Skepsisen har haglat som spön i backen. Men nu vänder kritikerstormen och allt fler röster instämmer i att
Superman Returns
, som har biopremiär den 28 juli, är sommarens stora biounderhållning.
Regissören Brian Singer (X-Men och X-Men 2) har på förhand fått piskrapp efter piskrapp för att alltifrån ha rollbesatt en okänd “pretty boy” (Brian Routh) som Superman till att ha valt en alldeles för ung Lois Lane (Kate Bosworth) och att Kevin Spacey enbart skulle förlöjliga sin karaktör, skurken Lex Luthor.
En legendarisk serietidningshjälte var körd i botten, helt enkelt.
Men så fort de första journalisterna satt baken i biostolen började antydningar skymta om ett nytt ljud i skällan. “Brian Singer vet hur man gör serietidningsfilm”, skrev någon. Och precis som att Superman Returns inte är det filmiska mästerverk våra barn kommer att läsa bloggrunor om – är det inte heller en platt tugummirulle med meningslösa action- och specialeffektskryddor.
Det unika, eller åtminstone hedervärda, med Superman Returns som serietidningsaction är att det är en riktig film. Här finns karaktärsutveckling och här finns kärlekshistorien och visst dunkar det action om mannen av stål. Men här finns också ensamhet, saknad och känslan av att vara utstött.
Superman Returns kan mycket väl vara sommarens stora biounderhållning.