I huvudet på Pablo Escobars främste mördare – möt Popeye

Jag tänker på Pablo Escobar, och nynnar samtidigt den italienska kompositören Verdis kända aria La donna è mobile tyst inuti mitt huvud. Innan jag reste till Medellín såg jag Pecados de mi padre – Min fars synder. Filmen är en i mängden av populärkulturella bearbetningar av Pablo Escobar och den period i Colombias historia som ibland kallas kokainkrigen.

Filmskaparna följer Pablos son Juan Pablo. Han har tillbringat de senaste åren av sitt liv med att tala öppet i media om sin pappa för att söka förlåtelse från och försoning med de anhöriga till sin pappas offer. Samtidigt vill han, som vilken annan son som helst, framställa sin pappa i bättre dager och nyansera bilden av kokainkungen som under 80- och början av 90-talet gjorde att Colombias befolkning levde under ett konstant hot om våld och död.

I en scen plockar Juan Pablo därför fram en gammal kassett och sätter den i en bandspelare. Över den instrumentala bakgrunden hörs en förställd men optimistisk operaröst som inte riktigt når de högsta tonerna: ”La donna è mobile, qual piuma al vento, muta d’accento…”. ”Det är min pappa som sjunger”, säger han.

Snart ska jag träffa Jhon Jairo Velásquez Vásquez – mer känd under sitt smeknamn Popeye. För ett och ett halvt år sedan kom han ut från fängelset efter att ha avtjänat ett straff på 23 år och 3 månader. Popeye var chef för Pablo Escobars sicarios, hans lönnmördare. De utgjorde den del av Medellínkartellen som utpressade, kidnappade och dödade politiker, journalister, militärer och poliser – för att underlätta tillverkningen och smugglingen av kokain, men även för att skrämma statsmakterna och förmå dem att upphäva lagen om utlämning av brottslingar till USA.

De mest välkända brott som Popeye är ansvarig för är mordet på den folkkäre presidentkandidaten Luis Carlos Galán, samt kidnappningen av borgmästarkandidaten och sedermera presidenten Andrés Pastrana. Under sina rättegångar och under tiden i fängelset erkände han sig personligen skyldig till över 250 mord samt att han beordrat andra att utföra ytterligare runt 3 000 mord.

Tiden för vårt möte närmar sig och jag svettas under armarna trots att hotellets lobby har god luftkonditionering. Med vetskapen att Popeye har så många människoliv på sitt samvete är jag orolig för att jag ska ha svårt att se honom i ögonen när vi pratar. Scenen från dokumentären då man får höra Pablo Escobar sjunga – det är min isbrytare.

Men allt går snabbt när han kommer fram och hälsar.

– Välkommen till Medellín, visst är det vackert här? Följ med mig.

Läs också: 14 stycken popkultur alla som gillade Narcos borde kolla upp

Hans inblandning i flera brott utreds. Bland annat sprängningen av ett passagerarplan.

Popeye har parkerat precis utanför hotellet. Tanken var att vi skulle åka till Barrio Pablo Escobar, stadsdelen som Pablo byggde åt invånarna i ett av Medellíns allra fattigaste områden. Men när vi sätter oss i bilen berättar Popeye att hans vänner bett honom att inte besöka området på ett tag. Hans höga profil gör att polisen ofta följer efter honom. De tror att han fortfarande är inblandad i handeln med kokain. Det har inneburit en större polisiär närvaro i Barrio Pablo Escobar. Borgmästaren vill heller inte erkänna namnet på stadsdelen – det förknippas med för mycket negativ publicitet.

I stället ska vi åka till en av Popeyes caletas, ett av hans gömställen.

På vägen berättar Popeye om sin barndom. Han växte upp i ett övre medelklasshem med föräldrar som var snälla och stöttande. När jag ber honom berätta om hur han först kom i kontakt med våldet väljer han att lyfta fram en händelse som ger en inblick i hur det kunde vara att växa upp i Medellín, en traumatisk händelse som gjorde att han som sjuåring kände sig djupt förorättad.

– Varje söndag efter gudstjänsten gick jag och mina syskon med min pappa till en glasskiosk som låg runt hörnet från där vi bodde. Föreståndaren var en trevlig tant som alltid var snäll mot oss barn. En dag när jag var på väg hem från skolan var det några killar som började bråka inne i kiosken. Den ene killen blev huggen med en machete, han fick halspulsådern avskuren. Det var blod överallt. Och det där var som en helig plats för mig, en plats som var förknippad med fina saker. Alla barn gillar ju glass, eller hur?

– Det var första gången jag upplevde blod och våld. Det fascinerade mig. Jag stannade kvar och tittade.

Som tonåring tyckte Popeye om den makt han fick genom att sälja marijuana och bära pistol. Fascinationen för vapen och disciplin gjorde att han efter grundskolan sökte och kom in på först polishögskolan och sedan marinkåren. Men han vantrivdes och hoppade av sina utbildningar strax efter att han påbörjat dem. I stället började han arbeta som chaufför åt dottern till en rik man i kvarteret. Det var så han träffade Pablo Escobar – den unga kvinnan visade sig vara en av Pablos älskarinnor.

– Jag bad honom om jobb, och el patrón frågade om jag kunde använda en pistol och om jag kunde döda. Jag svarade ja.

– Alla ville arbeta för Pablo Escobar. Han hade en sådan karisma, en sådan utstrålning av makt, att man drogs till honom. Pablo Emilio Escobar Gaviria föddes till att bli en ledare.

Popeye refererar ofta till Pablo Escobar med för-, mellan- och efternamn. Han har fortfarande stor respekt för sin före detta patrón, trots att det var tjugotvå år sedan Pablo sköts ihjäl på ett hustak i Medellín under ett försök att fly undan colombiansk polis.

– Han var ärlig och betalade oss sicarios bra. Om någon av oss inte hade hittat den person som vi fått i uppdrag att döda brukade el patrón säga: ”Hur mycket är högsta vinsten i det nationella lotteriet?” Alla visste och svarade att det var 80 000 dollar. ”Och hur mycket betalar jag?” fortsatte han. ”100 000 dollar, patrón”, svarade vi. Och då sa han: ”Så varför är inte den här personen död?”

– Han hade väldigt bra hand med oss. Vi var hans närmsta män och hans närmsta vänner.

Bara vid ett tillfälle uppstod spänning i Popeyes relation till sin patrón. Pablo hade en älskarinna som hette Wendy Chavarriaga Gil, en skönhetsdrottning från Medellín. Alla hans älskarinnor hade fått strikta order om att inte bli med barn. När Wendy blev gravid tillkallade Pablo veterinären från sitt gods Hacienda Nápoles. Wendy tvingades med våld att genomföra en abort.

En tid senare träffades Wendy och Popeye på en nattklubb. Han följde med henne hem och de inledde en relation. När Popeye berättade för Pablo att han hade haft sex med Wendy blev reaktionen oväntat lugn.

– El patrón sa: ”Den kvinnan är inget för dig Popeye.” Han berättade att Wendy hade börjat arbeta som informatör åt polisen, att hon ville hämnas för det som Pablo hade utsatt henne för.

Det här var den enda gång som Popeye tvekade inför att utföra ett mord på Pablos order. Han älskade Wendy. Därför bad han sina underordnade att göra det. Tillsammans hittade de henne på en restaurang i Medellín. Popeye ställde sig i en telefonkiosk utanför restaurangen, ringde och bad att få tala med Wendy. På så sätt kunde hans män identifiera henne. Popeye kunde höra när restaurangpersonalen ropade Wendys namn, och ljudet av hennes högklackade skor när hon gick mot telefonen. Hon hann bara säga ”Hej?” innan en skottsalva avbröt samtalet.

– Då kände jag en varm känsla skölja genom kroppen.

Av vrede eller sorg, hat eller maktlöshet, frågar jag.

– Av lättnad. Det var tvunget att hon dog.

Det finns fyra eller fem nu levande från kretsen kring Pablo.

Efter att ha parkerat bilen i ett underjordiskt garage tar vi hissen upp i en hög byggnad. Inne i lägenheten som Popeye hyr finns inga möbler. Ett tiotal par dyra joggingskor står uppradade vid en av väggarna i vardagsrummet. I sovrummet ligger en madrass på golvet, och intill väggen står en statyett som föreställer helgonet La Virgen de Fátima. Strax framför helgonet, på armlängds avstånd från madrassen, ligger en pistol som Popeye köpt på svarta marknaden.

– Jag sover på olika ställen varje natt, det är därför det ser ut så här. I garderoben har jag en stor väska så att jag snabbt kan slänga ner alla mina kläder och sticka härifrån. På så sätt kan man säga att jag fortfarande lever gangsterlivet. Allt det andra har jag lämnat bakom mig.

Popeye bjuder på ett glas apelsinjuice. I lägenhetens tredje rum står en pall. Där sätter han sig för att posera för några foton. Anledningen till alla försiktighetsåtgärder är att Popeye har ett pris på sitt huvud. Vid tiden för sitt frisläppande gav han sig själv tjugo procents chans att överleva den första tiden i frihet. Redan i fängelset försökte korrupta militärer, politiker och poliser, samt ledare för gerilla och paramilitära grupperingar, och fiender från den rivaliserande Calikartellen göra slut på honom – antingen för att hämnas, eller för att hindra honom från att avslöja deras kopplingar till Pablo Escobar. Han räknar till sammanlagt sju attentat mot hans liv.

– De försökte skjuta mig, hugga ihjäl mig med kniv, och en gång försökte de förgifta mig. Jag gjorde av med massor av pengar på att skydda mig i fängelset.

Att Popeye nu – likt Pablos son – dessutom har börjat ge intervjuer och synas i tv sticker i ögonen på många anhöriga till offren för hans och Medellínkartellens våld. De känner sig svikna av rättssystemet, och menar att mördare och kriminella av hans kaliber aldrig borde släppas fria. Men trots att tusentals människor kan sägas ha en hämnd att utkräva menar Popeye att han inte är rädd.

– Jag lämnar aldrig Medellín. Det var här jag föddes och det är här jag kommer att dö. Om det så är förr eller senare, säger Popeye och rycker lugnt på axlarna.

– Jag har försonats med tanken på döden, jag har varit nära så många gånger. Och när jag dör är jag glad för tiden jag har fått. Men om någon kommer efter mig, då kommer jag att försvara mig. Jag är inte självmordsbenägen.

Vårt möte är över. Popeye har saker att ta hand om, men lovar att höra av sig nästa dag.

Den trettionde augusti 1990 var journalisten Diana Turbay – dotter till den före detta presidenten Julio César Turbay – på väg till vad hon trodde var ett möte med Manuel Pérez Martínez, ledaren för gerillagruppen ELN. Men i stället för att få träffa gerillaledaren blev Diana kidnappad av en grupp sicarios. Det unika intervjutillfället visade sig vara en fälla som Medellínkartellen hade gillrat.

Diana var en av de modiga journalister som med livet som insats ville berätta sanningen om Pablo Escobars illegala verksamhet. Hennes fall var bara ett i mängden av välkända journalister och politiker som kidnappades och ofta även dödades av Medellínkartellen i syfte att påverka regeringen att upphäva överenskommelsen med USA om att utlämna narkotikahandlare. Men situationen började bli ohållbar. Invånarna i Colombias största städer var trötta på våldet och terrorn. Många engagerade sig i fallet med Diana, och Pablo Escobar visste att hennes inflytelserika familj skulle utöva påtryckningar på den nyvalde presidenten César Gaviria. Gaviria var villrådig. Dianas föräldrar ville inte att han skulle beordra militären att försöka frita henne. De befarade att det skulle sluta illa – och de fick rätt.

I slutet av januari 1991 inleddes en militär operation för att befria Diana. Vad som sedan hände är fortfarande oklart. Men Diana Turbay blev skjuten i huset där hon befann sig tillsammans med de män som vaktade henne, och hon dog på vägen till sjukhuset. Man tror att hon träffades av en kula som avfyrades av militären när de stormade huset.

Några dagar senare röstade det colombianska folket fram en konstitutiv församling som beslutade att skriva om grundlagen från 1886. I den nya grundlagen förbjöds utlämningen av colombianska medborgare. Pablo Escobar hade fått som han ville, och Medellínkartellens medlemmar – bland andra Popeye – kunde överlämna sig till rättvisan utan att riskera att få avtjäna sina fängelsestraff i USA.

Popeye sitter lugnt i stolen, tillsynes oberörd av Carolinas tårar.

I augusti 2014 hade Popeye avtjänat tre femtedelar av sitt straff. Om en fånge då har visat ett gott uppförande har han eller hon rätt att bli frigiven. Utöver sitt exemplariska uppförande hade Popeye varit åklagarens stjärnvittne i flera rättegångar, främst mot korrupta politiker.
Popeye skulle släppas fri – mot vissa förbehåll.

Han förbjöds att bära vapen, och han fick inte lämna Colombia. En av anledningarna till villkorandet av hans frigivning är att hans inblandning i flera brott från tiden med Pablo Escobar fortfarande är under utredning, bland annat sprängningen av ett av Aviancas passagerarplan – en Boeing 727-21 – den 27 november 1989, då 107 civila dog. Bomben var avsedd för den dåvarande presidentkandidaten César Gaviria, men efter ett tips från den colombianska underrättelsetjänsten bordade han aldrig planet.

Intresset från tv och tidningar var stort när en konvoj med bepansrade bilar eskorterade Popeye från högsäkerhetsfängelset Cómbita i Boyacá till ett gömställe i frihet. Alla ville dokumentera den kontroversiella frigivningen av den före detta chefen för Pablo Escobars ökända sicarios.
Det finns bara fyra eller fem nu levande personer kvar från den närmsta kretsen kring Pablo Escobar. Popeye är den enda som har uttalat sig i media med avsikt att säga sanningen. Därför ville också många människor veta om han kunde berätta något om kidnappningar och avrättningar, om vad som egentligen hände med deras anhöriga.

En av dem som undrade var Carolina Hoyos Turbay, dotter till Diana Turbay – den kidnappade journalisten som dog under militärens fritagningsförsök.

I oktober förra året möttes de två framför tv-kamerorna – klippet finns att se på Youtube. Carolina ber Popeye berätta om Dianas tid i fångenskap. Han förklarar att hon under omständigheterna behandlades väl, men att om Pablo inte fick sin vilja fram skulle han ändå ha dödat henne. Mot slutet av samtalet frågar den gråtande Carolina om Pablo inte visade några känslor då han läste alla de brev som Carolinas mormor skickade till honom, för att be honom skona hennes dotters liv.

– Vill du att jag ska vara ärlig? frågar Popeye.

Carolina får fram ett tveksamt ”Ja?”.

– Inga.

Carolina slutar förvånat att snyfta, som om hon hade förväntat sig att samtalet med Popeye skulle bekräfta hennes bild av mammans sista tid i livet. Popeye sitter lugnt i sin stol, tillsynes oberörd av Carolinas tårar. ”Inga känslor alls”, säger han.

Det är viktigt att bidra till att få klarhet i frågor kring kartellen och vårt lands regering.

Dagen efter hämtar Popeye upp mig vid hotellet, och vi bestämmer oss för att äta lunch på ett ställe där han känner sig säker – inne på ett köpcentrum i Medellíns mest exklusiva stadsdel El Poblado. Vid ingången till garaget står två vakter. En av dem håller i en lång pinne med en konvex spegel i ena änden. Popeye vevar ner rutan och vi uppmanas att stå stilla medan vakten med hjälp av spegeln kontrollerar bilens underrede.

– De tittar efter bilbomber, de gör så med alla bilar, säger Popeye.

I restaurangen beställer vi var sin wienerschnitzel med pommes frites.

Många av Popeyes möten med andra människor präglas av en bristande empatisk förmåga, och han är kyligt pragmatisk när han redogör för sina och andras våldshandlingar. På så sätt skiljer sig hans vittnesmål från många andra människors berättelser om erfarenheter av extremt våld. Under sin tid i fängelset genomgick han ett flertal rättspsykiatriska undersökningar. Han säger att inga drag av psykopati kunde konstateras, och menar att det var samhället som formade honom till den person han kom att bli.

– När ett barn växer upp ska de vuxna föregå med gott exempel. Men om du växer upp i en omgivning fylld av våld, och där de personer som borde vara förebilder är korrupta ut i fingerspetsarna, när de rånar folket och nekar oss våra rättigheter för att fylla sina egna fickor med pengar, hur vill de då att jag ska bli snäll som en ängel?

Efter lunchen åker vi hem till en av Popeyes vänner, en man i femtioårsåldern. Popeye har en Youtubekanal där han samlar klipp som är relaterade till hans egen och Pablo Escobars historia. Han svarar också på frågor som hans följare ställer, och är noga med att alltid vara ärlig.

– Det är viktigt att jag bidrar till att få klarhet i frågor kring Medellínkartellen, och att jag berättar om hur vårt lands regering i alla tider har varit inblandad i handeln med droger och tagit del av pengarna som kommer därifrån.

Vännen läser upp följarnas frågor och filmar Popeyes svar med en iPad. En följare undrar vad det innebär att vara en sicario. Popeye berättar att en sicario alltid bär både en revolver och en pistol. Revolvern är till för att döda – i händelse att en kula inte fungerar kan man bara ta nästa – och pistolen används om det blir bråk. Han menar också att det finns olika sorters sicarios. ”Fegisar dödar härifrån och nedåt, men en äkta sicario dödar härifrån och uppåt”, säger Popeye och sätter långfingerspetsarna mot sina tinningar.

När följarnas frågor är besvarade sätter vi oss i en soffa för att prata. Jag frågar Popeye hur han känner inför att ha orsakat andra människor sorg och lidande. Han säger att jag måste förstå att det som hände mest av allt liknade ett krig, och att han därför inte har skuldkänslor.

– Det som jag gjorde mot andra människor, det gjorde polisen och militären mot mig. De torterade och dödade medlemmar ur min familj, och sprängde husen där vi bodde. De avrättade mina vänner och styckade dem. Jag har hittat flera av mina vänners avhuggna huvuden. Men det är klart att Medellínkartellen har ett ansvar för det som hände, och jag har bett om ursäkt till alla som gett mig den möjligheten. Jag är väldigt tacksam för min andra chans.

Samtidigt menar Popeye att en del av skulden måste läggas på de länder som köper och använder kokainet. Han drar paralleller till situationen i dagens Mexiko. Landet plågas av en utbredd korruption, och ett antal olika karteller utkämpar blodiga strider om de territorier som ger kontrollen över de mest lukrativa kanalerna för att smuggla droger över gränsen till USA.

– Hade El Chapo Guzmán kunnat fly från ett högsäkerhetsfängelse om det inte fanns korruption? frågar Popeye retoriskt. Och här i Colombia håller FARC-gerillan på att förhandla fram ett fredsavtal med regeringen. De är också en länk i kokainsmugglingen, de tog över efter Pablo Escobar när de stora drogkartellerna besegrades. Syftet med avtalet är att de inte vill bli utlämnade till USA. De kämpar för samma sak som vi gjorde.

När vi ska åka tillbaka till mitt hotell stannar vi till vid ett apotek. Utanför står en polis som ler stort när han får syn på Popeye: ”Är det verkligen du? Wow!” De skakar hand och önskar varandra lycka till. Inne på apoteket kommer en kvinna fram och börjar med tindrande ögon fråga ut Popeye. Hon berättar att hon varit i Cali vid tiden för detoneringen av en bomb som Medellínkartellen placerat där i något sammahang. Sedan ber hon att få ta ett foto tillsammans med Popeye.

– Du ser, säger Popeye när vi har satt oss i bilen. Det finns många som tycker om mig.

Läs också: 14 stycken popkultur alla som gillade Narcos borde kolla upp