Maggio bakom masken

Igår släpptes videon till singeln Sergels torg – och den 4 oktober kommer det efterlängtade albumet Handen i fickan fast jag bryr mig. Café pratar pengar, prokrastinering och beundrarbrev från Ulf Lundell med the one and only Veronica Maggio.

***

***

Veronica Maggio plockar upp mig på Sveavägen i en lånad sportbil.

Himlen ser ut som bly när vi åker ut på E4:an och den tröstlösa raksträckan genom flacklandet. Glest utslängda industrier, motorvägshotell, ett nybyggt bostadskvarter, en flygplats och Knivsta.

Jag kväver en gäspning.

– Jag är också lite bakis, säger Veronica.

Kvällen innan, en av de där första ljuvliga sommarkvällarna när människor äter ute med filtar över axlarna, sågs vi på Taverna Brillo vid Stureplan i Stockholm.

Vi pratade i tre timmar, åt italienskt och drack oss igenom drinkmenyn. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Artister brukar ta mer plats. Veronica Maggio ställer frågor, lyssnar med närvaro och säger vad hon tycker utan att höja rösten.

När notan var på väg in frågade jag om hon kunde tänka sig att visa mig platsen som hon kommer från.

– Vi kan åka dit i morgon, svarade hon.

Nu är det tisdag eftermiddag och tunga moln driver undan sommarvärmen medan vi styr mot Uppsala. Veronica är klädd i turkos och rosa t-shirt, smala svarta byxor och en lång, tunn kappa. Hon har varit i studion med Salem al Fakir, som tillsammans med Vincent Pontare och Magnus Lidehäll producerat Handen i fickan fast jag bryr mig. Uppföljaren till succéskivan Satan i gatan från 2010. De börjar bli klara för mix.

Tidigare på dagen har jag varit hos Anders Johansson, Veronicas A&R och kreativa bollplank, som spelat upp sju nya låtar för mig. Även om man känner igen Veronica Maggio – de medryckande melodierna, energin och den där laserrösten som skär igenom ljudbilden även när den är svagt mixad – så är det tydligt att någonting har hänt sedan sist.

När vi svänger av från motorvägen och in mot Uppsala lutar sig Veronica fram mot rutan och nickar upp mot den enorma Domkyrkan.

– 118 gånger 118 meter stor är den. Visste du det? Och där är slottet, som brann 1702. Statyn som du ser framför tågstationen är gjord av Bror Hjorth… Det här händer varje gång jag tar med någon till Uppsala, jag börjar låta som en turistbuss.

Vi åker in bland affärsgatorna. Veronica kör långsamt och pekar:

– Där uppe låg min brorsas restaurang, Primetime. Jag jobbade en del där i tonåren. Svenska städer flyter ihop numera. Det är samma struktur med gågata och galleria. Samma butiker. Jag känner mig klar med Uppsala, även om det är en fin stad. Jag har få vänner kvar här. Och jag tror att jag betraktas lite som en svikare. Men när jag kommer hit och spelar 17 år är de peppade.

Vindrutetorkarna rör sig sakta fram och tillbaka över rutan. Jag konstaterar att det regnar mycket på nya skivan. Om Satan i gatan var sommar och pastell, ljusa festnätter och en känsla av att livet aldrig kan ta slut så har det blivit höst på Handen i fickan fast jag bryr mig. Festen är över. Alla har blivit lite äldre. I första singeln Sergels torg står Maggio och sjunger med böjt huvud och känner hur regnet rinner ner i nacken.

– Jag vet, texterna är inte lika glada och hoppfulla. Det finns en känsla av att stå vid vägs ände.

På vilket sätt?

– Alltså, jag har varit lite naiv. Jag har tänkt att man alltid kan börja om. När något har tagit slut har jag bara ställt mig upp och ruskat av mig det. Jag har haft tråkigt ungefär 20 minuter i hela mitt liv. Har aldrig funderat på vad jag ska göra härnäst, har alltid fått mota bort fem andra grejer som jag också vill göra. Arbete, förhållanden, hur man bor… Allt har gått i ett. Och ingenting har kostat något. Men nu känns det som att det verkligen kostar att göra en förändring. Och jag kan se att jag har mönster. Du vet, de där grejerna som tidigare bara såg ut som sammanträffanden. När man har gjort samma grej två gånger är det ett sammanträffande, men inte när man har gjort det fyra gånger, då är det ett mönster.

Så att ständigt bryta upp är ett mönster för dig?

– Ja, och varje gång jag bryter upp så framstår det som helt logiskt att göra det. Det är först senare som jag ser att precis det här har jag gjort förut.

Du har bytt producent mellan varje skiva.

– Jag vet, det är som att jag alltid behöver en ny förälskelse. Jag gillar att bygga saker men när det börjar kännas stabilt och klart vet jag inte vad jag ska göra med det. Jag kan inte hantera det som är färdigt. Jag är mycket bättre på att lära mig något nytt. Det är få saker som håller mig intresserad. Fast ord och språk är inget jag tröttnar på.

Det var egentligen tänkt att Christian Walz, som gjorde ett enastående producentjobb på Satan i gatan, skulle göra även den nya skivan. För ett år sedan åkte han och Veronica till New York för att skriva nya låtar. Men det samarbete som två år tidigare hade varit så förlösande och friktionsfritt kändes plötsligt omöjligt. De hade bokat in en veckas arbete, men kom inte hem med någonting.

– Christian hade en vision, något han trodde skulle bli nästa stora grej. Det var mer elektroniskt och bombastiskt. Men jag längtade efter något stökigare, nästan slarvigt. Förra skivan var detaljrik, den hade många lager i produktionen. Alla ord var noga vägda. Det fanns något nästan matematiskt över den. Jag kände mig klar med det. Och jag hade lärt mig massor av Satan i gatan. Jag var inte längre beredd att lämna över mig helt till en producent. Och Christian är en producent som vill ha full kontroll. Men till slut jobbade vi ändå ihop på ett par spår.

Hur skiljer sig nya skivan från Satan i gatan?

– Jag kände att det skulle bli löjligt att upprepa festlåtarna på den skivan. Jag har velat åt en annan typ av energi den här gången, en mörkare energi. Det finns en hel del uppgörelser i texterna, där jag ställer både andra och mig själv till svars. Och jag har velat skriva lite vackrare. På mina tidigare skivor finns alltid en glimt i ögat, en skämtsam, ironisk och slängig ton. Jag vägde den där slängigheten noggrant så att jag aldrig skulle uppfattas som pretentiös. Men det var ett skydd. Och jag ville ta bort det skyddet nu. Jag ville kunna visa att jag är ärligt sårad.

När vi sågs på Brillo i går pratade vi bland annat om hur man jobbar. Jag la märke till att du inte en enda gång refererade till artister eller skivor. 

– Jag kan bli inspirerad när jag hör en cembalo i en låt och tänka att det vill jag också ha. Men jag blir väldigt sällan inspirerad av annan musik. Jag är mycket mer inspirerad av film, av scener och av hur känslor gestaltas. En låt är svår att inspireras av för den är redan gjord.

Hur kommer en Veronica Maggio-låt till?

– Det bästa jag vet är när jag och den jag skriver med har enats om vad för typ av låt vi ska göra och lägger en enkel grund. Då kan den inre filmen börja och jag ser bilder, händelser: en mörk bro, någon som åker i en nercabbad bil. Och jag vet aldrig vad de bilderna kommer ifrån. Som låten Dallas på nya skivan. Den började med att Salem hade gjort en liten musikalisk grund och sedan kom text och tema supersnabbt. Jag såg ett flyg, jag såg hur jag flög över en Las Vegas-öken. Jag hann inte tänka, bara sjöng in det på min diktafon och sen var låten färdig. Jag vet faktiskt inget som är mer tillfredsställande än att skriva låtar när man hamnar rätt.

Nämn en perfekt låt.

– America av Paul Simon. Den innehåller allt. Roliga ord som ”gabardine suit”, konversationer som: ”Toss me a cigarette, I think there’s one in my raincoat.” ”We smoked the last one an hour ago.” En konversation som inte leder någon vart – jag älskar det! Och så själva metaforen, att de letar efter Amerika, att de letar efter det som hela tiden finns runt omkring dem.

Framgångshistorien Veronica Maggio börjar 2008. Hon hade debuterat två år tidigare, med Vatten och bröd, en skiva som hon inte skrev några egna låtar till. Men tillsammans med sin dåvarande pojkvän Oskar Linnros började hon skriva den skiva som skulle bli Och vinnaren är…

Linnros var den som hade lyckats med det som länge verkade omöjligt, att få kommersiell radio att spela svensk musik på svenska. Han och Maggio drog varandra uppåt, kreativt och medialt, ”lite som den där trappan upp till Lustiga huset på Gröna Lund”, för att citera Per Sundin, vd på Veronicas skivbolag Universal.

När Och vinnaren är… släpptes 2008 var beställningsordern från butikerna blygsam. P3 spelade henne gärna. Alla verkade förstå henne. Men det stora genombrottet infann sig inte.

Det var först senare man skulle förstå vilken solid kärriärsgrund den plattan hade lagt. När Veronica två år senare presenterade låten Jag kommer på P3 Guld-galan smällde det bara till.

Veronica Maggio och Christian Walz hade fått till en klockren samtidsträff. Allting på skivan andades våren 2010. Maggio hade hittat ett språk som både var visuellt som en Hollywood-film och enkelt som ett sms. Satan i gatan blev en generationsskiva, på samma sätt som Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg eller Jakob Hellmans …och stora havet.

Det är tonåringarna, de som har tid att lyssna mycket, som har klickat upp Veronica Maggio till skyarna. Men ingen artist blir så stor som hon är i dag utan att nå över generationsgränserna. Barn älskade Satan i gatan. Och Ulf Lundell. En dag kom ett maskinskrivet brev från Österlen där Lundell berättade om hur låten Välkommen in fick honom att minnas sin ungdom och hur skivan fått honom att börja gilla pop igen. Brevet sitter i dag inramat hemma hos Veronica och sonen Bosse.

Det som skulle bli den förlösande komponenten för Veronica Maggios musik var Spotifys genombrott. Innan hon uppträdde på P3 Guld hade hon 100 000 Spotify-lyssningar per dag. Med Jag kommer dubblade hon det. När albumet Satan i gatan släpptes den 27 april 2010 hade hon 1,5 miljoner lyssningar bara första dagen, uppger Universals vd Per Sundin.

Veronica Maggio blev omslagsartisten för Spotify i Skandinavien. Hon var den mest streamade 2011, med 133 miljoner lyssningar på hela sin katalog. Hon hade tre låtar på topp tio – samtidigt. Satan i gatan blev den första svenska skiva som drog in mer pengar på streaming än på fysisk försäljning. Och då var den ändå det årets bäst säljande cd-skiva, både i Sverige och i Norge.

– Jag har jobbat i musikbranschen i 20 år, säger Per Sundin. Jag får gå tillbaka till 80-talet och Magnus Ugglas låt Jag mår illa för att hitta ett liknande fenomen, något som fick hela Sverige att gå bananas. Det var den känslan med Veronica – fast ännu större, för här handlade det om en hel skiva. Jag har aldrig upplevt en sådan positiv energi runt en skiva. Och Satan i gatan bevisade att ryktet om albumets död är överdrivet. Om du gör album och förmår beröra människor med svenska texter kan du bli oerhört stor. Faktum är att den näst mest lyssnade spellistan på Spotify i dag är ”Album”.

2011 blev ett galet år, med 60 utsålda konserter och enda lång Eriksgata genom Sverige och Norge. Många artister har vittnat om förödelsen som kan följa på ett genombrott av den magnituden. Ta exempelvis Peter LeMarc, som var med om något liknande 1993. LeMarc vågade till slut inte gå upp på scenen. Men ingenting tyder på att något liknande har drabbat Veronica Maggio. Hennes A&R Anders Johansson säger att han aldrig träffat en artist som hanterat sin framgång så bra som hon.

– Det är extremt få kvinnliga artister på Veronicas nivå som skulle åka tunnelbana osminkad, men hon gör det och verkar över huvud taget inte reflektera över det. Häromkvällen skulle hon och hennes son ut och grilla i Årsta. Jag frågade hur de tänkte ta sig dit. De skulle ta bussen.

Medan Veronica kör upp mot Rackarberget och det studentkvarter där hon växte upp frågar jag om hon själv vet vad den där anspråkslösheten kommer ifrån.

– Den kommer nog av att jag har så dålig självkänsla, så dåligt självförtroende. Nä, så himla dåligt är det inte… men om man har fokus på det man gör så tar det sjukt mycket energi. Jag hinner inte fundera så mycket på hur bra eller dåligt det har gått. Sen ser inte jag när folk tittar. Förutom i vissa sammanhang, som i duschen på gymmet, och då är det inte så kul. Och jag går inte på filmpremiärer eller kändisfester – när jag går ut är det med mina kompisar.

Funderar du aldrig på vem du är i andras ögon?

– Det händer att jag ser någon titta på mig på Ica. Då kan jag känna att jag gör den personen besviken genom att stå där i en tråkig utstyrsel med en liter Gammaldags mjölk i handen. Jag kan känna mig så torr och svennig. Men hellre det än att gå runt och spela en roll hela tiden, för jag tror att man kan tappa bort sig själv. Jag har sett det hända andra artister, hur de spelar sin roll så bra att de till slut glömt bort vilka de är.

Veronica stannar till utanför Rackarbergsvägen 40. Ett vitt fyravåningshus från 50-talet. Däruppe på fjärde våningen, i en studentlägenhet, bodde hon som barn. Hennes mamma lyckades behålla hyreskontraktet efter avslutade studier. Det är fortfarande mest studenter som bor här.

– Ser du dörren som står öppen där? Där låg Rackarpuben som drevs av Mustafa. Vi brukade sitta därinne, äta pyttipanna med ägg och lyssna på livemusik. Mamma släpade med oss överallt, på middagar, fester. Hon har inte gjort en vanlig karriär, hon har gjort vänskapskarriär.

Du växte upp under rätt enkla förhållanden. De senaste åren har du tjänat väldigt mycket pengar. Hur har du hanterat det?

– Jag upplevde aldrig att det var så illa ställt för mamma var så självuppoffrande. Hon satte alltid mig och min brorsa i första rummet. Jag minns en lektion i skolan. Fröken frågade vad man ska göra om man vill ha något men inte har råd. Jag räckte upp handen och sa: ”Man köper på avbetalning!” För det gjorde alltid mamma. Hon sa alltid: ”Varför vänta om man kan göra det nu?”

Hon kände sig inte begränsad av sin dåliga ekonomi?

– Nej, vi semestrade alltid längst av alla. Mina klasskompisar åkte på en veckas charter till Grekland. Vi hyrde ut vår lägenhet och hyrde sen något billigt i Italien och var där hela sommaren. Hon sa att det ändå blev billigare, eftersom maten var billigare i Italien. Det är först nu jag börjat fatta att hon inte åt lunch vissa dagar. Men det där har gjort mig rätt respektlös när det gäller pengar. Jag har jobbat på restaurang, alltid haft jobb utan krav på yrkesutbildning, och alltid satt sprätt på allt direkt. Jag har aldrig haft ett krampaktigt förhållande till pengar.

Har du fortsatt att sätta sprätt på alla pengar?

– Jag ger mig själv en rimlig månadslön. Men jag har ingen extravagant livsstil. För mig är det att sätta sprätt på pengar att äta precis vad jag vill. Sen vet man aldrig hur länge ens pengar kommer att räcka. Jag kan sluta tjäna pengar i morgon, så jag måste hushålla på någon nivå.

Bara några kvarter bort ligger Veronicas gamla skola Tunaberg. En andefattig 70-talsbyggnad i brunt tegel med nergången interiör. Vi går in. På Veronicas gamla vita plåtskåp har någon ristat med nyckel: LÅT BLI SKÅPET!

Vem var du i skolan?

– Jag var ocool. Jag hade svårt att få gehör för det jag förde fram. I tonåren hade jag fester i vår lägenhet och blev ihop med balla killar. Jag slarvade med skolan, snattade och var full i Stadsparken. Det var ett heltidsjobb att försöka bli cool.

Vi svänger förbi Stadsparken intill Fyrisån som flyter genom Uppsalas äldre kvarter. På somrarna var det här hennes gäng samlades. De hängde ölkassarna under bron. På den tiden tillhörde parken de unga. I dag är den ett familjeparadis med lekpark och glasskafé.

Håkan Hellström sjunger duett med dig i nya låten Hela huset. Det finns en del likheter mellan er, tycker jag. Ni är båda över 30 och har barn, men sänder på en tonårsfrekvens.

– Jag har ju blivit tvungen att växa upp, men min mentala ålder är 18 år, det är den tragiska sanningen (skratt). Jag är inte fri från känslostormarna. Jag har fortfarande dålig självkänsla. Jag har en otrolig prestationsångest och är alltid rädd för att bli påkommen. Men jag är artist, så ingen har tvingat mig till anpassning. Och jag är inte säker på att folk är så vuxna som de verkar, de där som jobbar på SEB och har kärnfamilj. Jag är inte så säker på att ”det vuxna” kommer naturligt för dem heller.

Sedan en tid är Veronica separerad från Bosses pappa. De bor i samma kvarter på Södermalm i Stockholm och delar vårdnaden. Bosse, som är två och ett halvt, har fått en låt skriven till sig på nya skivan som heter Hädanefter. Bosse vet att det är hans låt och brukar be om att få höra den.

– Jag väntade honom när jag spelade in förra skivan, så alla frågade om det skulle bli en skiva om att vara mamma. Men för det första hade det inte hunnit sjunka in, och så blev det en trotsgrej också: Jag ska fan inte skriva några Handens fem fingrar-låtar! Plus att jag är sjukt privat och den upplevelsen är så intim och personlig. Det känns jättekonstigt att skriva låtar om att få barn. Jag fnös åt mammagrupper och samtal med barnmorskor. Det är nästan så jag kan ångra det nu.

Vad vill du ge Bosse för uppväxt?

– Jag känner mig villrådig, för jag har fått så blandade budskap hemifrån. Pappa var otroligt sträng. För sträng. Mamma var loose och prioriterade alltid konstnärliga grejer, hon var rätt slarvig. Och så mormor som var proper. Allt var färgkoordinerat i hennes hem och man fick absolut inte ställa en smörbytta på bordet. Det var sju sorters kakor och morgongymnastik. Så jag har ingen samlad bild av hur det ska vara. Jag funderar mycket på vad som egentligen är bäst för Bosse. Jag slits mellan att det är kul att han följer med på turné, att han sitter i någon musikers knä och det är väl ingen fara om den personen har tagit tre öl. Försöker intala mig själv att det blir roliga människor av barn som får hänga på. Samtidigt kan jag känna att han måste ha struktur och ramar, sova på rätt tider, ha rätt sorts skor i rätt väder, att jag måste läsa jättemycket för honom.

Vad är det svåraste för dig?

– Relationer, antar jag. Vänskap är jag rätt bra på, men kärlek och familj – de stormiga relationerna – där är jag sämre. Och så tycker jag det är svårt att hitta en vettig nivå på hur mycket man går in i sitt jobb. Det här jobbet är svårt att balansera.

Folk som jobbar med dig säger att du plötsligt kan försvinna och göra dig oanträffbar i flera dagar. Stämmer det?

– Ja (skratt), när jag är less på folk. Eller… det är lite olika. Man har ju olika världar och de får inte alltid plats på samma ställe. Då måste man välja en värld i taget. Om jag går in i en turnévärld har jag väldigt svårt att ha kontakt med vissa vänner som lever ett helt annat liv. Om de ringer när jag sitter i logen orkar jag inte ta det, för då måste jag gå ur den värld jag är i. Man har olika identiteter i olika sammanhang och det kan vara ganska plågsamt att vara alla de människorna samtidigt. Sen är jag mästare på att tappa bort allting, även mobiler.

Du har varken Twitter eller Instagram.

– Jag mailar, that’s it.

Får du mycket skit för att du inte är tillgänglig hela tiden?

– Ja, särskilt i relationer. För att jag inte svarar om jag är i studion, eller med kompisar, och inte förstår att den här personen vill kunna nå mig oavsett. Men för mig är det som att jag hamnar i trans med den jag är med, och då finns inte världen utanför. Jag vet i den situationen att det här kommer inte sluta bra, men kan ändå inte stoppa mig själv och bara höra av mig. Fast jag har blivit bättre. Jag har blivit mycket mer ansvarsfull de sista två åren. Jag har till och med slutat dagisröka.

Dagisröka?

– Jag gick från att röka till att feströka till att dagisröka – jag rökte bara när Bosse var på dagis. Men nu har jag slutat helt. Bosse har aldrig sett mig med en cigg. Vad jag inte verkar kunna sluta med är att komma sent. Och det är hemskt, jag blir själv jätteirriterad när folk kommer sent.

Är du en sådan som skjuter upp saker?

– Ja, och jag tror att det hänger ihop med det vi just pratade om, att vilja förbli i stunden. Men där har jag också blivit bättre. Min farfar hade en post it-lapp på sitt skrivbord: ”Gör det nu!” Jag försöker leva efter det. Och så har jag allt på autogiro.

Nere vid tågstationen ligger Kinakrogen Garden, som enligt Veronica är något bättre än den Kina som ligger precis bredvid. Vi beställer en stor bakismiddag bestående av kyckling, anka, friterade räkor och fyra Ramlösa. Medan vi ätit har det klarnat upp därute. Veronica lägger ner besticken.

– Ska vi åka hem till Stockholm?

Tomas Andersson Wij

***

Ursprungligen publicerad i Café #9/2013. Nedan: Den färska videon till Sergels torg, inspelad på Gran Canaria.