Annons
Annons

I kåkstaden Djungeln drömmer 4 000 om ett liv i London

På den franska sidan av engelska kanalen ligger kåkstaden La Jungle. Decennier av globala konflikter och handfallna myndigheter har skapat ett parallellt samhälle. Här bor över 4 000 flyktingar med en gemensam dröm – ett nytt liv i london.

Staffan Heimerson
Foto Joachim Lundgren
Dela (7)
Tweeta
Annons
_E9A0886-Editx

Ahmed sitter på huk på vallen som skiljer lägret från motorvägen mot färjeläget i Calais. Han har vaknat efter en natts misslyckade försök att ta sig till England.

Sadat Shareef hade förlorat glöden i sina ögon. Han sa: ”Jag är så trött. Jag ger upp. London får leva utan mig. Jag stannar här.”

Sadat är en 24-åring med tom blick. Han ser ut att vara 40-plus. Han satt nu i en grön plaststol på verandan till sin namnlösa butik.

Det är hans andra stora försök att lämna Afghanistans våld och elände som är på väg att misslyckas. Han hade suttit fängslad i den italienska staden Lecco och fått lämna sina fingeravtryck innan han listat sig fram till Engelska kanalen. Första försöket skedde 2009 och förde honom till Sverige.

– I tre nätter sov jag i en park i en stad som hette Malmö. Jag ville stanna i ert land for life. Men med buss tog jag mig till Oslo och hamnade sedan i Tromsö. Jag jobbade som städare på sjukhuset där men greps, hade inga papper och deporterades med flyg tillbaka till Kabul.

Butiken ligger längs ett namnlöst huvudstråk i La Jungle. La Jungle å sin sida ligger sedan 16 år tillbaka två kilometer utanför den oftast regniga, råkalla, blåsiga franska staden Calais.

Sadat är en av Djungelns 4 805 invånare. För dem alla råder en Djungelns lag: Överlev. Behåll hoppet. Tänk bara på dig själv. Ta varje chans att komma härifrån.

Men inte vart som helst. La Jungles invånare är unga män som ägnat månader, ibland år, till att ta sig förbi Eurasiens landmassor eller Saharas öken från Afghanistan eller Eritrea, Somalia, Irak och Sudan, inte för att hamna var som helst – som syrierna som flyr undan sin Assadregims terrorbombningar i Aleppo. De söker säkerhet där den erbjuds: i famnen på Tysklands Willkommenkultur eller ett svenskt
flyktingmottagande.

De som lever i Djungeln vet vad målet är. Den 22-årige afghanen Alayar uttryckte det: ”Greece no good. Italy very bad. London is paradise.” Sannolikt var det av beräknande hövlighet som han tillade: ”Swedish very good people.”

En kund, en 25-årig svart sudanes, Abdul Kahmen, uttryckte situationen ännu tydligare: ”No passport, no paper. Go London.”

La Jungle är alltså inte ett tillfälligt flyktingläger i samma bemärkelse som de flyktingläger vi ser på Lesbos och vid
Makedoniens gräns – patetiska men tillfälliga, kaotiska men i UNHCR:s, FN:s flyktingkommissariats, fasta och kompetenta hand.

La Jungle är en permanent slum. Det är en etablerad kåkstad. Den är inte byggd av brädor och murbruk utan av plastväv och tältduk. Den ser bedrövlig ut.

Jag vistades i Djungeln under några dagar och kom på mig själv med att ha en tvekluven inställning till den.

Djungeln gjorde mig – naturligtvis – betryckt: så snuskig, så präglad av darwinismens survival of the fittest, så plågsamt nyckfull, när bara en bråkdel av flyktingarna kan förverkliga drömmen att nå sitt mål, det geografiska och det mentala, att bli något i en miljö av frihet och möjligheter. De är utlämnade åt sig själva, oftast till håglöshet. De har ryckt upp sina rötter och vet inte om de får en chans att sticka ner dem i jorden igen.

”Samhället” är livlöst tills klockan är över 10.30. Männen – nästan alla är män – sover. De sover för att fördriva tiden. Evig sovmorgon. Men i en del fall av ärlig utmattning. Männen har under natten lämnat lägret och – resultatlöst – hängt längs järnvägen. De hade hoppats att ett tåg av något skäl skulle sakta in så att de kunde kasta sig på, klamra sig fast vid hjulaxlarna och ta tåget via
tunneln under La Manche, ­Engelska kanalen, ta dem till deras drömmars mål, London. De hade också hängt längs l’autoroute A26, motorvägen fram till färjeläget, i hopp om att någon långtradarchaffis skulle vilja tjäna en slant och gömma dem i en container eller i ett frysutrymme och smuggla in dem i Dover.

En morgon på väg mellan Calais och La Jungle körde jag på huvudvägen förbi tio–tolv unga jeansklädda kvinnor som på spinkiga ben med långa kliv skyndade mot lägret. Jag bromsade in. Den 24-åriga Salina sa: ”Hu – ännu en misslyckad natt. Ingen vågade ta med oss. I kväll gör vi inget nytt försök. Vi ska allesammans gå på discot.”

Eritreanskorna var kristna och hade en öppnare attityd till livet. La Jungles 250 muslimska kvinnor lever inte lika extrovert. De har sitt eget hörn, dit inga utomstående släpps in. Men jag nåddes av nyheten att just denna dag hade en kvinna nedkommit med en baby.

Babyn fick namnet Fatima, namnet på profeten Muhammeds yngsta dotter. En kvinna som varit inne i kvinnoenklaven och inspekterat det lilla undret sa ödesmättat: ”Fatima föds till en ny värld och en oviss framtid.”

Eritreanskornas fighting spirit var ett skäl till att min betryckthet stundtals blandades med upprymdhet. Djungeln är nämligen inte bara ett deprimerande läger. Den kan längs stråket beskrivas med Mellanösterns och Sydasiens beteckningar för mötesplats och handelscentrum: en souk, en basar, en medina. Allra mest träffande beskrivning är det portugisiska ordet favela, de kåkstäder som omger större städer i Brasilien. Slum där människor med obetvinglig livskraft ändå försöker skapa sig ett bättre liv. Samma känsla får den som vandrar i slummen i Mumbai.

Jag är så trött. Jag ger upp. London får leva utan mig. Jag stannar här.

_Y4A0011-Edit

_E9A0826-Edit

Det här är Sadats andra försök att ta sig bort från Afghanistan och skapa sig ett nytt liv i Europa.

_Y4A9738-Edit

Djungelns lag är både rå och varm. När jag vandrar längs favelans kilometerlånga huvudstråk känner jag: Det är inte som tredje världen. Det är tredje världen! Och den är här för att stanna.

Stråket skulle lika gärna kunna löpa genom Gaza eller Timbuktu. Samma människor i samma verksamheter.

Fotograf Lundgren och jag har arbetat mycket tillsammans i Afghanistan, Pakistan och Kashmir. Lundgren sa: ”Känn lukten! Det är Peshawar.”

Rätt. Subkontinentens distinkta och inte helt oangenäma doft av curry och bajs vilar över La Jungle.

Längs stråket ligger en hamam, ett ­tur­kiskt badhus, primitivt men med varmt vatten både funktionellt och flitigt frekventerat.

Det finns en frisör. Kunden i frisörstolen sa: ”Ali är bra. Han klarar av att klippa alla de mest moderna frisyrerna.”

Till en husvagn i lägret kommer från Calais en dag i veckan en tandläkare.

Det ligger två moskéer här, den ena sunni, den andra shia. Jag stegade upp avståndet mellan dem: åtta meter. I andra delar av världen råder oftast krigstillstånd mellan islams rivaliserande sekter. Den ena moskén hade tältväggarna prydda av bilder på Profetens svärson Ali, shiasektens nyckelperson. Den andra hade golvet täckt av delikata små orientaliska bönemattor.

Överallt finns skyltar som pekar mot ett bibliotek, som bär det humoristiska namnet Jungle Books.

Det finns en scen till vilken idealistiska eller publicitetshungrande artister kommer. När jag var i lägret väntades den spanska
violinisten Jordi Savall dit. Det talades om att den amerikanske rapparen Will.I.Am skulle ge en konsert. Och Shakespeares klassiska Globe Theatre hade kommit på gästspel. Sådant händer inte i Mogadishu, Peshawar eller Mazar-i-Sharif.

Mellan hyddorna och tälten finns kontakter, där migranterna gratis kan ladda sina smartphones. Som i alla andra av dagens miljöer pratar alla nästan oavbrutet i telefoner.

Uppklistrade affischer utlovade: ”Indiska filmer på plattskärm.” Ett annat plakat lockade till eritreanernas disco: ”Öppet kl 20–02. Entré 40 centimes (3,80 kronor), en öl ingår.” (Eritreanerna är oftast kristna och vågar ha en lättsinnigare attityd till dans och pilsner.)

Framför allt finns butiker, säkert ett tjugotal, en del små som kiosker, som bistår migranterna med livets nödtorft.

_Y4A9537-Edit

Hamza är affärsinnehavare. Han är en av dem som bestämt sig för att stanna i lägret.

_Y4A9768-Edit

Den kristna kyrkan ligger i en del av lägret som nu håller på att rivas.

Vad tycker en rotlös människa att den behöver? Jag kollade hos afghanen Amin Kotwas, en 22-åring som driver en kiosk och när kvällen kommer lägger sig på sitt lagers lådor och sveper en gammal filt om sig: ”I stay here, I sleep there.”

Människor passerar och köper 1) en Coke i jumboflaska, 2) en nagelknipsare, 3) ett knippe övermogna bananer, 4) ägg, 5) ett brunt linne, 6) ett paket söta kex, 7) ett paket cigaretter, 8) raklödder och 9) en burk hackad spenat.

Mängden av butiker och kundkretsens brist på kontanter gör konkurrensen stenhård. Kotwas införskaffar sina bananer i Calais, där han köper dem billigt på marknaden just när de är färdiga för soptunnan. ”Mina cigarretter smugglar jag in från Belgien. De är billigare där.” Han tittade på mig och sa: ”Jag kan fixa dig en flaska konjak. Äkta Rémy Martin.”

Min reflektion: Även i La Jungle fungerar marknadsekonomin.

Migranterna har naturligtvis inga socialbidrag. Men pengar samlas in och hjälparbetare sticker till dem en slant.

Jag slank in på en av stråkets 10–12 restauranger. Den hette Sami’s. Den hade ett långbord med var sin filtklädd långbänk på vardera sidan samt, längs väggarna, de breda höga sängar där afghaner i sina tehus i hemlandet trivs att sitta, snurra på bönbandet, luta sig tillbaka eller spela ett parti kort. Jag fick en kopp starkt sött te för en halv euro.

Jag kom i slang med fyra hjälparbetare varav tre bar prästkrage. Den fjärde presenterade sig som skådespelerska, Maya Kenforti, och företrädde organisationen L’Auberge des Migrants.

Maya Kenforti analyserade situationen:

– Syrienkriget fortsätter. Halva befolkningen där har brutit upp från sina hem. Den andra halvan har ännu inte gett sig av. Men den kommer.

– Likadant i Irak och Afghanistan, där IS, al-Qaida och talibaner är hot för fredligt folk. Religiös extremism har även börjat jaga iväg människor från Bangladesh.

– Stora delar av Afrika är drabbade av torka, 60 miljoner står inför hungersnöd. Unga män har av andra unga män lärt sig vägen till Medelhavet och Europa. De är på väg.

– Tillståndet i världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya, är bedrövligt. Lägret har fler invånare än Göteborg, 500 000. (Tänk efter, det är 100 La Jungle på varandra.) Dadaab ligger sedan 25 år tillbaka i en halvöken mitt på ekvatorn några mil från det mordiska Somalia. Medeltemperaturen snuddar 40 grader. Sandstormar är vardag. Varje dag startar ett antal människor där sin långa vandring på den upptrampade vägen till Alexandria eller Libyen.

– Med låga priser på flyg och en mobil-
telefon i varenda människas hand har de praktiska hindren att röra på sig undanröjts.

– Det är omvälvande, sa Maya Kenforti. Det skapar ett nytt Europa. Vi kommer att drömma oss tillbaka till läget nu – med bara en miljon på väg in i våra länder. I det nya Europa kommer slumläger att uppstå överallt. Favelor. Amnesty International har varnat: ”Stängda gränser hotar att leda till flyktingkatastrof. Att som EU nu gör, överenskommelsen med Turkiet, att byta ett liv för ett annat, är att schackra med människor.”

Den temperamentsfulla och varmhjärtade skådespelerskan tittade ut över La Jungles gråmelerade verklighet och sa: ”This is the new normal.”

Prästerna granskade Sami’s matsedel och valde mellan falafel, kebab, kyckling och bönor. Den vänliga krögaren sa att han heter Afridi, är 32  år gammal och från Jalalabad  i östligaste Afghanistan. Han gav upplysningen: ”Den riktige Sami finns numera i London.”

_Y4A9618-Editx

En del av lägret består av numrerade containrar där flyktingar efter behov kan få lov att bo, och då främst kvinnor, familjer och yngre. In- och utpassering sker genom att de lägger handen på en skanner som känner av vilka som har access. Många ogillar detta och tror att det är ett sätt att registrera dem.

På Samis’s höll också en dancing boy till. Han var 15–16 år gammal, ville inte uppge sitt namn och var hårt sminkad kring ögonen. I den grå omgivningen var han uppseendeväckande klädd i en scharlakansröd sjal. Han hade androgyn utstrålning som Michael Jackson. En dancing boy är i sin hemmiljö i Sydasien sexuellt mycket eftertraktad. Han ville ingenting säga om sin roll i La Jungle. Men han sa: ”I want go London.”

Jag gjorde Sami´s till mitt stamställe, vilket jag något dygn senare kom att beklaga. Det kliade överallt och röda koppor slog upp över armar och ben. Sittande på Sami’s otvättade filtar hade jag dragit på mig en hord av djungelns farligaste djur: den bitska loppan.

_Y4A9710-Editx

Kö till kläder. Behovet är stort och många väntar på att prova ut plagg hos hjälporganisationerna.

Lopporna var det enda obehagliga som hände mig under mina dygn i La Jungle frånsett en liten slutvinjett: Jag skulle ta min bil och åka därifrån. Men en påflugen yngling ville tvinga mig att köra honom in till Calais. Hotfullt höll han högerhanden i fickan, sannolikt med en kniv redo. Med vänsterhanden försökte han muddra min jackas fickor på mobiltelefon och plånbok. Jag värjde mig och med min lungors fulla kraft ropade jag POLIIIS!

Ynglingen avvek. En liten folksamling hade bildats. Rakt ut i luften ställde jag den enfaldiga frågan: ”Varför gjorde han så där…”

Som om det vore en förklaring svarade en man i läderjacka: ”Han är marockan.”

Brottsligheten är dock låg i detta spontant bildade samhälle, som styrs av ingen. Det finns ingen borgmästare eller annat ledarskap. Staden Calais utövar ingen makt, den bara tolererar favelans existens i sitt närområde. Men jag mötte i Calais centrum en kvinna som hävdade att hennes son utsatts för våld av migranter. Hon sa: ”Jag vill ha mitt liv tillbaka.”

Lägret har i olika skick funnits sedan 2001. Franska myndigheter ser det som en enklav utanför deras styresområde: alla flyktingarna vill ju vidare, ingen vill stanna i Frankrike.

_E9A0866-Edit

En av de många hjälparbetare (som inte vill uppge namn) som gjort det till en livsstil att serva flyktingarna med mat och kläder. De ogillar medias närvaro och vill skydda flyktingarna från att bli fotograferade och intervjuade.

Hägn och dubbla stängsel vid motorvägen ska hindra migranterna att ta sig upp på motorvägen. Men det bara tvingar dem att ta en omväg.

När det inte finns någon myndighetsnärvaro i La Jungle öppnar det vägen för desto fler frivilliga krafter. Många är godhjärtade och duktiga. Andra är narcissister som vill ge sina liv ett innehåll.

Gratis mat delas ut en gång om dagen, stora portioner på papptallrikar. Med detta kommer också tusentals råttor – som nu välgödda har en positiv syn på Djungelns lag.

Varje onsdag har en välgörenhetsorganisation klädutdelning. Praktiskt genomförd: en vecka skjortor, en annan handlar det om varmare plagg och nu bevittnade jag byxutdelningen. Det var lång, lång kö fram till en stor vit skåpbil med välgörenhetsorganisationens logga. Byxa efter byxa visades upp. En migrant tog måtten med ögat och ryckte till sig plagget. Allt strök med utom jeans som på västerländska storstadsungdomars vis koketterade med fransar och hål.

Jag noterade att flyktingarna ser ut som folk gör mest – de går klädda i Adidas-
träningsoveraller med många fartränder och har Nike-sneakers på fötterna.

Vad var det den temperamentsfulla och varmhjärtade skådespelerskan hade sagt om La Jungle? Jo: ”This is the new normal.”

Annons

Dela (7)
Tweeta

Annons

Laddar