På söndag är det riksdagdsval – men vad finns egentligen kvar av partiernas ideologier? Cafés Andrev Walden avslöjar valspurtens affischer som de egentligen borde se ut.
* * *
Socialdemokraterna
S skakar av sig de sista resterna av idégrunden och låter konstnären Javier Mariscal avsluta den förvandling av partisymbolen som han påbörjade i mitten av 90-talet. Ett sjätte jobbskatteavdrag nämns.
Moderaterna
Moderaternas strategi att helt obekymrat kalla sig själva saker de inte är urartar när Kent Persson döper om partiet till ”Nya Världsnaturfonden”. Efter protester från gamla Världsnaturfonden gör man en Prince och döper om partiet till en ”skön” symbol.
Vänsterpartiet
När den opinion som tröttnat på skattesänkningar och vinstintressen väljer S – trots att V är enda partiet som lovar motsatsen – går en säkring ute på flanken. Föraktet mot ”vanligt folk” kanaliseras i en banbrytande kampanj med förödande resultat.
Folkpartiet
Efter sju år som utbildningsminister är Jan Björklund pressad att erkänna något slags ansvar för situationen i den svenska skolan. Men varför förödmjuka sig när man har lösningen?
Miljöpartiet
MP sjösätter slutligen den tioårsplan för att bli Sveriges största parti som utarbetades ”lite på skoj” i kölvattnet på JMG-rapporten som visade att 45 procent av landets journalister röstar på MP.
Sverigedemokraterna
SD-ledningen enas om fortsatt spel med martyrkortet och låter en konsult (Jimmies kompis dotter som går mediaprogrammet) ta fram en serie färdigvandaliserade affischer.
Centern
C räknar kallt med moderata taktikröstare och eldar på med små hjärtefrågor i stället. Varghatet breddas med en serie attacker mot andra majestätiska inslag i faunan. Annie Lööf skjuter en örn på Youtube och bär hölster i tv-debatterna.
Kristdemokraterna
KD begriper slutligen att distansförhållandet med Gud är lönlöst i världens mest sekulariserade land. Genidraget: ett strategiskt omfamnande av ”något”, känd från svenskarnas inofficiella statsreligion ”jag tror inte på Gud men jag tror på något”.
Tidigare publicerad i Café nummer 1/2014.
Andrev Walden