Linda Sundblad

 |  Publicerad 2006-07-01 22:57  |  Lästid: < 1 minuter

Hon är fräck, frispråkig och stenhårt fokuserad på framgång. Och med superproducenten Max Martins nya låtar kan Linda Sundblad och hennes band Lambretta bli hur stora som helst. Cafés Fredrik Wikingsson möter pop-Sveriges nästa fixstjärna.

Hon knackar på dörren till musikstudion. ”Vad har jag egentligen här att göra?” hinner hon tänka innan nån öppnar. ”Jag gillar ju inte ens popmusik.”

Det började några dagar tidigare, när en man i 30-årsåldern klev in i instrumentaffären US Musik i Lidköping. Anders, som killen hette, spelade melodiös gitarrpop med sitt band Lambretta och nu frågade han butiksinnehavaren om denne möjligen kände till ”nån som kan sjunga”.
– Ja, min dotter, blev svaret.

Så nu står dottern – en tonsäker men i övrigt rätt osäker 15-åring – utanför studion och undrar vad hon har gett sig in på. Mobiltelefonen, stor och tung som en tegelsten, har hon fått låna av pappa så att hon ska kunna ringa efter hjälp om de här männen, ett par av dem dubbelt så gamla som hon själv, skulle visa sig vara ”oseriösa”.
– Jag var verkligen skakig, berättar Linda Sundblad ganska precis fem år senare.

– De kunde ju ha varit vilka dårar som helst. ”Man ska inte lita på nån”, tänkte jag och dubbelkollade att den där mobilen låg där den skulle. Till slut öppnade nån av dem dörren och jag klev in. Det var stelt ett tag där inne, lite spänt, men när jag väl började sjunga så släppte allt det jobbiga. Jag glömde till och med bort att jag hade den där gigantiska mobiltelefonen i fickan, vilket inte säger lite.

Killarna i bandet, som även de varit tveksamma till en början, bestämde sig så fort den blyga tonårstjejen öppnat munnen. Linda blev Lambrettas frontfigur och ryktet om den självlysande, överenergiska sångerskan spred sig snabbt till skivbolagens talangscouter i Stockholm.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:47