“Mina fem största OS-minnen”

Pär Nunstedt, nybliven überchef på Viasat och mångårig Café-medarbetare, besökte redaktionen för ett för att slutföra en delikat uppgift: att lista sina fem bästa sommar OS-minnen. Här är dem:



1. Pär Arvidsson, OS-guld 100 meter fjärilsim, Moskva 1980
– Jag väljer OS-ögonblick från mitt eget minne och det första stora är Pär Arvidssons guld på 100 meter fjäril i Moskva 1980. Ett guld som är märkligt bortglömt då Bengt Barons guld blivit det som folk minns. Fjärilsim är den mäktigaste och vackraste formen av simning.

2. Mikael Ljungberg, OS-guld, Sydney 2000
– Brottning är den hårdaste av OS-sporter och då Ljungberg tog guldet i Sydney så var det vårt första brottarguld på 48 år. Skit samma att ingen förstod hur han tog poängen (2-1 mot ukrainaren Saldadze).
Ljungberg var en fantastisk och ödmjuk person och hans glädje efter
guldet är bland det mest utrycktsfulla som jag har sett.



Jan-Ove Waldner, 4:a, Aten 2004
– Många rankar säkert J-O:s OS-guld från Barcelona 92 som nummer ett men jag håller Aten -04 som etta. Waldner närmade sig 40 till åren men piskade den ena världsmotståndaren efter den andra, det var overkligt bra och räckte nästan till pallen.

Ludmila Engquist, OS-guld 100 m häck, Atlanta 1996.
– Jag var den första journalisten som intervjuade Ludmila inför hennes svenska friidrottsatsning. Det var 1992 och då hette hon Narzjilenko och viskade fram sina svar på tyska. Det var en stark kontrast mot den superpopulära svenska som hon var då hon tog hem guldet i Atlanta. Jag tror inte på ett ögonblick att hon skulle vara dopad då. Det är nästa löjligt hur den bragden raderats i den svenska idrottsbanken.

George Cramne, OS-silver, Seoul 1988.
– Cramne (numera Scott)
tog ett silver då OS-boxningen verkligen var en världshändelse.
Amatörboxningen höll en fantastisk klass, öst som väst storsatsade, och
det var en bedömningssport till skillnad mot dagens helt poänglösa
system med att den boxare som får in mest ”dutt-slag” vinner.

Patrik Hedlund