Annons
Annons

Magda Gad är ”Årets journalist”: Jag vill ge priset till människorna i Liberia

Cafés medarbetare Magda Gad vann Tidskriftspriset i kategorin Årets journalist för sina gripande skildringar om hur ebolaviruset drabbade flera afrikanska länder och dess invånare. En utmärkelse som hon vill dela med människorna i Liberia. – Jag var beredd att dö för reportagen, men människorna i Liberia gav mig liv och jag vill ge priset till dem, säger Magda Gad.

Tobias Skagerström
Dela (44)
Tweeta
Annons

magdauppe

Cafés läsare har kunnat följa Magda Gads berättelser från Liberia om hur ebolaviruset drabbade landet och dess invånare i flera gripande reportage och på hennes blogg. Det var omskakande läsning och hennes arbete prisades med Tidskriftspriset i kategorin Årets journalist.

Annons

– Det här är reportage som jag har varit beredd att dö för, men människorna i Liberia gav mig liv och visade mig vad liv, död, medmänsklighet och mod handlar om – långt bort från vår ytliga vardag. När jag tog emot priset tänkte jag på barnen i Liberia som har förlorat allt och alla, och ändå kämpar på och skrattar och går till skolan och försöker bygga en framtid. Jag tror aldrig att jag kommer förstå hur de klarar det. Det här priset ger jag till dem, säger Magda Gad.

Ditt tal var ett av de starkare under kvällen, vad sa du?


– När jag stod på scenen och tog emot priset så gick mina tankar till liberianerna. Dessa otroligt modiga människor som utan lön eller någon som helst försäkringar gick man ur huse och riskerade sina liv för att rädda sitt folk. Det var liberianerna själva som gjorde det mesta och det farligaste jobbet – inte hjälporganisationerna eller den internationella personalen – och när jag tänkte på det blev jag väldigt berörd. Jag pratade om hur glad jag är för att jag har fått lära känna dem, och att jag är så stolt över barnen som har förlorat allt och alla och ända orkar gå vidare i livet. Liberianerna har lärt mig vad medmänsklighet, mod, liv och död verkligen handlar om. Här i Sverige låtsas vi som att döden inte finns. När någon förlorar en närstående låter vi ofta den personen vara, och sorgearbetet får de göra med en terapeut. I Liberia samlas hela bostadsområdet om du går igenom en sorg, man lagar mat tillsammans, hjälper till med barnen, gråter, skrattar … helt enkelt tar hand om sina medmänniskor. På riktigt.

Hur påverkar tiden nere i Liberia dig i dag?

– När jag återvände till Sverige kändes det vi pratar och bekymrar oss om här så otroligt ytligt och obetydligt i jämförelse. Men man måste också landa i att alla har sina problem – allt från kärlekssorg till förluster eller att en ung student kan vara stressad inför en tenta. Det är så klart känslor som måste få finnas och uttryckas, även om vi i Sverige har det väldigt bra på nästan alla sätt. Resan till Liberia förändrade mig för livet och jag har blivit mer ödmjuk inför världen, livet och döden.

För Café har du skrivit flera reportage och haft en blogg, hur har det varit?

– Det var underbart att blogga på hemsidan eftersom det är en fantastisk form för att ta med människor ut i världen. Sedan var reportaget ”Uppdrag Ebola” det första jag skrev från Liberia och det skrev sig faktiskt nästan av sig själv för jag hade så otroligt mycket inom mig som behövde komma ut. Jag kom ner och blev chockad över att se att liberianerna själva gjorde det farligaste jobbet och inte ens fick betalt – trots att miljarder och åter miljarder strömmande in i landet.

Du har även varit i Honduras, vad är det som driver dig att berätta historier från dessa länder?

– Det är i sådana länder som det finns människor som lever i ett nattsvart mörker – och inte får ut sina röster. Att få ut dessa tysta röster och att förändra genom mina berättelser är det som driver mig.

Hur funkar det med resten av ditt liv med att resa så mycket som du gör och vara borta flera månader i sträck? 

– Det går inte att ha ett liv! Mitt liv är mitt jobb. Det går inte att ha en partner, familj eller ”ett hem”. Istället får jag ta del av otroligt många underbara människors livsöden runt om i hela världen och jag lär ständigt känna nya vänner. Det är vackert och fint och väger upp mycket av det jag måste försaka. Men i längden vill jag inte leva utan kärlek, det vill säga utan någon att dela livet med, men just nu känner jag mig som en häst som står i stallet och galopperar med bakbenen – jag måste ut i världen och och jag måste fortsätta mitt berättande. En dag när jag känner mig klar med det kommer jag bosätta mig i ett hus vid havet, förhoppningsvis med någon jag älskar, om jag inte har turen att träffa någon sådan så får jag väl åtminstone skaffa mig en katt. Där ska jag sitta och lyssna på vågorna och skriva reportageböcker.

Om man vill gå i dina fotspår och göra liknande arbete, vad ska man göra då?

– Våga. Och följa sitt hjärta och sin magkänsla.

På Cafés redaktion togs utmärkelsen emot med glädje.

– Det är fantastiskt kul och otroligt välförtjänt att Magda vann! Det märktes på Magda i går hur glad hon blev över priset, inte minst vid hennes tacktal som berörde många. Varje gång man pratar jobb med Magda slås man av hur dedikerad hon är, och vilka uppoffringar hon gör för att skriva sina reportage, säger Cafés chefredaktör Jonas Terning.

– Vi på Café har ju en lång tradition av prisvinnande dokumentära reportage och det är alltid kul att få belöning för det jobb vi lägger ner. Det ser vi också i alla förslag vi får från frilansare, att vi är en plattform för det här berättandet. Nu ska Magda åka iväg till Rumänien igen där hon bevakar bland annat romernas situation för Expressen, och vi har redan börjat smida planer för nya reportage under 2016, säger Jonas Terning.

Annons

Dela (44)
Tweeta


Laddar