Annons
Annons

Little Jinder i stor intervju: Det finns inga killar att ligga med

Cafés Fredrik Strage följer Sveriges ärligaste artist på jakt efter sin plats i världen.

Fredrik Strage
Dela (424)
Tweeta
Annons

I hallen ligger glittriga platåsneakers och lackrosa Dr Martens. I vardagsrummet ligger Korgsyntar och en rosa mikrofon. Kylskåpet pryds av kattungar, Power Puff Girls och Bollibompadraken. Den senare bilden är ett vykort på vars baksida någon skrivit med prydlig handstil: ”Så gammal jag är gillar jag unga artister. Josefine, underskatta ej publiken! Vårda ditt språk, visa lite ödmjukhet och raljera ej över sprit och fylla. I hopp om bättring. Eva, Eskilstuna.”

Josefine Jinder – eller Little Jinder som klasskamraterna döpte henne till när hon studerade ljudteknik i Liverpool 2007 – fick vykortet efter att ha druckit tequila med Filip och Fredrik i tv-programmet Breaking news. Den salongsberusade intervjun utlöste en våg av näthat. Josefine fnissade mest åt att bli kallad ”white trash-luder”.

Men vykortet från Eva i Eskilstuna irriterade henne, delvis för att den kritiska damen valt motivet Bollibompadraken – som om hon skrev till ett barn, inte till en 27-åring. Josefine kände sig förminskad, ungefär som hon brukar göra när hon före en konsert alltid måste skruva upp mikrofonstativet eftersom scentekniker antar att hon är 150 centimeter lång.

Vykortet sved också eftersom Josefine ibland själv tänkt att hon borde försöka vara lite mindre högljudd och impulsiv. I hennes
sovrum hänger en stor, vit tavla med texten: ”CONTROL YOURSELF”. Hon fick den av stylisten Tommie X som använde den i videon till Vita bergens klockor, hitten Josefine spelade in med sina vänner Rebecca & Fiona. Little Jinder är inget vidare på att kontrollera sig själv – förutom när hon skriver musik och det blir som en glaskupa mellan henne och resten av världen.

– Jag frågade mitt skivbolag om de kunde skicka mig på medieträning eftersom jag snackar så mycket skit. ”Det är ingen idé”, sa de. Då blev jag glad. De har redan gett upp.

Jag vill inte uppfattas som en indietjej. Jag hatar vintage, älskar nya saker.

Josefine gjorde nyligen klart sitt andra album Allting suger. Liksom på den Grammisbelönade debuten gör hon söt, sorgsen och cynisk electropop på svenska. Singeln Super 8 handlar om att sörja ett sprucket förhållande genom att titta på gamla filmer av exet – något hon själv aldrig gjort.

– Super 8-film är en metafor för min ångest över att inte kunna släppa gamla saker. Men jag vill inte uppfattas som en indietjej som vurmar för gamla format och säger ”åh, jag älskar polaroidbilder”. Eller har en jävla bordsduk som klänning. Jag hatar vintage. Jag älskar nya saker.

Josefine har ändå en viss fäbless för antika syntmodeller. När hon kom hem från Liverpool – och just hade släppt sina första engelskspråkiga låtar – jobbade hon på keyboardaffären Jam i Stockholm. Där fick hon bland annat testa en röd Syrinx från 1983 som en gång tillhört Depeche Mode. Hon har även spelat på en 50 år gammal modularsynt av märket Buchla som kostar cirka 200 000 kronor.

– Äger man en sån är man true i sitt synteri. Det är fett med syntar. Samtidigt tycker jag att det är lite töntigt. Varenda syntnördkille jag träffat har ett kassaskåp med porr sorterad kronologiskt. Porrsamlare och syntsamlare är samma människor. Ungefär som fågelskådare och pedofiler.

Har du några som helst belägg för det?

– Det syns tydligt. Klädstilen är exakt likadan. De har mycket beige på sig och gillar naturen.

Att du känner så beror nog på din aversion mot naturfärger. Du vill att allt ska vara neon och rosa.

– Den som klär sig helt beige är förmodligen pedofil. Eller fågelskådare. Eller akademiker. De vill smälta in i naturen för att komma undan med sina sjuka intressen.

I Vem har cigg? på nya skivan sjunger du om att låtsas gilla trance för att få hem en kille. Hur ofta har du gjort det?

– Jag har låtsats gilla många olika musikstilar. Jag orkar inte med friktionen när man börjar prata musik. Jag ser så svartvitt på allt. Om jag inte gillar något säger jag: ”Jag hatar det här. Det är det sämsta jag hört. Och jag respekterar inte dig för att du gillar det. Jag kan aldrig någonsin bli tänd på dig om du gillar den här låten.” Därför försöker jag undvika att prata musik med folk.

Min pappa ställde mig mot väggen.  Sen pratade vi inte på ett halvår.

Josefines skivsamling inskränker sig till en trave cd på fönsterbrädan i vardagsrummet. Hon slängde nyligen en massa skivor, men kunde inte förmå sig att kasta Aphex Twin, Autechre, Squarepusher, Boards of Canada eller några av de andra technoproducenterna på det brittiska bolaget Warp. Josefine upptäckte den abstrakta musiken när hon var 14. Den liknade inget hon någonsin hört. Warp-artisterna fick ett gigantiskt inflytande på henne – mer än föräldrarna, som båda var musiker. Josefines far spelade i soulfunkbandet Sad Motion och hennes mor, Åsa Jinder, är Sveriges mest berömda nyckelharpist och förärad titeln ”riksspelman”.

– En vanlig missuppfattning är att jag växte upp i något slags spelmanslag, säger Josefine. Musiken var mest ett jobb för mamma. Hon spelade inte så mycket hemma. Det var mer musik på pappas sida av släkten. Min farfar är jazzmusiker. Farmor var pianolärare. Jag tyckte att det var lite märkligt att klarinetten alltid åkte fram så fort någon fyllde år.

jinder2

Foto: Ossian Mellin

Josefines föräldrar separerade när hon var två. Hon bodde växelvis hos dem tills hon blev tonåring och kom på kant med sin far.

– Mamma var mycket för att diskutera. Det skulle vara högt i tak. Mycket känslor. Om man var ledsen var det okej att sula en tallrik i väggen. Pappa var strängare. Han drog upp regler som jag vägrade lyda. ”Jag har rätt att ifrågasätta dina regler!” sa jag. ”Nej, det har du inte”, sa han. ”Okej, då drar jag till morsan”, sa jag. Min pappa var väldigt orolig för mitt karriärval. ”Hålla på med musik, det är ingen framtid”, sa han. Kanske tyckte han så eftersom han själv slutade med musiken. Han blev aldrig riksspelman som mamma. Eller riksfunkman. Han blev polis.

Josefine öppnar sin laptop och klickar fram Den där festen, en singel som hennes fars band Sad Motion gav ut 1980. Den handlar om att vakna upp dagen efter en riktig röjarskiva och innehåller rader som ”kryper ut i köket för att klämma några bärs” och ”ögonen är glansiga, frisyren den är slut, jag kan nog vara glad att jag inte träffa nån snut.”

– Nice låt. Pappa sa jämt att han var orolig för mig. Jag borde kanske ha varit orolig för honom i stället.

Luft för dig, det sorgliga öppningsspåret på Little Jinders debutalbum, handlar om hennes far. Hon sjunger om att sakna honom och hur han en gång sa: ”Mörkret du bär inom dig skrämmer mig.” Det fick hon höra en julafton för tre år sedan. Hon firade med farmor och farfar och tog med sin dåvarande pojkvän som – till hennes polispappas förtret – var barnbarn till en välkänd rånare som just dömts till ett långt fängelsestraff.

– Jag var jättekär. Jag tyckte att det var lite Romeo & Julia-känsla. Bröllopsfesten kommer att bli intressant, tänkte jag. Och min kille kunde ju inte ta ansvar för vad hans släkt gjort. På julafton började vi bråka eftersom han var redlös framför min släkt. Till slut stack han därifrån och jag bröt ihop. Jag sökte tröst hos pappa men han ställde mig mot väggen i stället för att trösta. Vi pratade inte på ett halvår.

jinder3

Foto: Ossian Mellin

Klockan åtta en söndagsmorgon sitter Little Jinder i fikarummet utanför TV4 Nyhetsmorgons studio och väntar på att framföra sin nya singel Hångellåten. Hon var på plats redan klockan fem för att soundchecka. Bland de övriga gästerna finns en terrorexpert, en gravidyogainstruktör, en konditor och popidolen Ulrik Munther som just gjort sin skådespelardebut.

– Åh, vad han är fin, säger Josefine när hon tittar på intervjun med Ulrik Munther. Så perfekta kindben. De ser ut som handtag. Jag skulle kunna lyfta honom i dem. Och han har det där stripiga grungehåret. Jag vill ha barn med honom. Om han hade pundat lite, så att han såg ihåligare ut, skulle han vara utseendemässigt perfekt, som Kurt Cobain. Då skulle jag bara: ”Jag vill ha dig nu.”

Josefine har intervjuats flera gånger den här veckan. Hon verkar en aning trött på det. När tidningen Rodeo frågar vilken typ av artist hon vill vara blir svaret att hon inte vill vara artist utan ”en misantropisk fransyska som jobbar för underrättelsetjänsten och använder fittslem som parfym och röker oavbrutet”. Nu oroar hon sig för vilka frågor hon ska få i morgonsoffan.

– De vill nog veta hur jag fick Mauro Scocco att sjunga på nya låten. Vad ska jag säga? Att jag mailade honom? Det är så himla tråkigt att berätta i en intervju. Titta, nu är det gravidyoga. Jag kanske borde ljuga och säga att jag är med barn? Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest i LG härom dagen.

LG?

– Liljeholmens galleria. Jag har varit där jättemycket sedan skivan blev klar. Jag känner att jag blir en riktig människa i en galleria. Jag älskar LG. Det är så jävla real. Om jag mår dåligt går jag in på Clas Ohlson och köper ett nytt duschmunstycke. Jag har varit så socialt utsvulten att jag blivit medlem där. Jag har också medlemskort på Hemtex, trots att jag bara handlat där en gång. Om en expedit frågar om jag vill bli medlem svarar jag ”ja” direkt. Sedan kan jag hänga där och prata med personalen om vilka erbjudanden de har.

”Load more guys” är tatuerat på Josefines vänsterarm. Det är funktionen i appen Grindr, gayförlagan till Tindr, som får fler potentiella dejter att komma upp på skärmen. Hon gaddade sig i frustration över hur svårt det var att hitta män som föll henne i smaken. Nyligen tog det slut med konstnären Ossian Mellin, som gjort omslaget och videorna till hennes nya album.

– Jag har haft lite ensamhetskris. I förrgår morse gick jag upp på morgonen, gjorde kaffe, satt vid köksbordet och stirrade på den tomma stolen mittemot. ”Där skulle det kunna sitta ett barn eller nåt”, tänkte jag. Det var så deppigt. Som på långvården. Samtidigt är min största skräck att käka tacos med fem barn i en närförort. Jag vet inte vad jag vill. Bara vad jag inte vill.

En sak som Little Jinder inte vill är att medverka i Allsång på Skansen. Hon blev chockad av branschfolks reaktioner på att hon tackat nej.

– Alla bara: ”Vadå? Vill du inte sjunga Uti vår hage med September inför 1,2 miljoner personer? Nån kanske till och med gillar dig om du har tur!”

Josefine använder uttryck som ”Zolpidemmusik” och ”pappaledig-chic” när hon beskriver svenska artister. Hon har till och med bråkat med Thåström.

– Vi träffades backstage och han hade på sig en röd kostym. ”Vad skönt att du fortfarande är socialist”, sa jag. ”Jag är inte socialist”, sa han. ”Vad fan menar du?” sa jag. Och så började han prata om att han trodde på Gud. ”Min världsbild förstörs om du tror på Gud”, sa jag. Då blev han sur. Det var roligt att tjafsa med honom. Han är känd för att vara introvert och inte gilla någon. Det kan jag verkligen respektera. Annars brukar svenska artistkillar vara så jobbigt diviga. De kan inte hantera sitt kändisskap.

Håkan Hellström kan det.

– Nja, han är väl en sån där ödmjuk kändis. Det är också töntigt. Det värsta jag vet är folk som är tacksamma över att få finnas. Då tänker jag: ”Du har fucking gjort den här musiken! Var lite stolt! Var lite cool!” Jag hatar Svensson-kändis-moden.

Men hur ska artister vara då?

– De ska inte vara så där snälla och trevliga. Om man är en skapande person så vill man väl existera i en sorts förhöjd verklighet? Man ska ha stora idéer och visioner. Man ska gå djupt in i känslor. Svenska artister är så jävla Lasse Berghagen. Var är den nya Thåström, liksom? Är det Yung Lean? Folk säger att Yung Lean är punkig. Jag vet inte. Han knarkar väl lite i alla fall och…

Hon tystnar och suckar som om en ”CONTROL YOURSELF”-skylt börjat blinka inuti hennes huvud.

– Okej, vem är jag att klaga på alla?

Svensk musik är hur som helst bättre nu än den var förr.

– Det är sant. Musiken är bra. Men det finns inga killar att ligga med. Det är det jag tycker är jobbigt.

Annons

Dela (424)
Tweeta

Annons

Laddar