Annons
Annons
Annons

Neymar

22-åringen Neymars väg från fattigpojke till fotbollens nya stjärna har kantats av skandaler och ekonomiskt rävspel. Journalisten och författaren Henrik Brandão Jönsson berättar den osannolika storyn – hela vägen från ett svettdoftande omklädningsrum i Santos.

* * *

Gräset är alltid grönare i BrasilienDenna text är ett uppdaterat utdrag ur boken Gräset är alltid grönare i Brasilien – en resa genom världens bästa fotbollsland av Henrik Brandão Jönsson (Offside Press). Boken har fått lysande recensioner, bland annat 5 getingar i Expressen. Just nu kan du köpa den för 99 kronor (ord. pris 179 kr) i Offsides webshop. Ange rabattkod brasse när du checkar ut. Frakt på 39 kronor tillkommer.

* * *

Santos, den 24 april 2012.

Annons

Jag står i det svett­doftande omklädningsrummet och känner mig både stolt och andäktig.

Stolt eftersom jag nyss, med bedjande hundögon, fått en av guiderna på Santos fotbollsmuseum att öppna en nödutgång så att jag kunnat vandra in på den snart hundra­åriga matcharenan Vila Belmiro och sedan vidare in i omklädnings­rummet.

Andäktig eftersom jag tagit mig in till det allra heligaste, till en plats där den brasilianska fotbollens födelse, storhetstid och framtid strålar samman. Det känns som att möta Fadern, Sonen och den helige Ande på en och samma gång.

Omklädningsrummet är tomt och tyst. De vitkaklade väggarna, de slitna träbänkarna och taktiktavlan är kvar sedan 60-talet, då Santos FC var världens bästa fotbollsklubb. Jag blir stående framför två omklädningsskåp. Det ena är låst, och ska alltid förbli låst. Museivärdinnan vet inte ens var nyckeln finns. Skåpet tillhörde en gång Pelé, Santos och Brasiliens störste fotbolls­spelare genom tiderna.

Skåpet bredvid står däremot på vid gavel. Santos spelar bortamatch i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, och lagets största stjärna Neymar har uppenbarligen haft bråttom iväg. Jag tittar in i skåpet. Några tjejer har lagt in lappar med rosa hjärtan på. En av dem ber honom att ringa så fort han är tillbaka. En annan lapp tackar för de senaste målen i Paulista, det tuffa delstatsmästerskapet i São Paulo. En rörmokare, som fixat duscharna i omklädningsrummet, har lagt in sitt visitkort.

Jag tänker att jag inte ska vara sämre. Om det nu är så att Neymar ska bli världens bästa fotbollsspelare så är det lika bra att vara ute i tid och be om en intervju.

Jag ställer mitt visitkort på högkant längst in i skåpet och lämnar arenan.

Neymar

Inför Confederations Cup i fjol låg Brasilien på 22:a plats på Fifas
världsrankning, landets sämsta placering någonsin. Med fyra mål på fem matcher ledde Neymar sitt lag till seger i turneringen – världs­mästarna Spanien finalslogs med 3–0.

* * *

Det är söndagsmorgon i Santos grannkommun São Vicente. Ett duggregn faller över familjerna som strömmar fram mot den nyrenoverade baptistkyrkan. Trots att de flesta församlingsmedlemmarna är låginkomsttagare, de lever på några tusenlappar i månaden, tar de tacksamt emot kuverten till kollekten vid entrén.

När baptistpastorn springer upp på scenen med mikrofonmyggan tejpad på kinden påminner han om en gammal rockstjärna som gör comeback.

– Gud älskar er. Vet ni det? Gud älskar er! Får jag höra: Vet ni att Gud älskar er?

– JAAAAAAAAAA, vrålar församlingen. Bakom mig har fem uppklädda tonårs­killar varsin bibel i knäet. Tre av dem har klippt sitt hår i neymarsk tuppkam. Pastor Newton tar sats.

– Jag hörde inte. Vet ni att Gud älskar er?

– JAAAAAAAAAAAAA, skriker killarna.

Neymar var åtta år när talangscouten och ungdomstränaren Betinho tog med honom till baptistkyrkan. Talangscouten, som även upptäckte Robinho, bor i närheten och har länge varit en av församlingens mest trogna medlemmar. Han visste att det inte räckte med enbart träning för att bli ett fotbollsproffs.

Med ytterst få undantag kommer spelarna som når det brasilianska landslaget – A Seleção – från den fattigaste tiondelen av befolkningen. Hemma är det ofta kaos. För att kunna utvecklas behöver spelarna trygghet. När Neymar gick på sin första gudstjänst trängdes han med sin mamma, pappa och lillasyster i ett rum hemma hos sin farmor. Pappan, som också heter Neymar, hade precis som Pelés pappa en misslyckad proffskarriär bakom sig och kunde inte försörja familjen.

Neymar Júnior växte upp med sin pappas ursäkter vid köksbordet: han behövde bara en enda liten chans till så skulle han slå igenom. Trots att pappan borde ha gett upp tidigare lade han inte ifrån sig fotbollsskorna förrän han var 32 år.

Den skrala ekonomin skavde på föräldrarnas förhållande. Som så många andra brasilianska barn undvek Neymar grälen genom att spela boll på gatan. När Betinho tog med honom till baptistkyrkan fick han den ro han behövde. Pastor Newtons predikningar gav honom hopp om att livet skulle bli bättre.

Neymar blev så förtjust i församlingen att han bjöd med sin mamma och lillasyster. I början skämdes mamman för att hennes bidrag till kollekten, en tiondel av hushålls­inkomsten, var så blygsamt. Hon kunde sällan ge mer än 50 kronor i veckan.

En bebis bärs upp på podiet av sin mormor. De unga föräldrarna ställer sig bakom dem. Pastor Newton lägger sin hand på bebisens hjässa och improviserar en bön. När välsignelsen är klar skiner pastorn upp:

– Sådär ja! Nu har vi ännu en santista i församlingen.

Alla jublar. Att São Vicente fött både Robinho och Neymar gör klubbvalet i staden enkelt. Tonårs­killarna bakom mig skriker:

– Força Santos!

– Gud är med Neymar!

Efter mässan frågar jag pastor Newton om Neymars mamma fortfarande bidrar med en tiondel av hushållsinkomsten, vilket i så fall skulle innebära en miljon kronor i månaden.

– De lägger vad de kan med glädje, svarar pastorn undvikande.

Jag sneglar upp mot de 16 sprillans nya AC-aggregaten i taket.

– Ja, de har hjälpt till med renoveringen. Må Gud välsigna dem.

På väg ut ur den nyrenoverade kyrkan möter jag en av pastorns lärjungar. Han gjorde omvändelsedopet ihop med Neymar för några år sedan.

– Det var oerhört vackert. Vi döptes på stranden med över tusen andra baptister.

Lärjungen berättar att pastor Newton bokade in ett enskilt möte med Neymar när församlingen fick reda på att fotbollsstjärnan gjort sin 17-åriga flickvän gravid. Pastorn upplyste honom om att Gud inte vill att man har sex före äktenskapet, men bestraffningen stannade vid en tillrättavisning. I stället bad församlingen för att Neymar skulle bli en bra pappa.

Jag undrar vad lärjungen tror om sin dopkollegas chanser att bli en ny Pelé.

– Ingen kan bli som Pelé, det går bara inte, men han är helt klart en ny Ronaldo. Eller kanske rentav bättre. Neymar har ju en fördel. Han dricker inte.

Neymar bebis

Med sonen David Lucca da Silva Santos, som Neymar har med sin exflickvän Carolina Nogueira, 2011.

* * *

Neymars definitiva genombrott kom mot Flamengo i den brasilianska ligan, Brasileirão, den 27 juli 2011 på Vila Belmiro. Han tog emot bollen på vänsterkanten och skar in mot straffområdet. Flamengos backar stängde alla passningsmöjligheter, men i stället för att vända om eller passa sprang han rakt mot backlinjen med bollen tätt intill fötterna. Med en tvåfotsdribbling ställde han fyra motståndare på en gång och kom fri med målvakten. Skottet satte han i vänster gavel. 3–0 till Santos efter 25 minuters spel mot Brasiliens största klubb. Kommentatorerna gick i spinn: ett sådant mål hade den brasilianska ligan inte sett på flera år.

Två minuter senare svarade Ronaldinho med att göra 3–1. Innan första halvlek var över hade Flamengo kvitterat. Vila Belmiro kokade. Matchen, som trissats upp som duellen mellan återvändaren Ronaldinho och nykomlingen Neymar, hade redan levererat mer fotboll än säsongens övriga matcher tillsammans.

Neymar öppnade andra halvlek med att göra 4–3 efter fem minuters spel. Ronaldinho, Brasiliens största stjärna under 00-talet, kom igen och gjorde 4–4. Matchen stod och vägde. Vem skulle vinna duellen mellan den gamla och nya generationen?

I den 75:e minuten visade Ronaldinho att gammal fortfarande var äldst och full­bordade ett hat-trick.

Experterna var överens: den brasilianska fotbollen hade återfötts. ”Sådana här matcher kan vi ha varje helg om vi inte säljer våra spelare till Europa”, skrev en kolumnist.

Ekonomiskribenterna eldade på och menade att anledningen till att den brasilianska ligan kunde leverera en toppmatch med nio mål var att valutan hade stabiliserats och ökat i värde: Flamengo hade råd att betala Ronaldinho en månadslön på 5,6 miljoner kronor, vilket gjorde att han gick direkt till Brasilien från Milan utan att avrunda karriären i ett mindre europeiskt lag.

För Neymar innebar 4–5-matchen att han fick åka till konserthuset i Zürich och vara med på den årliga Fifagalan. Hans drömmål korades till årets vackraste, och höjde hans marknadsvärde ytterligare.

Vid 21 års ålder har Neymar redan tjänat mer än vad Pelé gjorde under hela sin karriär i Santos. Först när Pelé rundade av karriären i New York Cosmos insåg han sitt värde. Det var då han lärde känna John Lennon, Steven Spielberg och Jimmy Carter, skrev feta kontrakt med Pepsi och Warner, och startade ett eget kaffemärke, Café Pelé, som länge var marknadsledande i Ryssland.

I dag går allt mycket snabbare. När Santos klubb-tv sände ett avsnitt där tittarna fick följa med in i Santos omklädningsrum och se Neymar juckdansa til popsångaren Michel Telós Ai se eu te pego! blev låten genast en landsplåga. Youtubevideon där Neymar dansar framför sitt klädskåp har visats över 20 miljoner gånger. Michel Telós officiella video har setts över en halv miljard gånger.

Neymar

I Santos tröja i december 2011.

* * *

Neymars definitiva genombrott kom mot Flamengo i den brasilianska ligan, Brasileirão, den 27 juli 2011 på Vila Belmiro. Han tog emot bollen på vänsterkanten och skar in mot straffområdet. Flamengos backar stängde alla passningsmöjligheter, men i stället för att vända om eller passa sprang han rakt mot backlinjen med bollen tätt intill fötterna. Med en tvåfotsdribbling ställde han fyra motståndare på en gång och kom fri med målvakten. Skottet satte han i vänster gavel. 3–0 till Santos efter 25 minuters spel mot Brasiliens största klubb. Kommentatorerna gick i spinn: ett sådant mål hade den brasilianska ligan inte sett på flera år.

Två minuter senare svarade Ronaldinho med att göra 3–1. Innan första halvlek var över hade Flamengo kvitterat. Vila Belmiro kokade. Matchen, som trissats upp som duellen mellan återvändaren Ronaldinho och nykomlingen Neymar, hade redan levererat mer fotboll än säsongens övriga matcher tillsammans.

Neymar öppnade andra halvlek med att göra 4–3 efter fem minuters spel. Ronaldinho, Brasiliens största stjärna under 00-talet, kom igen och gjorde 4–4. Matchen stod och vägde. Vem skulle vinna duellen mellan den gamla och nya generationen?

I den 75:e minuten visade Ronaldinho att gammal fortfarande var äldst och full­bordade ett hat-trick.

Experterna var överens: den brasilianska fotbollen hade återfötts. ”Sådana här matcher kan vi ha varje helg om vi inte säljer våra spelare till Europa”, skrev en kolumnist.

Ekonomiskribenterna eldade på och menade att anledningen till att den brasilianska ligan kunde leverera en toppmatch med nio mål var att valutan hade stabiliserats och ökat i värde: Flamengo hade råd att betala Ronaldinho en månadslön på 5,6 miljoner kronor, vilket gjorde att han gick direkt till Brasilien från Milan utan att avrunda karriären i ett mindre europeiskt lag.

För Neymar innebar 4–5-matchen att han fick åka till konserthuset i Zürich och vara med på den årliga Fifagalan. Hans drömmål korades till årets vackraste, och höjde hans marknadsvärde ytterligare.

Vid 21 års ålder har Neymar redan tjänat mer än vad Pelé gjorde under hela sin karriär i Santos. Först när Pelé rundade av karriären i New York Cosmos insåg han sitt värde. Det var då han lärde känna John Lennon, Steven Spielberg och Jimmy Carter, skrev feta kontrakt med Pepsi och Warner, och startade ett eget kaffemärke, Café Pelé, som länge var marknadsledande i Ryssland.

I dag går allt mycket snabbare. När Santos klubb-tv sände ett avsnitt där tittarna fick följa med in i Santos omklädningsrum och se Neymar juckdansa til popsångaren Michel Telós Ai se eu te pego! blev låten genast en landsplåga. Youtubevideon där Neymar dansar framför sitt klädskåp har visats över 20 miljoner gånger. Michel Telós officiella video har setts över en halv miljard gånger.

Neymar

Honom ska vi ha! Chelsea försökte värva Neymar redan som 18-åring. Den gången lyckades Santos president Luis Alvaro de Oliveira Ribeiro behålla sin stjärna med ett avancerat affärsupplägg – och hjälp från en viss Pelé.

* * *

På måndagsmorgonen styr jag på nytt mot Santos FC:s anläggning. Solen är på väg upp och får husfasaderna utmed Atlanten att glänsa. Santos är inte mycket större än Malmö men har ändå Latinamerikas största hamn. Härifrån skeppas merparten av världens kaffeexport, här fylls fraktfartyg efter fraktfartyg med bomull och bilar, soja och socker, mahogny och filé mignon.

Under hela 2000-talet har även fotbolls­spelare varit en av Brasiliens främsta export­varor. Tiotusentals unga män har landat hos Europas största klubbar, men också i arab­världen, Japan, Sverige och Kina. Det har till och med anlänt brasilianska proffs till Östtimor, ett av världens minsta och yngsta länder.

I Santos vet man bättre än någon annanstans att nästan allt av värde försvinner bort över havet. Staden är sliten och sjöfarten numera så rationellt skött att sjömännen inte ens går i land. Och den rikedom som inte glider ut över Atlanten stannar numera ändå inte kvar i Santos. Den rullar sju mil uppför den breda motorvägen Rodovia dos Imigrantes, Invandrarnas motorväg, till São Paulo. Här, bland 20 miljoner människor, finns miljardärerna, jobben och nöjeslivet.

Turisterna på de kryssningsfartyg som trots allt lägger till i Santos hamn brukar besöka kaffebörsen i en av få byggnader som renoverats i den gamla stadskärnan.

Den andra attraktionen är fotbollsmuseet på Vila Belmiro som berättar historien om den enda rikedom som staden aldrig sålde. En man som inte försvann iväg över havet, men som ändå spred Santos namn över världen och visade att staden kunde behålla något som de rika och mäktiga männen i Europa väldigt, väldigt gärna ville ha. Redan vid ingången till museet står Pelé staty.

Jag svänger av till ett modernt annex som byggts samman med arenan. På tredje våningen huserar mannen som vill visa världen att Pelé inte var en engångshändelse, mannen som skickat tillbaka flera köpsugna europeiska storklubbar med orden: ”Ursäkta, men vi säljer inte våra råvaror. Vi förädlar dem.”

Jag kliver in på klubb­president Luis Alvaro de Oliveira Ribeiros kontor och möts av ett tomt styrelsebord i ädelträ med 14 svarta skinnstolar. En vägg är fylld av en rad inramade foton på personer som varit viktiga för klubbens historia. Ett av porträtten visar Ribeiros farfar, det var han som köpte tomten som arenan står på.

När barnbarnet Ribeiro valdes till klubbpresident i slutet av 2009 var hans kampanjslogan ”O Santos pode mais”, Santos kan mer, och redan några månader senare, när Santos vann Paulista­mästerskapet, visade laget att presidentens löfte inte var tomma ord. 17-årige Neymar, som hade gått rakt in i startelvan, kom på tredje plats i skytteligan. Landets fotbollskrönikörer försökte övertyga förbundskapten Dunga att ta ut Neymar i truppen till VM 2010. Dunga lyssnade inte. Inte ens när ett satirprogram invaderade hans hem med en poster på Neymar ändrade han sig. Dunga ringde polisen och tog i stället ut den dalande anfallaren Grafite.

En månad senare vann Santos den brasilianska cupen och Neymar tog hem skytteligan med elva mål på tio matcher. Medierna hånade Dunga och menade att om Santos anfallare hade varit med i landslaget så hade kvartsfinalen mot Holland slutat annorlunda – och Dunga hade kanske fått behålla jobbet.

Den nye förbundskaptenen Mano Menezes tog ut Neymar i sin första landslagstrupp. Därmed intensifierades surret hos de europeiska storklubbarna om att Santos hittat ännu en talang som var något utöver det vanliga. Den första klubben som lyckades boka ett möte var Chelsea. De ville träffa Ribeiro i New York inför Neymars första landskamp i augusti 2010.

Luis Alvaro de Oliveira Ribeiro rotar bakåt i minnet och lutar sig samtidigt tillbaka i sin skrivbordsstol, som sviktar oroväckande. Han väger en bit över hundra kilo, och har ett buskigt grått skägg och snälla blå ögon. Han ser ut som en kramgo björn, men har tillbringat hela sitt liv i den hårda finansbranschen.

– Vi hade bestämt träff i baren på Hilton på Manhattan. Det var jag, Neymars pappa, den där israeliske agenten Plini, Pino eller vad han nu heter och Chelseas sportchef. Jag förstod direkt att de hade förfört Neymars pappa. Han var eld och lågor och ville skriva på, berättar Ribeiro.

Chelsea hade sytt ihop ett paket som skulle passa hela familjen, med språklektioner i engelska för alla familjemedlemmar, jobb åt mamman och pappan, privatskola åt lillasyster. Klubben lockade också med 182 miljoner kronor och ett drömhus mitt i Chelsea.

– Jag försökte förklara för hans pappa att det inte var läge. Neymar var 18 år. Han skulle inte klara det. Titta på Robinho, som ändå var 21 när han flyttade till Europa. Han blev så deprimerad att vi fick flyga hem honom.

Ribeiro lutar sig framåt:

– Jag sa nej.

När spelaragenten Pini Zahavi lämnade hotellbaren tog Neymars pappa tag i Ribeiro och bönade och bad:

– Snälla, detta är min sons chans. Du såg ju vilket seriöst bud de kom med. De tänker på oss alla.

– Jag sa till honom: ”Jag vet att du är arg på mig nu, men i framtiden kommer du att tacka mig. Ge mig en vecka så ska jag komma med mitt bud.”

När Ribeiro landade efter landskampen mot USA visste han att han hade ont om tid. Neymar hade gjort sitt första mål i A Seleção redan efter 27 minuter och mångmiljardären Roman Abramovitjs Chelsea skulle definitivt komma med nya och bättre bud.

Å andra sidan har Ribeiro varit Latinamerikachef för världens största mäklar­firma, direktör för delstatsbanken Banespa, kanslichef på finansministeriet i Brasília och en av direktörerna för den brasilianska centralbanken. Hans karriär och kroppsbyggnad har gett honom fyra hjärtinfarkter, men också ett oslagbart kontaktnät av bankchefer och företags­ledare i Brasilien.

Ribeiro ringde sin kompis som är vice vd för Banco Santander i Brasilien och undrade om han kunde få låna deras styrelserum på översta våningen i bankens nybyggda skyskrapa i São Paulos finansdistrikt. Sedan ringde han Neymars pappa och bjöd in honom till ett möte på 34:e våningen.

Neymar och Messi

Neymar och Leo Messi under en match mellan Barcelona och Real Madrid i mars i år.

* * *

När Neymars pappa anlände satt redan fem män runt bordet: utöver Ribeiro även chefen för Citibank i Brasilien, en direktör för Brasiliens största privatägda bank Itaú, bossen för industrijätten Votorantim, kompisen från Banco Santander och ägaren till kosmetikakoncernen Natura. De fem direktörerna är några av Brasiliens mest förmögna män och har också en annan sak gemensamt – de är alla santistas.

Ribeiro släckte ljuset och inledde sin presentation med att teckna bilden av ”ett Brasilien som genomgår ett historiskt skifte”. För tio år sedan tog Brasilien emot bistånd, och var ett av världens mest skuldsatta och våldsamma länder. I storstädernas favelor arbetade internationella hjälporganisationer med att trygga skolgång, sophämtning, sjukvård och säkerhet åt invånarna. Amerikanska missionärer skänkte kläder och EU finansierade vidareutbildning för landets statstjänstemän.

I dag är Brasilien en av de största biståndsgivarna i Afrika, landets ekonomi är större än Storbritanniens och arbetslösheten är nere på fem procent. Mordstatistiken sjunker stadigt för varje år, tillväxten är jämn och landets halvstatliga oljebolag, Petrobras, har hittat världens tredje största oljefält 20 mil utanför Rios kust. Nästan hälften av brasilianarna tillhör medelklassen och den extrema fattigdomen plågar endast fyra procent av befolkningen. Brasilien har dessutom blivit en utrikespolitisk stormakt som kämpar för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

– Det enda vi saknar är någon som kan symbolisera denna tid, avslutade Ribeiro.

Sedan klickade han fram en bild på den brasilianske racerföraren Ayrton Senna.

När militärdiktaturen släppte taget i mitten av 1980-talet var Senna den person som symboliserade den nyvunna friheten. Senna blev F1-världsmästare 1988, 1990 och 1991 och växte till Brasiliens största idol sedan Pelé. När han dödskraschade under San Marinos Grand Prix den 1 maj 1994 genomled Brasilien sin värsta landssorg någonsin. Det första fotbollslandslaget gjorde efter att ha vunnit VM-finalen i USA, två och en halv månad senare, var att veckla ut banderollen ”Senna, aceleramos juntos”, Senna, vi gasar på tillsammans, på Rose Bowl i Pasadena.

Santos klubbpresident klickade fram nästa bild, som visade en stol, och gjorde en konstpaus innan han vände sig till Neymars pappa:

– Den här stolen har stått tom sedan Ayrton Senna dog. Om din son accepterar vårt bud och stannar kvar i Santos ska jag se till att den platsen blir hans.

Nästa bild var en ekonomisk kalkyl som visade att sponsorerna runt bordet var beredda att ge Neymar en årslön på 48 miljoner kronor om han stannade kvar i Santos. Trots att lönen skulle sätta rekord för brasiliansk fotboll skakade Neymars pappa på huvudet. De ryska oljemiljonerna och drömhuset i Chelsea lockade mer.

När mötet hade hållit på i nästan en och en halv timme avbröts diskussionerna av att Ribeiros mobiltelefon ringde.

– Nej men hej, Pelé! Hur är det? Jaså, du vill prata med Neymars pappa. Vilket sammanträffande. Han sitter här bredvid mig, sa Ribeiro och räckte över luren.

Pelé berättade vad det hade betytt för hans karriär att han stannade kvar i Santos. En flytt till en annan kontinent och ett annat språk när han var 18 år hade kunnat hindra hans utveckling. Pelé hänvisade till Robinho, som haft djupa formsvackor och ville flytta hem från Europa för att han inte trivdes, och menade att Neymar inte behövde upprepa misstaget.

– Din son kan tjäna lika mycket pengar på att spela i Brasilien.

– Hur då? undrade pappan.

Pelé berättade vad han lärt sig i New York om att bygga varumärken och lovade att överföra kunskapen till Neymar.

– Vi kan göra din son till Brasiliens nya idol, sa Pelé.

En kvart senare gav pappan med sig.

– Vi hade kommit överens om att han skulle ringa mig 11.20. Då skulle min presentation vara över. 11.15 slog jag på telefonen och 11.23 ringde han. Utan Pelé hade det inte gått. Jag visste att jag var tvungen att imponera på pappan, erkänner Ribeiro när jag träffar honom.

Utdelningen på hans ansträngningar kom redan nästa år. 2011 blev Santos bästa säsong sedan guldåret 1963. Klubben vann Paulistamästerskapet för andra året i rad och blev sydamerikanska mästare genom att slå Peñarol i Libertadores. Att finalen blev en repris på mötet från 1962 fick hela Brasilien att tro att det verkligen var Pelé som återuppstått i en spenslig tonåring med tuppkam.

Neymar förkroppsligar det brasilianska idealet om en dribblande spelare som inte bara gör mål, utan också gör det med stil. När Neymar får till ett golaço, den brasilianska benämningen på ett supermål, glömmer nationen för ett ögonblick vardagens bekymmer. Att Neymar inte tog första bästa chans att sticka till Europa bidrog också till hans popularitet.

– Även supportrarna från andra klubbar gillar honom. Det har inte inträffat sedan Pelés dagar, menar Ribeiro.

När Ribeiro arbetade på Brasiliens centralbank reste han med landets före detta president Luiz Inácio ”Lula” da Silva till norra Brasilien för att inviga en ny järnmalmshamn. I sitt invigningstal sa presidenten: ”Den dagen då vi även exporterar kylskåpen, lastbilarna och grävskoporna har vi lyckats.”

– Så ska Santos också tänka, säger Ribeiro. Vi ska sälja förädlade produkter. Vad vi är bra på är att ta fram talanger. Tre gånger har blixten slagit ned på Vila Belmiro och fött Pelé, Robinho och Neymar. Vi är Brasiliens spelarfabrik. Och det var här man förädlade fotbollen och gjorde den till en konstform. Det är klart att vi ska fakturera för det. Vi ska skaka av oss den här tredjevärldenmentaliteten om att sälja så fort någon vill köpa.

För att undvika den ekonomiska härdsmälta som Pelé råkade ut för under sin karriär har den före detta bank­direktören Ribeiro hållit kurser för hela Neymars familj. Tanken är att Neymar ska bli Brasiliens första superstjärna som har ordning på sin ekonomi redan från början. Utöver att Neymar skrivit ett kontrakt med Nike som gäller fram till 2022, så har han fler än tio personliga sponsorer, bland andra Volks­wagen, Panasonic, Red Bull och Unilever.
De utvalda varumärkena ger ihop med spelarlönen Neymar en inkomst på över tio miljoner kronor i månaden. Det är i nivå med vad de bästa spelarna i Europa tjänar.

– Om Neymar vill leva lyxliv i Europa kan han bara boka in sig i första klass till Paris, bli hämtad i limousine på landningsbanan, åka till Ritz Hotel och beställa upp årgångschampagne till rummet. På kvällen kan han gå ut på de häftigaste klubbarna och hångla med Europas läckraste tjejer. Han behöver inte spela där, och stå ut med rasismen och vädret, för att få allt det.

Ribeiro har kontrakterat en stab på 16 personer för att forma Neymars framtid: en presschef, en pressekreterare, en psykolog, en talpedagog, en frisör, en stylist, en kostexpert, en engelsklärare, en spansklärare och ett gäng advokater och agenter. Neymars pappa är en av varumärkescheferna och har fått sin son att använda ”Neymar Jr” på tröjorna, så att sonens karriär inte ska förväxlas med pappans. Den andra varumärkeschefen är presschefen Duda, och chef för hela staben är Ribeiro. Tillsammans väljer trion ut vilka varumärken som ska bygga deras eget varumärke.

– Jag vill att det ska vara som med drottningen i England. Vi väljer ut de bästa sponsorerna och gör dem till Neymars hovleverantörer.

Jag berättar om notisen som jag såg i gårdagens tidning. Den brasilianska bilbatteritillverkaren Heliar har gått in som Neymars elfte officiella sponsor.

– Alltså, det där är Neymars pappa. Bilbatteri?! Hade det varit Ayrton Senna hade jag förstått det, men Neymar… Jag får hålla en ny kurs för honom.

Santos president är också först med att driva en brasiliansk klubb som ett modernt företag och har aldrig varit försenad med spelarlönerna – ovanligt inom brasiliansk
fotboll. Han anställer personal efter kompetens, inte efter vilken familje­klan de representerar, och han jobbar långsiktigt med sponsorer. Det har gett Santos en solid ekonomi. När Ribeiro tog över sålde klubben 4 000 tröjor om året, drog in 28 miljoner kronor i sponsormedel och omsatte totalt 236 miljoner kronor. Tre år senare hade tröjförsäljningen sexdubblats, sponsorintäkterna femdubblats och totalomsättningen tredubblats.

Det enda som plågar Ribeiro är att Santos ännu inte är tillräckligt bra för att slå de bästa europeiska klubbarna. Matchen mot Barcelona i VM för klubblag 2011 svider fortfarande. Messi krossade Neymar med 4–0.

– Det är det värsta jag varit med om.

Neymar

Glädjespridare. När Neymar i ett tv-inslag dansade till popsångaren Michel Telós Ai se eu te pego! blev låten genast en lands­plåga i Brasilien. Telós officiella video har sedan dess setts över en halv miljard gånger på Youtube.

* * *

På ”Kung Pelés träningsanläggning” tränar A-laget inför semifinalen mot rivalerna São Paulo FC i Paulistamästerskapet. Tränar­staben står under mangoträden och pekar på spelarna som värmer upp på planen.

Det första som slår mig är hur mager han är – trots att flera kostexperter har försökt få honom att gå upp i vikt. Det andra som för­vånar mig är hur kort han är. En del menar att båda sakerna är till hans fördel, att Neymar skulle tappa sitt dribblingsöverläge om han var större än 174 centimeter och 65 kilo. Själv tycker jag att han ser ut som ett lätt byte för samtrimmade europeiska backlinjer.

På presshusets terrass knappar ett gäng kvinnliga reportrar på sina mobiler. Det är ovanligt med så många kvinnliga journalister på en fotbollsträning i Brasilien. Men så är inte heller Neymar enbart en fotbollsstjärna. Han bevakas även av skvallerpressen.

– Bär Neymar kepsen på snedden blir det mode dagen efter. Går han i en rutig skjorta vill alla ha en likadan, säger Daniela Scatolin, producent på Rede Globo, Brasiliens största tv-bolag.

Att Neymar har blivit flickidol gör att brasilianska medier satt sina skickligaste och vackraste kvinnliga reportrar på att bevaka honom. Som kvinnor anses de inte bara ha större chans att få fram ett läckert uttalande av honom, de har också lättare att komma igenom den sköld av manliga chefer som omger spelaren.

Just i dag vill Daniela Scatolin få Neymar att säga en skön oneliner som TV Globo ska använda som vinjett till sina internationella sändningar av den brasilianska ligan.

– Kan vi få honom att säga något kul så blir det en perfekt dörröppnare för oss i Europa.

Efter träningen får TV Globos programledare Glenda Kozlowski sina minuter med Neymar ute på planen, medan de manliga reportrarna avundsjukt tittar på. Försiktigt lyfter jag av haspen till presshusets grind och går ut på träningsplanen. Jag rundar hörnflaggan och promenerar iväg längs ena långsidan. Ingen säger något. Alla är upptagna med att på avstånd studera hur Kozlowski, som varit världsmästare i bodysurfing, försöker få något vettigt ur den alltid enstavige Neymar.

Jag går i riktning mot besöksburen där ett femtiotal skolbarn klänger på stängslet i vita Santoströjor och Neymarfrisyrer. Mammorna står bakom med kamerorna. ”NEYMAR! NEYMAR! NEYMAR!” vrålar barnen.

Tre biffiga säkerhetsvakter får syn på mig.

– Vart är du på väg?

Jag gör som jag brukar när jag hamnar i knipa i Brasilien. Jag låtsas att jag inte förstår portugisiska och räcker över mitt presspass. Vakterna, som inte kan ett ord engelska, kollar noga och lämnar tillbaka presspasset.

– Jag gärna se Neymar, säger jag.

Vakterna ler.

Tudo bem, pode ficar aqui, mas não faz perguntas. Okej, du kan stanna här, men ställ inga frågor.

När Kozlowskis fem minuter är över går Neymar mot besöksburen. Vakterna låser upp och låter barnen springa ut till kravallstaketen som står på rad längs sidlinjen. När Neymar kommer fram slår han sin handflata i kidsens och skriver autografer. Blygheten från intervjun är som bortblåst. Tålmodigt fryser han sitt leende när en ung mamma lägger armen om honom och tar en bild. En pappa lyfter sin halvårsgamla son över staketet. Neymar gullar med bebisen, som är klädd i Santos vita sparkdräkt, och skriver sin autograf över bröstet. Sedan håller han upp barnet så att pappan kan ta en bild. Scenen blir nästan religiös. Neymar, som själv fick en son i augusti 2011, håller om bebisen som om han vore en stolt kusin.

– Den här bilden kommer min son att ha med sig hela livet, säger pappan.

Ska jag lyckas ställa någon fråga till Neymar gäller det att passa på nu. Jag rundar kravallstaketet och kommer ut på samma sida som honom. Sedan mer än ett år tillbaka studerar han engelska och spanska för att förbereda sig för spel i Europa. Jag bestämmer mig för att testa hans språkkunskaper. Är hans engelska bra innebär det att Chelsea har störst chans att få honom. Är engelskan dålig innebär det att de nationalistiska tongångarna stämmer: Neymar stannar kvar i Santos fram till VM 2014. Svarar han där­emot på spanska innebär det att ryktet om ett förhandskontrakt med Barcelona stämmer. Jag går upp bredvid honom.

– Hello, how are you doing?

Neymar flinar. Jag försöker igen på spanska.

– Hola, qué tal?

Inget svar. Jag försöker på engelska igen.

– Isn’t it time for you to go to Europe soon? undrar jag.

Neymar stannar upp i autografskrivandet.

– No, no. Not yet, svarar han med kraftig portugisisk brytning.

– Why not?

Neymar vickar med fingret framför mitt ansikte. Allt är ännu hemligt.

* * *

Dagen efter ringlar en karavan fram över mangroveträsken som omger Santos och klättrar vidare uppför den regnskogsklädda bergskedjan som ger syre åt hela regionen. Det var den här vägen utfattiga européer vandrade för hundra år sedan. Nu löper den fyrfiliga ”Invandrarnas motorväg” fram över bergen och dalarna.

Längst fram kör motorcykelpoliserna med blåljuset på. Sedan kommer Santos fans, Torcida Jovem, i sju hyrda bussar. Supportrarna passar på att vifta med flaggorna utanför fönstren, eftersom de vet att de måste stänga fönstren och dra för gardinerna så fort de kommer in i São Paulo. Vid det senaste San–São-derbyt tvingades polisen använda gummikulor och tårgas för att hålla isär klackarna.

När bussarna närmar sig Morumbi är det lätt att förstå varför Fifa inte godkände São Paulo FC:s arena som VM-arena. Stadion är visserligen störst i São Paulo, men den ligger mitt i ett överklassområde där det inte finns någon kollektivtrafik. Fem kvarter från arenan är gatorna totalt igenkorkade av parkerade bilar och min taxi kommer inte längre. Sista biten får jag gå.

São Paulo-supportrarna springer omkring i bara överkroppar och letar efter santistas att slå på käften. Vid infarten till arenan håller ridande poliser isär supportrarna. Tusentals São-paulinos skriker ”Filhos da puta! Filhos da puta!”, horungar, medan Santos spelarbuss kör in genom grindarna.

En dov klang från en kyrkklocka mullrar över stadion när spelarna väl springer in på Morumbi inför 47 771 vrålande åskådare. Tre minuter in i mtachen blåser domaren straff. Neymar kliver fram. 4 000 Santossupportrar, som klämts in på en tårtbit i kurvan, smäller av dagens första rökbomb. Publiken ställer sig upp och tystnar. Om bollen går in blir det Neymars hundrade mål sedan han debuterade som 17-åring i Santos A-lag.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

Neymar stoppar tummen i munnen och dedicerar jubileumsmålet till sin son.

En halvtimme senare får han en perfekt genomskärare och sätter fart mot straffområdet. Backen som orsakat straffen vågar inte attackera. Neymar skjuter mot vänstra stolpen.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

Fem minuter senare dribblar Neymar bort högerbacken en gång, två gånger, tre gånger. Sedan gör han som Garrincha: stannar upp, lunkar några steg medan han tittar backen i ögonen – och dribblar vidare. När han fintat försvararen en fjärde och femte gång vräker São Paulo-spelaren ned honom i gräset. Resultatet: gult kort och frispark. I andra halvlek är backen utbytt.

Med en kvart kvar får Neymar åter bollen på vänsterkanten. Han dribblar förbi den inbytta backen och tar sig in i straffområdet. Han fintar ytterligare en back och skjuter ett kanonskott mot högra krysset som borrar sig in precis under ribban.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

För tredje året i rad slår den lilla klubben från kaffehamnen ut storebror São Paulo i Paulistamästerskapets semifinal. Neymar har gjort sitt hundrade mål, och hat-trick i en av säsongens viktigaste matcher.

Två veckor senare vinner Santos finalen och blir Paulistamästare för tredje gången i rad. Det har inte hänt sedan Pelés tid.

* * *

Olympiska spelen i London 2012, ett par månader senare, blir en väldigt viktig turnering för det brasilianska landslaget. Förbundskaptenen Mano Manezes utser mittbacken Thiago Silva till lagkapten och skapar ett vasst, ungt anfall med Neymar, Oscar, Hulk och Leandro Damião. Det nya laget vinner alla sina matcher på väg till Brasiliens första OS-final på 24 år. Det nya anfallet gör 15 mål på fem matcher. Men i finalen blir det förlust med 1–2 mot Mexiko, som aldrig tidigare har vunnit ett internationellt mästerskap. Några månader senare får Menezes sparken.

Trots att Luiz Felipe Scolari, tränaren som bärgade Brasiliens senaste VM-guld 2002, just har dragit ned Palmeiras i andra divisionen får han erbjudandet om att bli förbundskapten på nytt. Den tuffa ”Felipão”, som kallades ”Big Phil” när han tränade Chelsea, bekräftar målsättningen redan vid första presskonferensen:

– Vi har en skyldighet att vinna VM 2014.

Men inför Confederations Cup, general­repetitionen inför årets VM, återfinns Brasilien på 22:a plats på Fifas landslagsrankning, landets sämsta placering någonsin. Även supportrarna misströstar, och blir inte gladare över att ryktet om att Neymar har tecknat ett förhandskontrakt med Barcelona visar sig stämma. Mitt under landslagssamlingen inför Confederations Cup flyger han till Barcelona i en privatjet och presenteras som klubbens nyförvärv inför 56 500 fans på Camp Nou.

Hemma i Santos ligger klubbpresidenten Luis Alvaro de Oliveira Ribeiro sjukskriven efter ännu en hjärtinfarkt. Han har lovat att landets mest eftertraktade spelare skulle stanna i hemlandet över VM. Det löftet har han nu svikit och hjärtat tvingar honom att skicka Santos vicepresident till Barcelona.

Samtidigt får Neymar kritik av både medier och supportrar för sina svaga insatser i landslaget. Brasiliens dyraste spelare någonsin har inte gjort mål på tio landskamper men tycker själv att missnöjet är överdrivet:

– Det går inte att kräva att jag ska vara samma spelare i landslaget som i Santos. Ärligt talat, ibland fattar jag inte vad ni är ute efter! Precis som alla andra så mår även jag bra av lite kärlek och omtanke.

När jag började skriva min bok Gräset är alltid grönare i Brasilien var jag övertygad om två saker: det brasilianska fotbollslandslaget har aldrig varit så dåligt och det brasilianska samhället har aldrig mått så bra.

Men i de hisnande kontrasternas land vet man aldrig vad som väntar runt hörnet. Under Confederations Cup vänds allting upp och ned. Två miljoner brasilianare går ut på gatorna; de bränner bussar, krossar bankfönster, protesterar mot korruption och maktmissbruk. Samtidigt spelar landslaget sin bästa fotboll på minst tio år och utklassar världsmästarna Spanien med 3–0 i finalen. I finalen visar också Neymar än en gång, med ett skott i ena krysset, varför han är den yngsta spelaren sedan Pelé som fått bära nummer 10 i landslaget. På fem matcher gör Santos underbarn fyra golaços i turneringen.

* * *

Den 13 juli i år spelas VM-­finalen i Rio de Janerio på ett nyrenoverat Maracanã.

Brasilianarnas längtan efter ett sjätte VM-guld vilar tungt på den nya oerfarna generationen, med Neymar i spetsen. Det är han som ska läka fotbollsnationens djupaste sår – förlusten mot Uruguay på Maracanã i VM 1950. Det nederlaget sitter fortfarande som en klump i halsen på befolkningen och gör Brasilien till den enda världsmästarnationen som har förlorat en match om VM-guldet på hemmaplan.

Det får aldrig hända igen.

 

Av: Henrik Brandão Jönsson

Foto: Jean-Baptiste Mondino

Annons

Dela (31)
Tweeta


Laddar