Örjan Ramberg: ”För att orka springa på barer och fixa tjejer så drogade jag”

Krogslagsmål, sprit, droger, sexmissbruk och havererade förhållanden. När Örjan Ramberg tittar i backspegeln är det en skräckinjagande guppig väg han ser. För Cafés Fredrik Wikingsson berättar en av Sveriges stora skådespelare om sina forna synder och sitt nya nyktra liv.

Fredrik Wikingsson  |  Publicerad 2006-06-28 17:18  |  Lästid: 16 minuter

Krrraaassshhh.

Baseballträet förvandlar på bråkdelen av en sekund bakrutan på Volvon till småsmulor. Ingenting av den finns kvar. Filmteamet paralyseras tillfälligt.
Vad var nu det där bra för?

Vi skriver hösten 2002. Scenen är inspelningen av svt-kortfilmen Föräldramötet (visas i höst, med Örjan Ramberg och Michael Nyqvist i huvudrollerna). Ramberg har instruerats att gå fram till bilen med baseballträet och simulera ett slag mot bakrutan. Eftersom detta är en lågbudgetproduktion finns inga pengar till sönderslagna rutor. Det här är dessutom bara en repetition, utan rullande kameror, så rutan kraschas totalt i onödan.

I efterhand går meningarna isär.

Regissören hävdar att det var Örjans fel. Örjan var tankspridd och dängde sönder rutan av misstag.
Örjan påstår i sin tur att han är oskyldig. Örjan påstår att rutan hade täckts av olika typer av vadderingar, just för att han skulle dänga till den med baseballträet – och vadderar man en ruta så dåligt får man faktiskt skylla sig själv.

Vems fel det var spelar nu egentligen ingen större roll. Men anekdoten tjänar sitt syfte. Inte för att illustrera Örjan Rambergs eventuella nonchalans gentemot lågbudgetproduktioner eller regianvisningar – utan snarare för att det tycks som att epitetet Bad Boy ibland kan te sig som en självuppfyllande profetia.
Folk har nämligen en ganska klar uppfattning om vem den där Ramberg är. Och det har folk just för att den där Ramberg har för vana att ta ordentligt med plats. Du kan placera honom i ett flertal olika sammanhang – på en teaterscen, på en restaurang, i en bar, på en bioduk eller i en 14 kvadratmeter stor loge på Dramatens backstageområde. Oavsett var du väljer att placera honom så kan du räkna med att han kommer att märkas.

Som i filmatiseringarna av Liza Marklunds Sprängaren och den nu bioaktuella Paradiset. Där har Ramberg en egentligen en biroll, men tack vare sin intensiva gestaltning av chefredaktören Schyman lyckas han fullständigt ta över de scener han medverkar i.

Den här egenskapen har ibland inneburit problem. Det har handlat om recensenter som avfärdat Rambergs skådespeleri som överspel och det har framför allt handlat om drängfulla svennar som i krogvimlet irriterat sig på den brölige Ramberg och bestämt sig för att spöa honom.

Vid trerycket på eftermiddagen, en fredag i slutet av januari, sveper den där Ramberg in i restaurangen Ulla Winbladh på Djurgården. Han gör entré i rummet i en mörkgrön, plyschaktig rock, svart halsduk, bruna tygbrallor och bruna, platta, stora mockapjuck. Våren 2003 innebär bråda dagar för Örjan Ramberg. Han repeterar för huvudrollen i Den inbillade sjuke på Dramatens stora scen, han stjäl kväll efter kväll showen som kyparen Malvolio i Shakespeares Trettondagsafton, han är aktuell i Kjell Gredes film Till sanningens lov, samt i Paradiset, Colin Nutleys ”prequel” till Sprängaren. Dessutom ska Ingmar Bergmans Gengångare-ensemble ta Dramatensuccén på turné, till London och New York.

Att luncha med Örjan Ramberg är att få det inledande teoretiserandet bekräftat. På något sätt lyckas Ramberg ta plats utan att göra något större väsen av sig. Han sörplar under vår sittning i sig åtskilliga koppar te. När han talar gör han det med sin mycket säregna röst – alljämt göteborgsk men kryddad av teatraliskt utdragna, uppmärksamhetsfångande vokaler. Han inleder ofta sina svar med ”Jaaaaaa…” eller ”Neeeeeej…”, han byter gärna ut ”jag” mot det mer neutrala ”man”, han är ofta mycket underhållande i sin genomarbetade teknik att berätta historier. Framför allt tar han mycket plats – med gester, med röstvolym och med det där sista, obestämbara, som vi väljer att kalla karisma så länge.

Vissa kritiker tyckte att du spelade över grovt i din roll som chefredaktören Schyman i Sprängaren. Ditt försvar?

– Om man gestaltar en passionerad person så kan ett ”väderkvarnsspel”, med stora, yviga gester ibland vara motiverat. Titta bara på amerikansk film. Där gör skådespelare saker som de aldrig skulle komma undan med i Sverige. Se på Nicholson i The shining. Det finns inte en svensk regissör som hade släppt igenom hans varggrinsmanér. Det här minimalistiska, svenska skådespelandet är rätt trist.

Tar du lika mycket plats privat som du gör som skådis?

– Både ja och nej. Jag kan vara nog så bullrig och ”stor” röstmässigt , men samtidigt har jag stunder när jag kryper ihop som en mussla och blir väldigt liten och osynlig. Det där är svårt att förklara och ännu svårare att styra.

Det har varit mycket skriverier om Dramaten på senare år. Kritiserade chefer, knarkande regissörer, och så vidare. Är det en av Sveriges mest skruvade arbetsplatser?

– Mmm… Det kan det kanske vara. Men de lagar och förordningar som finns på andra arbetsplatser… Jag tycker inte att vi ska ha dem på Dramaten. Tanken med vårt jobb är ju att vi ska spegla samhället. Om vi då måste efterlikna det här samhället till punkt och pricka kan det vara väldigt svårt att ta ett par steg tillbaka och betrakta. Av den anledningen måste vi bevara de här udda människorna som finns på Dramaten. Det blir inte bra annars.

Daltas det för mycket med Ingmar Bergman?

– Ja. Visst gör det det. På alla institutioner han jobbar med låter det likadant: ”Fan, nu kommer Bergman. Akta där, se upp där, ha nu inte den där attityden för då kan han vantrivas och få ett sådant där raseriutbrott och då ser han till att ni aldrig får jobba igen.” Skiiitfånigt. Och Bergman, om någon, är förmodligen skittrött på det. Min uppfattning om honom är snarare att han uppskattar när någon i ensemblen framför sin åsikt till honom.

Det brukar sägas att Bergman alltid kräver en egen toalett som bara får användas av honom, var han än jobbar. Vad vet du om det?

– Jag har bara jobbat med honom på Dramaten. Där har han ju ett eget arbetsrum, och då får vi väl anta att han har en toalett där inne också. Men herregud… Jag såg att Jennifer Lopez var i stan för något år sedan, och hon nöjde sig minsann inte med en egen toalett. Och om hon kan få vända upp och ner på en hel stad när hon kommer hit så är väl en egen toalett inte för mycket begärt av en legend? En toalett är ju dessutom ett jävla bra ställe om man vill samla sig en smula.

Biografen Zita, sent 90-tal. Stockholms Filmfestival visar filmatiseringen av Ulf Lundells roman Jack, från 1976. Före visningen transporterar sig regissören Janne Halldoff upp på scenen, där han säger några ord om inspelningen. Det är mycket roligt. Inte minst på slutet, då Halldoff pratar om de manliga huvudrollsinnehavarna Göran Stangertz, Kjell Bergqvist och Örjan Ramberg:

– Killarna var bra förberedda på rollen som rumlare. Faktum är att de levde så där även mellan tagningarna (skratt från publiken). Faktum är att killarna nog fortsatte att leva så där ett bra tag efter inspelningen också (större skratt från publiken). Faktum är att Örjan Ramberg nog fortfarande lever så där (skrattexplosion från publiken).

Det där sista återkommer vi till, men konstaterar så länge att Halldoff hade helt rätt i sin analys av Örjan Rambergs vilda år. Ramberg cirklar själv in dem mellan 1964 och 1978, då han – som han själv uttrycker det – ”körde på bra”. Det finns all anledning att belysa den här tiden, framför allt för att den skapat en bild av Örjan Ramberg som fortfarande i allra högsta grad lever kvar – en bild där kvinnor, alkohol och skådespeleri kan sägas vara de tre mest omtalade komponenterna – men också för att den bjuder på några alldeles förtjusande tidsbilder.

När Örjan Ramberg 1976 provspelade för Janne Halldoff, för sin första filmroll, som Bart i Jack, hade han länge varit en välkänd profil i städer som Göteborg och Malmö, där han sjungit i olika rockkonstellationer och medverkat i musikaler som Hair och Jesus Christ Superstar. Med Jack skulle han komma att bli igenkänd i hela Sverige. I dag har Ramberg – naturligt nog – distanserat sig från filmen, men han tillstår att den målar en mycket träffsäker bild av det svenska 70-talet.

– Det vaaar definitivt Sveriges flummigaste period. Många unga tror att 60-talet var flummigt, men på den tiden hade det där bara hade snappats upp av några grupperingar i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det fanns bra connections till Köpenhamn. Alla andra hakade på en bra bit in på 70-talet, då det till och med började dyka upp hobbyhippies som gick på Alexandra (populär nattklubb i Stockholm) och gjorde v-tecken och hade haschbitar i skjortfickan. Då började det bli riktigt ytligt.

Halldoff sade i slutet av 90-talet att ni gick in bra i era roller under Jack-inspelningen.

– Ja, jag levde ju det där livet.

Hur såg en typisk krogkväll ut?

– Det var ju flum, väldigt mycket haschrök hela tiden. Så man låg väl hemma och rökflummade och gick ut lagom till att det var som flest tjejer på krogen, och det var det väl strax efter tio någon gång. Så då gjorde man entré under viss pompa och ståt.

Vad använde du för strategi med tjejerna?

– Det sköna var ju att tjejerna så gärna kom fram själva. Det var ju någon slags sexuell revolution som pågick, tack vare p-pillret och så. En annan viktig detalj i umgänget var ju att folk helt hade lagt av med stolar i sina lägenheter. Stolar var borgerligt (skratt). I stället skulle man ligga på kuddar. Man låg alltid ner, det var en väldigt vågrät tid.

Du har berättat att du slutade med narkotika 1973. Vad hade du kört dessförinnan?

– Det var mest hasch. Lsd provade jag också, men det var inte min melodi, eftersom jag alltid flippade ur. Jag minns ett par riktiga snedtändningar, så varje gång jag läser om folk som skjuter sig själv eller hoppar framför tåg under lsd-påverkan så fattar jag varför. En snedtripp kan vara ett obeskrivligt inferno. Om man inte lyckas behålla en liten livlina kvar till normalt tänkande blir det jävligt obehagligt. Även om det någon gång var skitkul så gillade jag egentligen inte droger, så fan vet varför jag höll på så mycket med dem. Waste of time.

Du har sagt att du slutade för att ”det ledde till perversioner”. Hur då?

– Det handlade mest om sexlivet, såklart. Man skulle inte bara ha en tjej, man skulle ha hennes systrar och hennes systrars kompisar också, gärna på samma gång. Vi hade inte uttrycket ”sexmissbruk” då, men visst var det sexmissbruk det handlade om. Och för att orka med att springa runt på barer och klubbar och fixa tjejer så drogade jag.

Hur tog du dig ur det där?

– Jag fick ju barn i skarven 70- och 80-tal (dottern Tilde). Då lugnade jag ner mig. Men före det stod jag på bra.

Vad ångrar du mest från de här vilda dagarna?

– Att jag inte tog mig i kragen tidigare. Det var ju fantastiskt kul, men likväl åt helvete för destruktivt.

Jag fick höra någonstans att du en gång langat hasch till Jimi Hendrix. Någon sanning i det?

– Jo då. Det var den 3 september 1967.

Jag minns datumet, för det var samma dag vi gick över till högertrafik i Sverige. Hendrix var här för första gången. Skulle uppträda på Liseberg. En god vän till mig frågade mig lite försynt om jag kunde fixa fram en liten bit hasch till Hendrix. Visst, sa jag, och ringde en kis som kallades Frasse och som fixade fram en liten klimp röd libanes.

Vad hände sen?

– När det efter konserten blev dags att lämna över gåvan var vi jäkligt nervösa. Frasse var så skakig när han skulle tända pipan åt Hendrix att han sprätte till med tändsticksasken så att det regnade tändstickor över hela Hendrix. Han hade säkert 20 stickor intrasslade i sin afro. Jag fick panik och försökte plocka honom ren, men efter ungefär hälften av stickorna gav jag upp och lät honom röka i fred, med tio, tolv stickor inbäddade i afron.

Det är förstås en sanning med modifikation att Örjan Ramberg helt klev av tåget när 70-tal blev 80-tal. Låt vara att det fick vara slut med haschdåsiga ormgropar, men det var näppeligen så att Örjan Ramberg över en natt gick och blev en bekvämt däst teaterfarbror.

I stället mixade han ett hyfsat offentligt krogliv med ett ibland lugnare familjeliv, med kvinnor som Ewa Fröling, Lena Olin och Josefin Nilsson. Samtidigt växte han som skådespelare. Han har själv berättat att han i slutet av 80-talet ”höjde ambitionsnivån med mitt yrkesutövande”. De mest publika exemplen på den här utvecklingen är Hasse Alfredsons Falsk som vatten (1985) och de tre tv-filmerna om Trenterdeckaren Harry Friberg.

I övrigt skötte Ramberg sin utveckling på Dramaten, där han i dag räknas som en av de absoluta tungviktarna, vilket med automatik gör honom till en av Sveriges mest angelägna skådespelare, i synnerhet om man väger in den bredd som han tillskansat sig.

Han kan, som i Sprängaren eller i Dramatenaktuella Trettondagsafton, göra sitt paradnummer – den karismatiske larger-than-life-figuren – men han kan med samma bravur gestalta en näst intill masochistiskt kuvad hovmästare (Marie-Louise Ekmans Nu är pappa trött igen), en man på gränsen till sammanbrott (McMurphy i Gökboet) eller en livstrött, smått vinalkad före detta älskare i hippieskjorta (i filmen Det sjunde skottet).

I slutet av 1995 fick Örjan Ramberg en Guldmask för sin huvudroll i Gökboet (på Folkan i Stockholm), men i takt med att hans kunnande och arbetsbörda ökade kom också problemen. I början av 1997 hade han huvudrollen i tre parallella Dramatenproduktioner (Tre år kvar, Medea och Så tuktas en argbigga). I en intervju med Göteborgs-Posten gjord
i april 1997 sa han: ”Tre roller är inte nådigt.

Det blir ingen vila i vare sig kropp eller själ. Det är risk för allvarlig kollision i systemet, fysisk och psykisk nötning.”
Inte bara risk, skulle det visa sig, utan också verklighet. Den här perioden av produktivitet sammanföll nämligen med en kaotisk tid i Örjan Rambergs privatliv, då hans förhållande med artisten Josefin Nilsson tog slut på Sveriges löpsedlar. Den cyniska kvällstidningsvärld som Ramberg är med och skildrar i Sprängaren och Paradiset kryddade under 1996 och 1997 gång efter annan sin lösnummerförsäljning med rubriker som ”Dramatenskådis slagen blodig i krogbråk”. Jobbade man på en kvällstidning vid den här tiden blev man ständigt uppringd av vänner som undrade: ”Vem är ’Dramatenskådisen’ den här gången? Persbrandt, Ramberg eller Flinck?”

När vi träffas en andra gång, någon vecka senare, i hans 14 kvadratmeter lilla loge på Dramaten, understryker Örjan Ramberg att han aldrig ens umgåtts privat med Persbrandt eller Flinck, och att den bad boy-image som de alla tre förmedlade under den här perioden likväl gjorde att den bekväma medielösningen blev att klumpa ihop dem. Det går heller inte att komma ifrån att trion på var sitt håll röjde rätt ordentligt under de här åren. Örjan Ramberg ser sessionen på krogen 1996-97 som någon slags sista farväl till ungdomens hedonism. Han är 55 år i dag och trots att det ibland kan kännas sorgligt så får det räcka nu.

Kändes det märkligt att under de här åren förknippas så hårt med Flinck och Persbrandt?

– Fan, du är journalist. Du vet hur ni tänker. Helt plötsligt fick ni tre namn att bolla med, och visst fanns det fog för att just vi tre kunde vara i trubbel. Framför allt stack vi ut så det räckte. Vi tre diskuterade aldrig det här. Jag gillar dem båda två som människor och kollegor, men vi träffas aldrig privat.

Den här tiden måste ha slitit rätt hårt på dig.

– Det var väldigt rörigt, ja. Mycket på en gång. Allt fick rent groteska proportioner… En löpsedel är ett slags skampåle man hamnar på när man har gjort någonting dumt. När man går förbi kiosken och ser den där löpsedeln kan man göra två saker. Man kan kontakta sina barn och sina föräldrar och erkänna att man har begått ett fel, eller så kan man börja springa runt och dementera detta hit och dit. Och det har man förstås inte tid med. Det är en märklig känsla när man inser att två stora flygplan som kraschar in i World Trade Center får precis lika stora löpsedlar som när jag blir utslängd från en restaurang av stora vakter som sparkar på mig. Samma gula färg, samma format och samma trycksvärta.

Flinck och Persbrandt har valt att ”tala ut” i kvällspressen sedan de omnämnts som ”skådespelare i 40-årsåldern” på löpsedlar. Du har konsekvent valt att ligga lågt, trots att sådana här stories ofta innebär att folket ”förlåter” den som blottar strupen. Varför en sådan kompakt tystnad?

– Därför att jag inte är intresserad av den där offentliga förlåtelsen. Jag vill hålla mig ifrån kvällspressen, eftersom det mesta bara blir snaskigt där. Dessutom hamnar allt så långt bortom ens kontroll. Man kan ha en viss avsikt med att ”tala ut” och så vidare, men det är helt omöjligt att förutse hur det kommer att sluta om man väljer att ställa upp på en intervju. Så jag finner det för gott att tacka nej till eventuella propåer från kvällspressen.

Det gick vilt till på den här tiden. Jag har hört en lustig anekdot från restaurangen PA&Co. Du var där, berusad, när en kvinna iklädd Zorrohatt klev in i lokalen. Då skrek du allt vad du orkade: ”TITTA! Vilken fin HATT! I stumfilmerna gjorde de alltid så här med sådana hattar!” Och så tryckte du ner hatten över kvinnans huvud så att den sprack.

– Det där minns jag förstås inte. Det kan säkert stämma, eftersom jag ibland har ägnat mig åt olika former av surrealistiska handlingar, men å andra sidan florerar det alltid sådana här stories om skådisar som syns mycket ute. När jag var ung pratades det om att Georg Rydeberg hade bitit av en bröstvårta på en kvinna. Det blev aldrig utrett om det stämde, och om inte Zorrokvinnan träder fram i offentlighetens ljus så väljer jag att ifrågasätta sanningshalten i detta.

När du var i trubbel, var du då bra på att slåss eller var det du som åkte på spö?

– Jag var nog ganska bra på att slåss under några år, och fick praktisera det rätt mycket. Har man den inställningen som jag har, att aldrig backa undan, så hamnar man lätt i trubbel. Speciellt om det är alkohol inblandat och om man har den här ”ta plats”-attityden som folk retar sig på. Men som alla som vinner krogslagsmål vet så handlar det egentligen bara om att slå först. Gärna när den andra personen inte är beredd. Alla ”meriter” du kan ha – svarta bälten och dylikt – är bara bullshit, eftersom alla vanliga lagar och regler är satta ur spel.

Det finns därför inget ”charmigt” eller ”fräckt” med barslagsmål, men när det blir skrönor av det framstår det ibland som att en viss elegans har funnits med i bilden. Först har man knockat en person, sedan hans kompis och sedan tog man banne mig ytterligare ett par av hans kompisar. Så går det förstås aldrig till.

Dricker du alls i dag?

– Nej. När jag arbetar så mycket som jag gör nu dricker jag inte alls. Eftersom jag får så oerhört svårt att koncentrera mig när jag ”fladdrar loss” på krogen. Jobbar man med många parallella projekt är det helt ohållbart. Jag försökte ett tag, under de där kaotiska åren, men tog mycket skada av det.

Vad händer med ens umgängeskrets när man slutar gå på krogen?

– Den försvinner. De jag var ute med var krogkompisar, vilket jag alltid var medveten om. Mina vänner i dag går att räkna på en halv hands fingrar.

Har du någon gång känt att du varit på väg att bli alkoholist?

– Ja. Ja, för fan. Och de gånger jag inte har känt det så har andra varit framme och försynt påpekat: ”Ska inte du ta det lite lugnt nu!?” Men jag har aldrig lyssnat på andra, utan bara på mig själv. Och jag har haft kontroll över det. Att jag slutat dricka nu beror bara på min arbetsbörda. Dessutom gillar jag att jag kan ta sådana här principbeslut. Det visar att jag fortfarande har makt över mig själv. Sedan ska det sägas att om man har levt sitt liv på restauranger och barer sedan mitten av 60-talet… Fan… Man tröttnar på det. Man har beställt in, man har gått på nachtspiel och suttit med kompisar på nattaffel till fem på morgonen… Till slut får det räcka. Men det har aldrig varit aktuellt för mig att göra en stor sak i tidningarna av mina ”problem”. Sådant sköter jag bäst själv.

Vad var den tyngsta notan du tog när det begav sig?

– Ja, vad fan kan det ha varit… Jag tror det var på Pa&co en gång. Den var för jävlig. Vi var inte så många, det var det jobbiga, men vi hade suttit där hela dagen och notan föll så att säga på mitt bord. Och det var en saftig slant, uschiamej.

Kom igen nu! Totalen!

– Äh, jag vill inte gå in på det. Alla har väl tagit notor som svidit. Inget märkligt med det. Men det är ju efter sådana där kvällar man börjar tänka efter vad man egentligen uträttat. ”Jaha… Där rök så och så många tusen kronor och sedan gjorde man det och det och så köpte man en korv som man tappade i backen och så tog man en taxi för att hitta någon, kanske en kvinna, och så hittade man inte den personen och så kostade taxiresan så och så mycket och så hamnade man ensam i sängen lik förbannat.” Och så ägnar man nästa eftermiddag till att slicka såren och titta ner i den tomma plånboken. Det är för trist. Men visst, jag anser att livet är till för att levas, och där ingår en jävla massa. Man ska ha skitkul, låta pengarna rulla, dricka som fan, ha kul med tjejerna och lägga sig till med en jävla massa osunt leverne och så vidare. Så länge man mår bra av det. Men när man inte mår bra av det längre är det dags att lägga av. I dag finns det för mig inget som drar med det längre. Skönt, men samtidigt lite sorgligt.

Är du singel nu?

– Nej, det är jag inte.

En ny relation?

– Ja. En ny relation.

Och det känns bra, gissar jag?

– Det känns mycket bra.

Det är en lycklig Örjan Ramberg jag sitter bredvid, alltså?

– Det är det definitivt.

Träffades i jobbet?

– Träffades privat.

Du talar inte gärna om det, gissar jag.

– Nej. Jag är en försiktig man, en erfaren gammal sparv. Men jag lever ett mer stilla liv i dag än tidigare, och visst har jag henne att tacka för det. Man kan väl säga att jag tar mig an livet med ett större ansvar nu än jag gjort i tidigare relationer.

Du fyller 55 i dagarna. Vad har du haft för ålderskriser?

– Någon 30- eller 40-årskris kände jag inte av, men… Fan, det är ju lite bökigt att fylla 50, alltså. För så länge man är 40, 46, 47, 49, så är man på rätt sida pojklivet på något sätt. Eller ja, man är ju egentligen gubbe sen lång tid, men det är någonting… Helt plötsligt ser man sig själv som… Fan, 50 bast… När man var ung och tänkte på någon som var 50… Det var ju evigheter dit. Nu… Nu känner man ibland i varje steg man tar att man blir äldre. Och i vissa rörelser kan man känna sig gubbigt osmidig. Sedan blir man skalligare och allt det där.

En tunnhårig vän till mig sa efter han sett Sprängaren att han avundades dig, eftersom du – likt exempelvis Jack Nicholson – har en tunnhårighet som klär dig.

– Det får stå för din tunnhårige vän. Jag tänker inte så mycket på det. Men vad gäller Nicholson så vet jag att de piffar så in i helvete med hans hår under en del filminspelningar. När jag var ihop med Lena Olin så träffade jag en sminkös som jobbat med en Nicholson-film. Hon berättade att han sitter i flera timmar i sminket, där de liksom bakar ihop hans hår så att det ska se tjockare ut. Sedan häller de i ett svart extrakt som gör att hårbotten blir mörkare, innan de klistrar fast lite extra hår. Slutligen ser de till att ljussättningen är sådan att du som åskådare aldrig får se Nicholsons hårbotten.

Har du blivit lite av en ensamvarg sedan du slutade gå ut?

– Ja. Jag trodde aldrig att jag skulle bli det. Jag hade ett sådant jäkla behov av att vara omgiven av goda vänner, och var det inte en eller två så var det tre flickvänner och så vidare. Men de flesta vänner har försvunnit på vägen och ibland kan jag sakna dem något alldeles oerhört. Tyvärr har jag de senaste 20 åren lidit av någon slags social neuros, där jag går flera varv runt ett kvarter innan jag vågar mig in på en restaurang, eftersom jag vill vara säker på att inte någon jag känner ska sitta där inne. Och ser jag en god vän komma på trottoaren så korsar jag ofta gatan för att slippa hälsa, eller så plockar jag snabbt fram min mobiltelefon och trycker mot örat. Om jag inte har den med mig så tar jag ett glasögonfodral och håller mot örat så att jag kan göra den där bekväma nickningen och sedan gå vidare.

Din uppväxt, i Högsbo utanför Göteborg, var rätt tuff vad jag förstått.

– Jo, det fanns tuffa kisar där. Alla hette Conny, Ronny, Sonny och Jonny. Och Glenn. Helamerikanskt. Att i det läget gå omkring och heta Örjan var ju en inbjudan till bråk, bara det. Så det var rätt bökigt. Dessutom hade jag rätt tidigt konstnärliga ambitioner. Ville absolut inte jobba med… (skratt) Ville nog inte jobba över huvud taget, ska jag säga, utan i stället måla eller sjunga. Ronny och Conny tyckte förstås det var lite udda och gjorde gärna en grej av det. Jag var aldrig mobbad i ordets rätta bemärkelse, men jag tvingades hela tiden vara tuff och kaxig för att jag inte skulle bli en måltavla.

Hur tror du det påverkade dig?

– En hel del. Det födde helt säkert ett rejält självhävdelsebehov. Folk ber mig ofta slappna av lite grann, vilket alltid ger mig impulsen att fråga: ”Varför då?” Ibland har då de här människorna tålmodigt förklarat: ”Jo, ser du, du får lite bättre koll då, på dig själv och vad som händer omkring dig, vilket kan öka din självtillit lite grann”. Det där tar lång tid att haja, men det viktiga är att man inte alltid blir den där kaxiga 15-åringen så fort något hot dyker upp i ens vuxna liv. Man kan bli jäkligt patetisk i det där. Jag har väl heller inte alltid lyckats så bra med att undvika det.

Dina föräldrar skilde sig när du var två år och sedan träffade du inte din pappa förrän du var 40. Hur var det mötet?

– Vi träffades i en hotellfoajé. Han kontaktade mig och jag resonerade som så att ”bättre sent än aldrig”. Visst hade det funnits gånger då jag tänkt: ”Var fan fanns han när det stormade?” Men jag var ändå inte bitter på honom. Det var ett bra möte och jag är väldigt tacksam för det, eftersom han dog bara ett par år senare. Det visade sig att han var väldigt lätt att lära känna. Vi träffades några ytterligare gånger innan han dog och det betydde mycket för mig.

Stämmer det att din pappa nästan direkt berättade hur impad han var över de snygga flickvänner du haft?

– Ja (skratt). Han syftade på Ewa Fröling och Lena Olin, för det här var i slutänden av mitt förhållande med Lena.

Har du haft bra kontakt med din mamma?

– Morsan, ja! Hela tiden. Samma sak med min syster.

Du har i dag tre barn. Tilde, 22, August, 16, och Georg, 4. Hur tror du att din frånvarande farsa har påverkat dig som pappa?

– Jag vet ärligt talat inte. Men jag tycker att jag är en bra farsa. Den enda jag har lite dålig kontakt med är August, eftersom han bor i USA med Lena Olin och Lasse Hallström.

Du är inte alls speciellt tät, har du sagt. Hur har du då egentligen råd att bo på Djurgården?

– Det är inte så dyrt om man som jag bor i en liten hyresrätt, som jag dessutom väntat länge på. Jag tycker det är oerhört skönt att ha fått den här fasta punkten i tillvaron. Hela mitt liv har varit ett enda stort flyttande. I Göteborg bodde jag säkert på 20 olika adresser, och sedan blev det ytterligare ett gäng i Malmö, Köpenhamn och slutligen Stockholm. Mestadels har jag bott hos flickvänner, men de senaste 13 åren har jag bott här på Djurgården.

Har du någon gång nosat på Hollywood?

– Nej. Inga erbjudanden, inga drömmar. Jag minns när Stellan Skarsgård drog igång sin utlandslansering i början av 80-talet. Jag läste lite repliker mot honom framför en videokamera när han satte ihop en kassett som han skulle använda som arbetsprov där borta, och jag minns att jag tänkte: ”Vad fan… Det där är bara löjligt, det kommer aldrig att bli något”, men trägen vinner. Jag beundrar Skarsgård oerhört för att han kämpat så hårt och lyckats.

Du har aldrig gjort någon såpa. Varför?

– Så dåligt betalt har vi inte på Dramaten (skratt). Nej då, så ska jag inte säga. Grejen är den, att har man inte Dramaten eller något annat skådespelararbete utan i stället bara är samhället till last genom att vara en arbetslös skådis som går och stämplar – då är man fan skyldig att tacka ja till en såpa utan att gnälla om det. Så känner jag. Man ska jobba på ett eller annat sätt. Därför tänker jag inte sälla mig till de skådisar som går ut i kvällspressen och fördömer såpaskådisar. Det vore osmakligt.

Hur uppkopplad är du?

– Inte ett dugg. Jag tillhör generationen som tänkte: ”Internet… det blir ingenting” Därför är jag helt offside. Har inte ens en mailadress.

Många av dina kollegor, Björn Kjellman och sådana, verkar gilla att frottera sig i kollegiala Guldbaggensammanhang. Det känns som att du står lite utanför det där.

– Ja, det kan ju bli så… töntigt, bara, med de här galorna. Det spelar ingen roll vilken sorts gala det är, Guldknapp, Rockbjörn eller Grammis – det är samma gäng kändisar som sitter där och skiner varje gång. Guldbaggegalan har ju Oscarsgalan som förebild, och där är det inga problem att hitta fem skådisar eller filmer att nominera. Men det är inte helt lätt alla gånger att ens hitta tre värdiga kandidater i vårt lilla land. Guldbaggen var skojigare förr när vi träffades, branschen bara, i festvåningen ovanför Café Opera och dansade och söp till. Det kändes precis lagom.

Vad skrattar du åt?

– Jag måste erkänna att jag inte skrattar så mycket längre. Det är som om jag har garvat färdigt på något sätt. Killinggänget är säkert jätteroligt, Torsk på Tallinn var genial på sitt sätt, Galenskaparna gör roliga grejer… Men det är ingenting jag garvar högt åt. Det kanske är en social grej. Jag sitter oftast själv och tittar. Eller så har jag blivit tråkigare.

Ambitioner i framtiden?

– Det vore roligt att göra mer film. En förhoppning är att vara tjänstledig från Dramaten ett tag för att bara jobba med film. Lukas Moodysson är exempelvis en oerhört intressant filmare. Jag såg Fucking Åmål för första gången i julas och blev väldigt imponerad. Moodysson är djärv utav helvete, vilket jag tycker man saknar hos många andra regissörer som svänger ihop komedier som är anpassade efter deras bild av vad de tror att folket vill ha.

Det har blivit sent. Örjan Ramberg har för ovanlighetens skull aftonen fri från teater och gör sig klar för promenaden hemåt längs Strandvägen. När han stänger dörren till sin loge kommer en äldre man iklädd rosa mysbyxor haltande i korridoren. Det är Erland Josephsson, som påbörjar en rungande utskällning av Ramberg:
– Vad fan gör du här!? Du är ju ledig i kväll! Vi vill inte veta av dig! Försvinn! Du jobbar alldeles för mycket! Gå hem!

Skrock, skrock på Dramatenvis. Utskällningen är välment. Ramberg spelar vördnadsfullt med, innan han trär på sig en vit keps och stegar ut på Strandvägen. pa&co ligger bara ett hundratal meter härifrån, men Örjan Ramberg har ett jobb att sköta och sneglar inte ens ditåt utan börjar i stället tugga motvind österut, mot Djurgården.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:48