”Hans låtar rymde mer sann mänsklighet än de flesta andras”

Cafés Klas Ekman minns Olle Ljungströms oefterhärmliga leverans, hans kvickheter och rörande uppriktighet.

Klas Ekman  |  Publicerad 2016-05-03 13:27  |  Lästid: 2 minuter
olleljung
Olle Ljungström 2009. Foto: Pressbild

Jag minns fortfarande när jag hörde Min trädgård för första gången. Låten finns med på Olle Ljungströms första soloskiva och gjorde enormt intryck på mig genom att vara oerhört catchy, oerhört vacker och oerhört obehaglig på en och samma gång. Det fanns något läskigt elitistiskt i rader om att ”vissa är lite förmer” som jag som ”missförstådd” gymnasist tyckte var väldigt kittlande (i brist på bättre uttryck). Och Olle Ljungström var oerhört pricksäker när det kom till att väcka den sortens känslor. Under såväl Reeperbahn-åren som solokarriären fick han till textrader som ibland var rentav läskiga och därmed perfekt lämpade för hans ljusa, bräckliga röst. Ingen annan svensk artist har varit i närheten av att väcka just den sortens reaktioner. Man skulle nästan kunna tala om en specifik, märkligt mångbottnad Olle Ljungström-känsla.

Själva sättet att skriva förändrades efter åren i reklambranschen berättade han när jag och min kollega Anders Rydell intervjuade honom för en massa år sedan. Reeperbahn-texterna var mer flödande poetiska medan solokarriärens texter var rappa och effektiva. De låg också nära hans eget sätt att uttrycka sig. Olle Ljungström kom aldrig med ett tråkigt citat, så jag älskade honom både som musiklyssnare och som tacksam journalist. I dagens sammanhang är det förstås banalt, men jag minns särskilt hur han på någon stilfråga snabbt vräkte ur sig att ”innehavet av ett par Red Wings är vad som skiljer människan från djuren”. Leveransen var oefterhärmlig. Och han pendlade mellan den sortens kvickheter och att vara lika effektiv i sin rörande uppriktighet.

Jag har nog aldrig sett en vackrare man

Annars är mitt starkaste Olle Ljungström-minne när jag – fortfarande som gymnasist – smet in på nattklubben Park Lane i Göteborg på eftermiddagen för att komma undan åldersgränsen och kunna se honom spela.

Jag tror de började spela runt elva på kvällen och som jag minns fick jag och en tjejkompis sitta på ett nattöppet kafé tills morgonbussarna började gå. Men det var det förstås värt, för vi hade dessutom fått prata lite med en oerhört vänlig och mjuk Olle Ljungström medan vi satt och långväntade i en ganska så tom lokal.

Från scenen avlöste fyndigheterna varandra och under min karriär som journalist har jag då och då blivit nöjd med vissa rubriker eller ingresser. De få gångerna har jag alltid tänkt att de hållit Olle Ljungström-klass. Och ofta har jag prokrastinerat mig genom arbetsdagar genom att att titta på gamla Reeperbahn-inspelningar på Youtube. Jag har nog aldrig sett en vackrare man.

Att det är sorgligt att han gått bort så ung borde knappast behöva nämnas, men man får tacka för musiken och för komplexiteten. Hans låtar rymde mer sann mänsklighet än de flesta andras. Och han verkade över huvud taget inte vara i stånd att göra något ointressant. Vissa är faktiskt lite förmer.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-01 16:24