Paolo Roberto

Rektorn spådde fängelse, polisen en kula. Två decennium senare är Paolo Roberto framgångsrik multiföretagare och nybakad programledare för TV4-mastodonten Robinson. I sin ärligaste intervju någonsin berättar han om vägen från gatubrottsling till superentreprenör – kantad av groupies, knivhugg, dyslexi, arga feminister och uppercuts på italienska mafiosos.
Av Klas Ekman
Foto Joel Rhodin.

Paolo Roberto ligger utsträckt på en bänk i sin trädgård på Södermalm i Stockholm. Klockan är strax efter nio på morgonen och han har ryggskott. Egentligen skulle Roberto ha filmat träningsövningar till ett kommande mobilprojekt i dag, men en kung fu-spark på senaste träningen satte käppar i hjulet.

– Man är över 40 nu, konstaterar den nyblivne Robinson-programledaren från sin plats på bänken.

Men Paolo har i alla fall, något stapplande, lyckats visa upp sin lilla tomatodling en bit bort – och leka lite med barnen, femårige Enzo och tvååriga Elisa. De tar inte någon överdriven hänsyn till sin fars predikament.

– Vad händer om man muckar med pappa? försöker Paolo.

– Ingenting, säger Enzo.

Roberto reser sig från bänken för att hämta mer kaffe. I stället återvänder han med en flaska Amaro från Italien. Den är framställd av ”några coola munkar” – med den tydligen särskilt coole klosteräldsten Fra Giovanni, som Paolo känner, i spetsen. Det smakar som en mildare, godare variant av Fernet.

– Och det är bättre för magsmältningen, säger Paolo.

Sedan följer ännu en lovsång om hemtrakterna runt Neapel, maten, vinet och givetvis fastrarna – de som bidragit till att han har ytterligare ett par miljoner på sitt konto i den enskilda firman.
I kölvattnet efter matlagningsprogrammet Primo Paolo har hans två kokböcker Mina fastrars mat och Mina gästers mat (samt träningsboken 15 minuter om dagen) i skrivande stund sålt runt 280 000 exemplar tillsammans.

– De är i alla fall redan en väldigt bra affär för Bonniers, säger han med ett snett leende.

Paolo Roberto är big business numera. Han driver sex företag. Ett för egna projekt (som böckerna), ett produktionsbolag, ett som importerar olivolja, en kampsportstidning, ett eventföretag (som bland annat anordnar MMA-galor) och så en träningssajt som han siktar på att lansera internationellt.
Men trots att Paolo tjänar en bra bit över genomsnittet har han inte skaffat sig några särskilt dyra vanor. Soffan kommer från IKEA. Eftersom ungarna ändå är så förtjusta att hoppa i den ser han ingen idé i att köpa en fin och dyr.
Den enda lyx han han unnar sig är skräddarsydda jeans, eftersom byxor brukar sitta dåligt på kroppen ”om man är lite tränad”. De kostar 1 500 kronor.

– Jag plockar inte ut nån jättelön. Inte min fru heller. Vi har samma lön, samma pension. Jag investerar det mesta och startar nya företag. Alla går inte bra, men jag har mycket idéer jag vill förverkliga. Jag hjälper lite folk med kapital om de har något bra på gång. Och jag är nöjd med det, jag behöver inte tjäna bättre. Jag bor bra, äter bra och behöver ingen Porsche.

Vad gillar du mest med att driva företag?

– Jag har alltid varit entreprenör egentligen. Dels är jag jävligt svensk och välorganiserad med hög arbetsmoral: Jag tycker att man ska jobba och göra rätt för sig. Dels är jag napolitanare – och de har ett uttryck som jag gillar. Innebörden är att en napolitanare aldrig dör. Han kanske svälter och blir smal – men han dör aldrig, säger Roberto och vrider sig lite på bänken.

– Och det stämmer, fortsätter han. För de som bor där är verkligen överlevare, det har jag själv sett. Min familj kommer ju från Napoli. Det finns inga jobb där över huvud taget, men när du ska parkera bilen dyker det alltid upp en snubbe med kaptenshatt och vinkar in den. Sedan erbjuder han sig att ”passa den” för en euro. Det finns gott om sådana självutnämnda parkeringsvakter som passar bilen åt folk. Man får klara sig på bästa sätt.

Vad tycker du om Roberto Savianos bok Gomorra?

– Den är bra, men han målar en för svart bild av staden. Visst finns maffian och kriminaliteten där, som saltet i vattnet. Det är därför arbetslösheten är så hög och sophämtningen inte funkar. Så det kan vara lite farligt, särskilt om du driver en affärsverksamhet, men jag har aldrig haft några problem. Napoli har vackra och bra sidor också.

Vad har du för egna erfarenheter av maffian?

– När jag boxades tränade jag med deras benknäckargäng ibland, till exempel. Jag spöade alltid deras fighters, så de har riktig respekt för mig.

Det låter farligt.

– Nej. Maffialedarna äger klubbarna, men de har vissa gränser. Det fanns en kille i min viktklass som jag inte gillade, för att han var en så otrevlig typ. Så jag såg alltid till att ge honom en riktig blåtira. Tränaren tvingade honom ändå att skjutsa mig hem efteråt. Det var extremt spänd stämning i bilen, kan jag säga. Men han är död nu. Han drev in beskyddarpengar, men stoppade lite i egen ficka också. Det gick inte för sig. Många av de jag tränat med där nere lever inte i dag.

Det kunde som bekant ha slutat likadant för Paolo Roberto. Den tillhör svensk nöjesfolklore numera: historien om hur han som ung gatufighter satte skräck i huvudstaden och sedermera, via filmen Stockholmsnatt (1987), hela landets vuxna samhällsetablissemang.

– Första gången polisen tog mig var jag bara 15 år, minns han. Det hade varit något rån, som jag inte låg bakom, och de släpade mig i håret till ett förhörsrum på T-centralen. Jag skrek: ”Vad gör ni!? Jag svär på gud att jag är oskyldig!” De bara skrattade och frågade: ”Vilken Gud – Allah?” Sen drog de ett så kallat trumsolo på mig. De slog mig alltså med sina batonger. Vuxna män gav sig på en liten pojke. Ända sedan dess har jag velat ha revansch! Jag kommer aldrig att glömma den incidenten, även om jag skulle sälja två miljoner kokböcker.

I Paolos gäng ingick bland andra Liam Norberg, Sökarna-stjärnan som senare åkte fast för väpnat rån och som numera är föreläsare och väckelsepredikant. Liam medverkade också i Stockholmsnatt, och Paolo beskriver den här perioden som den galnaste i sitt liv.

– Kvällstidningarna ville stoppa filmen, eftersom den var ”farlig för ungdomar”. Lärarupprop, hela den grejen. Det kom så mycket folk på premiären att dörrarna sprängdes. Rena kravaller. Jag var inte okänd innan, alla ungdomar i Stockholmsområdet visste vem jag var, men Stockholmsnatt tog allt till en helt ny nivå.

Hur träffades du och regissören Staffan Hildebrand?

– Han ville göra en film om ungdomsgängen som växte fram i Stockholm då. Han frågade en kriminalkommisarie vilka som var de farligaste ungdomsbrottslingarna och vem av dem han skulle snacka med. Kommisarien svarade att jag var den som var mindre galen. Så jag satt på en uteservering med mitt hov av småbusar när Staffan kom fram och frågade om jag var Paolo.

Hur reagerade du?

– Jag undrade vem som frågade. Han sa att han hette Staffan och hade gjort filmen G – som i gemenskap. Jag bad att få se leg och han räckte fram sitt. Då sa jag: ”Det är lätt att förfalska leg, det kostar en hundring.” Sedan erbjöd jag honom att slå sig ner. Jag var en stöddig skitunge. Och så frågade jag om han ville ha något att dricka. ”Är det stulna pengar”, frågade han. ”Vad fan tror du?”, sa jag. Då ville han betala själv.

Vad fick dig att ställa upp?

– Jag fick ju spela huvudrollen i en film. Och jag blev mycket riktigt väldigt, väldigt känd. En tonårsidol. Liam och jag åkte runt i folkparkarna, dansade breakdance och sparkade lite i luften. Karatesparkar och några dj:s – exakt allt som var hippt på 80-talet. Varenda 16-årig tjej i hela Sverige ville ligga med mig. Det var tur att jag hade bra kondis.

Men inga okända barn har hört av sig?

– Faktiskt inte. Och det borde de väl ha gjort. Om jag haft det skulle jag stå för det, jag skulle bara tycka att det jävligt trist att inte få vara med om mitt barns uppväxt. Men jag var rätt noga med regnrock och sånt där.

Vad var det värsta du gjorde under dina år som slagskämpe?

– Jag har gjort mycket dumma grejer. Alla vi som var med i gänget har en örn tatuerad på våra armar. Många gick vidare till att styra Stockholms undre värld. Folk från mitt gäng var inblandade i Jokso-mordet. Och jag var med i början när de började bli riktigt kriminella på allvar. Men jag vill helst inte titta tillbaka på det där.

Vad gjorde att du till sist tog dig ur det?

– Det utlösande var ett förhör hos polisen 1989. Innan jag skulle plockade kriminalkommissarien fram ett kort och sköt det över skrivbordet. På bilden fanns en kompis till mig, skjuten. Han låg i en pöl av blod och sin egen avföring. Du vet, tarmfunktionen slutar ju fungera när man dör. Det är allt annat än snyggt. Kommissarien sa att om jag fortsatte på samma spår var det snart min tur.

Vad hände sen?

– Jag ställde mig på Vasagatan utanför Citypolisen, knöt händerna och bad: ”Om det finns en gud, rädda mig.” Sen började jag jobba som dörrvakt på Café Opera och fann boxningen.

Hur var det att jobba på Café Opera?

– Alla 00-talets brats kan festa sig blå. De kommer aldrig i närheten av 80-talet, när folk hade så jävla mycket pengar. Det var ett sånt jävla drag. Folk åkte från andra länder för att gå på Café Opera. Jag minns särskilt när Prince var där – det var helt sjukt. Han var en tvärhand hög, vitsminkad och gick runt i höga klackar. Sedan satt han helt tyst i en hörna i två timmar. Då reste han plötsligt på sig bara för att gå fram till dansgolvets snyggaste tjej, knacka henne på axeln och gå hem med henne.

Var det verkligen bara kul?

– Det var en del tragiska incidenter, jag skulle kunna dra miljoner historier om kändisar som misskött sig. Det finns många jag tagit i nackskinnet och burit ut.

Råkade du aldrig illa ut?

– Allt som allt har jag blivit knivhuggen tre gånger. Och skjuten några gånger. Det här ärret är det sista (pekar på ett streck i ansiktet). Det fick jag i dörren på Café Opera. Det var tre snubbar med kniv. Jag vann.

Ett par veckor senare dyker Paolo Roberto upp på hotell Rival vid Mariatorget. Han har några timmar över mellan alla affärsmöten och vill ha en bra cappuchino och det finns där.

– Man får ofta bättre såna här än i Italien, även om det förstås är där man kan få de allra bästa. Men generellt är nivån högre i Sverige, säger han.

Paolo, hans fru Lena och barnen bor i ett av de sötaste och mest pittoreska husen på hela Södermalm, en gammal söderkåk som blivit radhus och ligger på höjden nära Zinkensdamm.
Men familjen flyttar snart ut till en nyinköpt villa i Nacka, där Paolo Roberto äntligen ska få en riktig trädgård, gym och ha en brottningsmatta. Han hoppas att det finns ”en elak jävel i kvarteret” att träna med.
Annars får han ge sig på någon av sina medarbetare. Paolo säger skämtsamt att det ingår i anställningsformen i hans företag att även kunna sparra lite mot chefen då och då.

– Min assistent har det värsta jobbet i världen. Han måste hålla reda på en gammal snurrig proffsboxare hela dagarna. Det är han som får säga åt mig vart jag ska och vad jag ska göra, jag har svårt att hålla reda på det själv.

Paolo Robertos boxningsbana inleddes under åren på Café Opera. Han började pendla till London, där det fanns en levande barfightingscen. Paolo kunde ställa upp i småmatcher och jobba som sparringpartner.
– I början var jag där två månader åt gången, bodde på ungkarlshotell i Brixton och tränades av en snubbe som hade suttit inne för mord. Matcherna på barerna var oftast regelrätta slagsmål, utan invägning. Jag fick typ 10 000 kronor per match. En gång ställde jag upp på ”dinner boxing” på en adelsklubb. Alla hade smoking och fick applådera, men om de började ropa så sa organisatörerna: ”Please behave.” Så det blev artiga golfapplåder när man fick in en bra träff.
Hur betalades pengarna ut?

– De delades ut direkt, i bruna kuvert. Sedan köpte man guldkedjor. Efter fajterna fanns det alltid en guldsmed på plats.
Har du en gettokätting?
– Det är klart att jag har en gettokätting! Jag använder den inte längre, men tycker fortfarande att det är lite snyggt. En del av mig är stilfull italienare, den andra delen är förtjust i linne och guldkedja.

Slogs du på några riktigt otäcka ställen?

– Ja. På många platser var jag mer rädd för publiken. En gång kördes jag ut i en lada mitt i skogen utanför Berlin som var helt fullsatt med bara bikers. Det är ett av de mest obehagliga ställen jag varit på i hela mitt liv.

Men senare tog du dig upp till mer glamorösa arenor, bland annat en förmatch till en Oscar de la Hoya-gala i Las Vegas. Hur var det?

– Det är enda gången från alla mina matcher som jag faktiskt kommer ihåg publiken. För på ringside satt Pamela Anderson, Jack Nicholson och Magic Johnson. Och många andra. Las Vegas är ju världens plastarsle, men det är coolt när man partajar. Man får gå runt på alla ställen och åka limo – det betalar promotorn.

Körde du celibat innan matcherna?

– Åtta veckors celibat ska man köra. Man ska hålla på gottpåsen, som min gamla tränare sa. Men jag lyckades bara med fyra.

Saknar du boxningen?

– Varje dag. Boxning kräver en total närvaro då är allt påslaget. Det är svårt att hitta någon annanstans. Men företagandet är också en kick. Det kräver också arbete, svett, tidiga morgnar – det är en fajt det med. Motsvarigheten till titelbältet är ett bra bokslut, haha.

Paolo Robertos karriär som boxare tog slut inte långt efter att Lena blev gravid med Enzo. En kort tid senare gick Paolo sin sista match mot Sebastian Lujan i Mariehamn och åkte på sitt livs första och enda knockout. Det var den 4 oktober 2003.

– Dagen efter kom jag hem till löpsedlarna: ”Paolo Roberto knockad.” Då började det sjunka in på allvar att karriären var över. Efter ett enda slag var både jag både arbetslös och medvetslös. Och så skulle jag bli pappa bara någon månad efteråt.

Knocken blev punkten på en karriär som inkluderat två förlorade VM-titelmatcher (i lätt mellanvikt respektive mellanvikt) och två vunna (WBC:s och WBO:s interkontinentalbälte i weltervikt).
Där och då föddes dagens Paolo Roberto – superentreprenören. Redan måndagen efter knockouten startade han sitt första företag. På onsdagen hade han sålt in sex dokumentärer till TV3. Bland annat en egen version av Super-size me – där han levde på skräpmat i några veckor och gick upp 16 kilo – samt en dokumentär om dörrvakter.

Och nu ska du leda Robinson. Varför fick du det jobbet?

– De ville väl ha någon som kan kontrollera tävlingen? Och jag har ju blivit folklig på gamla år. Ibland undrar jag vad fan som händer. Efter Stockholmsnatt var jag jävligt impopulär – folk skällde ut mig på gatan. När jag boxades i Solnahallen 1994 reste sig de 4 500 i publiken upp och buade. Nu är jag uppenbarligen tillräckligt populär för att leda Sveriges största nöjesprogram.

När märkte du av den svängningen?

– När jag ställde upp i Let’s dance. Det har alltid funnits en viss grupp som tyckt att min stora käft är rolig, framför allt förorts- och invandrartyper som fattar att det där skrytsamma tugget inte är fullt allvar. Men nu fick två miljoner tittare se en gammal proffsboxare i pumps och kroppstrumpa med paljetter. De såg att jag hade självdistans.

Vad gillar du med Robinson?

– Hela konceptet. Dels tävlingsmomentet, dels den machiavelliska sidan. Pakter är kul, för de misslyckas alltid och det är jävligt spännande. Dessutom är ju deltagarna hungriga och arga på riktigt – precis som i kampsport. Sånt är svårslaget.

Från fightande till företagande. Paolo Roberto är inte ensam om den resan. Alla gaturelaterade subkulturer, från gängbildningar till graffiti- och skateboardscenen, har genererat en mängd entreprenörer.
– En polares företag omsäter 100 millar per år, säger Paolo. Och han var den obehagligaste av oss alla. Jag ser klara likheter mellan kriminaliteten och företagandet: du har samma drivkraft, vilja och bokstavskombination – du vet, allt som gjorde att det inte funkade i skolan, när det brann i arslet och man inte kunde sitta still. Svenska skolan är bra på att ta fram mellanstadiefröknar, men dåliga på att ta fram entreprenörer. Sen har jag ingen formel på hur en kille som jag ska tas om hand. Jag ville bara slå alla på käften och ligga med tjejer.

Paolo var ”egentligen en ganska töntig kille i plugget”, säger han.

– Jag gick i gummistövlar jävligt länge, ända till högstadiet. Var naturintresserad och älskade historia. Men samtidigt tävlade jag i judo, blev bra på det och tränade med vuxengrupper redan som pojke. I sjuan försökte några äldre i nian sätta sig på mig – och det blev bråk som jag vann. Efter det var jag kung. För en ung kille ger våldet dig allt du har drömt om. Makt och tjejer.

I samma veva började studieresultaten dippa. Först helt nyligen fick Paolo Roberto veta att han är dyslektiker. Han skickade några synnerligen felstavade sms till en kompis, som började skratta åt dem under en familjemiddag. Dennes pappa, som enligt Paolo är ”någon sorts nervprofessor”, reagerade och ringde upp.

– Han frågade om jag vänder på B och D. Det gör jag, så nu har jag en diagnos. Men i skolan reagerade ingen. Jag pluggade hårt och var skitbra på det muntliga, men man blir ju bedömd från vad man kan fästa på papper. Och då framstod jag så klart som en idiot.

Paolo understryker att hans struliga tonår inte var frukten av några dåliga familjeförhållanden. Han beskriver föräldrarna och uppväxten i Upplands Väsby som ”hur bra som helst” (pappa Vicenzo flyttade till Sverige på 60-talet). Paolo, som än i dag är troende katolik, var till och med korgosse.

– Jag och en annan kille var chefsministranter i kyrkan. Jag blev proffsboxare, den andre främlingslegionär, skrattar Paolo.

Här formades de familjevärderingar som Paolo Roberto på sistone har rört om i den svenska genusgrytan med.
I en P3-intervju hamnade han på kollisionskurs med programledaren Hanna Fahl. Det bitvis mycket underhållande resultatet mailades runt i hela Sverige och citerades till och med på Svenska dagbladets ledarsida.
Ett förkortat utdrag:
Hanna Fahl: Hur ställer du dig till feminism till exempel?
Paolo Roberto: Jag är militant motståndare. Det finns militanta feminister, jag är militant motståndare till feminism.
Hanna Fahl: Men gud, hur menar du då?
Paolo Roberto: Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön bara är en konstruktion? Det kan ju bara nån som har suttit på universitetet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar. Då ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda. Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. (...) Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika i Sverige. Vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.
Hanna Fahl: Oj oj oj, alltså, jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.
Paolo Roberto: Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill, för jag har rätt! Och jag ser ju på dina händer att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig. Och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara.

Paolo ler mot mig när han berättar om reaktionerna på ordväxlingen.

– Jag har aldrig fått så mycket kärlek för något tidigare. Och programmet har aldrig fått så många mail. Det bara brann till i servern. Det började förstås med akademiker, tjejer med konstigt klippt lugg, som var arga. Men efter det var 90 procent av mailen positiva.

Är svenska män alltså för mesiga som inte säger ifrån?

– Jag tycker det. Det är klart att det finns klyftor och könsskillnader och det är klart att vi ska reda ut det. Ingen tjej ska få mindre lön än en kille för samma jobb. Men om man bara tittar på klyftor med genusögonen blir man enögd, det finns andra förklaringar också. Fast i de blindas värld är den enögde genusvetaren kung.

Han skjuter sig fram över bordet.

– Nu är jag Jan Guillous arvtagare som feministernas fiende nummer ett. Folk kallar mig macho för att jag är en gammal boxare, men fan… Jag är sveriges mjukaste kille, för guds skull! Jag är hemma med barnen och lagar all mat. Folk ser bara musklerna på mig – och män med muskler är dumma, det vet ju alla…

Ångrar du att du skaffat muskler?

– Jag gillar muskler. Det bästa klädesplagg en man kan ha är ett par breda axlar.

Sedan en tid tillbaka ger Paolo Roberto relationsråd i Expressen tillsammans med Leif GW Persson och Robert Aschberg. Paolo påpekar dock att han är lika mycket lekman som alla andra här.

– Jag och Lena har hållit ihop i tio år, men det betyder inte att jag är någon mästare på relationer. Det är betydligt lättare att berätta vad andra ska göra. Men vi tuffar på, jag och frugan.

Hur träffades ni?

– På gymmet. Jag ägde det, så det får nog räknas som mitt livs bästa affär. Jag stod och skurade med bar överkropp, så när Lena kom in såg hon mannen som hade allt: Han var vältränad och kunde städa. Jag frågade vad hon skulle göra den sommaren – och sa att ”om en vecka drar jag till Italien, ska du med?” Så åkte vi dit.

Och sen levde ni lyckliga i alla era dagar.

– Ja, nu är vi en modern bondefamilj. Man ska dra in pengar, se till att det finns mat på bordet. Vi jobbar ihop, har samma lön, pensionssparar lika mycket – allt är lika. Hon är bättre på ekonomi och kan stava, jag kommer med idéerna.

Hur stora risker vågar du ta?

– Jag gör ju en del affärer som kostar och ibland bränner det till i fickan. Man ska förstås aldrig göra affärer som slår omkull en, men ibland måste man våga. 100 000 kan man förlora ibland, det är bara bra.

Varför blev du kokboksförfattare?

– Mina fastrar samlas varje kväll på en gammal bakgård med anor från 300-talet. I orten finns 33 kyrkor, tre medeltida försvarstorn och ett romerskt tempel som alla småstäder med lite stil borde ha. De berättade historier om mina förfäder när jag var liten, och när jag fick min son skrev jag ner historierna. Jag var rädd att han skulle tappa kontakten med sitt förflutna, för ett träd utan rötter blåser omkull. Men ju mer jag tänkte på fastrarna desto hungrigare blev jag. Och då blev jag rädd att han skulle glömma hur man lagar en bra tomatsås.

Hur gick du vidare?

– Min fru tyckte att jag skulle ringa ett förlag. Det trodde jag inte att var så lämpligt, eftersom jag är ordblind. Då frågade ho: ”Är du rädd eller?” Dagen efter ringde jag Bonniers, de gav ut boken och den sålde slut på en vecka. 15 minuter om dagen har också sålt jävligt bra. De tog i och tryckte 10 000 ex, de tog slut på tre dagar.

Så nu är du bestsellerförfattare.

– Och prisbelönt till och med. Av Kockakademin. Det var en revansch för någon som inte gått ut skolan. Det sista jag hörde var rektorn som skrek efter mig: ”Killar som du hamnar alltid i fängelse, Paolo.” Han hade fel. Jag leder Sveriges största nöjesprogram, har sålt över 200 000 böcker och har två mästarbälten på väggen hemma. Jag är en av sex svenskar som tagit bälten. De som lever är Armand (Kranjc), Lillen (Eklund), George (Scott) och jag.

Vad kan man dra för slutsats av det?

– Jag brukar bli bra på det jag gör.

Vad gör du om tio år?

– Om tio år? Det vete fan. Jag är glad om jag vet vad jag befinner mig imorgon. Folk säger att man ska ha långsiktiga planer, och det är klart att det är bra – men jag går upp och gör det jag ska göra ordentligt. Jag är sån som spelar det som finns framför fötterna. Men jag vet vart jag vill nå. Som med olivoljan och den italienska matgrejen. Det säljer bra och bättre ska det bli.

Ska du utmana Zeta?

– Once a champ always a champ.