Annons
Annons


Mardrömstränare, galen rabieshund och en massagemaskin – det är bara några av ingredienserna när Mästarnas mästare berättar sina värsta träningsminnen för Cafe.se.

Förra säsongen snittade SVT-programmet drygt två miljoner tittare i veckan. Årets premiäravsnitt la direkt upp ribban på samma imponerande nivå – trots konkurrens från SM-finalen i ishockey.

Annons

Vi träffade fem av årets deltagare och ställde frågan:

Gilla Cafe.se på Facebook

Vilket är ditt värsta träningsminne?


Stefan Schwarz, fotboll:

– När jag var 16 år hade jag precis börjat spela i Bayer Leverkusen. Det första som hände när jag kom dit var att vi drog på träningsläger, tränade tre gånger om dagen och körde jättejättetufft. När jag dagen därpå skulle resa mig upp ur sängen kunde jag bara inte ta mig upp. Jag hade otrolig träningsvärk i hela kroppen. När jag ringde ned till tränaren och sa att jag inte kunde resa mig svarade han: ”Inga problem – vi skickar upp massören.” Han satte igång en maskin som skakade loss mina ben och fick igång blodcirkulationen. När jag slutligen lyckades resa mig upp sa de: ”Ut och kör!” Då var det bara att dra ut och springa igen. Den gamla, tuffa tyska skolan la den fysiska grunden till min karriär.


Annichen Kringstad, orientering:

– I början av 80-talet åkte vi ned till Atlantkusten i Frankrike för att få barmarksträning. Efter att jag sprungit genom skogen passerade jag ett campingområde och började jagas av en hund. Det var en riktig värstinghund: som något ur en Kalle Anka-tidning med stort huvud och huggtänder. Jag blev så jävla rädd, för jag trodde att den skulle bita mig. Det här var nämligen ett ställe med mycket lösa hundar och stor rabiesrisk – det fanns andra i laget som blev bitna och fick ta sprutor. Det måste ha varit en helt farsartad syn när vi sprang runt ett stort träd, hunden på ena sidan och jag på den andra. Och när jag bytte håll så bytte hunden också. Slutligen kom hundens matte. Hon var gigantiskt stor och hade en piska i handen. Då kunde jag springa vidare.


Magnus Wislander, handboll:

– Det värsta träningspasset jag kan minnas var när vi körde intervaller inför OS 1992 på en fransk parkeringsplats. Det var inte direkt superroligt. ”Bengan” Johansson fick någon tokidé om att han skulle skicka ut oss att springa intervaller på en parkeringsplats utanför hotellet. Vi sprang en 30-40 intervallpass på 200 meter – och detta var dessutom dagen innan midsommar.


Pernilla Wiberg, alpint:

– Jag gick skidgymnasiet i Malung och hade en tränare som hette Folke Fischer. Han var ökänd för att få alla att spy och verkligen ta ut sig. Jag tror att jag gick i tvåan när vi skulle löpträna i intervaller. Vi skulle springa åtta rundor på en sträcka som var två och en halv kilometer lång och låg uppe på Byråsen i Malung, som är ett väldigt kuperat område. Efter fem rundor tror jag att hälften hade brutit ihop. Jag vet att jag bokstavligen grinade: ”Jag orkar inte mer!” Alla låg helt utslagna. Men jag är glad att Folke körde så hårt som han gjorde, eftersom han verkligen höjde ribban för vad man trodde var möjligt. Jag är skyldig honom ett stort tack, även om det där hör till mina värsta upplevelser.


Gunnar Larsson, simning:

– Under förberedelserna till OS i Mexiko City 1968 drev våra tränare på oss väldigt hårt. Vi skulle anpassa oss till hög höjd och det var dessutom logistiska problem i Mexiko City – det tog två timmar att åka till träningsbassängen och två timmar att åka hem. Träningen gick skitdåligt, jag simmade saktare och saktare och min tränare Lars-Eric Paulsson blev mer och mer förbannad. När jag kommit i mål efter den kanske tionde vändan väntade jag på att han skulle berätta hur fort jag hade simmat, som han alltid brukade göra. Men jag hörde ingenting, så jag tittade upp – och då visade det sig att alla tränare redan hade åkt tillbaka med bussen. Vi var tre-fyra simmare som fick vänta i två timmar på nästa buss.

Emil Persson
Foto: Andreas Hillergren

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar