Svenskarna som avslöjade ett massmord på havet

En flyktingbåt på väg mot Europa. Ett okänt fartyg som möter dess väg. När solen går upp ligger flera livlösa kroppar på turiststranden. Två svenska journalister reser till Turkiet för att jaga sanningen om en massaker med storpolitiska förtecken.

Annah Björk & Mattias Beijmo  |  Publicerad 2017-04-24 13:07  |  Lästid: 18 minuter
Den 5 januari 2016. En migrant har spolats upp på stranden i Dikili, Izmir, Turkiet. 41 flyktingar, flera av dem barn, omkom när Båt 370 sjönk på Medelhavet.

När vi landar i Izmir i nordvästra Turkiet har vi ingen aning om att det snart ska begås ett massmord på havet bara ett par mil bort. Det har just blivit 2016 och ett år som definierats av den täta flyktingbåts­trafiken över Egeiska havet är över. Året innan, 2015, har 850 000 flyktingar gjort den farliga resan från Turkiet till Grekland. Resorna säljs av flyktingsmugglare, och i den här delen av landet är det Basmane­torget i Izmir som är handelsplatsen för resor till EU. Från Izmir åker flyktingarna sedan söder ut till Cesme för att ta sig till Chios – eller norrut för att från Dikili-
distriktet ta den längre vägen till Lesbos. Efter bara ett dygn i Turkiet vaknar vi till nyheten att en båt sjunkit på havet nära
där vi bor.

”36 flyktingar döda i två båtkatastrofer utanför Turkiet”, skriver Daily Mail i sin rubrik den eftermiddagen.

”Fram till eftermiddagen har Jandarman (Turkiets militärpolisstyrka reds. anm.) hittat totalt 29 kroppar i området, medan sju andra hittades av Kustbevakningen”, säger ett uttalande från Kustbevakningen.

Mycket mer framkommer inte i media om händelsen. Hur kan 36 människor drunkna och därefter bara lämnas därhän?

– Det händer hela tiden. Bara Gud vet hur många som finns därute, säger en man från Kustbevakningen och pekar ut på havet när vi frågar hur många liknande händelser de sett.

Det triggar igång en process i oss, som sedan inte går att stoppa. Vi ska inte släppa taget om den här båten eller om det är flera båtar, det framgår ju inte. Vi bestämmer oss för att försöka ta reda på vad som hänt åtminstone en av alla hundratals flyktingbåtar som sjunkit och blivit till siffror i FN:s flyktingorgan UNHCR:s siffror.

I mapparna finns bilder på döda människor. Kroppparna från stranden. Jag försöker hålla blicken stadigt

Allt får en fruktansvärd start på Jandarmastationen i Dikili. Vakten utanför har en AK-47 hängande runt halsen. Med ena handen vilande på träkolven använder han sin fria hand till att öppna en grind vid kuren. En annan militärpolis visar oss upp för en liten stentrappa och in på ett kontor. På ett skrivbord står en gammal PC med en liten LCD-skärm och mitt emot den en sittbänk. De tar fram en lista över tolv namn, baba adi (pappa), ana adi (mamma), kön, födelsedatum och nationalitet. Fyra av personerna på listan kommer från Syrien, en är från Irak och resten från Algeriet. Alla är unga män. Den yngsta är född 1996, han har just fyllt 20 år.

En flytväst på stranden i Dikili. Samma strand som nio döda kroppar spolades upp på morgonen den 5 januari. Kvar ligger en flytväst, som visar sig vara fylld av plast, och inte flytmaterial.

Har de här männen drunknat?

– Nej, de har överlevt.

Är de här?

– Nej, i Altinova.

Polismannen nickar mot datorn igen och tar fram mappen ”Fotograf JPG”, den innehåller åtta mappar. Var och en märkt med för oss okända ord: ”Erkek”, ”Kadin” eller ”Cocuk” och en siffra. I mapparna finns bilder på döda människor. Kropparna från stranden. En bild för varje plagg som klätts av de döda kropparna. Mattias dubbelklickar på den första, den öppnas i helskärm. En kvinna. Jag försöker hålla blicken stadigt på skärmen. Kamerablixten blänker i britsen och rummets stålgrå metall, hennes ögon är vidöppna. Den unge polisen läser ur ett obduktionsprotokoll. Jag vet att varken organisationer eller anhöriga blir insläppta hit och antecknar det han läser och det jag ser.

”Kvinna, 30-årsåldern. Tillhörigheter: Nokiatelefon, två fotografier på två barn, två ringar, en klocka och en burk smärtstillande.”

Jag har aldrig sett en död människa.

”Pojke, ca 25 år, 180 centimeter, 70–75 kilo, blå jacka.”

Jandarmapolisen läser ur protokollet.

”Pojke, 110 centimeter, 15 kilo, 6–7 år, ljusblå/vit jacka, mjuka byxor, dubbla stickade tröjor, undertröja ljusblå/marinblå och rutig.”

Jag skriver så tydligt jag kan, allt jag ser som kan ge möjlighet att fastställa ett namn, en identitet.

”Flicka, 95 centimeter, ca 10 kilo, 2 år, två örhängen gula.”

Genom fotografierna på de små barnens stela, döda kroppar kan vi följa mödrarnas omsorgsfulla påklädande inför båtresan i natten. Ytterst en röd jacka, sedan randig luvtröja. En tjocktröja till, kanske hemstickad, och långärmad t-shirt. Dubbla strumpbyxor och jeans.

”Flicka, blå täckjacka, rosa jacka under, röd tröja, blöja, 80 centimeter, 9–10 kilo, svart hår, 2–3 år.”

Och en naken liten kropp. Hon har blöjan på.

”Kvinna, svart magväska med 600 turkiska dollar, stickad tröja röd/gul/grön, svarta trosor.”

Magen är vagt oformlig på ett sätt jag känner igen.

– Jag tror hon är gravid, säger jag tyst.

”Man, 95 kilo, 25–30 år. Tatuering under vänster bröstvårta, på höger överarm, vänster underarm, en stjärna tatuerad under örat. Religiösa symboler i halsband: koranen och svärd.”

De har vägt och mätt några av kropparna.

”Pojke, 120 centimeter, 10–15 kilo, 6–7 år, Blå jacka, svart tröja med dragkedja, randig tröja blå/vit/röd, blå gummistövlar med gula sulor.”

Jag kan inte blåsa liv i de här bleka barnen igen, inte ta dem tillbaka en vecka i tiden och se dem skratta och leka och leva. Vi kan inte stoppa båtarna från att sjunka därute.

– Ingen annan gör det här, viskar Mattias.

Jag tittar på papperet med mina anteckningar. Tänk om de här kråkorna är det enda som kan berätta för deras anhöriga att de ligger här på grå stålbritsar? När en flyktingbåt kapsejsar på Medelhavet finns inga konventioner, ingen praxis eller policy för hur dödsoffer ska identifieras och anhöriga underrättas. Den brittiska domaren och författaren Catriona Jarvis har metodiskt gått igenom EU:s snårskog av lagar och regler, och funnit att det inte heller finns något som övergripande reglerar att människor på flykt får en värdig begravning, eller att deras död ens noteras och förs in i statistiken. I en artikel för organisationen Statewatch, som bevakar och granskar mänskliga rättigheter inom EU, jämför hon med den tragiska flygkraschen där ett plan från Germanwings flögs in i ett berg i de franska Alperna. Denna händelse ledde till ett massivt utrednings- och identifieringsarbete som följde internationella konventioner och protokoll. Men när en människa på flykt dör på sin väg till unionen finns ingenting som reglerar hur medlemsländerna ska agera.

I Turkiet säger lagen att när ett dödsfall inträffar utanför sjukvårdssystemet är det polisen som ska identifiera den döda och kontakta de anhöriga. Men i praktiken görs detta sällan. När det gäller flyktingar som avlidit under en illegal resa händer det i princip aldrig. Generellt spelar ambassader och konsulat en viktig roll när en utländsk medborgare avlider på resa. Men den brittiska ambassaden i Ankara säger exempelvis i sitt informationsmaterial på nätet att det inte är säkert att polisen meddelar dem om en brittisk medborgares död. Detsamma gäller det syriska konsulatet i Istanbul, inte heller de får information från polisen om dem som dött under flykt.

Vid naturkatastrofer och stora humanitära kriser kommunicerar ofta Internationella Rödakorskommittén (ICRC) med anhöriga. De har tagit fram en tjänst som heter Restoring Family Links. Men kommittén bedriver ingen verksamhet i Turkiet.

I Grekland har det utvecklats en sorts anständighetsnivå av samarbete mellan frivilligorganisationer och officiella myndigheter när det gäller den här frågan. Enligt både Catriona Jarvis och våra egna erfarenheter är det enskilda volontärer och mindre frivilligorganisationer som gör det helt avgörande grovjobbet. På den tillfälliga gravplatsen på Lesbos, som volontärer byggt, har hälften av gravstenarna inget namn ingraverat, bara texten ”Okänd”. I Turkiet finns det, trots miljoner flyktingar, förhållandevis få volontärer och organisationer på plats. Och deras relation med ordningsmakten är i bästa fall ansträngd. Det finns därför inte någon fungerande, strukturerad kommunikation med dem som faktiskt tar hand om kropparna på stränderna.

Militärpolistationen i Altinova ligger inte långt från Dikili, och vi åker dit för att försöka komma in och träffa dem som överlevt. Vi får prata med alla tolv, men de tre första är de som berättar vad som hänt. De ser ledsna ut. En av dem är klädd i en smal, beige mockajacka med pälskrage och har en snedlugg som ligger över ena ögat. Han heter Nasser. Bredvid honom står en större man, förtvivlad.

Är ni okej?

– Nej, säger den större killen.

Han heter Ahmad och drar efter andan och använder yviga rörelser som komplement till sin knappa engelska.

– Båt sjönk. Vi ringde efter hjälp, säger han och låter sin hand agera telefon när han visar att de ringde. No. Kustbevakningen sa no. Help, help. No, sa de.

Kom inte Kustbevakningen när ni larmade?

– Nej. Stort skepp kom mot oss. Höga vågor.

Ett skepp… Kustbevakningen?

– Nej, nej inte polis, inte kustbevakning.

Vad för skepp?

– Ett stort…

Det var obeskrivligt, jag glömmer det aldrig. De som satt längst ner i båten drunknade först, och det var barnen

Och så berättar Ahmad för första gången om vad som hände natten mellan den 4 och 5 januari 2016 på Egeiska havet. Alla på båten utom tolv unga män drunknade. Det är vårt första möte och först senare, när han och de elva släppts ur fångenskapen och rest till Istanbul och vi kan prata mer, får vi veta vad som verkligen gjorde att båten kapsejsade.

När deras svårt tilltygade båt når det stora skeppet som Ahmad nämner så regnade det kraftigt. Vågorna var fem meter höga i topparna. Båten som flyktingarna tvingats ut i under vapenhot var gjord för 15 personer. De var 53.

Båtens motor hade gett upp flera gånger och de drev i vågorna. Kustbevakningen kopplade bort nödsamtalen de ringde. När de fick syn på det stora skeppet lyckades de väcka motorn och styra dit. Och äntligen hörde någon deras vrål på hjälp, deras bankande på skrovet. En person på skeppet såg dem hålla upp de minsta barnen och förtvivlat skrika HELP!.

Men i stället för att rädda dem tände besättningsmannen en cigarett. Och i stället för att larma rökte han klart och kastade ciggen mot båten. Han tittade på dem, vände sig om och gick in i hytten. När det stora fartyget startade motorerna var flyktingbåtens öde beseglat.

I stället för att rädda dem tände besättningsmannen en cigarett. Sedan kastade han ciggen mot båten

Svallvågorna från fartyget kastade runt den lilla båten i det iskalla havet. Och när botten på den lilla gummiflotten knäcktes blev den till en dödlig plaskpool.

– Havet kokade under oss. Svallvågorna från skeppets motor fyllde båten med vatten. Det var obeskrivligt, jag glömmer det aldrig. De som satt längst ner i båten drunknade först, och det var barnen, berättar Ahmad.

Han försökte rädda en liten flicka. Han hörde hennes mamma ropa efter sina barn, för att snart inte höras mer alls.

– ”Farbror, lyft upp mig!” ropade flickan och höll om min hals. Jag lyfte henne så högt jag kunde. Men det var höga vågor. Hon frågade hela tiden när Kustbevakningen skulle komma och rädda oss. Jag sa till henne ”Vi lever tillsammans, eller vi dör tillsammans, men jag lämnar dig inte”.

Han gråter när han berättar att han misslyckades med att hålla henne vid liv.

– Jag simmade till stranden och hela min kropp värkte. När jag kom iland hade jag sår över benen. Och jag var helt slut. Det kom sjukvårdspersonal och körde mig i ambulans till sjukhuset.

Han suckar.

– Jag trodde jag var räddad.

Sedan tystnar han i några sekunder.

– Men då började bara nästa helvete. Jag fick vara på sjukhuset i kanske två timmar, sedan fördes jag till polisstationen. Jag var alldeles omtumlad och visste inte om det jag just varit med om verkligen hade hänt. Eller om det bara var en dröm.

En annan flyktingbåt med cirka 50 personer som drivit till havs i sex timmar kraschade in i en avlägsen klippstrand på Lesbos, långt ifrån civilisationen. Bland flyktingarna fanns två kvinnor i behov av läkarvård, men till skillnad från fallet med Båt 370 överlevde alla.

Hur tog de hand om er hos Jandarma?

– Illa. Illa. De sa inte varför de höll oss kvar. De gav oss endast mat om vi arbetade.

Vad det var för arbete?

– Vi fick skyffla kol på bakgården. När vi inte var tillräckligt snabba slog de oss med en käpp. Vi kunde inte sova men om vi somnade väckte de oss.

Fick ni veta hur länge ni skulle stanna?

– Nej. När de släppte oss hade några av oss just börjat matstrejka.

Vad gjorde ni mer där inne under de 19 dagar ni satt fängslade?

– De tvingade oss att…

Han gråter igen.

– Att titta på bilder av våra vänner och våra bröder och systrar. De som drunknade. Varje dag skulle vi titta på dem och säga vilka de var. Jag bröt ihop där inne på fängelset, de fick tillkalla en doktor.

Vi är tysta. Ahmad också. Sedan säger han att han måste gå. Han låter jagad, han är rädd för sitt liv säger han.

För vem?

– Jandarman och för smugglarna.

Sedan pratar vi med Nasser, pojken med luggen på militärfängelset. Han är lika rädd som Ahmad.

– När vi satt fängslade hos Jandarma så körde de två av oss som överlevt till Basmanetorget. Det är där alla köper biljetter av smugglare. De tvingade dem att köpa en ny biljett av vår chaufför, han som körde båten. En algerier.

Han som körde båten överlevde också?

– Ja, han var med oss. Vi höll oss fast i det som var kvar av båten hela natten. När det ljusnade kom vi fram till en klippa, det var svårt att ta sig iland på den, vågorna kastade oss mot stenarna. En gravid kvinna var med, hon slog i huvudet. När vi kom ner till henne såg vi att hon var död. En man dog där också…

Nasser blir tyst.

Var chauffören med på klippan?

– Ja, men när vi kom upp på klippan tog han en livboj, hoppade i och simmade in till stranden. Vi såg honom linka iväg. Det var innan några människor ännu hade upptäckt oss. Han kom undan, han var rädd.

Hittade de honom på Basmanetorget när Jandarman körde dit de andra?

– Ja. Och när biljetterna var köpta kom Jandarman fram och grep honom, de förde honom till samma fängelse där vi satt. Nu är smugglarna ute efter oss, de vill hämnas.

Vad hände med er när ni kom till klippan?

– Vi frös så mycket då. Vi la oss ner och försökte värma oss på stenarna, hålla om varandra. Efter ett tag blev det morgon och vi såg människor längre in. Då började vi ropa och vinka för att de skulle se oss. Till slut kom kustbevakningen med en båt och hämtade upp oss.

Så Kustbevakningen kom till slut… Vad gjorde de då?

– Vi trodde vi var i säkerhet då, att de äntligen räddade oss. Men de tog oss ombord på den lilla båten och sedan fick vi åka med dem i flera timmar och plocka upp döda kroppar…

Han sväljer flera gånger.

– Ur havet.

Mörkertalet för saknade och döda på havet är enormt. De flesta omkommer i överfulla båtar som larmat efter hjälp

International Organization for Migrations uppger att det under 2016 drunknade 4 913 personer på Medelhavet, en siffra som med största sannolikt är i rejäl underkant.

International Organization for Migrations projekt Missing Migrants uppger att det under 2016 drunknade 4 913 personer på Medelhavet. Det är inga faktiska siffror. Det är ”döda och saknade som rapporterats av myndigheter, media, FN eller hjälporganisationer. Oräkneliga fler har dött på migrationsrutterna världen över, det här är ett minimum av de verkliga siffrorna. All data ska betraktas som estimat.”

Mörkertalet för saknade och döda på havet är enormt. De flesta omkommer i överfulla båtar som larmat efter hjälp. Att de inte räddats har många orsaker, den ena mer vedervärdig än den andra.

Flyktingbåtarna på Medelhavet avgår i alla väder, året om. På vintern är det kallt, men även på sommaren har många dött av hypotermi, köld, och inte drunkning. Båtarna är extremt överbelastade och chauffören är inte någon smugglare med sjövana, utan utses ofta just innan de tvingas ner i båten. De små utombordsmotorerna på gummibåtarna är nya och blir ofta överhettade och stannar mitt på havet. Bensinen späds ut med vatten eller räcker inte hela vägen fram. Därtill får många av dem aldrig hjälp av Kustbevakningen. Det kan bero på att den är underbemannad och personalen inte tränad i att dra ett 50-tal panikslagna människor ur vattnet. Vissa gånger har flyktingbåten inte ens möjlighet att larma och driver till avlägsna stränder eller farliga klippområden. Långt ifrån alla har flytväst och den som har investerat i en kan lika gärna ha köpt en falsk. Kring Basmanetorget säljs tusentals flytvästar som i stället för flytmaterial är fyllda med tyg eller plast som snarare drar ner dem i djupet.

På en strand utanför Dikili ligger just sådana fejkflytvästar uppspolade bland brunt sjögräs en januaridag, inte långt efter att båten sjunkit. Stranden ligger norr om Dikili och hör till ett av de områden varifrån den mesta båtrafiken till Lesbos i Grekland avgår vid den här tiden. En bit bort står halvtomma lägenhetskomplex, det ser ut att vara semesterbostäder. Vi har ägnat dagar och nätter åt att leta efter smugglarnas dolda stränder och lägren där vi antar att människor väntar på att få åka över från Turkiet till Lesbos. Med hjälp av lite detektiv­arbete, tidigare intervjuer från Lesbos och tack vare en man som heter doktor Terkawi har vi hittat dem. Terkawi är en syrisk flykting som väntar på uppehållstillstånd med sin familj i Sverige. Han leder en av de volontärorganisationer som hjälper båtar i nöd på havet och guidar dem rätt till de grekiska stränderna. Från ett litet rum på en flyktingförläggning i Sörmland gör han det han själv saknade då han och hans familj själva genomförde den livsfarliga resan. De följer båtresorna genom appar som Facebook och Whatsapp, och håller en tät kontakt med passagerarna ombord.

– Fyra volontärer samarbetar om varje båt. Två av dem följer båten genom att ta emot koordinater om var de befinner sig var tionde minut. En är ansvarig för att kontakta grekisk eller turkisk kustbevakning vid nödfall och en håller koll på vädret, säger Terkawi.

Många gånger är hans roll att lugna de panikslagna passagerarna i båten.

– Jag brukar säga ”Ta det lugnt. Om det tar tio timmar att komma fram, då är jag här med dig i tio timmar”, säger han.

Med hjälp av koordinaterna blir rutten till en tydlig väg av stjärnmarkeringar från den ena kusten till den andra i Terkawis kartor. Han låter oss vara med i några av resorna. Tillsammans med ett stort antal, för oss okända, telefonnummer ingår vi i upp till 20 chattgrupper varje natt. Genom gps-spåren kan vi följa flykten från stränderna, över havet. Stranden där den uppspolade fejkflytvästen ligger är samma strand som Ahmad till slut simmade i land på, morgonen den 5 januari. En äldre turkisk förbipasserande man berättar om morgonen då det låg döda kroppar här, han var själv ett vittne. Plötsligt drar han en kniv genom den upphittade flytvästen.

– Titta! säger han.

Det frasar till.

– They down, down ...

Mannen pekar ner med hela armen och skakar lite på flytvästen.

– Bad, bad ... de döda nu, säger han och håller kvar blicken på marken.

Dagen efter att båten sjönk gjordes en stor polisrazzia mot en fabrik som tillverkade just de här livsfarliga dödsfällorna. 1 263 flytvästar beslagtogs. I fabriken jobbade fyra personer, två av dem var minderåriga syriska flickor.

Plötsligt föser de strängt in oss på sitt kontor. Vi är inträngda i ett hörn och vi tillåts inte gå därifrån

Avresestränder som den här ligger ofta bakom kullar av olivlundar, långt från eller osynlig för civilisationen. Varken flyktingar eller smugglare vill ha oväntat besök. Smugglarindustrin är visserligen den enda utvägen för dem som måste fly till EU. Att lägga sitt och sina barns öden i smugglarnas händer är förenat med dödliga risker, men det är den enda utvägen. Och desperationen driver en massiv efterfrågan. Särskilt i januari 2016, då skenar priserna innan EU gör upp med Turkiet och vägen över Egeiska havet så gott som stängs.

Men flyktingbåtsmugglingen är också en smutsig miljardindustri byggd i maffiastrukturer. En resa över havet kostar ungefär 10 000 kronor. Varje gummibåt tar upp emot 50 personer och blir på så vis värd ungefär en halv miljon kronor. En smugglare kan vid den här tiden tillsammans med sina underhuggare utan problem hantera tio båtar varje natt, vilket för en enskild aktör alltså innebär en inkomst på fem miljoner kronor – garanterat skattefritt.

Det är öde stränder, men de är knappast omöjliga att hitta. Oss tar det bara några dagar, det borde vara minst lika lätt för turkisk polis och kustbevakning. Men av någon anledning gör de bara tillslag ytterst sällan, då ofta i samband med någon medial uppmärksamhet.

För Turkiet är inte ett fritt land. Även innan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan den 16 juli senare samma år lider Turkiet svårt av korruption och bristande rättssäkerhet. Livet för de omkring tre miljoner syriska flyktingar som bor här är ovärdigt och snudd på omöjligt. Det finns läger där hundratusentals flyktingar bott i åratal under knappa förhållanden, flera av barnen har inte gått i skola på många år. Och de som försöker bygga ett nytt liv behandlas som andra klassens medborgare, med slavlöner som inte täcker mat och uppehälle.

– Jag ville inte fly någon annanstans egentligen, men jag kan inte leva i Turkiet. Jag kan inte försörja mig och jag har blivit rånad på grund av mitt ursprung flera gånger. Allt jag vill är att gå tillbaka till skolan, berättar Dyaa, en av de överlevande männen hos Jandarman.

Men man behöver inte vara syrisk flykting för att leva osäkert i Turkiet. Just i januari 2016 sitter 14 journalister fängslade i Turkiet. Erdogans regering har tydligt signalerat att journalister som skildrar landet i dålig dager är lovligt byte. Två månader tidigare har Can Dündar och Erdem Gül, journalister på tidningen Cumhuriyet, fängslats för att ha avslöjat att Turkiet levererat vapen till islamistgrupperingar i Syrien. Och bara en vecka innan vi landar i Izmir har den syriske journalisten Naji Jerf blivit skjuten till döds med ljuddämparförsedd pistol i Gaziantep. Innan året är slut har 81 journalister gripits och fängslats i landet.

Dagen då båten sjunkit, den 5 januari 2016, uppger FN:s flyktingorgan UNHCR att det anländer 745 personer med flyktingbåtar till Lesbos. Siffran är en av veckans lägre, och är ett utslag av det dåliga vädret. Vinterregn och hård vind. Ett par dagar senare åker vi till Kustbevakningens kontor i Dikili. Vi vill ta reda på om det stämmer att ingen kustbevakning åkte på larmet och vi vill veta vad de känner till om det inträffade. De säger att de åkte ut och räddade en båt under den natten. En av dem visar bilder och filmer på barn som skrikande dras upp ur vattnet.

Det är förvirrande, stämmer inte alls.

Ute på en udde i lilla byn Bademli ligger en dold flyktingbåthamn. Där nere skymtar båtarna som just lämnar den gömda stranden i Turkiet för Lesbos. Varken de beväpnade smugglarna eller flyktingarna själva vill att någon ska hitta avresestränderna.

Vad gör ni med överlevande när ni tagit dem iland?

– Vi plockar upp dem ur vattnet, tar en bild, namn, nationalitet och personnummer. De säger typ ”Jag heter Muhammed”. Nästa gång vi plockar upp dem gör vi samma sak, då säger samma snubbe ”Jag heter Ahmed”. Ändå släpper vi bara i väg dem, de åker tillbaka till Izmir och tar en ny resa. Den tredje gången säger han ”Jag heter Ali”, då kör vi dem till Jandarma, förklarar kustbevakaren med förakt.

Plötsligt föser de strängt in oss på sitt kontor. Vi är inträngda i ett hörn i ett litet rum.

Nu är det inte längre vi som ställer frågor, utan de.

Och vi tillåts inte gå därifrån.

– Du, säger den bossigaste av dem, blicken är otäckt svart. Du är journalist.

De enda jag använt min yrkesidentitet på här i Turkiet är smugglarna vid stränderna. För att skydda oss var ”journalist, media, press” det första vi sa och visade upp mitt id-kort med de fem versalerna: PRESS. ”No police.”

– Du är journalist, upprepar han.

Det är inte en fråga, det är en anklagelse.

– Vad gör ni här? säger han sedan.

Kustbevakaren pekar på min telefon.

– Ge mig telefonen, säger han.

Sedan pratar kustbevakarna med varandra på turkiska, men vi hör dem säga namnet på en bekant volontär som jobbar med båtarna och ”journalist” flera gånger. Vi tittar förskräckt på varandra. Kan det vara så att kustbevakningen jobbar tillsammans med den miljonomsättande smugglarindustrin?

Innan vi till slut släpps tar de kopior på våra pass.

Vi är inte säkra i Dikili och flyr så fort vi kan därifrån med andan i halsen och på första bästa flyg ut ur landet, under hela resan rädda att bli stoppade av turkiska myndigheter.

Vi fick larmet för sent. Ett ljudmeddelande där en man tar farväl och ber sin bror ta hand om hans familj

Ahmad, Dyaa och Nasser – tre av de tolv flyktingar som överlevde Båt 370 –  i Istanbul några dagar efter att de släppts från Jandarman i Altinova.

Ahmad och Nassers historia om att kaptenen fimpade sin cigg, gick in, startade motorerna och dränkte båten i sina svallvågor är inte bara obegripligt hemsk. Besättningsmannens handling är också kriminell. Om en befälhavare på en båt inte hjälper en farkost i nöd på havet är det ett direkt brott mot gällande internationell lag. Detta gäller både stora kommersiella fartyg såväl som segelbåtar och andra fritidsbåtar – de har en skyldighet att antingen hjälpa till eller att ringa nödsamtal. FN har författat en havsrättskonvention som bland annat reglerar detta, UNCLOS, och den är underskriven av 167 stater. Turkiet har en lag om skyldigheter på havet, den har nummer
4 922 och skrevs redan 1946. Den följer till stora delar internationell praxis när det handlar om att bistå nödställda på havet. Lagen, som reglerar ”skyddandet av liv och egendom på havet”, säger bland annat i artikel 14 att ”kaptenen ska på alla sätt bistå de människor han möter på havet vars liv är i fara, även om de är fiender, utan att för den skull sätta det egna skeppet, besättningen eller egna passagerare i fara”.

Om kaptenen upplever att han inte kan ingripa på grund av faran måste han enligt lag meddela skeppet i nöd om detta, och därefter notera det i fartygets loggbok. Internationell konvention säger att han även måste meddela kustbevakningen att han väljer att inte undsätta fartyget.

– Om det bara går att bevisa är det straffbart, säger en turkisk advokat i Istanbul.

För att hitta mer information om och bevis på vad som verkligen hände på havet frågar vi Terkawi om det var hans organisation som följde båten som sjönk den natten.

– Nej tyvärr, det var inte vi. Vi fick larmet från dem när det redan var för sent. Ett ljudmeddelande där en man tar farväl och ber sin bror ta hand om hans familj, säger han.

Men det rör sig andra skepp på Egeiska havet, inte bara flyktingbåtar, fiskare och kustbevakning. Under EU:s gemensamma gränspolis Frontex patrullerar bland annat svenska kustbevakare gränsen mellan Turkiet och Grekland. Under ett projekt som de kallar Poseidon Rapid Intervention spanar de med radar och andra teknologier efter flyktingbåtar som lämnar Turkiet, för att så tidigt som möjligt ha dem under uppsikt.

Det gör de också under kvällen den 4 januari 2016. Vi begär ut de offentliga handlingarna från Frontex. Och de visar att ett kustbevakningsfartyg klockan 22 plockar upp en flyktingbåt som Frontex följt på avstånd. Enligt rutinerna förhör Frontex passagerarna på båten, som berättar att de vet att andra båtar gått ut trots det mycket hårda vädret.

Men i dokumenten från Frontex har positioner för deras egna fartyg dolts. Pressavdelningen menar att de inte kan ge oss positionerna eftersom det skulle kunna ”hindra pågående aktiviteter”. Och vår förfrågan om att få ytterligare information besvaras inte. Såg Frontex på radarn vad som hände? Hade de kunnat rädda människorna ombord? En av många saker vi aldrig får veta.

Det tar några veckor att hitta och identifiera den hjälporganisation som följde just den här båten just den här natten. Vintern 2016 heter de United Rescues, men under året splittras de och ägnar de två nya organisationerna åt hel olika arbeten. Efter ytterligare några veckor och många övertalningsförsök lyckas vi övertyga dem att dela med sig av vad de vet. Till slut får vi ta del av loggen från kommunikationen med båten. De kallar den ”Båt 370”, efter siffran på den båt i ordningen de följt.

***** FALLET AVSLUTAT ******

T-370- 2016-04- 01

Status: Båt sjönk – 17 människor rapporterade döda.

SOS: Motorhaveri, höga vågor.

Sista positionen: 39.11931, 26.74291 00:49

Avresedatum: 04/01/2016

Avgångstid: 22:50

Beräknad ankomst: 02:30

Avgångsplats: Doseme, Turkiet

Destination: Södra Lesbos, Grekland

Typ av båt: Gummibåt

Passagerare: Total – 45 (den enda informationen som fanns att tillgå)

Sista kontakten med båten : 05/01/16 klockan 00:49

Vet du när Kustbevakningen åkte ut till båten den natten?

–Vi tror inte att TCG (turkiska kustbevakningen) någonsin åkte, svarar Ella, kontakten på United Rescues och klipper in en annan del ur loggen i en Facebook-chatt:

”Ringt TCG. De svarade att de jobbar med det här fallet. Men det är för många incidenter av den här sorten som rapporterats in i natt, så det kan ta några timmar innan de kan bli räddade! Jag frågade om jag kunde återkomma om 30 minuter, han svarade, ring om tre timmar.”

Efter det meddelandet hör United Rescues inte mycket mer från båten, inte förrän de nästa dag läser samma tidningsartiklar som vi. Det är kusligt att ta del av Ahmads resa i loggen, som korta meddelanden och faktiska platser i form av koordinater, när vi kan fylla i scenerna mellan raderna.

”Höga vågor, motorproblem.”

och

”Begär hjälp från kustbevakningen.”

Men både Ella och loggen bekräftar att kustbevakningen aldrig åkte ut för att rädda den nödställda båten med 53 människor ombord.

Så länge det inte finns säkra vägar kommer statistiken inte gå ner. Döden på Medelhavet flyttar bara till nya stränder

En avreseplats i turkiska Dikiliområdet. Härifrån ser man Lesbos på andra sidan.

Ska historien om Båt 370 sluta där? Vi vet nästan minut för minut vad som hände just den här flyktingbåten den ödesdigra natten i januari. En båt av tusentals. Om det här kommer upp till ytan om man bara bestämmer sig för att nysta upp hela historien, följa tråden hela vägen – då finns det oändligt mycket mer att berätta om de skräckfyllda resorna till havs som nästan en miljon människor gjort. Och fortfarande, 2017, gör.

Hjälporganisationerna som bara kan konstatera att ingen hjälp kommer när flyktingbåtar larmar för sina liv. Kustbevakning som inte vill kännas vid händelsen. Frontex som inte kan berätta var de befinner sig vid den här tidpunkten. De 1 263 beslagtagna flytvästarna som den turkiska polisen triumferar med. Frihetsberövandet av de tolv överlevande på militärpolisfängelset.

Det finns många syndabockar i jakten på vem som bär den verkliga skulden i den här historien. Men räcker det? De få döda som har identifierats har blivit det tack vare att någon anhörig har kunnat resa till Dikili eller Altinova och se bilder och tillhörigheter. Det är ett mycket litet antal som gjort det.

Vad vi vet har ingen anhörig fått hålla en begravning för något av offren.

Det går ett år från det att vi landade i Izmir. Avtalet mellan EU och Turkiet som sattes i bruk 17 mars 2016 har stoppat en del båttrafik över Egeiska havet, men tvingat den till den ännu farligare rutten Libyen–Italien. I Grekland sitter tiotusentals män­niskor fast i flyktingläger. Stängda gränser i EU försätter dem i limbo, de kommer inte vidare in i EU därifrån men får heller inte asyl i Grekland. I Turkiet driver president Erdogan en intensiv häxjakt mot oppositionella – tusentals jurister, journalister och akademiker sitter fängslade efter kuppförsöket. Trots det fortsätter EU att skydda sina gränser, och vill införa en liknande överenskommelse med Libyen och Afghanistan.

Under tiden behöver miljoner människor fly.

I över ett år har vi jobbat med att få fram fler uppgifter om brotten som inträffade till havs natten mellan den 4 och 5 januari 2016. Och en dag i mars lyckas vi komma över en stor hög klumpigt svartvita, kopierade myndighetsdokument. Allt står på turkiska. Men det gör inget, vid det här laget kan vi de viktigaste orden.

Platserna, datumen, namnen.

Det är en förundersökning om åtal mot smugglarna som hanterade båt 370. Här står samtliga överlevandes namn och vittnesmål. Och här står de skyldiga smugglarna namngivna. De finns till och med med på bild.

Det är smugglarna som väntar åtal.

Men bara om rättsprocessen någonsin kommer så långt.

– Det är rutin när så många män­niskor spolas upp på stranden. Men det behöver inte leda till någonting, säger den turkiska advokaten i Istanbul.

Vi har ägnat hela året åt båten och har uppgifter och tekniska bevis även mot fartyget med besättningsmannen som kastade fimpen och sedan startade motorerna.

Men vem är egentligen boven? Även om kaptenen på fartyget hamnar inför rätta och om smugglarna slängs i fängelse så kommer överfulla flyktingbåtar möta liknande öden på havet. Så länge det inte finns säkra vägar för dem som behöver fly in i EU kommer inte statistiken att gå ner. Döden på Medelhavet flyttar bara till nya stränder.

Annah Björks och Mattias Beijmos reportagebok Båt 370 – Döden på Medelhavet släpptes på Norstedts förlag den 18 mars. Texten i Café är ett omarbetat utdrag ur boken.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 00:33