Gillar du att prata om dig själv?
– Ja, men det är lite som att onanera. Gör man det för ofta blir det lätt lite äckligt.
Singeln Father of a son handlar om en homosexuell kille som vill adoptera. Vill du bli farsa?
– Nej, inte just nu. Låten är en pamflett för alla homosexuellas rätt att adoptera.
Är du gay?
– Jag är bi. Och jag gillar inte att någon politiker ska få avgöra vad jag får och inte får göra. Attityder förändrar man genom rocklåtar – inte genom beslut.
Vad är bäst? Killar eller tjejer?
– Det beror helt på vem man är kär i.
Du kommer från Rottne som är ett litet samhälle utanför Växjö. Vad är det känt för?
– The Ark, skogsmaskiner och Mats Nilsson, nazisten som var misstänkt för inblandning i polismorden i Malexander men som senare friades. Mats och jag var kompisar i högstadiet, vi höll på samma hockeylag.
Blev du nånsin mobbad för att du var annorlunda?
– Nej, ingen vågade ge sig på prästens son. Dessutom var jag inte ensam – jag hade ju Jepson och Lasse som också bodde i Rottne.
På vilket sätt var de annorlunda?
– Jepsons morsa var lärare och Lasse var neger.
Hamnade ni i slagsmål?
– Det blev ju en del handgemäng ibland, men jag har blått bälte i ju-jutsu, så helt handfallen var jag inte. Fast det var ju innan folk blev gamla, stora och starka.
Berätta om prästgårdsfesterna.
– När mina syskon flyttade hemifrån tyckte jag att det blev lite tyst hemma, så när mina föräldrar åkte bort brukade jag ha fest i prästgården. Från början var det ganska små fester, men ryktet gick och efter ett tag kom det folk från hela Växjötrakten. Vi hade så kul att medlemmar ur kyrkorådet kom och försökte stoppa oss. Men det hade de inget för.
Trots att ni vände kors upp och ner?
– Det var inte jag som gjorde det, utan mina kompisar. De hoppades alltid att jag skulle missa det, och att mina föräldrar skulle upptäcka det. Men jag kom alltid på dem. En gång var det en kristen kille från min skola som kom till festen. Jag hade skojat med honom tidigare att min pappa var präst i First church of satan, utan att säga att det faktiskt var ett skämt, så han blev rätt skärrad när han såg det uppochnervända korset.
Är du religiös?
– Ja, men inte i traditionell bemärkelse. Jag är uppväxt i en religiös familj och kan väldigt mycket om religion.
Så du tror på Gud?
– Jag tror på allt.
Är du en egoist?
– Absolut. Det finns inget fel att sätta sin egen njutning i första rummet, förutsatt att ens omgivning inte blir lidande.
Tränar du?
– Sällan. Det blir lite friskvård ibland, du vet när man tränar på gym fast man saknar muskler.
När känner du dig misslyckad?
– Varannan dag. Musiker är ett jävligt manodepressivt yrke. Ena dagen tycker man att man gör fantastisk musik, nästa dag tycker man att man är misslyckad.
Har du gjort världens bästa skiva nu?
– Ja, den har ersatt mig fullständigt. Sist jag flög och planet skakade till tänkte jag: ”Det gör inget om jag störtar, skivbolaget har redan fått mastertejpen.”
Hur skriver du en låt?
– Jag börjar med en formulering eller slogan som jag tycker känns kärnfull. Jag upprepar den för mig själv tills jag kommer på en melodi och rytm som funkar till den. Sen bygger jag upp resten av låten kring det.
Det låter enkelt.
Några prestationskrav inför uppföljaren? Ert debutalbum sålde ju i fantastiska 120 000 exemplar.
– Ja, att göra In lust we trust var en jävla pärs. Om den inte säljer lika mycket som We are the Ark kommer det att ses som ett stort misslyckande. Men det var tufft att göra den också. Då var man tvungen att ha ett skitjobb vid sidan av för att ha råd att leva. Dessutom var man hela tiden rädd att försvinna bland alla andra debutanter. Jag minns när vi hörde att Sahara Hotnights hade sålt 25 000 skivor och vi trodde att vi som mest skulle sälja 400 stycken, eftersom det var så många kompisar och bekanta vi kunde få ihop. Nu vet vi i alla fall att vi kommer att bli uppmärksammade.
Vad är det sämsta med att vara kändis?
– Folk är vårdslösa med en och tror att de kan behandla mig hur som helst. Det händer ibland att folk som vill vara tuffa kommer fram till mig och är otrevliga och säger att de tycker illa om mig. Och då blir jag givetvis sårad.
Det bästa med kändisskapet?
– Du slipper skitjobben.
Du utsågs till Sveriges sämst klädda man av Café förra året. Hur tog du det?
– Bra, det är ett tecken på att jag är på rätt spår. Hade jag vunnit hade jag blivit orolig.
Men The Ark utsågs ju till Sveriges bäst klädda band av tidningen Elle.
– Ja, det var smickrande. Några älskar våra kläder, andra hatar dem.
Hur klär du dig till vardags?
– Det är väldigt olika. Jag är ganska kass på det och stjäl en hel del från de andra i bandet. De klär sig jävligt snyggt.
Italienarna älskar er. Varför?
– Vi stämmer bra överens med deras syn på underhållning. Italienarna älskar färgglada shower med mycket glamour och galna scenkläder. Dessutom sticker vi ut eftersom vi utmanar den italienska machoattityden.
Mycket groupies?
– Ja. En gång var det en tjej som följde efter mig under en hel kväll. Men när hon väl fattat att jag inte var intresserad blev hon full och berättade för en av mina vänner att hon fått betalt av en skvallertidning för att ligga med mig och sen berätta om det.
Lyckades hon?
– Nej, verkligen inte. Hon var hemsk. Nästa gång vi spelar i Italien måste jag se upp.
Vad gör du när du inte skriver musik?
– Hänger med kompisar eller kollar på tv. Jag gillar att titta på sport. Särskilt fotboll, det är så okomplicerat.
Har du någon favoritspelare?
– Ja, Zinédine Zidane. Han är snygg och cool.
Finns det ingen favorit i svenska landslaget?
– De är ganska tråkiga. Ljungberg har till och med snott min frisyr.
Anders Olsson