Café på plats i blodiga Ukraina – vid en bortglömd konflikt

Medan den blodiga konflikten i östra Ukraina fortsätter i ett bortglömt krig splittras allt fler familjer. Café reste till det krigshärjade Donetsk och mötte männen, kvinnorna och barnen på stridernas båda sidor.

Göran Engström | Foto Anders Hansson  |  Publicerad 2016-11-28 15:01  |  Lästid: 17 minuter
Cafe-Ukraina-01
Mona, eller som han också kallas, “Chopper”, beskriver sig själv som biker i det civila. I dag är han prickskytt i Donbassbataljonen, en grupp bestående av närmare 1 000 soldater som lyder under det ukrainska inrikesministeriet.

En skarp knall.

Sekunden senare ytterligare en som följs av smattret från ett maskingevär.

– Vozdukh! skriker en av de ukrainska soldaterna och kastar sig raklång på marken.

Granaten slår ner mindre än femtio meter bort.

Inom loppet av några sekunder förvandlas den ljumma ukrainska sensommarkvällen till ett rasande inferno. Syrsornas sång dränks i en öronbedövande kakofoni av automateld och briserande granater.

Löjtnant Maxim kastar en blick på
klockan. Ett par minuter i halvåtta.

– Då var det dags igen.

Ett par timmar tidigare. En knapp kilometer västerut, i ett fyravåningshus som innan kriget bröt ut fungerade som skattekontor åt invånarna i det lilla samhället Maryinka på gränsen mot de separatistkontrollerade proryska områdena i östra Ukraina, viker överste Viacheslav Vlasenko omsorgsfullt ihop kartan som legat utvecklad framför honom på bordet.

Han rätar på sig.

– Visst kan jag visa dig, men i så fall blir jag tvungen att döda dig efteråt.

I den dunkla belysningen är det inte helt enkelt att avgöra om han menar vad han säger.

Kartan, som visar både de egna och fiendens aktuella posteringar, förblir hur som helst hopvikt. Sakta – och möjligen med ett lätt roat uttryck i ansiktet – vandrar överste Vlasenko tillbaka till sitt skrivbord på andra sidan rummet.

Den väpnade konflikten i Ukraina har pågått i över 2,5 år, och brukar beskrivas som ett lågintensivt krig, reglerat av det så kallade Minskprotokollet från september 2014, och övervakat av personalen i den europeiska observationsstyrkan OSSE.

Verkligheten är emellertid en helt annan.

Dagtid är det oftast relativt lugnt, förklarar överste Vlasenko. Men så snart mörkret lägger sig och observatörerna har åkt hem till sina hotell intensifieras striderna.

Det är ett fullständigt besinningslöst regn av granater och automateld, både mot militära och civila mål.

– Det brukar börja på allvar runt åtta på kvällen, sedan går det i vågor fram tills det blir ljust igen. Vissa nätter är värre än andra, konstaterar översten vidare.

Cafe-Ukraina-13
Maxim, löjtnant med ansvar för över 100 ukrainska soldaters liv. När Cafés team besökte honom vid frontens yttersta postering blev de utsatta för kraftig granatbeskjutning.

De senaste nätterna har situationen längs fronten varit just värre än vanligt. Kanske har det att göra med att Ukraina nyligen firade 25-årsdagen av självständigheten från det gamla Sovjetunionen. Lagom till årsdagen i slutet på augusti passade i alla fall den ryske presidenten, Vladimir Putin, på att placera ut tusentals nya soldater längs gränsen mot Ukraina. En tydlig provokation, som fick omvärlden att spekulera i huruvida den ryske presidenten förberedde ett nytt anfall mot grannen i väst. Samtidigt anklagade han Ukraina för att ha skickat in sabotörer i de proryska separatistområdena.

Ukraina förnekar att så är fallet, men anklagelserna har spridit ny oro längs fronten.

Vad är då orsaken till den ryske presidentens agerande?

Enligt överste Vlasenko är syftet glasklart. Putin vill hindra den västvänliga ukrainska regeringen i Kiev från att närma sig Europa, och så länge landet befinner sig i krig är ett medlemskap i EU eller Nato omöjligt.

Det är ett cyniskt storpolitiskt spel från Putins sida, där de som i slutändan får betala priset är de fattiga människorna i småbyarna längs fronten.

Maryinka är ett exempel av många. Innan kriget bröt ut hade samhället knappt 10 000 invånare. I dag bor ett par tusen av dem kvar, berättar översten. Många har flytt efter att deras hus bombats sönder och samman. Men en hel del har även försvunnit över till separatisterna för att strida på den proryska sidan.

– En stor del av befolkningen i Maryinka sympatiserar med separatisterna. En majoritet är fattiga, arbetslösa och outbildade och har en romantisk bild av hur det var att tillhöra det gamla Sovjet. Många är rysktalande och känner sig diskriminerade av det ukrainska samhället.

Överstens uppskattning är att närmare nittio procent av männen i Maryinka har anslutit sig till de proryska rebellerna.

Innebär det att de ligger och skjuter mot sina egna familjer på nätterna?

Överste Vlasenko nickar.

För en utomstående verkar det obegripligt. Men översten förklarar.

– Anledningen till att de anhöriga oftast väljer att stanna kvar är att de inte får ut vare sig lön eller pensioner om de flyttar över gränsen till separatistområdena.

Han suckar.

– Det finns så många myter om Ukraina i Ryssland. Det sägs att alla här är nationalister och att vi vill förbjuda det ryska språket. Det hävdas till och med att vi mördar och äter upp ryska bebisar.

Utanför det gamla skattekontoret har striderna tilltagit. Översten ber oss följa med upp på översta våningen. På vägen berättar han att natten som gick var en av de intensivaste på mycket länge. Beskjutningen pågick till långt in på morgonen. Sammanlagt lyckades hans män döda 59 proryska separatister.

Hur vet han det?

– Vi får rapporter varje dag från sjukhusen inne i de separatistkontrollerade områdena.

Sant eller ej. Översten erkänner hur som helst att även hans enhet drabbats av tunga förluster. Samma morgon som vi anlände till Maryinka dödades en av hans soldater, Vitaliy Koluchiy, av en granat. Koluchiy hade gått utanför posteringen för att rengöra sitt vapen när granaten slog ner precis bakom honom. Splittret fläkte upp hjälmen och skyddsvästen och genomborrade hela hans kropp. Han hade inte en chans, konstaterar överste Vlasenko.

Hur påverkar en sådan händelse moralen hos övriga soldater?

– Det här är ett krig. I krig dör folk och det vet soldaterna om.

Från fjärde våningen ser man ut över Maryinka och den ukrainska slätten. Genast blir det väldigt tydligt hur nära kriget är, och hur tätt inpå varandra de båda sidornas posteringar faktiskt ligger.

Översten pekar och berättar.

– Ser du den yttersta raden av hus? Dit är det ungefär 300 meter, och där börjar våra posteringar. Till den allra yttersta posteringen är det knappt en kilometer. Där ute skiljer det 100 meter mellan våra och separatisternas skyttegravar.

Cafe-Ukraina-06
Den ukrainska soldaten Vitaliy Koluchiy dödades av en granat. Splittret fläkte upp hjälmen och genomborrade hans kropp.

Maryinka är en övergiven stad. Ödslig och till stora delar sönderbombad. Ju närmare fronten vi kommer, desto påtagligare blir känslan av att befinna sig i en spökstad.

De dåligt underhållna vägarna kantas av trasiga hus och vildvuxna trädgårdar.

En hund som skäller.

En medfaren sovjetisk Lada med sprucken taxiskylt på taket som rullar förbi.

I övrigt tomt på liv och rörelse.

Men så plötsligt, två kvinnor som står och pratar i skuggan av ett träd.

Tatiana och Oksana är grannar och nästan de enda som bor kvar i kvarteret. De brukar träffas en stund på eftermiddagen innan beskjutningen startar. Att ha ett normalt socialt liv när kriget bokstavligt talat rasar i din trädgård är omöjligt, konstaterar de.

Det är sen eftermiddag och redan hörs enstaka smällar från granater som slår ner i närheten. Än så länge tycks det inte bekomma de båda kvinnorna.

Tatiana börjar gå nerför gatan.

– Kom så ska jag visa hur det är att leva här, säger hon.

Hon stannar till vid första huset och pekar mot taket där en stor bit saknas.

– Från en granat, säger hon, och fortsätter vidare till nästa hus.

Samma sak där.

Vi hade kunnat fortsätta nerför gatan för fler liknande exempel, men Tatiana vänder och går tillbaka till sitt eget hus. Hon pekar upp mot taknocken.

– Jag hade precis kommit hem när granaten träffade huset. Tack gode gud att jag hann in, annars hade jag varit död nu, säger hon.

Oksana suckar tungt.

– Vi har en liten jordkällare under huset, där sitter jag och min man och trycker hela nätterna. Jag har en fåtölj och han en smal träbänk att vila på, men det är helt omöjligt att sova så länge beskjutningen pågår.

Hur kommer det sig att de inte flyttar härifrån?

– Vart skulle vi ta vägen? Min man är före detta gruvarbetare, förtidspensionerad, och har en pension på 1 300 hryvnias i månaden (motsvarande 400 kronor), och vi har inga släktingar att flytta till. Dessutom måste det finnas någon kvar i området som ser till att husen inte blir plundrade och som kan ringa brandkåren nästa gång en granat slår ner.

Cafe-Ukraina-10
Shaktar, 21, har fått sitt namn från det berömda fotbollslaget i Donetsk. Under kriget slåss han på Ukrainas sida medan pappan tagit värvning hos de proryska rebellerna.Här plockar han upp handgranater ur en trälåda.

Löjtnant Maxim ser bekymrad ut. Han står bakom en barriär av vita sandsäckar i den yttersta posteringen på den ukrainska sidan och spanar upp mot himlen. Knappt hundra meter bort, på
andra sidan en vildvuxen gräsremsa, har fienden uppenbarligen bestämt sig för att ge allt de har i fråga om sprängkraft. Beskjutningen är intensiv nu, och Maxim känner att han borde ta sig tillbaka till första posteringen. Som chef över förbandet, med ansvar för över hundra soldaters liv, borde han inte befinna sig närmast fronten när helvetet brakar loss.

Över komradion rådgör han med de andra posteringarna. Han får veta att de för tillfället blir beskjutna från tre olika håll och att det finns krypskyttar längs vägen. Att blotta sig nu skulle onekligen innebära en stor risk. Samtidigt finns det inget som säger att situationen kommer att lugna ner sig. Tvärtom.

Han samlar ihop en grupp soldater.

– Vi måste härifrån. Gör vi inte det nu är risken stor att vi tvingas stanna här hela natten.

Gruppen är överens.

– Är alla klara?

– Då sticker vi.

Tätt följd av sina kamrater, med automatkarbinen i ena handen och komradion i den andra, sätter Maxim full fart längs grusvägen. Hukande springer han längs den yttre raden av hus, parallellt med frontlinjen.

Det är som på film. Maskingevärens skarpa ra-ta-ta-ta-ta, vinandet från krypskyttarnas projektiler och regnet av granater som slår ner längs vägen.

Maxim vänder sig om i farten och skriker:

– Vad ni än gör, sluta inte springa!

Cafe-Ukraina-03
Dennis, 35, i förgrunden. Hunden heter Linda.

Efter knappt 500 meter kommer gruppen fram till en ödetomt. Maxim viker av 90 grader västerut, bort från frontlinjen och separatisternas skyttegravar. Efter ytterligare ett hundratal meter är han framme vid en ny väg. Maxim sätter sig på huk bakom en stenmur och räknar in sina kamrater. På andra sidan står en minibuss och väntar. En efter en korsar soldaterna gatan och tar plats i bussens baksäten. När alla är inne slänger Maxim igen skjutdörren och hoppar själv in i framsätet.

Bussen lämnar ett moln av damm efter sig när föraren trycker gaspedalen i botten och i rasande fart lämnar stridszonen.

När bussen ett par minuter senare bromsar in utanför den första posteringen och skjutdörren glider upp är det en grupp lättade soldater som kliver ut.

Inne på gården möts soldaterna av sina kollegor. Medan de kränger av sig hjälmar och skyddsvästar redogör de för det som hänt.

Det skymmer snabbt nu. Soldaterna börjar förbereda sig för natten. De ser över sina vapen och fyller de tomma extramagasinen.

I bakgrunden hörs fortfarande det ettriga smattrandet från maskingevär och de dova smällarna från granater som briserar.

Dennis, eller Den som han kort och gott kallas av kamraterna, slår sig ner på en stol utanför ingången till huset. Den gamla sovjetiska AK47:an står lutad mot väggen på armlängds avstånd. Han fiskar upp en cigarett ur en av sidofickorna på militärbyxorna och gäspar stort.

Trött efter språngmarschen?

Dennis skakar på huvudet.

– Granatchock.

Cafe-Ukraina-05
Under intensiv beskjutning lämnar Cafés team den yttersta skyttegraven i Maryinka.

Sedan berättar han att han för ett par dagar sedan befann sig ute i den yttersta posteringen när beskjutningen började. En granat slog ner i skyttevärnet och fyra av hans kamrater skadades allvarligt.

Beskjutningen var så intensiv att det inte gick att få fram en ambulans till posteringen.

– Jag förstod att de inte skulle överleva om de inte kom till sjukhus snabbt, så jag bar dem en och en genom granatregnet till ett hus i närheten där det fanns en bil som jag kunde låna. Sedan körde jag dem till närmsta sjukhus, berättar Dennis.

– Jag var helt slut när jag kom fram och svimmade av utmattning. En läkare konstaterade att jag drabbats av granatchock, så nu tar jag mediciner för att bli frisk och det är de som gör mig trött.

Dennis är 35 år och kommer från Donetsk, huvudstad i det separatiststyrda DPR, Donetsk People’s Republic.

Han har gjort 1,5 år som soldat på den ukrainska sidan, och är en av de mest rutinerade soldaterna i förbandet.

Han berättar att han har en son på åtta år, men att han och sonens mamma inte lever ihop längre.

– Det sista jag gjorde före skilsmässan var att hjälpa dem fly från Donetsk, säger han och stryker handen över den renrakade hjässan.

– Jag ringer ibland och pratar med min son. Han vet inte var jag är eller vad jag gör, och jag vill inte att han ska veta. Jag brukar säga att jag är på jobbet och att jag snart kommer hem igen.

Han sitter tyst en stund, suger i sig röken från cigaretten och släpper långsamt ut den igen.

– Ärligt talat så ser jag inget slut på det här kriget. I början trodde jag att det snart skulle vara över, men nu…

Kulan från krypskyttens gevär svischar förbi nästan ljudlöst. Den slår i grenarna på ett träd bara ett par meter från där vi sitter. Dennis reagerar blixtsnabbt. Innan de avbrutna kvistarna landat på marken har han snott åt sig sitt vapen.

– In med er, snabbt som fan!

Dennis och Maxim, löjtnanten, blir stående i den lilla farstun. Via komradion konfererar de med högkvarteret. Därefter
kallar de till sig ytterligare ett par kamrater. De kontrollerar sina vapen och försvinner sedan utan ett ord snabbt ut genom dörren. På vägen snor Dennis åt sig två handgranater från en låda i fönsterkarmen.

Inne i köket håller Nikolaij, kocken, på att förbereda kvällsmaten. Medan han ställer fram vitt bröd, inlagda tomater, champinjoner på burk och en ukrainsk variant av svensk löksill berättar han att han för ungefär tio år sedan arbetade som bärplockare utanför Umeå. Det var inte alls någon dålig upplevelse, försäkrar han. De behandlades väl och fick, åtminstone efter ukrainska förhållanden, en bra lön.

Cafe-Ukraina-08
Pjotr, 64, tog sin sons plats i Donbassbataljonen när sonen kallades in: "Jag kände att jag hade levt längre, och sett mer av världen."

I en murrig soffa i rummet intill sitter Shaktar, 21, och plockar upp handgranater ur en trälåda från golvet. Varje granat är insvept i en bit brunt papper. Med van hand avlägsnar han papperet och lägger sedan försiktigt ner granaterna bredvid sig.

En tv står på i bakgrunden. Shaktar fnyser föraktfullt.

– Rysk propaganda, konstaterar han.

Sedan kriget startade stör ryssarna ut alla ukrainska radio- och tv-sändningar längs fronten. Bara ryska program går att få in, och det som nu flimrar förbi på den korniga skärmen liknar en rekryteringsfilm för de proryska separatisterna.

Shaktar, som trots att han inte är det minsta intresserad av fotboll har fått sitt namn efter det ukrainska storlaget Shaktar Donetsk, berättar att han föddes i de numera rebellkontrollerade områdena, i utkanten av provinshuvudstaden Donetsk.

Största delen av sitt liv har han dock bott i det lilla samhället Avdiivka , som återigen, efter att den ukrainska armén gått till motoffensiv, hamnat på den ukrainska sidan om frontlinjen.

Kriget har splittrat familjen. Mamman och syskonen bor kvar i Avdiivka. Pappan, som är uppväxt i det gamla Sovjetunionen, har däremot valt en annan väg. Han har flyttat tillbaka till Donetsk och slåss nu för separatisterna.

Hur är det att kriga mot sin egen pappa?

Shaktar skrattar nervöst.

– För en tid sedan, samma dag som jag fyllde 21, ringde han upp mig och lovade att han skulle döda mig om vi stötte på varandra. Sedan avslutade han samtalet med att önska mig en bra födelsedag.

Shaktar är övertygad om att pappan menade allvar.

Skulle han då själv försöka döda sin pappa om de möttes?

– Ja, absolut.

Klockan har passerat midnatt. Beskjutningen har tillfälligt avtagit.

I ett angränsande rum ligger två soldater och sover. Shaktar sjunker ner på en obäddad säng med datorn i knät.

Strax hörs det välbekanta ljudet av maskingevärseld och granater, men den här gången från den svarta laptopens små högtalare.

Är han inte trött på krig?

Shaktar skrattar.

Cafe-Ukraina-12
Enligt ukrainska översten Vlasenko är syftet med Rysslands agerande tydligt. Putin vill hindra Ukraina från att närma sig Europa, och så länge landet är i krig kan de inte bli medlemmar i EU eller Nato.

Strax efter halvsex går solen upp över skyttevärnen i Maryinka. Det har varit en relativt lugn natt. Efter att ha avtagit strax efter midnatt drog beskjutningen igång igen på allvar runt klockan 04.00, berättar löjtnant Maxim.

Nu hörs bara sporadiska detonationer. I köket håller Nikolaij på att förbereda frukosten. ”Rysk sallad”, berättar han, och rör ner fint skurna bitar av skinka, kokt ägg, kall potatis, ost och konserverade ärtor i en stor röd kastrull.

Dennis är tillbaka på stolen utanför ytterdörren, med en cigg i mungipan och AK47:an i knät.

– Från 1964 säger han och drar handen över den nötta träkolven.

– Ukraina har börjat tillverka nya automatkarbiner, men jag föredrar de gamla sovjetiska. De är mycket mer pålitliga.

I ett skjul på andra sidan gården förbereder sig gruppens ålderman, Pjotr, 64, för sängen. Det blir ju inte så mycket sömn på nätterna, förklarar han med ett skratt.

Pjotr kommer från Lviv i västra Ukraina och har ett förflutet som soldat i den sovjetiska armén. Bland annat tjänstgjorde han i det forna Tjeckoslovakien mellan 1984 och 1986, berättar han.

Fyra år efter hemkomsten från Tjeckoslovakien föddes hans andra son. I vintras, just när sonen fått veta att hans flickvän var gravid, damp en inkallelseorder ner i brevlådan.

Utan att tveka erbjöd sig Pjotr att ta sonens plats.

– Jag kände att jag hade levt längre, och sett mer av världen.

Nu är det bara ett par veckor kvar tills Pjotr ska bli farfar. Hur känns det?

Det fårade ansiktet spricker upp i ett brett leende. Den gamle mannen blottar ett garnityr som ger uttrycket ”värd sin vikt i guld” en ny innebörd.

Är inte sonen orolig?

– Jo, självklart. Han frågar ofta när jag kommer hem. Men mitt kontrakt gäller tills kriget är slut, så det lär dröja.

Avdiivka ligger ett par timmars skumpig bilresa från Maryinka. Innan kriget bröt ut var det enklast att ta den stora vägen, H15, i en vid båge förbi Donetsk. Nu är den vägen stängd för trafik, och även om avståndet räknat i kilometer blir kortare så är de alternativa småvägarna i så dåligt skick att resan tar gott och väl dubbelt så lång tid.

Vägen kantas av militära vägspärrar och små sömniga byar där bastanta ukrainska babusjkor slagit sig ner i vägrenen för att sälja vattenmeloner och nypressad honung till förbipasserande. Men trafiken är gles och förtjänsten kan inte bli många hryvnias per dag.

Precis som Maryinka ligger Avdiivka  vid frontlinjen och har drabbats hårt av kriget. En stor del av befolkningen har flytt, och bland dem som bor kvar sympatiserar många med de proryska separatisterna. De drömmer om det som president Putin kallar för Novorossiya – det nya Ryssland.

Det finns skillnader mellan de båda samhällena. En är att Avdiivka är betydligt större än Maryinka, både till yta och folkmängd. En annan är att striderna i Avdiivka i stor utsträckning varit koncentrerade till ett industriområde utanför stan.

Men även här drabbas de civila, berättar Denis och Dushman, två ukrainska soldater som håller vakt vid en postering i utkanten av samhället.

– Senast i natt sköt separatisterna i riktning mot centrum, bland annat mot tågstationen, förklarar Denis.

Deras postering ligger i en skogsdunge, i slutet av en grusväg. Bara en smal ravin skiljer dem från industriområdet där
häftiga strider rasar varje natt.

Denis berättar att området nästan är helt sönderbombat. Trots det fortsätter alltså striderna. Även dagtid går det att höra smattret från maskingevär och de dova explosionerna från granater som briserar.

Det var inte så länge sedan han själv var där tillsammans med ett journalistteam från amerikanska CNN, berättar Denis vidare och letar fram en video på mobiltelefonen.

– Vi kom dit mitt på dagen. Plötsligt började de skjuta vilt på varandra, och vi fick söka skydd i en gammal industrilokal.

På videon ser man en grupp människor som hukande trevar sig fram längs en betongvägg. Det smäller oavbrutet och röken från explosionerna lägger sig som en tung dimma över lokalen.

Sedan dess har Denis inte varit i industriområdet. Och som situationen är just nu kan han inte rekommendera någon att göra ett besök där.

– De ligger 20–30 meter ifrån varandra och skjuter vilt, säger han.

Varken Denis eller Dushman tvekar att kalla de proryska separatisterna för terrorister.

– De har inget eget territorium, ingen professionell armé och de struntar fullständigt i överenskommelserna från det 1,5 år gamla fredsavtalet, konstaterar de.

– Kom, säger Dushman och börjar gå i riktning mot ravinen.

Ett tiotal meter från skyttevärnet stannar han och pekar på en stor krater i marken.

– Enligt Minskavtalet är det förbjudet med granater större än 100 millimeter. Det här är från en 152 millimeters artilleripjäs.

Han går fram till skyttevärnet och lirkar loss en bit splitter som borrat sig in i de vita sandsäckarna.

Hur är det att befinna sig så nära en stor granat som briserar?

– Fantastiskt, säger Dushman och
skrattar. När han inser att jag verkligen vill veta hur det känns tystnar han och blir allvarlig igen.

– Det är en enorm kraft…, börjar Denis lite trevande. Det är rätt svårt att förklara. Efter smällen så blir det liksom bara tyst. Knäpptyst. Det är som att hela världen stannar upp.

Mer än så får jag inte ur dem.

Hur har kriget påverkat dem?

– Det har förändrat allt, svarar Denis. Jag har blivit en man. Det är vad kriget gör med människor, de som är kapabla att stå upp och försvara sitt land förvandlas till män, de andra blir galna eller börjar dricka.

På andra sidan ravinen har granatelden tagit fart. Plötsligt hörs en serie skarpa knallar rakt ovanför våra huvuden. Vi duckar instinktivt bakom sandsäckarna.

Dushman och Denis tittar på varandra och flinar.

– Luftvärn. De skjuter från bron inne i industrizonen, ammunitionen exploderar i luften efter 1,5 kilometer. De har säkert upptäckt att vi är här och vill skrämmas.

Cafe-Ukraina-11
Denis från Donetsk flydde från de proryska rebellerna med sin familj och slåss nu för Donbassbataljonen i Maryinka.

Det finns två stora gränsövergångar mellan Ukraina och den separatistkontrollerade Donetskrepubliken. Köerna är ofta flera kilometer långa, och det är inte ovanligt att folk tvingas vänta 8–10 timmar innan de släpps över.

Övergångarna kan förenklat sägas vara uppdelade i två halvor. Efter att ha passerat den sista ukrainska vägspärren tar ett slags ingenmansland över – en smal asfalterad väg med höga buskage på båda sidor som stänger ute sikten. Med tanke på krypskyttarna som lurar i området känns det som en bra lösning.

Ingenmanslandet tar inte mer än ett par minuter att korsa med bil. Ändå är det som att färdas mellan två olika världar.

Det första som slår en på den separatistiska sidan är att den vänliga blågula ukrainska flaggan har bytts ut mot Donetsk- republikens ryskinspirerade svart-röd-blåa fana. Leendena som mötte oss på den ukrainska sidan har ersatts av en bister misstänksamhet och allt är mer provisoriskt. En sak som inte skiljer sig åt är de gamla sovjetiska AK47:orna, som här precis som på den ukrainska sidan dinglar över soldaternas axlar.

Trots att alla tillstånd är fixade sedan länge tvingas vi vänta i fem timmar utan förklaring innan separatisterna släpper igenom oss.

En av de första städerna på den rebellkontrollerade sidan är järnvägsknuten Gorlovka. Natten som gick utsattes staden för tung artillerield från den ukrainska sidan.

– Beskjutningen började strax före halvtio i går kväll och varade en knapp timme. Det var som att de siktade in sig på ett område i taget, femton minuter åt gången, berättar fembarnspappan Alexander Proskurin.

Tillsammans med en granne håller han på att tejpa upp plast för de krossade fönstren på sitt hus. Marken framför huset är täckt med glassplitter.

– Totalt träffades ett 30-tal hus i vårt område, jag tror knappast att det var något som klarade sig utan skador. Lyckligtvis hade vi barrikaderat fönstren i barnens rum med sandsäckar, annars hade de varit döda nu.

Alexander Proskurin pekar på grindarna. Splittret från granaten som slog ner precis utanför huset har slitit upp stora hål i den tjocka plåten. På andra sidan står en
utbränd sovjetisk Lada, gömd under resterna av det som för bara några timmar sedan var ett garage.

Alexander Proskurin börjar gå ner längs gatan. Två hus bort stannar han. Här är förödelsen om möjligt ännu värre. Hela gården är täckt av krossat glas och annan bråte.

En hund springer runt i kaoset och skäller frenetiskt. Längre in på gården står en äldre kvinna böjd över en svart hink. En efter en plockar kvinnan upp de döda duvorna från marken och släpper ner dem i hinken.

En bit bort står en pojke i Barcelonatröja och stirrar tomt framför sig.

Alexey Vilchik är 12 år gammal. När beskjutningen började låg han på sängen i sitt rum och bläddrade i en biltidning. Efter en stund ökade intensiteten, då gick Alexey ut i vardagsrummet där resten av familjen satt och tittade på tv. Han kröp upp i soffan bredvid sin morfar.

– Vi hörde hur granaterna slog ner precis utanför huset, berättar Alexeys mormor, Valentina Vilchik, och demonstrerar med ett visslande ljud.

– Då la min man sig ovanpå Alexey för att skydda honom med sin egen kropp.

Beskjutningen hade pågått i drygt 45 minuter när allt plötsligt exploderade. En granat hade slagit ner i Alexeys rum, och gått igenom taket ovanför pojkens säng.

Mindre än ett dygn har passerat. Trasiga armeringsjärn, träreglar och avslitna elkablar hänger ner från taket i en enda stor röra. Genom hålet kan Alexey se rakt upp mot den molnfria himlen.

Hans rum är täckt av grått damm och byggdelar. På sängen ligger sylvassa bitar av järn och trä som slitits loss från taket.

– Det var ett mirakel att ingen blev skadad, konstaterar Alexeys mormor. I handen håller hon fortfarande en av de döda duvorna.

Hon pekar mot hundgården. På marken, under en smutsig grå filt, sticker två hundtassar fram.

– Vi hörde hur han ylade i natt, men vågade inte lämna huset. När vi kom ut i morse kunde han inte resa sig. Hans kropp var full av splitter och han hade förlorat mycket blod. Vi tog honom till en militärpostering i närheten där en av soldaterna förbarmade sig över honom, säger Valentina Vilchik.

Cafe-Ukraina-18
Alexey Vilchick, 12, låg i sin säng och bläddrade i en biltidning när granaterna började hagla.

Från Gorlovka till provinshuvudstaden Donetsk är det knappt 50 kilometer. Vägen slingrar sig fram genom det platta landskapet. Flera mindre samhällen och byar passeras. Innan kriget bröt ut var det här en vital del av Ukraina, men sedan separatisterna utropade sin självständighet i april 2014 har tillgången på pengar och varor begränsats avsevärt.

Vi stannar till vid flera bensinstationer längs vägen för att gå på toaletten. Överallt möts vi av gapande tomma butikshyllor. Det dystra beskedet från den minst lika dystra personalen känns som ett eko från en svunnen tid:

– Toaletten fungerar inte, vattnet är avstängt.

Kaffe?

– Njet.

Något att äta?

– Njet.

Bensin då?

– Bara en sort.

Den unge mannen bakom disken håller på att fylla i nån form av lista. En svartvit tjock-tv står på i ett hörn. Utan att lyfta blicken förklarar den unge mannen bakom disken att macken tidigare ingick i en ukrainsk bensinkedja, men att den efter självständigheten har fått ny ägare.

Hur kommer det sig att hyllorna är helt tomma?

– Den nya ägaren säger att det inte finns någon marknad här… Fast sanningen är väl snarare att det råder brist på det mesta, förklarar mannen.

Cafe-Ukraina-16
Systrarna Valentina och Antonina Vikulina reagerar inte när en granat exploderar i närheten, de har fullt upp med att samla ved.

Solen går ner över Kyivskyidistriktet i västra Donetsk. Det gula kvällsljuset lägger ett behagligt varmt raster över gator och bebyggelse. Det kunde ha varit hur idylliskt som helst om det inte vore för att stora delar av området är fullständigt sönderbombade.

Kyivskyi är ett av de områden i Donetsk som drabbats hårdast av striderna. Värst är situationen intill flygplatsområdet.

Donetsk flygplats, eller ”Sergey Prokofiev International Airport”, har fått namn efter den ryske kompositören Sergey Prokofiev, född 1891 i ukrainska Sontsovka. Den byggdes på 1940-talet men har sedan dess byggts ut och byggts om i omgångar, senast inför EM-slutspelet i fotboll 2012, som delades mellan Ukraina och Polen.

I september 2014 – lite drygt två år efter att Andres Iniesta fört sitt Spanien till en solklar 4–0-seger i EM-finalen mot Italien, och nästan ett helt sekel efter att kompositör Prokofiev flytt den politiska oron i hemlandet för att få arbetsro – intog proryska rebeller flygplatsen. Det var det andra blodiga slaget om Donetsks flygplats, och innebar ett hårt slag mot det blott tre veckor gamla Minskprotokollet.

Striderna pågick fram till slutet av januari 2015, då de ukrainska soldater som inte redan dödats eller tillfångatagits av separatisterna tvingades retirera. Bilder inifrån området vittnar om ett makabert blodbad. Av den nyrenoverade, supermoderna flygplatsen återstod bara ruiner.

I dag är de omgivande bostadsområdena tomma på folk. De krumryggade herrelösa hundar som stryker omkring bland rasmassorna förstärker den ödsliga känslan.

Men så dyker en mager gestalt upp i slutet av den spikraka gatan som löper längs raden av övergivna hus. Jäktade steg, som om personen i fråga var sen till något extremt viktigt. Ur ärmarna på den smutsiga blå klänningen sticker ett par tunna, seniga underarmar ut. De nästan lika tunna benen pinnar på i ett rasande tempo.

Utan att slå av på takten berättar Antonina Vikulina att hon är på väg för att hjälpa sin syster, som håller på att samla ved längre ner på gatan.

I bakgrunden har soldater på båda sidor om fronten börjat värma upp inför natten. Enstaka explosioner ekar mellan de raserade tomma husen.

– Snart brakar det loss, konstaterar Antonina Vikulina och ökar takten ytterligare ett snäpp.

Några minuter senare kommer hon fram till en ödetomt. Hon försvinner in mellan två höga järngrindar.

– Det här var tidigare en radiostation och tillhörde Donetsks flygplats, säger hon och pekar på ett dammigt berg av tegel och murbruk.

I dammet dyker plötsligt en annan senig figur upp. Valentina Vikulina håller ett krampaktigt grepp om några pinnstumpar. Ändarna sticker iväg åt alla håll.

En gammal dockvagn, där bara underredet finns kvar, får tjäna som släpkärra. Valentina släpper taget om pinnarna. Snabbt är systern framme och lägger dem till rätta på vagnen. När kärran är full hjälps de åt ut genom grindarna.

Det skymmer. Beskjutningen har tilltagit och det känns som att den kommer närmare för varje minut som går.

Systrarna sätter fart längs med gatan.

Medan de turas om att dra berättar Antonina och Valentina att de är de enda som bor kvar i området. De flesta försvann när kriget flyttade in på flygplatsen.

– Först flydde människorna och sedan hundarna. Nu har hundarna börjat komma tillbaka, konstaterar Antonina Vikulina.

Vi kommer fram till systrarnas hus, det enda längs gatan som ännu inte tycks ha träffats av granater. Utanför grinden har de anlagt en prunkande rabatt med blommor i starka färger – ett närmast surrealistiskt inslag i allt det gråa och trasiga.

Hur kommer det sig att de bor kvar?

– Vart skulle vi annars ta vägen? Här har vi vårt hem och vi har varandra.

En dov knall. Sekunden senare hörs det välbekanta visslandet från en granat på väg in. Vi slänger oss raklånga på marken. Nedslaget är nära, men Antonina och Valentina reagerar inte. De är fullt sysselsatta med att baxa in den överfulla kärran genom grinden.

Det är inte läge för några artighetsfraser. I stället för att säga adjö kastar vi oss in i bilen och lämnar Kyivskyi bakom oss med en rivstart.

Det varma kvällsljuset är borta. Även hundarna tycks ha gått och gömt sig. Kvar finns bara det gråa och det trasiga. För Antonina och Valentina Vikulina väntar ännu en sömnlös natt, ensamma i en jordkällare.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-06 14:42