. Med osäkrade vapen gick de upp till de marockanska styrkorna.

– Vi förklarade för dem att om de tar ett enda steg till kommer den här konflikten att eskalera. Då backade de och körde tillbaka sina maskiner.

Ett dokument från FN läckte senare ut, där det konstateras att det var Marocko som var först att bryta vapenvilan, därefter Polisario. Allteftersom solen vandrar på himlen avtar hettan. Ljuset bleknar. När mörkret sänkt sig över öknen exploderar himlen i en kaskad av stjärnor. Det enda som avslöjar var gränserna går är två blinkande radiomaster i fjärran: Mauretaniens i söder, Marockos i norr. I mitten dessa få kilometer kolsvart ingenmansland som människor är beredda att dö för. I ett av tälten sitter högsta befälet Ali Salem Malou i det blåaktiga skenet av en ficklampa. Det eviga teet kokar på en bädd av kol. Ali vill inte gå så långt som att hävda att vapenvilan är över, men han säger att västsaharierna har tröttnat på provokationer och en konflikt som aldrig rör sig. Krig är snart enda utvägen.

– Kanske kommer man att se tillbaka och säga att detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Om inte FN tvingar tillbaka marockanerna till deras ursprungliga positioner kommer vi att göra det, säger han.

Den marockanska förklaringen om att vägen behövs för att underlätta kampen mot illegal handel ger Ali inte mycket för.

– Om de verkligen ville göra något åt drogsmugglingen kunde de ju börja med att odla tomater i stället för hasch till sina hungriga medborgare, säger han med en fnysning.

De osäkrade vapnen och ropen på krig flyttade flyktigt upp Västsaharafrågan på den internationella agendan igen. Men nu befinner sig västsaharierna och soldaterna som skickats ner till Guerguerat återigen i ett tillstånd av väntan: Väntan på FN, väntan på order från sina ledare, väntan på rörelse framåt. Ali tar tekannan från elden och häller upp i muggar så att det skummar.

– Vi kämpar under Polisarios fana och håller disciplinen. Men jag är militär. Som militär litar jag inte på någon fredsprocess.