Löpargurun Markus Torgeby: ”Jag bodde i en kåta i Jämtland i fyra år”

| Publicerad 2015-02-20 16:50 | Lästid: 2 minuter

Markus Torgeby var löpartalangen som tröttnade på att tävla. Som 20-åring flyttade han till en kåta i Jämtland där han bodde i fyra år. Han har sprungit med ett löparteam i Tanzania och 2011 gjorde han ett försök att springa genom hela Sveriges fjällkedja. Nu släpper Markus Torgeby boken Löparens Hjärta där han berättar om sin väg fram till ett rofyllt liv.

Läs också! Är det farligt att träna bakfull? Kalle Zackari-Wahlström krossar 6 myter om träning

* * *

Hur kommer det sig att du flyttade ut till en kåta i den jämtländska skogen?

– Det var ett sätt att få vila till en början. Jag pressades hårt av min löptränare och jag kände prestationsångest inför att tävla och lusten med löpningen försvann. Samtidigt blev min mamma sjuk och jag behövde hitta en riktning i mitt liv. Jag försökte hitta det som var viktigt i livet. Jag tänkte att om jag skalade av all yttre påverkan skulle jag hitta det som var viktigt för mig. Jag drabbades också av boken Walden av Thoreau som handlar om livet i skogen. Jag lockades av tanken och bestämde mig för att för att göra det, inte som ett äventyr utan som att hitta mig själv.

Hur var det att leva så?

– Jag har bara bra minnen från den tiden. Jag levde på 800 kronor i månaden i fyra år och kände att livet var fantastiskt. Jag räknande allt i havregryn, det var antingen 170 kg havregryn eller ett par nya joggingskor. Det var ju fantastiskt, att skala bort alla val som man som människa tvingas göra varenda dag. Men det var ju väldigt kallt och till en början var jag väldigt mörkrädd.

Mörkrädd, hur tog det sig i uttryck?

– Jag trodde inte att jag var mörkrädd, men insåg det sen när första hösten kom. Solen gick ner tidigt och det blev väldigt, väldigt mörkt. När jag var i kåtan kände jag mig lugn, det var framförallt när jag var utanför som det var obehagligt, jag trodde att någon stod bakom mig. Jag tyckte att jag anade en svettlukt som om någon var där. Men sen lär man sig att acceptera sin rädsla och då blev det lättare.

Under den här tiden åkte du till att springa med löparteam i Tanzania? Hur var det?

– Det jag lärde mig var att de sprang väldigt avslappnat, de sprang fort men energieffektivt. De hängde aldrig på knäna av mjölksyra. Men det var hårt, jag sprang med underställ och mössa när det var som varmast för att svettas och gå ner i vikt. Drack du vatten kunde du bli slagen av tränaren, till slut vägde jag bara 52 kilo och beslöt mig för att sluta. Hjärnan kändes elektrisk och jag fick svårt att sova, men det var grymt häftigt. Sen åkte jag hem till skogen igen och då blev allt bättre.

Varför löper du?

– Det handlar om frihet för mig, löpning är råhet och avskalat. Livet handlar om att skala av tills du hittar det som är du, det som är din drivkraft. Löpning är min grej och jag kan se mig själv löpa när jag är 80 år gammal, förutsatt att benen håller.

Erik Lejdelin

Foto: Thron Ullberg

* * *