Annons
Annons

Party hos Parnevik

Daniel Lindström
Dela (19)
Tweeta
Annons

jpstart

 

 

 

 

 

 

 

 

Jesper Parnevik glassar vid poolen i sin lyxkåk i Florida. I vår sänds programmet ”Parneviks” där Jesper Parnevik bjuder in en härlig blandning av svenska kändisar till sin lya och spännande möten sker. Läs Cafés intervju med Parnevik från några år tillbaka om hans softa liv i Florida-solen.

* * *

I Florida chillar en av Sveriges största inom golfen i sin palatsliknande strandvilla, åker jetski med delfiner och peppar för sin stora comeback. Men lyxlivet och karriären hotas av miljonaffärer som gått i baklås och en ryggkota som krossats i tre delar. Så varför är Jesper Parnevik ändå så lycklig?

Annons

 

Några veckor innan vi träffas i Jesper Parneviks 1 400 kvadratmeter stora strandkåk i Florida når jag honom på mobilen.

– Kan vi höras i helgen, skriker han i luren, jag är med båten på Bahamas och det är lite körigt nu.

Stackarn.

Enligt den amerikanske psykologen John Gray lär ju män vara från Mars och kvinnor från Venus. Jesper Parnevik, känd för att konsekvent gå sina egna vägar, är från Jupiter. Det känns nästan symptomatiskt.

Det är hur som helst där vi träffas. Jupiter, Florida. 50 000 invånare, nära Palm Beach, 90 minuter norr om Miami. Sångerskan Céline Dion, skådisen Burt Reynolds och basketlegenden Michael Jordan har kåkar i stan. Golfstjärnan Tiger Woods håller på att bygga. Eller höll? Ingen verkar riktigt veta längre.

Jespers fru Mia från Örebro tar emot för Jesper är ute med sin jetski och har blivit sen. Hon tittar ut mot vattnet. Vad har hänt? ”Jeppe”, som hon säger, brukar inte var sen. Svenskt kaffe, kanske? Mia beskrivs ofta som motorn när Cirkus Parnevik turnerat runt golfvärlden med ungar och barnflickor och ett berg bagage, en social begåvning som står med fötterna på jorden när Jesper svävar i väg bortom Jupiter för han läst någon ny teori inom kvantfysiken. Hon pratar på om konst och inredning och barnen och Sverige och…

Påtår, kanske?  Han borde komma snart.

När Jesper till slut kommer gör han en småmanisk entré där han går omkring med flytvästen på i köket, käkar apelsin så det rinner på hakan och säger att oj, oj, oj vilken grej han just varit med om.

Vore han inte vuxen skulle man vilja torka hakan på honom.

Vore det en film skulle det vara John Cleese.

Mia skakar lätt på huvudet.

– Delfiner omringade jetskin. Jag var tvungen att stänga av den. Säkert 40-50 stycken. Havet helt lugnt och de hoppade hela tiden runt omkring. Fan, det var nästan läskigt där ute.

Läs mer!

20 stadier du går igenom varje gång du ska ha en tenta

14 grejer bara du från småstaden känner igen

16 bevis på att du är för gammal för att gå på krogen

* * *

Det droppar apelsin på golvet. Jesper sätter foten i det utan att märka. Oj, oj, oj vilken grej! 40-50 delfiner! Helt sjukt!

Behöver man påpeka att Jesper Parnevik lever sin dröm? 1400 kvadrat, Bahamas, jetski, 32 grader varmt…

Den dröm som föddes när han rev biljetter på Chinateatern på kvällarna och tränade puttar på dagarna för att bli något mer än ”det där är Bosse Parneviks son”.

Fast han har ont i ryggen.

Stackarn.

På riktigt nu, utan ironi. En kota är spräckt i tre delar och ger, för att använda hans ord, ”en molande tandvärk hela tiden, fast i ryggen”. Vissa mornar tar han sig knappt ur sängen. Bara tanken på att svinga en golfklubba då gör ont. Läkare pratar om att steloperera. En sjukgymnast i Detroit har gett honom hopp. Det är inte omöjligt att skadan innebär slutet på en alldeles lysande golfkarriär, även om han själv har ambitionen att göra comeback i sommar och sedan spela på som vanligt.

– Vi har dragit på oss en del fasta kostnader under åren, så av ekonomiska skäl behöver jag nog spela på och klara nån cut (och därmed få prispengar) ibland, skrattar han när flytvästen är av och han tagit ett snabbdopp i poolen bredvid det egendesignade vattenfallet.

Jesper Parnevik är en underhållande typ. På golfbanan, i livsinställning och så här under en intervju på terrassen är han hundra procent. Lagom har han svårt att stava till. Kan man nå greenen på ett slag försöker han. Krävs nytänk för att lyckas käkar han vulkansand i flera månader. Gör han en minnesvideo till barnflickan lägger han ner 80 timmar på den. Vill han ha barn blir det fyra. Och bygger han ett hus blir det ett slott.

– Alltså det här huset, säger han väl medveten om att a l l a tappar hakan när de kommer in, alltså det skulle inte bli så här stort. Men jag har nog alltid levt…

Han letar efter rätt ord:

– …levt liksom lite i förväg. Jag köpte min första lägenhet i Florida innan jag hade råd. Och när vi köpte huset vi bodde i innan det här fick vi vrålpanik när vi sagt ja. Vad hade vi gjort? Det var samma med det här. Det liksom växte en våning per vecka ett tag. Många, särskilt inom idrotten, säger att man ska visualisera sina drömmar. Det är nog det vi har gjort. Då blir det lätt att man köper när man, nästan, har råd.

Han pratar hela tiden om ”vi”. Alltså han och Mia och så småningom han, Mia, Peg, Penny, Philippa och Phoenix. Familjen Parnevik. Gänget, liksom.

Han konstaterar att det varit kul hela vägen att leva lite i förväg, om än inte helt stressfritt. Eller för att använda hans golfliknelse: vissa kortputtar har känts lite längre ibland.

– Egentligen var det Mia som köpte tomten här. Jag var och spelade i reklamfilm för Footjoy i Kalifornien. Bostadsmarknaden var hysterisk då. Det som kom ut på marknaden på morgonen var borta på eftermiddagen. En arbetspartner, Christer Rosén, bor två hus bort här. Han ringde Mia en morgon och sa att grannen skulle sälja. Någon hade varit där och gett bud redan. ”Men hon vet vilka ni här”, sa Krister, ”åk dit och bjud 50 000 extra så kanske ni får det.” Den andra skulle betala cash vid tre. Mia ringde mig vid lunch och försökte förklara…

Parneviks är Parneviks. Kör så det ryker. Tomten blev deras.

Eller huset ska man säga. För även om det var tomten de ville ha stod ju ett hus på den. Ett tag. Historien om det huset är en typisk Jesper Parnevik-berättelse:

– Vi skulle börja bygga i januari. Därför kom vi på att en nyårsfest skulle bli bra. Alla gäster fick bygghjälm, slägga, overall, spett. Det var intressant att se hur alla aggressioner fick levas ut. De flesta gillade att slå sönder badrum av någon anledning…

De körde tävling där det gällde att ta sig från en sida av huset till den andra i form av total bärsärkargång genom väggar. Begreppet Party hos Parnevik, som pappa Bosse Parneviks TV-program på 70-talet hette, fick därmed en ny innebörd.

Och i den vevan kom plötsligt, jävlar jävlar, grannen.

Jesper skrattar gott:

– Vi hälsade och ställde oss på beachen nedanför huset och snackade. ”Har ni party?” undrade han. Jag ville ju göra bra intryck och sa bara ”nja, det är lugnt, lite invigningsfest bara.” I samma sekund kommer en soffa utflygande genom fönstret och landar bredvid oss.

Grannen såg, tja, tveksam ut.

– Nästa morgon upptäckte vi ledningar och kablar och insåg att vi hade inte stängt av elen. Vi tänkte inte helt enkelt. Vi ville ju ha ljust, det var ju nyårsfest trots allt. Kunde ha blivit en riktig brasa…

Två år och 180 betongpelare senare var huset i alla fall klart. Casa Mia döptes det till.

– Att vi lyckades göra en källare är speciellt. Det är ovanligt i Florida där grundvattnet finns en meter ner. Vi designade i stort sett allt själva. Floridaarkitekter har mycket plyschidéer om allt och gillar inte det stilrena. Men vi hade lärt oss av Céline Dion, som vi bodde granne med på förra stället. När de byggde sitt hus hade hon sparat idéer från inredningstidningar i fyra år och kunde ta fram pärmar och visa. Vi gjorde likadant.

Men Jesper, allvarligt talat, varför 1400 kvadrat? Bara sovrummet…

– …är 300 kvadratmeter. Jag vet att det låter helt sjukt. I originalplaneringen skulle det varit fyra sovrum, ett vardagsrum, två toaletter där. Men när vi såg utsikten ändrade vi oss. Lika bra att köra. Vi gjorde ett rum av hela övervåningen. Sängen är tio kvadrat bara den. Men när vi gjort om den våningen insåg vi att vi hade glömt barnrummen, så då var vi tvungna att bygga en extralänga…

Du har levt privilegierat länge. Vad gör livet bättre på riktigt när man har dina inkomster?

– Jag gillar inte när man säger att pengar inte betyder nåt. Det är så enkelt att säga när man har pengar. Men storleken på huset är ett bra exempel, egentligen. Barnens två sovrum i radhuset vi har i Åkersberga i Sverige är mindre än vår säng här i USA och, helt ärligt, så trivs de lika bra där. Vad jag däremot känner som verklig lyx, något som förbättrar livet, är att vi kan ta båten och dra till Bahamas. Det är 2,5 timme till första ön. Sedan kan man köra hela vägen ner till Kuba om man vill. Det har varit grymt bra för hela familjen. Som mest har vi klämt in oss och sovit 17 personer på den.

Vad är det för båt?

– En Fairline Squadron. 58 fot. I skärgården hemma i Sverige är den gigantisk, här är den rätt medelmåttig, på Bahamas blir den en liten jolle… Allt är relativt.

Kör du själv?

– Ja, många här har kaptener men jag har lärt mig själv. Vilket har för– och nackdelar. Det är hemskt lätt att fastna på några ställen på Bahamas. En gång gick vi, eller okej då, gick jag på grund där. Familjen skitsur förstås, eftersom det var tredje gången på samma ställe. Vi hade precis passerat en annan båt när det hände. Efter en stund kom den båten förbi och en röst sa ”vi tyckte väl det var Parnevik som åkte förbi”. På svenska. Ön är 150 x 150 meter mitt ute i nowhere och där sitter fyra andra svenskar i en båt. Helt osannolikt! Och senare den sommaren var jag hemma i Sverige och spelade på Arlandastad. I en courtesy car på väg mot stan säger chauffören plötsligt: ”det var jag som drog loss dig på Bahamas i vintras”. Då är världen liten.

Jag antar att huset är orkansäkrat.

– Ja, det var ju delvis därför det gick åt betong som för ett mindre hotell i Miami. Fönstren har specialglas som klarar en trädstubbe i 200 kilometer i timmen.

Och ingen soffa skulle kunna flyga genom rutan?

– Nej, varken ut eller in. Du kan slå med slägga på dem utan att något händer. Det hade inte varit någon orkan just här på 100 år, men för några år sedan kom tre stycken på två år. Kategori 3. Telefonstolpar gick rakt av, grannbåten låg på tomten, vi hade kylskåp på vår tomt som vi inte vet var de kom ifrån. Vattennivån steg så båtarna hamnade ovanför pelarna de är förtöjda vid. När vattnet sjönk kom pelarna genom båtarna. Vår fick ett stort hål i sidan. En grannes båt var helt genomborrad. Det är enorma krafter. Men huset höll.

Täcker försäkringen orkanskador?

– Man måste ha en orkanförsäkring för att få lån på huset. Den är svindyr, en halv miljon om året. Ändå är självrisken 3,5 miljoner…

Apropå orkan. När det stormade som mest kring Tiger Woods gjorde du en del spektakulära uttalanden.

– Det där är ju ett känsligt område. Det var så här: vi hade hört rykten men trodde absolut inte på det. Avundsjuka skvallerrykten om Tiger, konstaterade vi. Jag fick frågan dagen innan första tjejen trädde fram och sa då att jag trodde det inte var sant. Sedan visade sig ryktet stämma. Jag blev förbannad och sa vad jag tyckte. Jag ångrar inte det och står för det. Jag vet att det aldrig är populärt att säga nåt dumt om Tiger, därför har nästan ingen vågat säga nåt.

Är du en orädd typ?

– Ja, jag säger vad jag tycker och tänker. Jag har dessutom inte haft den där bilden av honom som stor Gud som många andra haft. Kom ihåg att han gifte sig med vår nanny… Jag är inte kompis med honom men då, när de träffades, och han ringde hit torterade jag honom lite och låtsades tro att han ville prata med mig. Det dröjde varje gång innan han frågade om Elin möjligen var hemma. Jag tänkte inte därför på att det var Jätten Tiger Woods som jag kritiserade när det här hände.

Du uttalade dig flera gånger?

– Nej, inte flera. Egentligen bara en gång till. Även då för att jag blev förbannad. Ingen tog Elins sida. Alla liksom stöttade Tiger och folk sa att ”hoppas han kan ta sig igenom det här”. Ingen stod upp för Elin. Jag kände att någon måste tala för henne också. Hon existerade i hela den här historien också och led minst lika mycket som han. Problemet blir att klippen från december rullar många gånger och citeras. Bilden blir därför att jag tjafsar om Tiger varje vecka. Som när han skulle göra sin comeback. Då spelades mina citat upp igen. Fan, jag var med hela tiden i TV. Det är inte så kul att länkas till den situationen så länge.

Skulle det vara jobbigt lottas i samma boll?

– Nej, jag tror inte det. Vi skulle nog prata innan det i så fall. Men media skulle nog gilla det.

Jag hörde att han aldrig varit här?

– Nej, Elin har ju varit här. Hon och Mia är nära varandra, men de bor ju i Orlando. Jag har inte alls umgåtts med honom så. Det är en mediebild som målats upp.

Nån sa att hans fall blev så stort för att han inte har polare på touren…

– Nej, det tror jag inte stämmer. Han är ganska öppen. Däremot är det nog många som inte vågar prata med honom. Jag minns själv första gångerna jag träffade Seve Ballesteros, som var störst när jag kom ut på touren. Jag höll på att skita på mig av nervositet.

Finns golfgroupies?

– Inte som inom till exempel basket. De står inte på rad här. Jag fick ett par trosor med telefonnummer uppslängda till mig på 16:e tee på PGA Championship ett år. Det är det närmaste jag kommit. Det är inte som när rockband kommer till stan när vi golfare kommer. Men klart att det i vissa städer, typ collegestäder, är fler tjejer utan att det är direkt groupies. Det är ju stora pengar inom golfen och det lockar alltid en del.

Är det mycket festande? Tiger-historien har ju gett den bilden.

– Nej, men när jag började spela på touren i Europa i slutet av 80-talet var det mer festande. Framförallt engelsmännen gick ut på fredagen då. Touren då var mer en livsstil för de som gillade att spela golf och resa. Om man inte var i absoluta toppen var det inte så stora pengar, så det spelade inte så stor roll om man lirade lite halvbakis. Vi svenskar var nästan först med att träna, styrketräna, köra mental träning. Vi kom som seriösa idrottsmän som hängde mindre i lobbybarerna.

Du och Mia har varit ihop i 24 år nu. Hur lyckas man med det?

– En viktig sak har nog varit just att vi alltid strävat efter att hålla ihop familjen så mycket som möjligt. Det fick kosta.

Du menar när familjen var med på dina tävlingar?

– Mia och jag bestämde oss för att göra det här till vårt äventyr. När det kostade som mest med fyra barn, två barnflickor och caddie med på resorna låg nog breakeven, brytpunkten, kring två miljoner dollar. Först över det var det plus. Men då var det privatplan, jävligt fina hotell och så vidare. En hotellvecka kunde lätt dra iväg på 100 000 i hotellkostnader. När man reser så mycket som vi gjorde då, 200 resdagar om året, gör det mycket om man hamnar på bra hotell. Då blir det ett positivt äventyr för alla. Numera bor jag billigare. Inte YMCA kanske, men billigare.

Saknar du ditt privata jet?

– Nja, i många år hade vi ju det, men jag har helt enkelt inte haft råd sista tiden. Man köper typ en sextondel av planet, plus hundra flygtimmar. Sedan betalar man bensin och pilotavgift. Det är lyxens lyx. Det direktörer i USA gråter mest över i dåliga tider som nu verkar vara att bli av med privatplanet…

Kändes det som nederlag att börja flyga som vi andra?

– Nej, det var en kul tid att ha haft. Nu är det bak i bussen som gäller. Det är inget mer med det. Barnen var förvånade i början, men vi kämpar verkligen för att barnen ska bli jordnära trots det här privilegierade livet. Därför är det ett friskhetstecken att se att de trivs lika bra när vi bor i hundra kvadratmeter radhus i Sverige. En av dem hade som dröm att tjäna så mycket pengar att hon kunde köpa hus i Falun, för dit hade de varit och hälsat på våra barnflickor.

Många är avundsjuka på dig. Vem är du avundsjuk på?

– När jag reste som mest var jag avundsjuk på polarna som kunde åka ut i skärgården och var ledig på helgerna… De tycker att jag lever ett drömliv, men ibland när jag sitter ensam på ett hotellrum kan jag tycka att det är de som gör det. Alla lever så olika. Ett bra exempel är vår honeymoon till Dominikanska. Då bjöd vi dit fyra andra par. De enda biljetter vi fick tag på krävde att de måste övernatta i Paris. Vi hade väldig ångest när vi skulle berätta det för dem. Men när vi ringde blev de jätteglada. ”Då får vi se Paris en kväll också.” För oss, som reste hela tiden, var det en mardröm att inte komma direkt dit man skulle. För de var själva resan rolig. Det kan jag också känna någon sorts avundsjuka på, eftersom jag egentligen aldrig flugit som turist utan alltid varit på väg till och från tävlingar.

Hur träffades du och Mia egentligen?

– Jag hade precis blivit proffs och gick på en nattklubb med Johan Ryström, en annan golfare. Vi såg två tjejer i baren och singlade slant om vem som skulle få prata med den vi båda var mest intresserade av. Jag förlorade. Jag fick Mia. Hon var au pair här då. Men jag varnar dig: hon är jävligt trött på att höra att hon är resultatet av en förlorad slantsingling.

Så det är inte det ni snackar om på lunchen direkt?

– Nej, men en av fördelarna med att vara skadad är att vi faktiskt kan äta lunch ihop igen. Det har vi knappt kunnat på tjugo år. Jag har tränat och ätit på klubben. Nu kan vi luncha ihop. Häromdagen tog vi jetskin till en restaurang. Det är lite coolt.

Finns det annat som är bra med att vara skadad?

– Jag går på bio med barnen och, ja, hinner överhuvudtaget en massa saker som jag inte hann förr. Att träffa barnen varje dag är en ren lyx. Sedan är det nyttigt att komma bort från den lilla värld som golfen ändå är. När man spelar tror man att alla bryr sig. I Los Angeles stod jag och chippade med Adam Scott. Många kom och grattade honom. Jag var tvungen att fråga varför. ”Aha, så du vann Australian Open.” Jag hade inte en aning. Då sätts också ens egna framgångar i ett annat perspektiv. Hur många brydde sig när jag vann Phoenix Open eller var tvåa i British Open? Egentligen?

Umgås ni med Céline Dion?

– Ja, framförallt gjorde vi det. Nu blir det mest om vi är i Las Vegas. Hon flyttade dit för att köra sin show i fyra år.

Har du andra celebriteter i bekantskapskretsen?

– Man tänker inte så, men jag är rätt mycket med Nicko McBrain, trummisen i Iron Maiden.

På grund av ditt stora hårdrockintresse eller…

– Nej, nej. Han är golffreak men jag är inte Iron Maiden-freak. Hur vi möttes är ett bra exempel på hur liten var och ens värld är. Jag stod och slog bollar på Ullna när Ola, som var pro där, kom med en kille som ville hälsa. Han var blyg och ville ha en autograf på en boll. Jag hade inte en aning om vem han var och han kände sig otroligt dum. Om jag är utanför mitt element, och vill ha en autograf av en rockstjärna, känner jag mig lika dum.

Vad gör ni ihop?

– Spelar golf, pratar, käkar. Häromveckan hade vi en riktigt trevlig middag ihop i en ovanlig combo. Det var jag, Nicko McBrain…och Lasse Berghagen.

* * *

Be en svensk, vem som helst, säga namnet på en svensk golfare och nio av tio kommer att säga Jesper Parnevik. Detta trots att det var kring år 2000 han var som allra bäst. En kombination av bra spel, stark personlighet och känt efternamn förklarar det. När halva Sverige ett tag bar J.Lindeberg-kläder var Jesper Parnevik affischnamnet. Han bidrog i högsta grad till att föra in fashion i sporten. När han vann en tävling i Texas i rosa, tajta brallor var det sensation. Ja, inte att han vann, det hade han gjort tidigare det året också, utan brallorna. För som någon sa:

”It takes big balls to show up in Texas in pink pants”.

Pappa Bosse Parnevik, imitatören, var en av de populäraste svenska artisterna på 70-talet. Hans ’Party hos Parnevik’ slog med 71 procent av svenska folket framför TV-apparaterna världsrekord i tittarandel 1978.

Att vara hans son var, förstås, speciellt.

För vad än liten Jesper gjorde var han ’det där är Bosse Parneviks son’. Inte minst gällde det om han närmade sig en scen, vilket han gjorde ibland i form av skolteater och annat.

Kanske var det därför det blev golf?

– Motivationsfaktorer har nog alla, ofta någon konstig i bakgrunden. Man vill bevisa något och det behöver nog inte alltid vara av glädje. Min motivationsfaktor var nog att visa att jag inte bara var Bosses son.

Få spelade golf i Sverige på 70-talet. Ännu färre barn. Sven Tumba, hockeyspelaren, hade börjat sin mission att sprida sporten och en av de frälsta blev Bosse Parnevik. Med samma entusiasm som han tränade in sina gubbar till scenen nötte han slag i trädgården.

Jesper minns hur pappa byggde sandbunker och green på gräsmattan, hade flytbollar och slog ut i vattnet, köpte alla golfmanicker som kom…

– Det var tack vare att han blev så golftokig som jag började spela. Vi tillbringade ändlösa timmar ihop på tomten. En slog ut flytbollar i vattnet medan den andre satt i en eka och hämtade dem. I början. Sedan byggde han nån sorts nät rakt ut i vattnet. Få förstod vad det var och en dag hörde vi någon kommentera det med ”titta, Parneviks har börjat med laxodling”.

– Jag tyckte det var rätt kul med golf, men jag hade ju inget mål med mitt golfande. Jag var den enda i skolan som höll på. Det var kul ett tag spela med morsan och farsan. Men det var på ett sommarläger på Roslagens golfklubb, där jag träffade killar och tjejer i min ålder, som jag blev biten.

Tyckte inte kompisarna att det var underligt?

– Jo, alla tyckte det var konstigt med golf. Även jag själv.

Gjorde du annat också?

– Vi hade rockband. Lotus. De andra i bandet var bra, Urban Edlund och Magnus Lange. Jag fick vara med för att pappa hade utrustning och studio. Jag spelade synt på pekfingernivå.

Jammar du med Iron Maiden-kompisen nån gång?

– Nej. Jag har nöjt mig med att berätta att jag hade ett band och att vi spelade på Finlandsfärjan. Att det var på skolresa för att fröken övertalade restaurangchefen behöver man inte berätta.

Var det pinsamt eller kul att ha Bosse Parnevik som pappa?

– Tyvärr mest pinsamt. Det tycker nog mina barn om mig också. Man är stolt på ett sätt men samtidigt är det pinsamt för alla vet vem man är. De ser att folk pekar och pratar om oss. Fast nu är det några killar i skolans golflag som tycker det är coolt att jag är farsan…

– Nu är jag stolt över pappa och imponerad över allt han gjort. Men under tonåren var det inte alltid så kul. Gjorde vi bus, som att lägga smällare på rälsen, var det alltid jag som åkte fast. Det blir så med känd farsa. Många ungar tyckte dessutom att det var kul att komma hem till oss mest för att se vårt hus eller träffa farsan. Man lär sig skilja på kompisar och kompisar.

Kom han in i pojkrummet och testade någon ny gubbe…

– Nej, han hade snarare torr, sjuk humor hemma. Och provade han skämten på oss barn tyckte vi att de var usla.

Kan du imitera?

– Enda gången jag gjort det var nog på pappas 50-årskalas. Då var jag Ingemar Mundebo, ekonomiministern, och mina syrror Sven Melander och Thorbjörn Fälldin. Jag tror jag gjorde en bra Mundebo men insåg tidigt att man ska inte göra det pappa gör, inte när pappa är så framgångsrik. Det är jobbigt att bli jämförd. Därför var det ganska skönt när jag drog till USA för att spela golf och gå på college. Här var jag anonym och fick börja från noll.

Visst började du trolla för några år sedan? Det snackades om en ny karriär, till och med.

– Ja, det blev ett superintresse. Det började med att en kille kom fram på bar och körde mynttrick med mig. Jag kände att det måste jag lära mig.

Och då blev det hundra procent förstås…

– Ja, Mia kunde hitta mig två på natten stå i ett rum och köra korttrick. Det är en jättevärld som jag fascinerades av, men jag insåg efter något år att det är lätt att bli en glad amatör men ska man bli något mer måste man lägga ner enorm tid.

Och nån period käkade du vulkansand, bland annat i en Jay Leno-show i TV, och nån annan period bara frukt. Är du en sökare?

– Ja, absolut. Man träffar dessutom fantastiskt roliga människor. Frukterna, till exempel, var en kille som heter Tord som låg bakom. Han har nog bara ätit frukt i 25 år nu. Han har en teori om att frukt har de snabbaste energierna, han tycker att man ska äta det om man ska hänga med i mayakalenderns nya tid. Jorden kommer att snurra lite snabbare och då behöver man det. Kanske har han rätt? Jag var fruktarian i någon månad. Vulkansand var för att absorbera tungmetaller. Udda lirare gör att man träffar fler udda lirare. Jag gillar det. Vi träffade ryske presidenten Gorbatjovs mentala livvakt en gång.

Mentala livvakt?

– Så sa jag också. Det har med tankeöverföring att göra. Han blockerade sådana som försökte komma in och påverka Gorbatjovs tankar. Enligt honom fanns avancerad forskning kring detta i Ryssland. Han anställdes av schackspelare för att sitta i publiken och störa tankarna.

Du har gjort en hel del investeringar också, väl?

– Ja, jag har inte varit så superkonservativ där heller. Det har därför varit lite upp och ner med pengar. Det jag trott på, som J.Lindeberg eller ett vitaminföretag, har jag kört järnet på. Ett bostadsprojekt i Colorado är ett annat projekt som inte slagit igenom. Än. Vissa av mina projekt har legat och puttrat i tolv år nu… Jag har nog inte tjänat en krona men investerat 100 miljoner. Det skulle vara bra om något kickar i gång snart.

Börjar det sina i kassan på riktigt?

– Ja, i och med att jag inte kunnat spela tävlingar senaste året. Det var dålig tajming på min skada. Just nu är det ganska tomt därför. Hus och båt är till salu.

På allvar?

– Ja, på allvar. Men det är inte första gången jag är i den här situationen, det brukar lösa sig. Jag tror att om man bara har rätt attityd och verkligen tror på det så brukar det ordna sig.

Hur mycket har du med J.Lindeberg att göra nu för tiden?

– Inget, bortsett från att jag äger nio procent som i dagsläget inte är värt så mycket. Jag tycker nya ledningen behandlade vissa illa och det kan jag inte acceptera. Därför har jag stämt företaget, men i och med att jag är delägare stämmer jag ju egentligen mig själv. Det kanske är dumt, men man måste markera när saker inte går rätt till. Och jag hoppas fortfarande på bolaget. Jag har ju varit med från början och vill att det ska gå bra.

Har du kontakt med Johan Lindeberg själv?

– Jadå, vi har bra kontakt. Men han har lagt av i bolaget. Det bär bara hans namn.

Gillar du hans jätteskägg?

– I början: nej. Men man vänjer sig. Ju mer jag träffar honom och ser reaktionerna på gatorna i New York inser jag att många tycker att han är jävligt cool. Många svenskar förstår dessutom inte att han är större utomlands än i Sverige.

Hur märker man att man blir äldre som golfspelare?

– Det är svårare att koncentrera sig. Förr kunde jag vakna en torsdagsmorgon, när tävlingarna börjar, och vara hur taggad som helst. Nu är det svårt att vara lika peppad dag ett som dag fyra. Men är man med då och slåss är det inga problem.

Är golf en skadesport?

– Jag har varit skadad av och till i tolv år nu och opererat mig flera gånger. Höft, handled, brutna tår, axlar, ryggen… Konstigt nog verkar det ha mindre att göra med hur fysiskt tränade folk är. Det är lika många vältränade som inte vältränade som skadar sig. Det beror på att kroppen belastas med tre gånger din vikt genom slaget varje gång. Det blir en ensidig rörelse som gör att leder slits ut.

Kan du bli bättre som golfspelare? Eller handlar det om att göra nerförsbacken mindre brant.

– Jag är så dum att jag tror jag kan bli bättre, men jag vet att det beror mycket på skadorna.

Tom Watson var 59 år förra året när han ledde British Open och till slut blev tvåa.

– Ja, exakt. Rutin gör mycket. Det trista är att jag varit en aggressiv spelare. Nu tvingas jag ofta spela safe istället för att klappa upp bollen på green. Det passar inte min personlighet egentligen.

När spelade du bara för kul senast?

– Det händer då och då. Till exempel när Fredrik Nilsmark, som är VD för Scandinavian Masters, är här med några polare. Då blir det betting och är allmänt roligt, särskilt för att Nilsmark är så fruktansvärt dålig.

Bygger golfspelare upp en bra pension?

– Ja, i USA började det systemet ungefär när jag kom ut. Reglerna har ändrats ibland men det är helt klart bra. Man får 2000-3000 dollar per kval man klarar. Klarar du de flesta tävlingar ett år blir det kring 40000 dollar. Jag har inte varje år uppfyllt kraven på hur många tävlingar man måste spela, särskilt inte i början när jag spelade mycket i Europa också. Men sista tio åren uppfyllt kraven. Jag har valt att placera mina pensionspengar i aktier, förstås, så det blev ett litet dipp häromåret. Ja, de halverades nog. Gissningsvis skulle jag kunna få ut några miljoner dollar när jag fyller 65. Privatjet here we come…

Oavsett hur det går med skadan skymtar slutet på karriären. Kan du komma ihåg vilken känsla du hade när den började?

– Det var 1986 jag blev proffs. Jag hade varit här för att lära mig språket och gått college. Då var drömmen att spela på svenska touren och någon sommar få 50 000 kronor över. Om jag fick det kunde jag vara i Florida på vintern och hyra en liten, liten lägenhet. Jag minns att jag tänkte att den dagen jag kan det, ja, då har jag nått det man kan nå i livet.

Sa han och tittade sig runt på sina 1400 kvadratmeter…

– Ja, perspektiven förändras.

 

Text av Ola Liljedahl. Foto av Andreas Öhlund. Publicerad i Café 7/2010.

* * *

Läs mer!

11 helt underbara bilder från Sveriges roligaste Instagram-konto

10 anledningar till att vi är glada att vi inte bor i Norge

Andrev Walden: Här är hemliga koden bakom Eric Saades succé

Glenn Strömberg släpper klädkollektion: ”Italienska män kommer att få hård konkurrens”

Annons

Dela (19)
Tweeta


Laddar