Dokument: Café följer Carl Bildt på plats i terrorns Mali

Staffan Heimerson  |  Publicerad 2015-11-20 15:59  |  Lästid: 17 minuter
.Photo: Niclas Hammarström
Varför reser Carl Bildt till terrordrabbade Mali? Cafés Staffan Heimerson och Niclas Hammarström bokar plats på rutten Paris–Bamako–Timbuktu för ett hög­exklusivt möte.
(Texten publicerades ursprungligen i Café nummer 6/2014, då Carl Bildt var Sveriges utrikesminister.)

* * *

Carl Bildt sätter sig på plats 1A och FN-planets motor mullrar igång. Han har sin iPad framför sig på brickan, fingrarna flyger över tangenterna och snart sjunger Bildts Twitterkonto – @carlbildt – av grabbighet, patriotism och teknikintresse:

”UN-painted, Ukraine-operated and Swedish-built aircraft took us all the way to Timbuktu in the Sahara.”

Han postar en bild på planet vi sitter i, en 20 år gammal Saab 340. Utan att någon har frågat tillägger Bildt:

– Ett förstklassigt svenskt plan. Men det blev för dyrt att fortsätta tillverka det.

Solen står högt i öster. Det är den tredje dagen sedan vi välkomnades att morgon-middag-kväll-följa Sveriges utrikes­minister under hans rastlösa resande mellan världens riken. Långt under oss vibrerar den sandmättade vinden av värme. Sahara­öknens enformighet bryts bara av ännu mer enformighet, törnbuskar och tuvor av härdigt gräs.

Vi flyger över Mali, ett av jordens fattigaste och minst kända länder. Den kustlösa nationen – med drygt 14 miljoner invånare och en yta tre gånger större än Sverige – ligger i sydvästra Sahara och har elakt beskrivits som ”en enda stor längdhoppsgrop”. Växtligheten är liten utom i floden Nigers dalgång, där huvudstaden Bamako ligger.

– Det måste vara stort att en västeuropeisk utrikesminister kommer hit på ett officiellt besök, säger jag till Sveriges ambassadör i regionen, Eva Emnéus.

– Inte alls, svarar hon. Det är en ständig ström hit. I förra veckan var det Spaniens biståndsminister, i nästa är det Marockos kung.

Carl Bildts statsbesök i Mali är dock det första någonsin som en svensk utrikes­minister gjort. Men vad ska han här att göra, i ett land som inte har någon som helst betydelse för Sverige?

Eller har det det?

Efter landningen i Timbuktu, dit Carl Bildt och Café flög med ett FN-plan – en 20 år gammal Saab 340. Skälet till resan avslöjades först några veckor senare.
Efter landningen i Timbuktu, dit Carl Bildt och Café flög med ett FN-plan – en 20 år gammal Saab 340. Skälet till resan avslöjades först några veckor senare.

* * *

Det finns ett skäl – ett enda, men det är å andra sidan stort – till att världen bekymrar sig om Mali. Landet får inte förvandlas till ett träningsläger för al-Qaida-inspirerade terrorister.

Hälften av Malis invånare lever under FN:s fattigdomsgräns, 1,25 dollar om dagen. 200 000 människor lever formellt som slavar. Nio av tio är muslimer. Den största etniska gruppen är bambarafolket, de utgör 37 procent av befolkningen och 80 procent av Malis invånare talar deras språk. I övrigt är franska det officiella språket. 10 procent är i norr tuareger, nomadiska berber­ättlingar med annan tradition och kultur.

Mali har sina rötter i tre imperier som från 800-talet sträckte sig från Atlanten till Nilen. Mali och dess grannländer koloniserades under 1800-talets slut av Frankrike. Landet vann självständighet 1960 med val­språket ”Ett folk, ett mål, en tro” och blev för en tid en skör men löftesrik demokrati.

Det blev också den franska krigsmakten som i fjol fick rycka in och stabilisera landet efter att tuaregerna i norr gjort uppror 2012. Tuaregerna utropade ett eget land, Azawad, med sharialagstiftning. Revolten spred sig över landet, urartade till inbördes­krig och en statskupp där dåvarande presidenten Amadou Toumani Touré tvingades avgå.

Med hjälp av fransmän och västafrikanska FN-styrkor har centralmakten återtagit kontrollen över största delen av landet, inklusive Timbuktu. Efter statskuppen har också nya parlaments- och presidentval hållits. Statschef i Mali är nu Ibrahim Boubacar Keïta, den ende av de 27 presidentkandidaterna i fjolårets val som inte kritiserade militärkuppen 2012.

Svenska UD klassar alltjämt landet som farligt och ”avråder från alla resor till Mali, undantaget Bamako där besökare upp­manas till stor vaksamhet. Det finns fortsatt risk för kidnappningar från väpnade och extremistiska grupper”.

bildt-citat1

* * *

Under vår resa frågar jag Malis utrikes­minister, Zahabi Ould Sidi Mohamed, hur många terrorister som finns i landet i dagsläget. Runt 600, svarar han. När jag antyder att det väl bara är att sno in dessa med hjälp av satelliter och drönare utvecklar han problematiken:

– Det är inte lätt. De smälter in i befolkningen. De är svåra att identifiera. Vi kallar dem sleeping.

Tuaregerna i norr är inte tämjda. Rebeller av al-Qaida-typ finns kvar. En svensk, den 37-årige stockholmaren Johan Gustafsson, sitter sedan november 2011 kidnappad av al-Qaidas gren Aqim tillsammans med ytterligare sex västerlänningar. Gustafsson var på en äventyrssemester på motorcykel i Sahara och satt på en restaurang i sällskap med en holländare, en sydafrikan och en tysk i Timbuktu när beväpnade män överföll dem. Tysken gjorde motstånd och sköts ihjäl på fläcken.

Från UD:s håll föregicks Bildts resa till Mali av ett visst hyschhysch. På departementets hemsida kan vem som helst se utrikesministerns kalendarium, från riksdagsdebatter till statsbesök. Men resan till Mali offentliggjordes först dagen innan avresa i ett kort pressmeddelande. Om avstickaren till Timbuktu nämndes av säkerhetsskäl ingenting.

Väl framme i Timbuktu ska Carl Bildt träffa representanter för bland andra MINUSMA, FN:s stabiliseringsinsats i Mali, dit Sverige för närvarande bidrar med fem stabsofficerare. I början av 2013 angreps Timbuktu av väpnade extremistgrupper, vilket är skälet till bland annat FN:s insatser med svensk medverkan.

När jag frågar om skälen till Bildts Maliresa får jag inledningsvis antydningar till svar. Vi har alltså redan noterat att en ström av västerländska politiker och höga militärer löper till Bamako. Själv säger Bildt sedan, något svävande:

– Vårt intresse är inte bara säkerheten i vårt grannskap, den vet vi ungefär vad den är, utan också i vårt grannskaps grannskap. Då finns ett land som Mali med i bilden.

Vi finner också under dagarna i Mali också att vi är välkomna att sitta med under Bildts möten, med två undantag: Vi får inte äta lunch med honom och hans sju hemlighetsfulla dignitärer, varav fyra var officerare med hög grad, och inte heller närvara vid en briefing i Timbuktu där han av en kvinnlig FN-chef informeras om säkerhetsläget.

Den rimliga gissningen: Carl Bildt är här av militära skäl.

I början av 2013 angreps Timbuktu av väpnade extremistgrupper. Under sitt besök i staden träffar Carl Bildt representanter för bland andra MINUSMA, FN:s stabiliseringsinsats i Mali, dit även Sverige bidrar. Till vänster om Bildt syns Albert Gerard Koenders, FN:s sändebud i Mali.
I början av 2013 angreps Timbuktu av väpnade extremistgrupper. Under sitt besök i staden träffar Carl Bildt representanter för bland andra MINUSMA, FN:s stabiliseringsinsats i Mali, dit även Sverige bidrar. Till vänster om Bildt syns Albert Gerard Koenders, FN:s sändebud i Mali.

* * *

Alla ombord på FN-planet vet att det lyser en imaginär varningsskylt över plats 1A: FÅR EJ STÖRAS!

Sätt Carl Bildt i ett flygplan av liten typ eller i en helikopter så blir han ett under av koncentration. Jag har sett det här beteendet hos Bildt förr, jag flög med honom under Bosnienkriget när han arbetade som medlare på uppdrag av EU. Genom fönstret följer han terrängen och jämför den med kartan framför sig.

Mali må vara ett okänt land för de flesta, men Timbuktu har större magi än nästan alla andra geografiska namn på världs­kartan. Det doftar myrra och kamel­spillning och för tankarna till män som är blåa i skinnet. Framför sig ser man märkligt byggda lerslott från ökenstadens kulturella höjdpunkt 700 år tillbaka i tiden. Då var Timbuktu knutpunkten för Saharas handelsleder: där handlades guld, salt och slavar. Timbuktu blev ett religiöst lärdomscentrum med ett berömt bibliotek.

Någon dag tidigare i ett annat plan – på sträckan Charles de Gaulle–Bamako International, fem flygtimmar söderut från Paris – diskuterade jag och Bildt andra geografiska namn som har det där extra suget.

– De finns, sa Bildt. Bajkalsjön.

– Kamtjatka, returnerade jag. Och Ushuaia.

Bildts allmänbildning är stor, speciellt i historia och geografi. Han är bara analfabet när det gäller idrott – han blev ökänd när han troskyldigt sa: ”Jag hejar på Elfsborg i ishockey.”

– Snart, sa han vid ett tillfälle utan att det egentligen hade med intervjuns frågor att göra, har Europa två världsstäder. Vilka?

– Nja, svarade jag som satt närmast.London är självklart. Men Paris har tappat och Berlin kan aldrig bli en världsstad…

– Men Istanbul blir det.

bildt-citat-2

* * *

Resdagarna i Mali är Bildt klädd i en beige italiensk lättviktskostym – den formella dagen i en varmt blå kostym, alltid med Hederslegionen synlig på kavajen, uppskattat i frankofona stater. Säker och elegant. Men byxorna till hans ljusa kostym är fyra centimeter för korta, vilket förstärker hans nördiga Tintin-image. Till sin blå skjorta bär han en illgrön sidenslips(”en gåva från Turkiets premiärminister”). När han tar anteckningar är det med en elegant, aningen gammaldags Waterman-reservoar­penna (”Ja, alltid reservoar­penna”). Men armbands­uret är en enkel Swatch (”Lite gammal, men helt okej”).

Hur lång tid det tar för dig att packa din over-night-bag för en resa som den här till Mali?

– Någon minut eller så. Snabb koll på vilket klimat som väntar, och sedan blir det anpassad standardpackning. Jag kan min väska – och den kan mig.

Ja, med tanke på hur mycket Bildt reser är det säkert så. Innan Cafés val föll på Mali – och tanken på att följa och intervjua honom i en bit av tredje världen, se honom möta ökenhövdingar i 38 graders värme och äta middag med honom vid den kilometer­breda, tröga floden Nigers strand – presenterades ett digert reseschema för oss.

Vi kunde kanske få flyga med till Iran,där Bildt skulle prata kärnvapen och sanktioner med ayatollorna. Eller till Bryssel på utrikesministermöte och därefter flyga med i regeringsplanet till Reykjavik, där det helt oförsvarade Island skulle få veta hur en gemensam nordisk försvarshjälp ska se ut. I resplanerna fanns München, Linköping och Shandongprovinsen i Kina. Allt utom Copacabana.

Allmänheten frågar sig: Är allt resande verkligen nödvändigt? Och kollegorna på UD i Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm undrar: Varför är chefen aldrig på jobbet?

Bildt sitter upp på en dromedar efter ett lunchmöte i Timbuktu.
Bildt sitter upp på en dromedar efter ett lunchmöte i Timbuktu.

  * * *

Kriser och kupper, krig och konferenser på högsta nivå.

Carl Bildt har positionerat sig som det ständiga ögonvittnet och den svenska kommentatorn till nutidens stora händelser. Därför reser den 64-årige Bildt nästan oavbrutet med en svensk delegation av sakkunniga och sina livvakter från den ena kontinenten till nästa för möten med ministrar och andra dignitärer.

Utrikesministerns reseprogram ifrågasätts regelbundet av oppositionsleden. När Bildt svarar på kritiken gör han det ibland med den typ av elegant, bitsk formulering som i mångas öron träffar fel och gör att hans humor misstas för dryghet:

”Utrikespolitiken”, skrev Bildt på sin blogg, ”bedrivs utomlands, vilket verkar ha kommit som en överraskning för många. Men det är ju så att större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.”

Än värre är att Bildt ofta använder sig av det så kallade regeringsplanet. Regeringsplanet (det finns i själva verket två sådana) är av Gulfstream IV-modell med plats för tolv passagerare och en besättning om fyra personer. Planet flyger högre och snabbare än flygbolags vanliga kärror. Den kan på åtta timmar ta sina passagerare nästan 800 mil bort. Ett effektivt sätt att resa, en enkel kalkyl säger att ju mer man använder ett redan betalt plan, desto bättre business är det.

Men att resa i en Gulfstream utstrålar privilegium och lyx. Det är därför alltför fint för en regeringsledamot. Kanske njuter resenären av färden. Med avund­sjukefaktorn i beaktande kan det vara sådant som skrämmer bort väljare. Så märkvärdigt är dock inte planet: Jag har som gäst till dåvarande statsministern Göran Persson flugit Bromma–Tel Aviv. Bättre plats för benen än på Ryanair, men biffen var genomstekt.

Gulfstreamflighter är knappast heller Bildts vardag.

– Vi flyger oftast reguljärt, betonade hans pressekreterare Erik Zsiga inför vår intervju och markerade att det vore lämpligare att Café flög med på en sådan resa.

Underförstått: mindre risk för skitsnack.

Jag mötte först Zsiga och hans chef i Montreux i Schweiz, vid ett hopplöst ”fredsmöte” mellan Syriens stridande parter. Bildt och jag växlade några ord.

– Gör upp det med Erik och sen ses vi, sa han och tog därefter en taxi till de största elefanternas sammankomst, World Economic Forum i Davos.

På flygplatsen i Paris, där vi sedan slöt upp, ångade Bildt in i flight AF3872, en Air France Airbus 340, och hittade snabbt sin plats i business class. Bara utrikesministerns 38-åriga samordnare, Rebecca Söderberg, åtnjöt samma lyx. Erik Zsiga fick nöja sig med economy. Likaså livvakterna under kommando av ”detective inspector” Jonas Albäck, 45: Peter, Pär och Sebastian – bodybuildade Clintantyper som av säkerhetsskäl hemlighöll sina efternamn.

Jonas Albäck sa:

– Jag är personligen med när det, som här, är ett högriskland.

Cafés fotograf Niclas Hammarström täppte till öronen. ”Högriskland” stod inte på hans önskelista när han nu tagit sitt första fotouppdrag efter att ha kidnappats i Syrien, hållits fången i 43 dygn, torterats och blivit skjuten i benet.

Han släpptes fri efter förhandlingar som ytterst låg i Carl Bildts händer – och på 10 600 meters höjd hade han och Bildt ett kort, förtroligt samtal om vars innehåll ingen av dem ville berätta.

Bildt plåtar allt och alla mest hela tiden. Hans bloggande och twittrande väcker delade känslor. Själv säger han: ”Jag ser ett värde i att informera om vad en utrikes­­minister faktiskt gör. Det kan ju inte uteslutas att det finns en och annan som är intresserad.”
Bildt plåtar allt och alla mest hela tiden. Hans bloggande och twittrande väcker delade känslor. Själv säger han: ”Jag ser ett värde i att informera om vad en utrikes­­minister faktiskt gör. Det kan ju inte uteslutas att det finns en och annan som är intresserad.”

  * * *

Framme vid resans mål njuter Carl Bildt av den exotiska inramningen.

När en middag hos Malis utrikesminister Zahabi Ould Sidi Mohamed, för dagen klädd som en traditionell ökenshejk, ställs in med kort varsel blir det i stället frukost i en paviljong som ser ut som ett ökentält. Frukosträtterna – yoghurt och omeletter, dadlar, bananer och croissanter – ställs på mattan framför våra fötter och jag får krypa på alla fyra för att få tag i min omelett.

Färden till en arbetslunch med höga internationella officerare, främst franska, sker i en bilkonvoj med blåljus och går genom den flera kilometer långa marknadsplatsen. Över skjulen klättrar bouganvillea­blommorna. På gatorna säljs kläder ur containrar, plagg som antagligen recyclas för femte gången. Bamako med sina nästan två miljoner invånare är en av få huvud­städer på jorden där det varken finns ett H&M eller en Armanibutik. Staden ser ut som tredje världen gjorde för 40 år sedan.

Vi gör pliktskyldig sightseeing i National­museet. Det blir vidare audiens hos president Keïta och samtal med försvarsminister Soumeylou Boubèye Maïga. Bildt säger hövligt och något generad:

– Pardon, tyvärr är min franska brist­fällig, tillåt mig tala engelska…

Efter besöket hos statschefen frågar jag om samtalet var substantiellt.

– Snarare presidentiellt, säger Bildt.

I Timbuktu visar Bildt prov på sina kunskaper i historia. Han hade A i studentbetyget och i sin ansökan till universitetet skrev han under frågan om ”tillämnad levnadsbana” att han avsåg att bli journalist. En lokal guide klädd i en fladdrande galabia, en traditionell dräkt, för honom nu runt mellan sevärdheterna: gamla koran­skolor och bibiliotek som av Unesco är betrakade som världsarv. Årtalen flödar. I Saharas sydände hände något viktigt 1303. Bildt associerar snabbt:

– Den heliga Birgittas födelseår.

Och strax efter, med Bildt i strump­lästen i en moské, mässar ciceronen något om ”1523”.

– Tänk, säger Bildt, samma år som Gustaf Vasas intåg i Stockholm.

Det är också i Timbuktu som jag gör två andra iakttagelser. Den första är Bildts energi. Okej, en tilltagande ålder märks. Han är lång, 192 centimeter, men aningen krökt över axlarna. Håret har vitnat. Men han rör sig med älgsteg och kommer fortast av alla ur limousinerna.

Hur mycket motionerar du?

– För lite. Gränsande till inget alls.

Så hur håller du dig i form?

– Jag undrar, gör jag det?

Den andra iakttagelsen är att Bildt har charm. Han lyssnar på museiguider och mullor. Han äter ordentligt av en mager kyckling som sannolikt inom ett dygn ska straffa honom med magsjuka. Vid en middag på en flodstrand gör han som lokal­befolkningen, lägger ölunderlägget över sitt glas för att slippa att se malariamyggor dränka sig i rödvinet. Och en kväll med drink och mingel med ambassadens kvinnliga personal utstår han en orgie i jag-mötte-Bildt-selfies utan att gäspa.

Båda dessa iakttagelser strider mot den gängse uppfattningen om politikern och provokatören Bildt. Han ska ju vara maktfullkomlig, överklassig och framför allt arrogant. Många log när det via Wikileaks avslöjades att en amerikansk ambassadör, Matthew Barzun, 2009 i en rapport till Washington beskrivit Bildt med orden ”a medium size dog with big dog attitude”.

Men utrikesministern visar i alla fall ingen attityd när hans värdar i Timbuktu efter en lunch kommenderar fram en dromedar. Enligt lokal konvenans krävs att en aktad gäst ska sitta upp i en sadel. Visst, det sparkas och fräses, spottloskorna förtätar stämningen. Men det är dromedaren. Bildt lyckas kliva upp på djuret med värdigheten i behåll.

bildt-citat5

 * * *

När jag i lugn och ro får tala med Bildt i några timmar flyger vi i mörker. På en skärm i kabinen ser vi att vi har Dakar till höger och Ouagadougou till vänster.

Jag är ute efter att få veta vad Bildt – som jag av och till sedan 1982 har träffat i fyra världsdelar – tycker om att vara så misstrodd och förtalad. På sina håll i Sverige råder ett uppenbart Bildthat. Och värst: folk tycker att ”han alltid slingrar sig ur knipan”. Branschtidningen Journalisten satte den typiska rubriken: ”Bildt klarar sig ur det mesta”.

Kritiken mot Bildt finns över ett brett spektrum. Efter att ha avgått som parti­ledare för moderaterna 1999 – och blivit en privatperson – tog han flera uppdrag inom näringslivet. 2002 gick han med i styrelsen för Vostok Nafta, ett investmentbolag med innehav i det ryska gasbolaget Gazprom – det företag som bygger den omstridda naturgasledningen mellan Ryssland och Tyskland som går förbi Gotland, ett bygge som godkänts av den svenska regeringen.

Bildt har också varit styrelsemedlem i oljebolaget Lundin Petroleum (som hette Lundin Oil fram till 2001) och rådgivare åt fondförvaltaren East Capital. Han lämnade dessa uppdrag när han blev utrikesminister i oktober 2006.

Bildts eget aktieinnehav i Vostok Nafta KU-anmäldes samma höst och i december 2006 sålde han sina aktier i företaget.

Du kritiseras ofta och starkt och i många helt olika frågor.

– Jag har starka åsikter. Jag sticker ut. Jag demoniseras. Men jag läser det inte.

Åjo, det gör han nog. Ta hans styrelse­post i Lundin Petroleum mellan 2000 och 2006. Lundin Petroleum borrade efter olja i södra Sudan och pekades 2010, i en rapport från European Coalition on Oil in Sudan (ECOS), ut som delaktigt i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Företaget förnekade brott, men efter att ha studerat rapporten öppnade den svenska åklagarmyndigheten en brottsutredning.

Aftonbladet (som jag också regelbundet skriver för) skickade en undersökande reporter, Leo Lagercrantz, till Sydsudan för att försöka driva fram bevis emot Bildt. I över ett år har det varit helt tyst i frågan både från åklagare och medier.

– Utredningen pågår, säger åklagare Magnus Elving när Café ringer honom. Men jag vill betona att vi inte har nämnt några namn på vilka den berör, vi har enbart sagt att den berör händelser i Sudan.

Magnus Elving vill heller inte gå in på om någon har delgivits misstanke om brott. Bildt själv är också fåordig, men viftar fjärilslätt bort ämnet när jag tar upp det:

– Ja, jag undrar vad det blivit av Lagercrantz? Jag har inte sett mycket av honom i tidningen den sista tiden.

Bildt röjer dock visst missnöje när jag för författaren Anders Jallai på tal. Denne marknadsförde sin bok Bilderbergmötet med att en rysk röst på video mumlar ”Du är en förrädare” och ett kikarsikte zoomar in Carl Bildt som sedan ligger livlös på gatan. Bildts pressekretare Erik Zsiga kommenterar filmen:

– Jag fick en olustig känsla av att se den. Vi har både en statsminister och utrikes­minister som blivit mördade i Sverige.

bildt-citat6

Annars tycks inte utrikesministern beröras alls av de exempel på Bildthat som jag radar upp. Bildts oräddhet för att säga fel gör honom också i många lägen till ett enkelt intervjuobjekt. Rakt på sak. Inga krumbukter. Angående frågan Sverige och Nato, som debatterats fram och tillbaka i flera år, säger Bildt exempelvis:

– Sveriges medlemskap kommer att ta tid. Men det är lättare nu än förr att tala om frågan. Vi tillhör den nordatlantiska säkerhetszonen. Vem hör längre ordet neutralitet?

Bildts rättframhet märktes också under vårens kris i Ukraina, när han på Twitter kallade den bortjagade presidenten Viktor Janukovytj ”en Quisling”. Ett ordval som mötte kritik inte minst i Norge – Vidkun Quisling var en norsk politiker som ställde sig på Nazitysklands sida i det egna landet och ”Quisling” används i dag som en synonym till landsförrädare.

För TT medgav Bildt sedan att hans tweet inte var särskilt diplomatisk:

– Nej, sa han, men en spade ska kallas för spade. Det är en man utan politisk framtid, och gör man som han och sätter sig i ett främmande land och säger att han vill att en främmande armé ska erövra mitt land så finns det ett ord i den europeiska historien för det.

Bildt är inte heller populär i den ryska eliten. I tv-programmet Vesti fick ryska tittare veta ”sanningen” att Bildt i sin ungdom var CIA-agent. (”Det var nog kanske inte någon stjärnstund för rysk television”, replikerade Bildt efteråt i SVT.)

Under vår resa frågar jag Bildt om Ukraina går att rädda till Europa.

– Långsiktigt: ja.

Lite diplomat är han ändå. Vissa av mina frågor kompletterar jag efter Maliresan via mail. Bland annat skriver jag till Bildt:

”Nordkoreas diktator Kim Jong-Un lät avrätta sin egen farbror. Du sa: ’Det vi nu ser för tankarna till 1930-talets stalinistiska Sovjet.’ Kan du lista världens i dagsläget vidrigaste tre länder?”

Svaret kommer omgående:

”Ingen tvekan om att Nordkorea toppar listan. Dess regim slår nog alla andra i vidrighet.”

Och de andra? Zimbabwe? Venezuela? Uganda? Nej, nu kommer diplomaten fram:

”Sedan är det svårare. Länder eller regioner i sammanbrott blir länder och regioner där ingenting är säkert och där all ondska snabbt kan välla fram. Just nu ser vi ju sådana situationer i Centralafrikanska Republiken och i Sydsudan.”

Bildt blev också kritiserad när han efter den israeliske premiärministern Ariel Sharons död i vintras twittrade om ”en stor israelisk ledare” samt en ”briljant militär befälhavare, men också en vis statsman som insåg vikten av fred”. Vänsterpartiets Hans Linde sa till Aftonbladet att Bildt ”hyllar en man som är ytterst ansvarig för massmord”.

– Ja, säger Bildt. Människor är ogenerösa. Man brukar tala väl om döda. Dessutom: Han var en briljant militär befälhavare. Det vet vi från ögonblicket då han oktober 1973 i Sinai omringade den egyptiska divisionen stridsvagnar.

Hårda ord blev det även när Bildt i vintras besökte Iran och Sveriges Radio fotograferade honom med sin mini­kamera i handen när han tog en bild av en sevärd­het. En social­demokratisk ledar­sida ironiserade: ”Bilden av Carl Bildt visar hur trevligt det är att turista där.”

Din impopularitet är uppenbar. Ser du dig som förföljd?

– Nej. Jag möter mycket uppskattning också.

Men du är medveten om stämningen på ditt departement. Irritation. Du är aldrig på jobbet. Du är inte som din före­trädare Jan Eliasson och dricker kaffe med personalen.

– Nej, så är det säkert. Tiden räcker helt enkelt inte till. Enormt duktiga medarbetare är alltid en inspiration, men väl invecklade strukturer och procedurer kan ofta vara en irritation. Ibland undrar jag om inte en del saker kunde göras snabbare, enklare och till lägre kostnad. Men gradvis blir UD modernare. Twitter var lite av en revolution, men nu tror jag att entusiasm på de flesta håll börjar ta över från den inledande misstron.

Bildts fäbless för Twitter diskuteras också. På World Economic Forum i Davos kvalade han i år in på en sjätteplats bland de mest retweetade världsledarna. Etta var Bill Gates, följd av Mexikos president Enrique Peña Nieto.

– Twitter har blivit ett allt viktigare arbetsinstrument för mig, säger Bildt. Dels för att snabbt få information från olika delar av världen, dels för att omedelbart komma ut med ett budskap eller en kommentar. Lägg till detta att jag i största allmänhet ser ett värde i att med både min blogg och Twitter informera om vad en utrikesminister faktiskt gör. Det kan ju inte uteslutas att det finns en och annan som är intresserad.

Bildt har till och med ett råd till Zlatan Ibrahimovic apropå dennes app Unplugged:

– Viktigt är att man får intrycket av att det är han själv som gör det. Får man ett intryck av att det är en stor apparat av inhyrda konsulter så blir människors intresse mindre. Det kan lätt bli fel när det ska gå snabbt och man gör det själv. Bekymra dig inte. Är det på riktigt blir det fel då och då. Men då ser man att det är genuint.

Apropå sociala medier tar jag upp en annan fråga.

En person som kallar sig Nils Bildt…

– Det måste vara någon av mina far­bröder…

Nja, närmare släkt än så…

– Jaså, Nils! Min son!

Exakt. I vintras gjorde han ett inlägg på Facebook och angrep din kollega, justitieminister Beatrice Ask, för att hon länkade till en uppenbar satirartikel som påstod att 37 människor dött efter att Colorado legaliserat marijuana.

– Jag är emot legalisering. Det ena leder till det andra. Redan har vi i vårt samhälle för många farliga droger.

Tycker du illa om det Nils gjort?

– Nej. Det är väl bra att han uttrycker sig och tar del i debatten.

bildt-citat-4

  * * *

Under de 37 dagar som jag på olika sätt kartlägger Carl Bildt finns 37 arbetsdagar, varav 29 på resor, och ingen enda fridag.

Hustrun, hans tredje, den 51-åriga italienskan Anna Maria Corazza Bildt, är svensk EU-parlamentariker i Bryssel. Carl och hon har en son, Gustaf, 10. Far och son Bildt gick gemensamt på melodifestivalens final nyligen och vittnen såg Gustaf triumferande återvända till Carl med beskedet:

– Pappa, jag har fått autograf av en riktig kändis! Sean Banan!

Med den tidigare hustrun Mia, dotter till förre moderatledaren Gösta Bohman, har Carl Bildt sonen Nils, 21, och dottern Gunnel, 24. Gunnel studerar avancerad matematik i Lund.

– Det är i alla fall vad jag hoppas, säger pappa Bildt. Att hon studerar, alltså.

Jag drar mig för att fråga hur Bildts arbetsschema påverkar familjelivet. Han slätar över ett eventuellt dåligt samvete med att själv säga:

– Jag tar lång semester. Fem veckor.

Familjen firar den antingen i sin sommarvilla på den kroatiska ön Krk eller i Italien. Jag frågat Bildt när han varit lyckligast: som student, partiledare, statsminister eller något annat?

– Det där måste jag nog fundera på, säger han – och återkommer med ett långt svar i ett mail några dagar senare:

”Jag tycker nog att alla dessa olika perioder varit inspirerande. Kanske var det mer sorglöst på den tiden man kunde flacka kring som europeisk student­politiker och ha åsikter om allt utan att ha ansvar för något. Men jag lärde mig mycket, och byggde upp ett nät av kontakter som betytt mycket. Tiden med och i Bosnien var mycket speciell. Vi arbetade under ett oerhört tryck och kände ständigt misslyckandet hänga över oss. Men det var en exceptionell samling av individer som svetsades samman under omständigheter som var mycket speciella. De flesta av oss har fortfarande nära kontakt.”

I mailet tar Bildt också upp sina 13 år som partiledare för moderaterna:

”Jag tillhör dem som tycker om att resa runt i Sverige, prata med folk, lära mig saker och återvända hem med några spännande bygdeböcker. Mina måndagsmöten runt om i landet som statsminister var alltid något att se fram mot.”

”Men”, avslutar han, ”nu var det ett tag sedan det fanns tid med sådant.”

Frågan är förstås också vad Carl Bildt ska göra med sin tid framöver. Den 15 juli fyller han 65 år. Formellt blir han alltså pensionär.

Den 18 september är det också val i Sverige. Mycket tyder i skrivande stund på att alliansen förlorar makten – och Bildt därmed sitt nuvarande jobb. På väg tillbaka till Bamako ger jag honom en rad förslag på ny sysselsättning. Men jag börjar lite fjäskigare.

Varför vinner alliansen riksdagsvalet i september?

– Vi har ett trovärdigt alternativ. Men vi måste bli bättre på att visa oss visionära.

Varför förlorar alliansen valet?

– Slitage. Vi har suttit i åtta år.

Kommer du att fortsätta som utrikes­minister ens om ni vinner valet?

– Vet inte. Om vi vinner blir det rege­ringsombildning. Jag vet inte om jag utses och jag vet inte om ännu en period skulle ge mig intellektuell stimulans.

Turnera på think-tanks och seminarier?               

– Det har jag alltid gjort, och fortsätter att göra oavsett vilken form av liv jag skaffar mig.

Landshövding?

– Nej tack, inte ens i Halland. Min kontakt med Halland är mycket liten.

Kommissionär i EU?

– En svensk kommissionär utses redan i sommar, när jag fortfarande är utrikes­minister, så jag kan inte kandidera.

Efterträda Catherine Ashton som EU:s utrikesröst?

– Mycket rimligt, men jag tänker inte försöka.

EU:s ambassadör i Washington?

– Det talades om detta för ett år sedan. Men jag tror inte det. Min hustru kanske har kvar sin plats i EU-parlamentet och då får jag långt till Bryssel.

FN:s generalsekreterare?

– Glöm det. Enligt rotationen ska det bli en östeuropé. Dessutom är det knappast tänkbart att Ryssland skulle stödja valet av mig och utan USA:s och Rysslands röst blir ingen generalsekreterare vald.

Diplomaten har talat igen.

Min gissning blir ändå: Bildt flyttar till Washington.

Eller… ska han njuta av livet som pensionär?

– Aldrig i livet. Pensionär blir jag aldrig.

Carl Bildt fyller 65 i juli, men har inga planer på att bli pensionär – oavsett hur det går i riksdagsvalet i höst.
Carl Bildt fyllde 65 förra sommaren, men har inga planer på att bli pensionär.

  * * *

Vår resa får en dramatisk slut­vinjett. När vi åter landat i Bamako får vi veta att flyg­platsen i Timbuktu anfallits med en spräng­laddning strax efter att vår Saab 340 lyft från öknen.

Detaljerna om dådet är få, och inget vi hör på plats pekar på att bomben har någon koppling till vårt besök. Men händelsen säger förstås ändå något om den verklighet som Malis invånare fortfarande lever i.

Två veckor senare bekräftas också våra misstankar om anledningen till Carl Bildts besök i landet. Den svenska regeringen föreslår att en väpnad styrka på upp till 400 soldater ska skickas till Mali.

– Det är ett underrättelsekompani, en sjukvårdsenhet och en stödenhet, säger försvarsminister Karin Enström.

De rycker ut i slutet av sommaren eller början av hösten. Soldater finns när Sveriges reträtt från Afghanistan snart är genomförd. Svenskarna placeras i Timbuktu och de är där på ett mandat av FN:s säkerhetsråd.

Uppgiften blir inte riskfri. Underrättelsekompani är ett över­slätande ord för spioner. Styrkan har ett så kallat kapitel 7-mandat och kan dras in i strider. Det kan handla om fallskärmsjägare som spanar ute i fält och förband utrustade med drönare som spanar och skickar bilder från luften.

– Det kommer att behövas freds­främjande insatser under en längre tid, säger Karin Enström.

I pressmeddelandet som skickas ut från UD använder utrikesministern det sakligt diplomatiska tonläge som är brukligt:

”Att bidra till FN-insatsen i Mali ligger i linje med Sveriges engagemang för fred och utveckling i Afrika. /…/ Sverige har också ett egenintresse av att bidra till att bekämpa terrorism och att motverka organiserad brottslighet, inklusive människohandel, i området.”

För Café uttrycker sig Carl Bildt till slut klarare:

– Vi vill inte inte att Mali ska bli ett nytt Somalia.

Staffan Heimerson

Foto: Niclas Hammarström

* * *

Mer långläsning:

Dokument: Så blev polischefen Göran Lindberg en sexbrottsling

Cafés  stora intervju med den gripne Peter Sunde – gjord medan han var på flykt från fängelsedomen

Infernot inifrån – prisbelönt reportage om krigets Syrien

Svenskarna bakom Candy Crush – Så fick de 280 miljoner spelare

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 10:22