Är Nickelback världens mest hatade band?
Därför har det blivit en sport att håna (Sverigeaktuella) Nickelback.
If you play a Nickelback song backwards, you’ll hear messages from the devil. Even worse, if you play it forwards, you’ll hear Nickelback.
Den 6 september landsteg det kanadensiska rockbandet Nickelback i Stockholm och det är ett så laddat besök att jag utgår från att datumet varit inringat i Anders Ygemans kalender sedan länge.
Åsiktskorridoren kring Nickelback är nämligen den trångaste i världen. Det finns bara ett socialt accepterat förhållningssätt till Nickelback och det är att hata dem. Valberedningen har över huvud taget inte tagit fram några andra förhållningssätt.
Rolling Stones läsare röstade fram Nickelback till det näst sämsta bandet från 1990-talet (vilket måste betraktas som en smått heroisk bedrift då debutalbumet Silver side up inte släpptes i USA förrän 2000).
AUX Labs gick så långt som att skapa tjänsten Nickelblock, en plugin som sanerar din webbläsare från alla saker Nickelback.
Den enskilda manifestation som enat flest människor mot Nickelback – bortsett från när Facebookgruppen ”Can this pickle get mote likes than Nickleback (sic)” 2010 fick 1,5 miljoner medlemmar på två månader – var när gruppen 2012 skulle ge en konsert i samband med en NFL-match. Då nådde en namninsamling mot uppträdandet över 55 000 underskrifter.
Vidare lanserade en engelsk entreprenör ett slags crowdfundad kampanj för att hålla Nickelbacks turné långt borta från de brittiska öarna – och etablerade musiker som Patrick Carney i Black Keys har dödförklarat rock’n’rollen för att ”people became OK with Nickelback being the biggest band in the world”.
Nickelback walks into a bar. There’s no punchline because ruining music isn’t funny.
Hatet är i dag så etablerat att det omvända påståendet – ”X likes Nickelback” – blivit det ultimata omyndigförklarandet av en existens. Faktum är att ”X likes Nickelback” numera används som ett kulturellt stridsrop i politiska kampanjer.
När en lärarstrejk bröt ut i Chicago 2012 demonstrerade till exempel besvikna invånare mot borgmästaren genom att tillverka plakat med texten ”Rahm Emanuel likes Nickelback”. (”The mayor quickly denied the charge”, konstaterade en lokaltidning.)
Samma sak hände tidigare i år då en meningsmotståndare dök upp under de republikanska primärvalen med skylten ”Ted Cruz likes Nickelback”. (Greppet i sig är rätt fyndigt och skulle kunna vitalisera även svensk politisk krigsföring; plakatet ”Jimmie Åkesson gillar Björn Rosenström” hade varit en roligare kupp än en tårtning – om det nu inte vore för att Jimmie Åkesson faktiskt gillar Björn Rosenström.)
Proof that there is no God: 50 % of The Beatles, dead. 100 % of Nickelback, alive.
Människor blir rent generellt så hatiska under Nickelbackdiskussioner att deras hjärnor, inte olikt en smartphone i sommarsolen, måste kylas ner innan de kan användas igen.
Detta har länge fascinerat mig. Varför låter vi inte andra bara gilla vad de vill? Varför känner vi ett behov av att överrösta medmänniskors Nickelbackkärlek med vår egen negativism? Varför utsätter vi ett rockband för det ursinniga hat vi vanligtvis reserverar för pedofiler, pandemier och portugisen Pepe?
If a tree falls in the forest and no one is around to hear it, then have we found the perfect location for a Nickelback concert?
Det är inte svårt att förstå varför människor ogillar Nickelbacks musik. Deras fyrkantiga fraternityrock har aldrig släppts in i några finrum. Att texterna dryper av sexism och dumhet – ”You look so much cuter with something in your mouth” (Something in your mouth) och ”We got no class, no taste, no shirt, and shit-faced” (Burn it to the ground) – befäster tvivlen kring bandmedlemmarnas själsliga djup (och grammatik).
En viktig faktor är förstås också sambandet mellan upplevd kvalitet och framgång: om Nickelback harvat i en källare hade ingen brytt sig – men nu har de sålt 50 miljoner album och då anser vänner av ordning att så kan vi inte ha det.
Blaming all muslims for terrorists is like blaming all musicians for Nickelback.
Men det finns rätt mycket generisk musik. Och det finns många rockers med oklar kvinnosyn som ändå kunnat kvittera ut legendarstatus vid karriärens slut. Med Nickelback är det annorlunda; inte ens i en guilty pleasure-kontext kommer det någonsin vara okej att sätta på How you remind me eller Photograph eller Rockstar.
Den finska researchern Salli Anttonen på Östra Finlands Universitet har publicerat studien ”Hypocritical bullshit performed through gritted teeth”: Authenticity discourses in Nickelback’s album reviews in Finnish media. Det är ett omfattande verk som granskar Nickelbackrecensioner mellan 2000 och 2014.
Kompendiets genomgripande slutsats blir att gruppen rent generellt inte upplevs som ”äkta” eller ”genuina”. Att de gör musik med självändamålet att bli så kommersiellt framgångsrika som möjligt.
Anttonen skriver: ”Nickelback is too much of everything to be enough of something. They follow genre expectations too well, which is seen as empty imitation, but also not well enough, which is read as commercial tactics and as a lack of a stable and sincere identity.”
Anttonen konstaterar också att rockramverket i sig är ett problem: utpräglade popartister som Katy Perry kommer undan med sitt breda tilltal, men publiken kräver en större konstnärlighet i genrer bortom mainstream (där människor fortfarande vill placera hårdrock och metal).
WARNING: If you see tweets offering a free clip of the new Nickelback album – DO NOT CLICK. It links to a free clip of the new Nickelback album.
Den 6 september landsteg det kanadensiska rockbandet Nickelback i Stockholm där de spelade inför ett utsålt Globen (det gjorde de även 2012) och människor som finner det identitetsbyggande att hata Nickelback tog åter plats i skyttegravarna.
Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget noterat att jag under textens gång spräng in några av alla de Nickelbackskämt internet har att erbjuda. För den som orkar botanisera bland memes, tweets och gif:ar finns ytterligare en hel buffé bara en googling bort.
Själv är jag särskilt förtjust i den aforism som på läckert Inception-vis lyckas slakta både gruppens musik och alla koleriskt uppeldade hatare på en och samma gång:
Nickelback jokes are the Nickelback of jokes.
Tre andra rockband som vi älskar att hata
Creed
Lätt att glömma Creed i dag, men postgrungegruppen var Nickelback innan Nickelback blev Nickelback. Ganska exakt samma band, ganska exakt samma invändningar från folket. Det var som att de soundcheckade hatet åt Nickelback.
Takida
I allt väsentligt Sveriges eget Nickelback. Inte nödvändigtvis musikaliskt, men statusmässigt. Där Nickelback mest vill supa, knulla och köra 15 olika bilar har Takida dock en mer Ångeskt ångestriden klangbotten.
Limp Bizkit
Är man förgrundsgruppen inom världens mest hatade genre alla kategorier – nu metal – så kommer man ju alltid att starta på minus. Och nog är det så att Fred Durst i allmänhet och hans röda bakvända keps i synnerhet inte gjort mycket gott för världen.
