Mando Diao tar sikte på framtiden

Ryska syntar, Frödingtolkningar och en stark vägran att stanna i utvecklingen. I nya numret av Café porträtterar Kristian Gidlund sina barndomsvänner Gustaf Norén och Björn Dixgård, mer kända som frontmännen i Mando Diao.

För Gidlund berättar radarparet – inför sommarens folkparksturné – om de tudelade känslorna för att resa runt och spela live, vilket tar tid från låtskrivandet.

– Vi lägger kanske fem procent av vår sammanlagda tid på at skriva låtar. Det vantrivs vi med. Det är ju trots allt grunden till allt. Förr gjorde vi 200 spelningar per år. Därefter gjorde vi 150 och då tyckte vi att det kändes lite. Nu gör vi kanske 50 stycken om året och det känns plötsligt för mycket, säger Björn.

Inte för att ett minskat turnerande skulle betyda att bandet lägger sig på latsidan. Gustaf Norén menar att musik i Sverige ofta görs av privilegierade människor.

– För dem är musiken en hobby, inte ett yrke. De är inte knegare och har inte den mentaliteten. Men musik är ett jobb och du måste slita arslet av dig för att lyckas. Jag knegar varenda jävla dag.

I intervjun pratar frontmännen också om framtiden och att fortsätta utvecklas. På nästa album, Aelita – döpt efter en analog Sovjetsynt – kan vi förvänta oss repetitiv syntmusik. Och det kan hinna bli 2014 innan det släpps.

– Många frågar oss när det kommer en vanlig Mandoskiva igen, säger Gustaf. Då undrar jag bara vad fan de menar. De vanliga Mandoskivorna kommer aldrig att komma mer, inte heller de vanliga Mandospelningarna. Det finns en miljard andra artister som de kan gå och se om de vill uppleva något vanligt.

Läs hela intervjun med Norén och Dixgård i nya numret av Café. Ute den 18 juni – på papper och för iPad (sök på ”Magazine Café” i App Store). Bilderna togs av Fredrik Skogkvist.