Oscar Hiljemark om stilen, förälskelsen och kämpiga säsongen

Scenen är ett klassrum i Palermo och vår skönlockige protagonist har precis slagit upp sina läroböcker.

Det är svårt att hitta en mer stereotyp grundskolemiljö, på Sicilien eller någon annanstans. Samtliga whiteboard-pennor har soppatorsk. På väggarna sitter typiskt usla barnteckningar där havet representeras av ett långt spiralfjäderformat streck. Och över allt annat: en väggklocka vars sekundvisare klämtar så hårt att man nästan förväntar sig att en skoluniformerad Britney Spears ska sitta i ett hörn (redo att kvida ”oh, baby, baby”).

Det gör hon inte. Det gör, emellertid, Oscar Hiljemark. Bredvid Oscar sitter två andra Palermospelare: ungraren Norbert Balogh och kroaten Josip Posavec. Under kategorin ”övrigt löst folk” finns en tysk au pair-tjej och en utbytesstudent från Ryssland.

Oscars flickvän Elin Wass brukar vanligtvis också vara med och plugga italienska, men hon är tillfälligt utflugen för att hälsa på kompisar i Eindhoven.

Dagen till ära har Oscar Hiljemark flyttats upp från sin vanliga klass. Han bedöms vara redo för nästa nivå och utstrålar glädje och stolthet. Men när man går upp en division ökar också konkurrensen och Oscar noterar den plötsliga förekomsten av språkstrebers.

– Varje gång den här ryska tjejen fick frågan la hon ut orden fem gånger så mycket som alla andra, ler han efteråt. Hon gillade verkligen att uttrycka sig.

Fotbollsspelaren vandrar ut mot sin bil: en liten, blå Fiat med uthyrningsfirmans logotyp och telefonnummer tryckt över hela dörren.

– Här har du Ferrarin, skojar han. Det är det som är lite tråkigt här, att man inte kan ha en fin bil. Det går bara inte. Ser du en enda bil här som inte har en repa så köper jag något till dig.

Han sätter nyckeln i tändningslåset och börjar rulla mot en lunchrestaurang.

– En gång när jag skulle köra till träningen i höstas blev jag omkörd av en EU-moppe med en kille som hade ett helt badkar under armen. Då tänkte jag: Vad är det för ställe jag kommit till?

Efter ett par minuters bilfärd lyckas han skohorna in sig i en parkeringsficka utanför en restaurang. Servitören kommer genast fram och italienskt tjatter utbryter.

Oscar Hiljemark, 23, beställer svennepastan Carbonara. Den finns egentligen inte på menyn men fotbollsspelare står över menyn i Palermo. Servitören försvinner igen.

– Han sa: ”Det var en tuff kväll för er i går.” Jag svarade: ”Napoli var bra.” Han sa: ”Ja. Nej, nu pratar vi inte mer om det. Ni ska få äta i fred.”

Det är en tuff säsong för US Città di Palermo. Klubben är i allra högsta grad indragen i Serie A:s bottenstrid. Kvällen före förlorade laget mot Napoli med 0–1 hemma på Stadio Renzo Barbera.

– Går det bra är vi superhjältar. Då kan man äta gratis och så där. Går det som det går nu… Herregud vad arga de är.

Han skakar på huvudet.

– Folk blir så negativa, sågar en totalt. Man är inte värd någonting. De kommer fram på stan: ”Du är värdelös. Du är sämst. Vad fan håller ni på med?!”

När vi ses första gången för den här texten föreslår Oscar att vi ska ses på Piazza Ruggero Settimo. Fast det är inte så han beskriver det. Han säger ”torget innan Pradabutiken”.

Andra fotbollsspelare – eller människor med eskapistiska yrken rent generellt fnyser ofta åt frågan ”vad skulle du göra om du inte var X”, eftersom den tenderar att vara svår att relatera till. För Oscar är svaret givet. Han hade jobbat med mode, en dröm han alltjämt håller liv i.

– Förra året utsågs jag av Café till ”Årets bäst klädda idrottspersonlighet” och då hoppade jag som en liten unge av lycka! Jag jobbar stenhårt på att ta mig in i modevärlden också. Det hade varit otroligt kul att kunna åka hem och gå på en fashion week eller få ett samarbete någonstans.

Stilintresset har funnits i hans liv nästan lika länge som sportintresset. Oscars morbror ägde en JC-butik i Gislaved och försåg sin systerson med kläder. Det klassiska kafeteriamodet, att släntra runt i joggingbyxor och vara omedvetet normcore, intresserade honom över huvud taget aldrig. I stället satsade han på plagg som en knallorange vårjacka, inte okomplicerad peacocking i ett samhälle som Gislaved.

– Inom fotbollen försöker jag lyssna och lära av min omgivning och lägga saker till min repertoar för att bli så bra som möjligt. Så är det med kläder också: man samlar på sig inspiration och så gör man om det till sin egen grej. Ena dagen kan man komma i en full tredelad kostym och känna sig bekväm, andra dagen i ett par slitna jeans och en skinnpaj och känna sig trygg i det också.

David Beckham var en inkörsport, men i dag har Oscar stilikoner som är helt frikopplade från sportvärlden; han återkommer till smala italienska namn som Alessandro Squarzi och Domenico Gianfrate. Hans i grunden dressade och figursydda stil är inget som går obemärkt förbi i ett omklädningsrum fullt med tigerbalsamerat testosteron.

– Jag får sjukt mycket gliringar. Oavsett vad jag köper så syr jag upp det, alla mina byxor är korta. Det är min grej. Jag gillar att experimentera med sånt som är väldigt långt från fotbollsfashion eller mallen för hur en fotbollsspelare ska se ut, med tatueringar och skrikiga mönster. Jag kan lika gärna ta på mig ett par chinos eller en kostym när jag åker till träningen. För mig är det lika bekvämt som en joggingdress.

Ingen är dock felfri. Oscar misstänker att han eventuellt sprängde modevallen med inköpet av en rosa kostym för ett och ett halvt år sedan och han har fortfarande inte vågat bära den offentligt. I en alltför gräll kostym löper man som bekant risk att se ut som om man vore en pottfriserad Jim Carrey, i färd med att dräpa en exklusiv uggla med en champagnekork.

– Jag såg någon som bar en rosa kostym och i det läget kändes det som en killer-outfit, säger Oscar och river sig i huvudet. Den hänger fortfarande i källaren. Och den sitter klockrent. Men det kräver sin situation att komma i rosa kostym.

Inte nödvändigtvis en så botten-strids-kompatibel outfit.

– Nej, det är väl inte det.

Vi går in på Spinnato, ett kafé som funnits sedan 1860 och  som är Palermos äldsta. Oscar beställer cappuccino, en kula stracciatellaglass och ett fat med biscotti åt sin hund Milo.

– Sicilien har Italiens bästa kaffe, säger han. Det är som att dricka olja: tjockt och kolsvart. Tjejen är addicted – om kroppen består till 70 procent av vatten består hennes övriga 30 procent av kaffe.

Spinnato är lite av ett vattenhål för många av spelarna i laget – kocken här brukar fixa catering på Palermos träningsläger – men Oscar brukar vanligtvis gå hit med sin flickvän Elin.

– Man åker till anläggningen och tränar, sedan åker man hem, säger han. I Holland var det helt annorlunda, där hängde vi med tre, fyra olika par och hela laget kunde gå ut och käka tillsammans, precis som i Elfsborg. Här nere har vi sju, åtta Balkankillar, tio italienare och några sydamerikaner. Det blir väldigt mycket grupperingar.

Umgås du med din lagkamrat Robin Quaison?

– Vi klickar väldig bra, och Robin har varit ute hos oss någon gång, men vi hänger inte så mycket på kvällarna. Han bor inne i stan och vi bor i Mondello så det är ändå nästan 40 minuter tur och retur. Man blir väl lite bekväm. Sedan har han mycket boys på besök hemifrån. Och de stannar liksom en månad.

Man behöver inte ens efterhandskonstruera för att beskriva Oscar Hiljemarks livsbana som smått förutbestämd. Det var självklart att han skulle bli atlet av något slag. Genpoolen skvalpar över av idrotts-dna.

Pappa Niclas tillhörde Sverigeeliten inom både skidåkning och löpning. Farbror Linus spelade fotboll i Öster. På andra grenen av släktträdet nådde morbror Johan distriktslagsnivå i fotboll – och morfar Uno dömde hockeylandskamper. Kort sagt: ett tvåfrontskrig av fördelaktiga förutsättningar.

– Jag fick lite allt möjligt av båda sidor, touchen och lungorna, säger Oscar. Jag testade allt under min uppväxt: golf, tennis, fotboll, innebandy, löpning, ishockey, you name it. Sedan blev det ishockey och fotboll som lockade mest – och till slut var valet ganska enkelt.

Vid sidan om begåvningen hade han också träningsviljan. När hans kompisar drog till Rhodos och befolkade bargatan med lömska avsikter stannade Oscar hemma och körde extrapass. Hans största förebild är ingen fotbollsspelare utan hockeystjärnan Peter Forsberg, målmedvetenheten personifierad.

– Jag var lite nördig. Utöver träningen pluggade jag otroligt mycket och gick ut med bra betyg. Men jag hade det inte lätt i skolan: jag hade bara bestämt mig för att ha bra betyg och då fick jag plugga för det.

Niclas Hiljemark var ständigt närvarande som tränare och bollplank. I dag jobbar han heltid med talangscouting av ungdomar åt en agentfirma.

– Min pappa, min faster och min farbror hade alla gått på idrottsgymnasium – men kanske inte varit så fokuserade som man behöver vara för att ta det allra sista klivet. Det fick jag höra av pappa och mamma: ”Nu har du chansen, gör det på rätt sätt så du själv känner att du gjort allt i din makt.”

Oscar blev visserligen uttagen till ett landslagsläger i hockey även efter att han lagt skridskorna på hyllan, men i det skedet hade han kommit fram till att gräset alltjämt var grönare på fotbollsplanen. Efter besök hos klubbar som Kalmar och Djurgården bestämde han sig för att gå fotbollsgymnasiet i Borås och skriva på för Elfsborg – ett lag han sedermera vann SM-guld med 2012 efter att ha utgjort mittfältslås tillsammans med Anders Svensson.

– Precis när jag skrivit på för Elfsborg tänkte jag: Ja, då är jag väl snart i A-laget! Vi gick ner från kontoret och in i en inomhushall där pojklaget, J-laget och U21-laget tränade. 23-mannatrupper. Det var en aha-upplevelse: ”Wow. Det är alltså just nu 70 personer som står före mig i kön till A-laget. Då vet du vad du har att jobba med, Oscar. Nu är det hårt arbete som gäller.”

En dryg mil utanför Palermo ligger strandområdet Mondello. Spelarna i laget är uppdelade på ett tämligen kategoriskt sätt: singlarna bor i stan, de stadgade i Mondello. Området kan te sig narkoleptiskt på vinterhalvåret, men under sommarmånaderna invaderas det av rika turister från fastlandet.

Bara ett stenkast från strandpromenaden, med de fattiga knallarna och herrelösa hundarna, ligger områden med lyxvillor som på högsommaren hyrs ut till saftiga överpriser. Det är också de husen som fotbollsspelarna i Palermo oftast bor i.

Oscar kör förbi kvarterets mittpunkt, Piazza Mondello, och vinkar mot en uteservering.

– Där sitter ”the Balkan crew”. Trevliga men stenhårda människor. Man har sitt people och håller sig till det.

Han nickar åt en överfull soptunna.

– Folk säger att det är så maffian tjänar sina största pengar. Sophantering. Som jag fattat det är det därför det aldrig byggts en bro till fastlandet, trots att byggplanen varit godkänd i flera år. Maffian tillåter det inte, för då tappar de kontrollen över sophämtningen. Palermo och Sicilien är väldigt fattigt, det är jättemånga tiggare. På fina ställen har man det bra, men man ser också att folk har det fruktansvärt dåligt.

Oscar och Elin bor i ett extremt rymligt treplanshus. Eftersom de inte riktigt vet hur länge de kommer att bo där har de inte investerat i några möbler, utan använder det som ägaren ställt dit. Ägarens föräldrar bor i huset bredvid och håller uppsikt så att ingenting förstörs (även städaren är i påpasslig maskopi med husägaren).

Oscar tar av sig skorna och nickar åt en skärm som visar bilder från utsidans nio olika övervakningskameror.

– Elin gillar att sola topless på sommaren så det ser man alltid, skrattar han. Och så kan man spola tillbaka och kolla på det som hänt för en vecka sedan. Jag brukar skoja med Elin: ”Om du tar hem någon kille hit så vet du att jag kan se det!”

Om man går ut på baksidans altan tornar höga berg upp sig vid horisonten. På trädgården nedanför trängs försiktigt blommande olivträd. Det är som att befinna sig inuti en målning.

– Det kostar extra för varje olivträd, säger Oscar. De skördar oliverna och tillverkar olja. Varje år kommer det en snubbe hit och håller på två dagar och lägger oliverna i olika nät.

Du har solmogna oliver i trädgården men kan alltså inte gå ner och ta?

– Nej. Någon gång när kompisarna varit här har vi haft olivkrig. Man springer runt och kastar oliver på varandra. Då blir ägaren svinförbannad: ”Du har använt hundra av mina oliver!” Det enda som fattas är egentligen nergrävd pool och havsutsikt, men det kan man leva med.

I oktober 2015 publicerades en uppmärksammad och omskriven intervju i tidningen Corriere dello Sport. Oscar Hiljemark berättade om hur han träffade sin flickvän Elin Wass med formuleringar som man inom vissa kulturer skulle kalla för stark tobak. Fruktansvärt stark tobak.

– Hon var från samma region som mig, en timme bort. Jag från Gislaved, hon från Jönköping. Där tändstickorna tillverkas. Precis som när fosfor gnids mot fosfor uppstod gnistor.

Hiljemark tycks här slira i en mycket kvasipoetisk vägren. Lyckligtvis sa han inget av det.

– Tänk dig själv landslagssamlingen efter att den intervjun publicerats, skrattar Oscar. Men journalisten bara hittade på. Skulle jag ens sitta och säga ”fosfor” i en intervju? Eller – som det också stod – skulle jag ha tagit henne till en äng och bara skrikit rakt ut att jag älskar henne?

Han skakar på huvudet.

– Sedan jag var 16 år har jag läst varenda intervju före publicering. Palermos presskille läste den här och sa att det var svinbra. Efteråt frågade jag: ”Men jag har ju inte sagt det där?” Och han bara: ”Nej, det blev visst lite fel i översättningen.”

Han hade ett jobb.

– Precis! You had one job.

Oscar skrattar igen.

– Däremot tar jag inte tillbaka ett enda ord om hyllningen till Elin, den förtjänar hon. Jag skulle vilja få fram Elin ännu mer. Hon är en väldigt driven och smart tjej, så att flytta och bli fotbollsflickvän är ju att stanna upp sin egen karriär. Det är en enorm uppoffring och jag försöker uttrycka min uppskattning för det varje dag.

Fosfor eller inte: Oscars och Elins relation har en intressant historia. Den inleddes en kväll i Eindhoven 2013 när Oscar kollade Instagram och plötsligt fick se en bild på en tjej som tilltalade honom. Han lajkade den. Några dagar senare lajkade han en bild till. Och så småningom en till.

– Men jag fick inget tillbaka. Inte en grej! Men då började jag i alla fall hålla koll på henne. Spökföljde ett tag.

Klassisk Instagramstalkning.

– Precis, ler han. Det är därför vi snackat om att hitta på någon annan story om hur vi träffades…

Till slut letade han upp Elin på Facebook och skickade ett meddelande.

– Många vackra tjejer får säkert en massa meddelanden i stil med: ”Hej snygging.” Så jag skrev: ”Tjena, hur går det med julförberedelserna?” Som om vi känt varandra i evigheter. Och det var jackpott.

Kontakt upprättades och Oscar testade en ny klassisk flörtmetod – att lansera en specifik förfrågan som ett skämt när den i själva verket bottnar i gravallvar: ”Du ska inte komma ner till Holland på en kaffe?”

– Jag var superseriös. När vi pratat med varandra några gånger frågade jag: ”Är du ledig i början av nästa vecka?” Hon skrattade: ”Jo, visst.” Jag tog hennes mejladress och bokade en flygbiljett utan att egentligen ha frågat på riktigt.

Man får ge dig att du är modig, Hiljemark.

– Jag är nog mycket så att om jag vill ha något så försöker jag få det. Det värsta som kan hända är att man får ett nej. Jag är väldigt trygg i mig själv på det sättet. Även om jag är lite svartsjuk.

Svartsjuk?

– Ja, jag gillar inte när hon går ut. Jag skulle aldrig säga nej när hon ska gå ut med sina kompisar, för det värsta jag vet är när man håller varandra tillbaka, men jag ligger fortfarande hemma och bara: Varför gick jag med på det här?

Skratt.

– Jag litar på henne till 100 procent, men alla killar har varit singel och alla killar vet hur killar är.

As?

– Ja, man går ut och kör, liksom. Det är inte killens problem att hon har pojkvän. Men jag kan skoja om det där också. Jag har väl rätt stort bekräftelsebehov och frågar åtta gånger om dagen så där: ”Älskar du mig?” Hon bara: ”Eh… ja?”

Det har inte ändrats på en halvtimme.

– Nej, precis. Men jag tror ändå att jag har en ganska söt svartsjuka. Mest för att jag är kär.

Är din pappa väldigt kärleksfull mot din mamma?

– Ja. Han är väldigt lik mig, med bekräftelsebehov och allt sånt där. Pappa var 22 år när de fick mig, mamma 21.

På vilket sätt märker du av hans bekräftelsebehov?

– Hela tiden. Han måste också få höra ”jag älskar dig”. Han och mamma suckskrattar bara när de är med oss och hör hur jag är mot Elin: ”Åh nej, en till likadan!” Sedan tror jag i och för sig att mitt bekräftelsebehov också är en liten tävlings-skada. Man vill vara bäst, eller vinna. Då söker man den bekräftelsen: ”Nu vann du!” Eller: ”Nu fick du fick höra det positiva!”

Högt uppe bland bergen ligger Palermos träningsanläggning Campo Tenente Onorato. Skådeplatsen är makalöst vacker och berginramad, men själva arenan beskrivs med fördel som analog. Den liknar en amfiteater i sin arkitektur.

Nye tränaren Walter Novellino (han har sparkats sedan Cafés besök) arrangerar en träningsmatch mot ett lokalt lag från en uppenbart lägre division. Flera spelare sportar nikotinlöpsteg och secondikilon. Palermo vinner som sig bör med 7–0.

– Det var något nytt: internmatch mot ett riktigt lag, säger Oscar i bilen efteråt.

De var… inte jättebra.

– Vi skojade och sa det: ”Det är enda gången det här året vi fått känna oss som Barcelona.” Tanken var kanske att gjuta lite självförtroende i laget. Just nu finns det inget. Det var inte världens roligaste match mot Napoli i söndags. Vi hade tränat tre dagar med ny tränare och ny taktik – och så fick vi direkt möta seriens spelskickligaste lag.

Palermo har en speciell kultur med tränarbyten, rattad av den excentriske presidenten Maurizio Zamparini. Oscar räknar till sju hittills den här säsongen (där vissa managers återkommit flera gånger). Han nämner dem inte ens vid namn när han blickar tillbaka utan säger ”den tredje, den fjärde, den femte” och så vidare. Kontinuitet är en bristvara.

– Det är förstås speciellt och känsligt att prata om. Men inte minst en otroligt lärorik situation. Ingen kan någonsin säga att jag inte är anpassningsbar eller fixar att spela olika taktiker… Och personligen har jag startat varje match, förutom de två första. Sedan är det klart att det blir lite svårt att riktigt få ett lugn i truppen när spelarna ständigt startar om på noll för en ny tränare.

Vad har du haft för kontakt med Zamparini personligen?

– Hälsat. Han bor uppe i Udine. Det är en fantastisk affärsman och han har inte direkt något behov av pengar. Jag köptes för två miljoner euro förra sommaren och i januarifönstret nu var det klubbar som ville ha mig. Min agent frågade: ”Vad kostar Oscar?” ”Det spelar ingen roll om de betalar 10 miljoner euro – jag kommer inte att lyssna.” Han kunde ha gjort åttio miljoner kronor i vinst på fem månader där.

Vilka klubbar visade intresse i januari?

– Engelska klubbar. Men helt ärligt har jag fullt fokus på att hålla kvar Palermo i Serie A just nu. Sedan får man se vad som händer efter det.

Sista kvällen äter vi middag på Le Antiche Mura i Mondello, ytterligare ett i raden av Hiljemarkska stammishak. Oscar hälsar varmt på ägaren och slår sig ner vid sitt standardbord med hunden Milo i knäet.

– Första gången ägaren såg Milo sa han: ”Åh, jag har också en liten valp. Kom ut och hälsa!” Så vi gick ut på baksidan och ägaren slog sig på knäna och skrek: ”Rocky!” Och så började det skaka i träden. Elin viskade bara: ”Jurassic Park.” Kort därpå kom det ut ett sånt monster, en 75-kilos, grotesk jävla rottweiler. Och den kock som gick bakom och skulle hålla honom i en kättingkedja bara flög fram och släpade i marken. Jag kände: ”Nu dör vi.” Rottweilern rusade fram till oss – bara för att lägga sig på rygg med magen i vädret och vifta på svansen.

Oscar Hiljemarks karriär har hållit ett ganska taktfast tempo. Några framgångsrika år i Allsvenskan banade väg för en Hollandsflytt tidigt 2013. Han gjorde två och ett halvt år i PSV Eindhoven, delvis under tränarlöftet Phillip Cocu och bredvid gamla storspelare och supertalanger som Kevin Strootman, Mark van Bommel, Georginio Wijnaldum, Dries Mertens, Luke de Jong och Memphis Depay. Säsongen 2014/15 vann PSV ligan med 17 poäng.

I somras var det dags för Oscar Hiljemark att ta nästa steg. Han valde ånyo en klubb som tidigare agerat hävstång för särskilda talanger; de senaste åren har Palermo förädlat och sålt spelare som Javier Pastore, Edinson Cavani och Paulo Dybala.

Att flytten skedde kort efter U21-EM skadade inte heller Oscars valmöjligheter. Han var lagkapten för det svenska landslag som chockartat vann guld och gav eko i fotbolls-Europa – kanske allra helst på hemmaplan. Det svenska folk som varit svältfött på fotbollsframgångar omfamnade Håkan Ericsons mångkulturella och medievänliga lagbygge. Över två miljoner människor såg finalen på TV4.

– Det var sjukt stort, säger Oscar. Att få bucklan av Platini och lyfta den inför hela svenska folket. Sedan var mottagningen i Kungsträdgården helt skadad, 30 000 människor eller någonting. Två JAS-plan flög bredvid oss, så innan vi landade på Bromma körde piloten en sväng över stan och visade upp allt folk. På landningsbanan sprutade brand kåren vatten på planet, precis som efter VM 1994.

U21-laget ska spela OS i augusti. Du är egentligen överårig, men skulle mycket väl kunna bli en av de tre spelare som får dispens. Hur tänker du kring det?

– Klart det hade varit sjukt stort att vara med. Men jag tror det blir svårt för många klubbar att släppa sina spelare, eftersom det inte är Fifadatum. Ligorna rullar ju igång.

Är det en strid du kan ta med Palermo?

– Jag tror att alla spelare hade försökt ifrågasätta beslutet – det är ändå OS, liksom – men så fort man sätter anteckningen på kontraktet är man samtidigt deras spelare. De bestämmer. Tjurar man så förlorar man bara på det själv.

Oscar Hiljemark landslagsdebuterade förvisso på januariturnén 2012, men det är egentligen först efter U21-EM som han börjat etablera sig som ett fast namn i Erik Hamréns trupp. Han fick några minuters speltid i den andra playoffmatchen mot Danmark i höstas och figurerade i träningsmatcherna mot Turkiet och Tjeckien i mars. Att han får åka med till Frankrike i sommar – när vi ses är det knappt två månader tills truppen spikas – känns relativt självklart.

– Jag skulle bli väldigt besviken om jag inte kom med, medger han. Med tanke på att jag spelade varje match i U21-EM och sedan dess spelat varenda match och gjort det bra här nere.

Det är Erik Hamréns sista strid som förbundskapten. Han har förstås gett dig din landslagsdebut – men samtidigt kan man argumentera för att du borde fått fler chanser ännu tidigare.

– Ja. Vad ska jag säga? Det är klart jag hade velat vara med fler gånger, men det vill alla som är med. Varje gång jag inte fått vara med har jag varit besviken, annars har man inte på den här nivån att göra. Det är som det är och Erik har tagit Sverige till ett slutspel det sista han gjorde. Det ska han ha en eloge för.

När en ny förbundskapten tillsätts innebär det ofta också en generationsväxling. Det känns som att vägen ligger öppen för dig.

– Erik har haft en stomme som han jobbat med. Nu byter man förbundskapten, då hamnar de flesta på noll. Många unga, inklusive mig, knackar på dörren. Det blir en omstart och en ny konkurrenssituation. Det har jag inte minst lärt mig här nere.

Han ler.

– Du, jag måste bara...

Oscar tittar ner på sin telefon.

– Det är en kille som skriver så mycket konstiga saker till mig. Nu frågar han om jag känner Zlatan personligen.

Vem är det som skriver?

– Det är en snubbe… Äh, lång historia, säger han. Men han har konstiga saker för sig.

Märklig fråga, eller?

– Mycket. Och skulle jag svara ”ja” kommer det garanterat ett: ”Kan du fixa en autograf eller en tröja?” Och svarar jag nej kommer det säkert: ”Då vet du inte vad som kommer att hända.”

Hur mycket frågar människor om Zlatan?

– Hela tiden. ”Känner du Zlatan? Kan du fixa en tröja av Zlatan? Fixa autograf!” Ja, men tror ni jag kommer att gå fram till Zlatan och fråga om hans autograf?! I så fall skulle jag väl fråga åt mig själv först och främst. Alla vill ha hans autograf.

Servitören serverar sparrisrisotto och häller upp ett synnerligen stort glas rödvin som Oscar blickar lite skärrat mot.

Det talas ju mycket om att spelare i just Serie A ska ha en särskilt chillad inställning till alkohol och cigaretter. Hur upplever du det?

– Ja, det är ganska avslappnat. Alkoholintag är efter förnuft. Vi sover alltid på hotell dagen före match och då frågar de om man vill ha ett glas vin, även om få nappar på det. Sedan finns det folk som röker inom alla sporter. Italienarna gör det väl extra mycket.

Du skulle aldrig röka.

– Nej, det är inte riktigt jag.

Du har aldrig ens testat.

– Nej. Jag har rökt cigarr när jag vunnit ligan. Mest för att se cool ut. Men det blev bara torrt i munnen och så fick jag hostningar.

Oscars mobildisplay lyser upp igen.

– ”Det är inte en svår fråga”, skriver den här människan nu. Hallå, jag sitter ju på middag!

Oscar knappar ner något snabbt och lägger ifrån sig telefonen.

– Nej, jag har väl aldrig varit party-prissen direkt. Jag drack alkohol första gången när vi vann SM-guld med Elfsborg. Då var jag runt 20. Elin skrattar åt mig för jag kan inte dricka drinkar, klarar inte av spritsmaken, det går inte. Jag kan njuta av ett glas rött vin eller vitt vin – eller, när man firar något, ett glas champagne. Men just sprit går inte. Öl är jag också dålig på.

Har du varit riktigt full någon gång?

– Nej. Jag gillar inte att ta mig över den gränsen. Vad är det för roligt med det? Jag tror att jag har för starkt kontrollbehov. Jag vill kunna gå hem och låsa upp min dörr. Det har väl att göra med att jag började så sent. Jag fick aldrig smak för att vara full.

Du är ändå uppväxt i Gislaved. Jag gissar att det kräver viss viljestyrka att som tonåring navigera sig nykter genom hemmafestfloran i Gislaved.

– Alla mina kompisar drack, alla ville få mig att dricka. Men jag har fått en fantastiskt fin uppfostran av mamma och pappa. Jag var trygg i mig själv och gick min egen väg. Jag bestämde mig till exempel för att köra med cykelhjälm tills jag gick ut högstadiet – bara för att alla andra slutade när de var 13. En ful, silvrig cykelhjälm bara för att. Mamma och pappa sa alltid: ”Du får göra vad du vill, det är självklart ditt val, men vi vet att du inte behöver alkohol för att ha kul.” Anledningen till att jag sitter här i dag är till mer än 50 procent deras förtjänst. De fick mig att inse att jag hade den här möjligheten. Jag har alltid kunnat ha dem som bollplank. Jag märker det nu när min lillasyster ska fylla 15 år och välja gymnasium. Hon frågar: ”Ska man lita på mammas och pappas råd? Var det värt det?” Och jag svarar alltid: ”Ja, det var värt det varenda gång.”

Vilken linje ska hon gå?

– Det verkar bli fotboll.

Bilderna i artikeln är tagna av Andreas Kock/Camera Link. Stylist: Emine Sander. Grooming: Kristina Kullenberg/Adamsky. Fotoassitent: Gustaf Svanberg. Produktion: Sicily Productions.