Annons

Smärtans vittne

Cafés medarbetare Niclas Hammarström har prisats för sina bilder från krig, konflikter och katastrofer. Hösten 2013 kidnappades han och kollegan Magnus Falkehed i Syrien och hölls fångna i en källare I 44 dygn. Här berättar Niclas om den svåra tiden – och vad som driver honom att gång på gång åka till världens farligaste platser.

Text Göran Engström
Foto Niclas Hammarström
Dela (53)
Tweeta
Annons

Syrien i November 2013. I 44 dygn satt Niclas Hammarström (till vänster) och Magnus Falkehed fångna i en källare. Under ett flykt­försök blev Niclas skjuten i benet. Efter detta hårdnade tonen från kidnapparna rejält – Niclas och Magnus utsattes för tortyr och skenavrättningar.

Niclas Hammarström är avklädd in på bara skinnet och försedd med både huva och handfängsel.

Bredvid Niclas på det kalla cementgolvet i källaren sitter Dagens Nyheters utrikes­korrespondent, Magnus Falkehed.

Det är maj 2013. Niclas och Magnus är två av deltagarna på en säkerhetsutbildning för journalister som Förvarsmaktens överlevnadsskola arrangerar på regementet i Karlsborg.

Kursen är en vecka lång och innehåller flera tuffa moment, bland annat ett 16 timmar långt kidnappningsdrama där deltagarna blir kastade i en källare och får genomgå all den förnedrande behandling som en kidnappning innebär.

Niclas Hammarström och Magnus Falke­hed känner inte varandra sedan tidigare, men de har under utbildningen börjat prata om att göra en reportageresa ihop. Magnus är bosatt i Paris med sin familj, men har följt hela den arabiska våren på plats. Upproren i Tunisien, Egypten och Libyen och flyktingströmmarna till bland annat Libanon och Irak.

Men han har en vit fläck på kartan: Syrien.

Niclas å sin sida har gjort kriget i Syrien två gånger tidigare, bland annat för Café.

Framåt morgontimmarna, när kidnappningsövningen går in i sitt slutskede och de är både trötta och frusna, försöker de få en stunds vila och värme genom att sova sked. De tittar på varandra och konstaterar med trötta leenden att ”det här kommer vi aldrig att göra om”.

Mot slutet av veckan, innan de skiljs åt, byter de kontaktuppgifter med varandra. De bestämmer att de snarast ska börja planera för en gemensam Syrienresa.

Syrien. ”Den här bilden togs 2012, under min första resa dit. Den skadade mannen på britsen kom in till sjukhuset i Aleppo ihop med sin höggravida hustru. De hade blivit bombade i sitt hus. Hon satt ute i entrén i en rullstol, jätteblodig, och han var så himla svårt skadad att de inte kunde ge honom den vård han behövde där på sjukhuset. På bilden väntar han på att de ska sätta honom i en taxi för transport till andra sidan av Aleppo, som kontrolleras av regimen och där de har mycket bättre sjukvård. Ibland släpps bilarna igenom, ibland inte. Det var bara att hoppas att mannens taxi skulle få komma igenom vägspärrarna. Vem pojken på bilden är vet jag inte, han bara stod där. Den här bilden belönades med 2:a pris i Årets bild i kategorin Årets bildreportage.”

Syrien. ”Den här bilden togs 2012, under min första resa dit. Den skadade mannen på britsen kom in till sjukhuset i Aleppo ihop med sin höggravida hustru. De hade blivit bombade i sitt hus. Hon satt ute i entrén i en rullstol, jätteblodig, och han var så himla svårt skadad att de inte kunde ge honom den vård han behövde där på sjukhuset. På bilden väntar han på att de ska sätta honom i en taxi för transport till andra sidan av Aleppo, som kontrolleras av regimen och där de har mycket bättre sjukvård. Ibland släpps bilarna igenom, ibland inte. Det var bara att hoppas att mannens taxi skulle få komma igenom vägspärrarna. Vem pojken på bilden är vet jag inte, han bara stod där. Den här bilden belönades med 2:a pris i Årets bild i kategorin Årets bildreportage.”

Det är fruktansvärt att bli beskjuten. Men min stora fasa har alltid varit att bli kidnappad.

Liberia. ”Jag åkte runt i huvudstaden Monrovia med ett av teamen som har till uppgift att samla upp döda kroppar. Mannen på bilden är död och har legat på gatan ett bra tag. Det samlas en del folk runt liket, men ingen vågar röra vid kroppen. De flesta passerar bara förbi. Det här är vardag för befolkningen, varje dag samlade teamet upp flera döda kroppar. Folk dör inte bara av ebola, utan även av andra sjukdomar, exempelvis malaria. Men alla behandlas som misstänkta ebolafall. Bilden togs i december 2014.”

Februari 2015. Det har gått drygt ett år sedan Niclas Hammarström och Magnus Falkehed kom hem från Syrien. Steg för steg har tillvaron återgått till det normala, med familjeliv, lämning och hämtning av barn i skola och på hockeyträningar och fotojobb både hemma och utomlands.

Niclas sitter i arbetsrummet hemma i villan på Värmdö. Utanför fönstret gör februarisolen ett tappert försök att värma den frusna gräsmattan. Han spanar ut över den stora sjötomten, dungen av träd som ska fällas till våren, bryggan och båthuset som blev klart i somras. Även garaget, med plats för tre bilar, som han började bygga strax innan avresan till  Syrien, och som han hade så stora förhoppningar på, är nu helt klart.

– Det blev till och med bättre än för­väntat, säger Niclas.

Garagebygget ja.

Under fångenskapen, när allt var som allra mörkast och saknaden efter familjen höll på att knäcka honom, var det en av de saker som hjälpte till att skingra tankarna och förhindrade att han bröt ihop full­ständigt.

– Jag kan egentligen ingenting om att bygga, men jag föreställde mig hur det skulle gå till. Jag såg mig själv fälla träden, gräva ut för grunden och lägga ner dräneringsrör. När det var klart reste jag stommen. Jag slog i varenda spik, slag för slag, isolerade och målade. Sedan satte jag upp hyllor på väggarna och ställde upp varenda liten grej på rätt plats. När allt var klart började jag om från början igen.

Sommaren 2013 blir kriget i Syrien bara mer och mer komplext. Olika rebellgrupper, som Fria Syriska Armén, FSA, Jabath al-Nusra och IS, slåss ena dagen mot varandra, för att nästa dag enas i en gemensam front mot den syriska regimen. I slutet av augusti genomförs en omfattande gas­attack utanför Damaskus, i Ghoutaområdet. Hundratals, kanske tusentals, människor dör.

– Min och Magnus första tanke var att vi skulle ta oss till Damaskus och Ghoutaområdet, berättar Niclas. Men så arresterades vår fixare och vi fick inga visum. Via en annan fixare, som jag använt mig av i Aleppo tidigare, fick vi kontakt med en kvinnlig tolk som skulle ta oss till Qalamoundistriktet. Hennes man var ledare för ett FSA-förband som höll till i området.

Den 15 november inleder den syriska regimen en offensiv i Qalamounområdet. Syftet är att skära av rebellernas transportvägar mellan Damaskus och Libanon. Tre dagar senare, den 18 november 2013, tar sig Niclas och Magnus in i Syrien via Arsal, ett slags ingenmansland på gränsen mellan Libanon och Syrien.

De planerar att stanna i Syrien i sex dagar. Syftet med resan är att skildra kriget och dess konsekvenser, bland annat genom att följa det FSA-förband som den kvinnliga fixarens make leder.

– Vi visste att det var farligt, att det var ett område där det förekom mycket kidnappningar. Men det var framför allt interna uppgörelser. Ändå blev det lite av en chock att komma dit och se land­skapet. Det fanns ingenstans att gömma sig och det kändes väldigt osäkert redan från första stund, berättar Niclas.

– Dessutom var det ständiga flygbombningar och artillerield. Under den veckan vi var där och jobbade blev vi beskjutna med i stort sett allt som det går att skjuta med. Det var otäckt helt klart. Och det var svårjobbat eftersom alla var rädda och ingen ville ställa upp på bild.

Var ni rädda?

– Nej, kanske inte rädda. Men det fanns en oro hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt att bli beskjuten. Men min stora fasa har alltid varit att bli kidnappad.

Annons
Läs också: Kampen mot viruset som dödat 7000

Den 23 november 2013, fem dagar efter att Niclas och Magnus tagit sig in i Syrien, är det dags att åka hem igen. De sätter sig i bilen tillsammans med fixaren och åker i riktning mot Arsal. Klockan är runt elva på förmiddagen och de befinner sig någonstans mellan städerna Ma’loula och Yabrod när de stoppas i en vägspärr av maskerade och tungt beväpnade män.

– Jag förstod direkt vad som var på väg att hända. Vår chaufför drog fram sitt vapen och gick ut ur bilen för att försöka förhindra att de tog oss, men männen sköt varningsskott i luften och i marken runt om oss.

Niclas och Magnus kastades in i kid­napparnas bil.

– Jag var så fruktansvärt rädd, jag minns att mina ben skakade okontrollerat. Samtidigt mitt i allt så var det skönt att ha Magnus vid min sida, att känna hans kropp bredvid min och veta att vi hade gått igenom det här tillsammans på övning förut.

Vilken betydelse hade det att ni gått igenom säkerhetsutbildningen ihop bara ett halvår tidigare?

– Jag kan inte säga att det gjorde mig lugn just där och då. Men det var ändå skönt att veta ungefär vad som skulle komma att hända. Faktum är att nästan allt som vi hade fått utstå under utbildningen inträffade – vi blev körda till ett hus där de tog våra kläder och satte handfängsel och ögonbindlar på oss. Att vi var förberedda på vad skulle kunna hända har hjälpt mig mycket i efter­hand, för att jag ska kunna bli människa igen.

Tiden i fångenskap präglades av våld, förnedring, kyla och smuts. De fick mat en gång om dagen, ibland bara två potatishalvor och vatten. För att hålla värmen sov de tätt ihop.

Vid ett tillfälle fick Niclas möjlighet att ringa hem till sambon Anna. Han hade fått instruktioner av kidnapparna vad han skulle säga. Med darrande fingrar och med en osäkrad Kalasjnikov mot huvudet knappade han in hennes mobilnummer.

– Jag var livrädd att hon skulle svara, och att jag då bara skulle bryta ihop och gråta. Jag ville inte visa mig svag inför kidnapparna. Som tur var gick hennes mobilsvar igång och jag kunde prata in det jag skulle.

Vad sa du till henne?

– Jag minns inte exakt, men något i stil med: ”Hej, det här är Niclas. Snälla hjälp mig. Jag älskar er alla, Anna, William, Oscar och Carl Philip.”

Vakterna var hela tiden maskerade. Men så en natt, efter ungefär en vecka, kom de in utan sina luvor och väckte Niclas och Magnus.

– Det var jävligt skrämmande att se ansiktena på dem som vaktade oss. Vi tänkte att nu kommer de antingen att döda oss eller lämna över oss till en annan grupp. Det var efter det som vi bestämde oss för att försöka fly.

Dagen efter gjorde Niclas och Magnus ett flyktförsök. De hade under hela fången­skapen sparat mat så att de skulle kunna klara sig, och de trodde sig veta ungefär var de befann sig och i vilket väderstreck de skulle bege sig. De lyckades lirka upp en dörr i källaren och ta sig ut, men kom inte många meter förrän de blev upptäckta.

Under flyktförsöket blev Niclas skjuten i benet. Efteråt hårdnade tonen från kidnapparna rejält. De utsattes för tortyr och skenavrättningar. Även sinsemellan ökade spänningarna.

– Redan första dagen sade vi till varandra att från och med nu är vi ett, och att allt som vi känner måste få komma ut. Det
var egentligen bara vid ett tillfälle, efter flyktförsöket, som vi blev riktigt osams.
Det var egentligen en jävla skitgrej. Men i den situationen, när man är jätteledsen och svag, man fryser, längtar hem och
dessutom har ont efter skottskadan, så krävs det inte särskilt mycket.

Vad var det som hände? 

– Magnus retade sig på det klickande ljudet när jag petade naglarna. Och jag blev sur för att han hade pissat utanför flaskan och druckit ur mitt vattenglas. Vi rök ihop och Magnus bara vände sig om och ignorerade mig totalt. Då kände jag mig väldigt liten, jag låg på sängen, det var mörkt och kallt och jag bara grät.

Jag är övertygad om att nu är det kört. Bilen är full med arabiska män med Kalasjnikovs.

Utøya. ”När vi kom fram visste vi att polisen redan hade gripit en person, och att de höll på att söka efter fler eventuella  gärningsmän. Vi var ett av de första journalist-teamen på plats, och det låg kroppar överallt. En märklig sak som jag  reagerade på är att det står en massa skor uppradade längs strandkanten. De som försökte fly måste ha tagit av sig skor och strumpor och sedan ställt upp dem fint innan de slängde sig i vattnet för att simma bort från ön. Min känsla är att de fyra som ligger längst till höger har försökt klättra ner för klippan för att finna en väg därifrån, medan de tre till vänster på bilden har försökt gömma sig. Alla på bilden har blivit avrättade, skjutna på nära håll i huvudet. Bilden ingick i ett bildreportage. Jag fick 2:a pris för den i tävlingen World Press Photo 2012, i klassen Spot news.”

Klockan tre en natt, efter 44 dygn i fångenskap, rasslar det till i nyckelhålet. Dörren till källaren rycks upp och en grupp män kommer in. De pekar på Niclas och säger åt honom att klä på sig och ta farväl av sin kompis.

– Jag gav Magnus en pliktskyldig kram, men visste inte vad jag skulle tro. De hade hela tiden varit lynniga, och ena stunden tryckt en pistol mot huvudet och sagt åt oss att vi skulle dö, för att i nästa stund säga att vi snart skulle bli fria.

– Just då tänkte jag i alla fall inte att jag skulle bli fri. Efteråt har Magnus berättat att han frågade vakterna vad de skulle göra med mig, och att en av dem tecknade att man tänkte skära halsen av mig, men att en annan gjorde tecken för flygplan.

Niclas fördes i bil till ett nytt hus med nya människor.

– Där fick jag en mobil i handen med ett sms som de sa åt mig att läsa. Det var ett meddelande från den svenska polisen, där det stod att jag ska göra exakt det som männen säger till mig att göra, och att jag snart ska få träffa en vän till Sverige. I den stunden, precis när jag läste det, kände jag att: ”shit, det kanske är något på gång”. Samtidigt vågade jag inte hoppas för mycket, de hade ju visat sig ganska opålitliga förut.

In i det sista fortsätter terrorn. Männen sätter plötsligt en pistol mot pannan på Niclas och trycker av, men det klickar.

En stund senare får han lov att gå iväg och duscha och byta kläder. Efter det blir han satt i en bil och körd i riktning mot Arsal och Libanon. Det viftas med vapen och tjafsas en hel del i bilen. Niclas är rädd att de snart ska börja skjuta på varandra.

I Arsal möter de upp en ny bil med nya män. Niclas förs över till den nya bilen, men ett nytt bråk utbryter och han flyttas tillbaka in i kidnapparnas bil.

– De börjar köra tillbaka in mot Syrien, och jag är helt övertygad om att nu är det kört. Men så efter en halvtimme, eller
kanske en timme, så vänder de om igen och kör tillbaka till Arsal. Jag blir inkastad i den andra bilen och vi sätter av i riktning mot Libanon. Bilen är full med arabiska män med Kalasjnikovs, och jag vet inte vilka de är. Men efter en stund samlar jag i alla fall mod och frågar om jag verkligen är fri.

– Ja, svarar de. Du är fri, vi är dina vänner. Då brister allt och jag börjar gråta som ett barn i bilen.

Syrien. ”Från min andra Syrienresa. Bilden är från ett sjukhus i Aleppo. Pojken är i treårsåldern, men jag vet inte vad som har hänt honom. Det kan ha varit en granatattack. Han kom in till sjukhuset svårt brännskadad. Läkarna lade honom bara på en brits och sprang sedan därifrån för att ta hand om andra patienter som var värre skadade. Så jag blev kvar själv med honom. Hela han var helt brännskadad. Han var som i chock och bara låg på britsen och skakade. Jag satte mig ner på huk och försökte prata med honom. Han förstod naturligtvis inte vad jag sa, och jag kunde ju inte klappa honom eftersom han var så svårt skadad. Men jag sträckte fram ett finger och då greppade han om det och höll kvar i det. När jag satt där tänkte jag på min egen son, som är i ungefär samma ålder, och vad han skulle ha velat att jag gjorde om det var han som låg där. Jag gav honom all den värme och kärlek som jag kunde. Efter ett tag kom läkarna tillbaka och tog hand om honom. Jag frågade om de trodde att han skulle överleva, och det sa läkarna att han skulle. Detta är en av de bilder som har berört mig allra mest. Den gav mig också 1:a pris i kategorin General News i fototävlingen Picture of the Year International.”

Syrien. ”Från min och Magnus resa. Bilden är tagen precis utanför den kristna staden Ma’loula. Byggnaden är ett jättegammalt kloster som blivit helt förstört av bombningarna. Mannen på bilden heter Amjad, han är befäl för ett förband i Fria Syriska Armén och gift med den fixare som vi använde oss av. Ma’loula ligger som i en gryta och kontrolleras av regimen. Klostret ligger uppe på en höjd med utsikt över staden. När vi var där höll rebellerna på att förbereda en attack som skulle äga rum dagen efter. De ligger uppe på höjden och skjuter ner mot staden. Regimen i sin tur skjuter från staden upp mot berget.”

Ukraina. ”En del av det malaysiska passagerarplan som blev nedskjutet över staden Donetsk, nära gränsen mot Ryssland, den 17 juli förra året. Alla passagerare omkom, totalt 298 personer, och den här bilden är från en av två stora kraschsajter. Först ser man bara en massa vrakdelar, men när man tittat en stund ser man att där ligger människor också. Det är en stark bild, som nästan känns overklig.”

Det tar knappt ett dygn innan Niclas är i säkerhet på ett hotell i Beirut. Han får inte veta mycket om vad som händer med Magnus, men polisen antyder att de har goda förhoppningar om att även han kommer att släppas. Två dygn senare åter­förenas de i Beirut, och Niclas kan för första gången på nästan sex veckor ringa hem till familjen i Sverige.

– En polis ringde först hem till Anna och sa att hon snart skulle få ett samtal och att det skulle vara positivt. Jag tror inte ens att hon sa sitt namn när hon lyfte luren. Jag försökte säga något men det kom bara en massa läten. Vi sa inte många ord de första fem minuterna, vi bara grät.

Ett par dygn senare landar Magnus och Niclas på svensk mark. Inför ett massivt pressuppbåd berättar de kortfattat om vad de varit med om, men framför allt så ber de om tålamod och att få bli lämnade ifred tillsammans med sina familjer.

Hur klarade familjen sig under tiden du var borta?

– Det var såklart jättejobbigt för dem, men de hittade på något sätt ändå en vardag. Anna är otroligt stark, hon fick ta hand om allt där hemma, samtidigt som hon höll i kontakten med polisen och dessutom fick ta emot en massa samtal från kidnapparna som ringde och skrek på dålig engelska eller arabiska.

– Trots allt ville barnen gå till skolan och fortsätta med hockeyträningen. Vi fick oerhört mycket hjälp av våra familjer. Alla var helt fantastiska, hockeyklubben ordnade frikort åt barnen på McDonalds och vänner kom med matlådor.

Niclas Hammarström har alltid haft ett stort fotointresse. Under uppväxten hemma på gården i Rosersberg utanför Stockholm brukade han ta moppen ut i skogen för att plåta naturbilder: slingrande skogsstigar, rådjur i solnedgång och löv i motljus. Han fick sitt första betalda fotojobb på högstadiet, efter att ha praktiserat som travhästfotograf på Solvalla.

Under många år arbetade han sedan för Aftonbladet. Han var bland annat stationerad i New York under fem år.

Niclas första reportageresa utomlands gick till Rumänien. Det var i samband med revolutionen 1989, och den blev – enligt honom själv – rätt misslyckad.

– Jag och en kompis velade fram och tillbaka om vi skulle åka eller inte. Vi var väl rädda, och när vi väl kom iväg så var det mesta över. Vi missade i alla fall mordet på diktatorn Ceausescu.

Nästa resa gick till krigets Jugoslavien.

– Jag bodde i New York då. Det var i slutskedet av kriget och jag fick en för­frågan från en facktidning hemma i
Sverige att åka till Sarajevo där det fort­farande pågick strider. När jag kom tillbaka till USA kände jag att det där inte var något för mig. Det var svårjobbat och kändes alldeles för farligt. Jag var väl inte mogen för det då helt enkelt.

Under många år gjorde Niclas Hammar­ström mest sportjobb. Men efter ett längre uppehåll, då han under nio år mer eller mindre lade kameran på hyllan och i stället jobbade i familjeföretaget som sålde sjukvårdsprodukter, kom lusten att plåta tillbaka. De senaste åren har han på frilans­basis besökt många av världens värst drabbade krigs- och katastrof­områden. Och kidnappningen i Syrien har inte fått honom att ändra spår.

Strax efter hemkomsten från Syrien gav du dig av till ett nytt tufft konflikt­område, Mali, för Cafés räkning. En konflikt med många olika falanger, en del med koppling till al-Qaida, som satt i system att kidnappa västerlänningar. Var du inte rädd för att åka dit?

”Visst finns det ett spänningsmoment. Ingen dag är den andra lik.”

Kongo. ”Den här kvinnan träffade vi på ett hem för våldtagna kvinnor. Hon hade blivit våldtagen och torterad av åtminstone fem milismän. Hon hade dessutom fått se på när hennes man och tre av hennes barn blev dödade. Jag vet inte hur många knivärr hon hade på kroppen, hela ryggen, magen och armarna var fulla av knivstick. Milis-männen tog även en petflaska som de smälte i elden och sedan la mot hennes lår. När flaskan hade bränt fast i huden slet de bort den. Jag fick en väldigt fin kontakt med den här kvinnan, och jag tog en hel serie bilder på hennes sargade kropp. En fantastisk kvinna. Så stark. Att hon ens orkar leva är fantastiskt.”

Annons

– Den resan hade varit planerad länge. Det var tillsammans med Carl Bildt och från början var det tänkt att vi skulle till Island, men så ändrades hans schema och det blev Mali. Jag pratade med Anna om saken, och vi var båda överens om att det kändes säkert eftersom vi skulle resa tillsammans med utrikesministern.

Efter Mali har du även varit i Honduras – det land i världen där det mördas flest unga män – för att göra jobb om det utbredda gängvåldet.  Du har även varit i krigets Ukraina, och i Liberia för att skildra ebolakrisen. 

– Ukraina var läskigt eftersom vi var mitt i separatistområdena. Separatisterna var extremt hotfulla och det var bomb­attacker runt omkring oss hela tiden. Liberia var jobbigt på ett annat sätt. Mer mentalt och kanske framför allt innan vi kom iväg. Vi trodde att vi skulle komma till ett land där gatorna var fulla av lik och där alla gick runt och var apatiska. Sedan var det ju inte så när vi kom dit. Även där finns ju en vardag. Precis som i krig så pågår livet trots allt det onda som sker, det finns alltid en marknad som är öppen. Men faran är mer dold, så rent mentalt gick jag nog in i den resan på ett annat sätt. Innan jag reste så intalade jag mig hur jag skulle agera, att jag inte fick röra vid någon och att jag hela tiden måste komma ihåg att tvätta händerna.

Var du inte rädd för att bli smittad, och att du skulle dra med dig sjukdomen hem till barnen?

– Jo, visst var jag det. Det var jättejobbigt att inte kunna krama och pussa barnen på tre veckor när jag kom hem. Jag hade en egen toalett och dusch där hemma, och torkade hela tiden av allting som jag tog i med sprit.

Ändå åkte du tillbaka igen, bara någon vecka senare?

– Ja, men när jag kom hem efter den andra resan så var jag faktiskt lite coolare. Ebola smittar bara om man själv har symtom, och eftersom jag inte hade det så pussades och kramades jag med barnen som vanligt.

Honduras. ”Tillsammans med -journalisten Magda Gad var jag i huvud-staden Tegucigalpa för att göra reportage om gängvåld. Honduras är världens farligaste land sett till mordstatistiken – det dör fler unga män där än det gör i Syrien, Irak och Afghanistan. Bilden är från ett mentalsjukhus strax utanför Tegucigalpa. Vi blev tipsade om att patienterna där levde i total misär.  Personalen på sjukhuset är jätteduktig, de kämpar verkligen för att patienterna ska ha det bra. Men de har inga medel. Det finns ingen mat, inga kläder och inga mediciner. Det bor uppskattningsvis ett par hundra patienter på just det här sjukhuset. En del var våldsamma, andra bara mentalt sjuka. Några av dem hade suttit inlåsta i en källare i flera år.”

Niclas Hammarström har de senaste åren fått mängder av utmärkelser för sina bilder. Den finaste utmärkelsen av alla är andraplatsen i World Press
Photo, världens största fototävling. Han fick den för sitt bildreportage från massakern på norska Utøya 2012.

Niclas kom dit tillsammans med flera kollegor från Aftonbladet efter att Anders Behring Breivik utlöst sina sprängladdningar inne i centrala Oslo. Det kryllade redan av journalister i den norska huvudstaden.

– Vi insåg att vi var för sent ute och att det skulle vara avspärrat överallt. Men precis när vi landat fick vi en nyhetsflash om att två personer hade blivit ihjäskjutna på Utøya, så jag och två reportrar bestämde oss för att åka dit i stället. När vi kom fram låg det döda människor överallt. Vi visste att en person var gripen, men polisen höll fortfarande på att söka efter fler gärningsmän på ön. Vi såg på när de räddade den sista överlevande.

Du har en familj, ett stort hus vid havet och skulle förmodligen kunna leva ganska väl på de fotouppdrag du gör här hemma. Vad är det som får dig att gång på gång åka till krig och katastrofer?

– I grund och botten handlar det om att jag fortfarande tycker att det är så himla kul att ta bilder. Sedan är det möjligheten att få träffa nya människor med skiftande bakgrund och att få se och skildra miljöer som de flesta aldrig får uppleva. Dessutom finns det såklart ett spänningsmoment. Ingen dag är den andra lik och allt kan hända – det är en häftig känsla.

Hur har allt elände påverkat dig?

– Jag hoppas att jag har blivit en bättre människa, en bättre sambo och en bättre pappa. Efter det som hände i Syrien har vi börjat prata mer om känslor hemma, både jag och Anna och vi med barnen. Jag kan ibland vara rätt sur och grinig, trots att jag har det så bra, så det är något som jag försöker jobba med.

Av allt som Niclas upplevt under sina reportageresor är den första resan till Syrien det som gjort starkast intryck på honom. Det var i oktober 2012. Syftet var att skildra de syriska barnens situation. Han ville jobba fritt, skildra det han såg just där och då, och bestämde sig för att åka på egen hand. Utan sällskap av en reporter. Utan att ha sålt in några jobb på förhand. Utan att berätta för Anna och barnen vart han skulle.

– Det är den enda gången jag har ljugit om vart jag skulle åka. Jag sa att jag skulle till Turkiet för att plåta syriska flyktingar. Det var först när jag kom hem och Anna fick se bilderna på alla blodiga människor som det gick upp för henne var jag hade varit. Hon blev inte arg, men inte direkt glad heller. Det blev en tankeställare för mig, så efter det berättar jag alltid vart jag ska.

Vad var det som gjorde så starkt intryck på den resan?

– Barnen. Jag känner starkt för just barnen. Det har säkert att göra med att jag har egna barn och kan relatera till dem när jag ser allt lidande. Det kan låta som en klyscha, att man som fotograf gömmer sig bakom kameran när man jobbar. Att man är där, men ändå inte. Men det är egentligen först nu som bilderna från den resan har börjat sjunka in. När jag ser barnen ligga där helt förstörda, så händer det faktiskt att jag börjar gråta.

 

Kongo. ”Den här bilden togs i en liten gruvby som heter Numbi, där det bland annat bryts coltan som används i mobil-telefoner. Vi hade varit i byn i två dagar och skulle precis lämna sjukhuset när doktorn kommer in och berättar att de har en kvinna som ska föda. I Kongo föds de flesta barn i hemmet, och barnadödligheten är jättehög. Just den här kvinnan hade fem barn sedan tidigare. Den här förlossningen gick bra. Det är en skön bild, jag tycker om den jättemycket. Den inger hopp. Det är liv i den.”

Trots det som hände under den senaste Syrienresan så har Niclas inga planer på att sluta åka till farliga platser. Men numera tar han alltid en diskussion med familjen först. Senast i somras, när Aftonbladet ville skicka honom till kriget i Gaza, lade Anna in sitt veto.

Blir det någonsin Syrien igen?

– Om jag bara hade haft mig själv att tänka på så hade jag säkert åkt tillbaka. Jag har ju följt konflikten där ända sedan den började. Men med tanke på Anna och barnen… nej, det lär nog dröja.

 

Reportaget publicerades ursprungligen i Café i april 2015.


Laddar