Patrik Sjöberg exklusivt: Hela Cafés omtalade intervju från 2007

Hans nyutkomna självbiografi tapetserar löpsedlarna. Redan 2007 mötte Café Patrik Sjöberg för en mycket öppenhjärtig intervju om livet, skandalerna – och relationen till tränaren Viljo Nousiainen. Här kan du åter läsa hela texten, signerad Christofer Brask. Foto (beskuret) av Eric Josjö.

* * * * *

Efter kokainskandalen under friidrotts-EM har Patrik Sjöberg lämnat sin exil i Brasilien och flyttat hem till Sverige. Nu väntar hans livs största utmaning – att bli en närvarande far, utbilda sig och skaffa ett jobb. I sin mest öppenhjärtiga intervju någonsin berättar han sanningen om drogerna, revanschbehovet, slöseriet med pengar och sina kontakter med den undre världen.

På andra sidan kafébordet sitter en man i yngre medelåldern och berättar att han söker arbete, försöker sluta röka och senare samma dag ska på kvartssamtal på dotterns skola. Ens världsbild kan bli rubbad för mindre. För det handlar trots allt om en man som förknippats lika mycket med cigg, starköl och felparkerade sportbilar som med en darrande höjdhoppsribba och de magiska siffrorna 2,42.

När vi träffas drygt en vecka före jul har Patrik Sjöberg alldeles nyligen skrivit sig i Sverige efter nästan två decennier som utlandssvensk. I Göteborg har han dottern Isabelle som nyss börjat skolan, annars hade han nog blivit kvar i Brasilien.

– Men nu ska jag tillbaka till Sverige och in i systemet, som jag egentligen aldrig varit inne i, konstaterar han. Det blir en jävla omställning.

Omställningen blir knappast mindre av tidpunkten för flytten hem, knappt ett halvår efter friidrotts-EM och den där augustinatten då polisen slog till på Avenyn. Till skillnad från Sven Nylander och Patrik Lövgren, de andra svenska friidrottsprofilerna som greps och dömdes för kokaininnehav, försökte Patrik Sjöberg aldrig slingra sig ur sitt ansvar. Han säger att han ska ha skit för det han gjort – till en viss gräns.

– Jag har ju gjort bort mig, rent försörjningsmässigt, den närmaste tiden. Jag har märkt att folk tydligen kan välja vad som är acceptabelt. Jag hör folk i min närhet säga att ”jag kan tänka mig att göra mycket men – KNARK! – där går gränsen”. Att de själva suttit inne för ekonomisk brottslighet är däremot helt okej.

Det var väl inte bara knarket, utan er koppling till idrotten också.
– Det har jag inte förstått. Varför ska vi bära det oket? Vi idrottsmän ska vara nåt slags idealmänniskor. Det är nästan lite äckligt. Ska vi tillhöra en annan ras? Människor i allmänhet ska kunna göra bort sig, men sen ska de lasta över allt på oss: ”Han är idrottsman! Fy fan! Han ska föregå med gott exempel.” Vi är inte mer än människor. Jag går och skiter varje dag, jag lever exakt på samma sätt som alla andra. Och – jag är inte idrottsman nu, det är länge sen jag var idrottsman.

Saken kanske kompliceras av att kokain dessutom är klassat som dopingmedel?
– Ingen ska tro att kokain är förenligt med idrottslig verksamhet. Jag har ju fått frågan: ”Hur mycket högre hoppar du med kokain?” Min erfarenhet av kokain är att om höjdhoppare hade sysslat med det i samband med tävlingar, då hade vi haft jävligt märkliga tävlingar. 50 procent hade drabbats av hybris och gått in på tre meter. 25 procent hade blivit paranoida och inte vågat hoppa över huvud taget. Och 25 procent hade bara suttit och snackat skit. Det hade blivit pannkaka av alltihop.

Men din forne konkurrent Javier Sotomayor blev fälld för kokain, inte sant?
– Precis, men han hade varit i Miami med det kubanska laget i två veckor och därefter åkt till Kanada för en tävling. Man förstod ju direkt hur det hade gått till: Han hade festat i Miami och så hade det suttit kvar i urinen. Det var en social grej, inget han gjorde för att hoppa högre.

Reaktionerna efter polisrazzian i Göteborg kan väl sammanfattas så här: Att Sven Nylander tog kokain var en chock. Att Patrik Sjöberg tog kokain var inte alls någon chock.
– Jag trodde faktiskt att folk var lite smartare. När de lägger ihop ett och ett i sin egen värld blir slutresultatet alltid att Patrik Sjöberg är roten till det onda. Folk tänker: ”Man kunde ju räkna ut med arslet att Patrik Sjöberg höll på med sånt, men de andra…” Slutsatsen blir då att det är jag som försett de andra med kola, att det är jag som ligger bakom allt. Men så är det faktiskt inte. Jag tar ansvar för det jag gjort. Men jag kan fan inte ta ansvar för det de andra gjort. Man får tänka på att det var enskilda individer som polisen tog in. Jag har ingenting att göra med vare sig Sven Nylander, Patrik Lövgren eller (den grekiska före detta VM-silvermedaljören i höjdhopp) Papakostas. Det var bara det att vi blev tagna på samma ställe.

Hur tajta är du och Sven Nylander?
– Jag har egentligen inte pratat med Sven Nylander sen han la av, och det är ju tio år sen. Jag blev väldigt förvånad och förbannad när jag läste i tidningen att jag hade synts ute på stan med honom hela EM-veckan. Jag har ingen aning om vad Sven Nylander sysslade med den veckan, men jag var inte ute på krogen förrän den där söndagen. Och det var först då vi träffades.

Polisen ska ju ha spanat på dig i en vecka. Vad tänkte du när du fick höra det?
– Jag tog upp det med en polis och han förnekade det. Det måste han väl göra, men det är bara tragiskt om polisen lägger resurser på att spana på mig. Om detta varit för tio år sen hade det varit en annan sak. Då festade jag mycket mer. Sedan min dotter föddes har jag knappt varit ute. När jag är hemma i Göteborg har jag hand om henne och dessutom är jag för gammal.

Hur många gånger har du tagit kokain?
– Det spelar ingen roll vad jag säger. Om jag säger att jag tagit kokain X antal gånger dyker det direkt upp någon som säger att ”nej, det stämmer inte för jag har en kompis som känner hans kompis…” Men jag kan säga så här: Alla rykten om mig är kraftigt uppförstorade. Jag provade droger sent i livet.

Varför har du tagit kokain? Har det varit ett sätt att kompensera kickarna du tidigare fick under tävlingar?
– För min del har festandet – och då snackar jag inte bara kokain utan även normalt festande – ökat när jag haft lite att göra. Det har ingenting med idrotten att göra, eller att jag saknar idrotten. Det har varit perioder i mitt liv när jag inte haft någon uppgift framför mig, men festandet har aldrig varit okontrollerbart. Jag vet inte om det var Elton John eller Sting som sa: ”Kokain är ett tecken på att du har för mycket pengar och för lite att göra.” Det drabbar inte bara höjdhoppare utan även folk i allmänhet. Om du inte har något ansvar – då är det klart att omdömet släpper ibland.

Har du haft någon bra upplevelse av kokain?
– Det är väl som med alla andra berusningsmedel. Du tror dig ha hundraprocentig kontroll. Det är som med alkohol eller vad som helst – du blir en annan människa när du super, du skäller ut chefen eller säger saker till din flickvän som du inte menar. Egentligen är det ju idiotiskt. Samtidigt vill jag inte säga för mycket, jag vill inte gå in i den där debatten där du å ena sidan har drogliberalerna och å andra sidan de som tycker att: ”Skjut dem i nacken och sänk dem i Nybroviken.”

Har du fått brev efter skandalen?
– Jag har fått brev skickade till mig från mammor och pappor som är knäckta på mig, jag blir föremålet för all deras ilska och vanmakt. Det är hemskt att Eva dog på en toalett på Sergels torg med en heroinspruta i armen, men jag ser inte riktigt vad det har med mig att göra. Jag vet ju lika väl som Eva att det är förbjudet och farligt att syssla med droger – men där slutar alla jämförelser, tycker jag.

Hur mycket kunde du festa under din karriär som höjdhoppare?
– Inom friidrotten lärde vi oss att ta ansvar för oss själva. Nog fan festade vi, men ville jag vara bakfull på träningen nästa morgon? Det valet fick man göra själv. Nu läser jag att 99 procent i friidrottstruppen inte ens skulle tänka tanken att ta en öl under tävlingsperiod. Då undrar jag: Finns de människorna? Man måste kunna avdramatisera. Nog fan måste man kunna ta två glas öl efter en träning. Det tyckte jag var underbart när jag tränade i Marbella – man hade gjort ett fantastiskt pass, solen var på väg ner vid halv sju, man gick från banan till baren som låg precis bredvid och beställde två iskalla öl, en kopp jordnötter och lite oliver. Det är det enda jag saknar från min idrottsperiod.

I din värld: Hur allvarlig är den här kokaingrejen?
– Det har väl hänt värre saker. Och utan att försvara det vi gjorde så är vi liksom inte ensamma om detta. Så jävla ovanligt är det inte, det är bara det att när man är känd blir det mer uppmärksammat och det får andra konsekvenser än för andra. Jag har förstått att många tycker att vi kommit för lindrigt undan. De som tycker det kan gärna ställa sig i mina skor för en dag.

Tillbaka i Brasilien efter friidrotts-EM möttes Patrik Sjöberg av misstänksamhet, även från människor han betraktade som sina vänner.

– När jag kom dit ner trodde folk att jag hade mördat någon. Jag försökte förklara: ”Javisst, jag gjorde bort mig i Sverige. Jag hade ett halvt gram kola på mig. Jag har tagit mitt straff.” De trodde mig inte.

Veckan innan hade en svensk reporter gått från bar till bar i hemstaden Natal och visat upp en bild av Patrik Sjöberg. Han hoppades få tips som kunde leda till nya avslöjanden.

– Utan att bagatellisera det jag gjort – brasilianarna är vana vid lite tuffare grejer. De trodde att jag mördat eller kidnappat någon, eller att jag var en stor knarkbaron. Folk jag umgås med började undra vad jag sysslade med. De tänkte att det stämmer nog, för jag har inte jobbat så mycket. Det är väldigt populärt för efterlysta människor att försvinna i Natalområdet. Helt plötsligt tillhörde jag den kategorin.

Patrik Sjöberg är gift med en brasilianska och har levt i landet i sex år. Han har varit delägare i ett bolag som bland annat projekterat för en golfbana med tillhörande faciliteter. På grund av den segt malande byråkratin har byggstarten hela tiden flyttats framåt i tiden. Hittills har inte ens vägar kunnat dras in i området. Sjöberg skulle framför allt ansvara för en idrottsanläggning i anslutning till golfbanan. Den delen av projektet är nu lagd på is och själv är han utköpt ur bolaget. Hans kvarvarande intressen i Natal är markområden som kan bli värdefulla på sikt – om golfbanan blir verklighet.

– Arbetstakten i Brasilien är kanske inte den mest hektiska, det blir mycket dödtid. Att sitta på beachen har aldrig varit min grej. Särskilt inte när man har ansvar hemma i Sverige.

Vad lever du på i dag? Höjdhoppspengar?
– Ja. Jag fick inte mitt uppehållstillstånd permanent förrän förra gången jag reste från Brasilien. Så innan dess har jag inte ens fått öppna ett bankkonto där. Jag har inte kunnat tjäna några pengar i Brasilien.

Hur ser din förmögenhet ut, skulle du kunna leva på sparade pengar livet ut?
– Nej, inte som det är i dag. Möjligen, om allting skulle slå ut. Men det beror också på hur man väljer att leva sitt liv.

Vad har du för relation till pengar?
– Det är en jävla skillnad på mig i dag mot för tio eller tjugo år sen. Problemet för mig var att jag tjänade alldeles för mycket pengar i en för tidig ålder. Plus att jag kom från en sån bakgrund – jag är uppväxt i Frölunda, har ingen utbildning, var van vid att kolla in i butikerna på det som alla andra hade men som man själv aldrig skulle få. När jag var liten var jag van vid att ha två butikskontrollanter efter mig så fort jag visade mig i en affär, de förutsatte att jag skulle sno halva affären. Det skapade ett jävla revanschbegär, och jag har fortfarande lite av den mentaliteten i mig. När jag började tjäna pengar var det så – lika fort som pengarna kom in, lika fort sprutade de ut. Jag hade ingen riktig uppfattning om vad pengarna var värda.

Vad är din dummaste investering?
– Hur lång tid har du? I början av 90-talet fi ck jag en idé om att en kille här i Göteborg skulle bygga en bil åt mig. En replica av en Ferrari Daytona Spider, alltså den fräckaste sportbilen som finns. Bilen stod i ett garage och han byggde ihop den, bit för bit. Löpande under två år fick han 800 000–900 000 kronor av mig. Och en dag var garaget plötsligt tomt, både killen och bilen var borta… Efter två-tre år dök han upp och jag försökte, med olika medel, få honom att göra rätt för sig. Jag hade fått folk att hjälpa mig att få tillbaka pengarna, kanske inte på rätt sätt – men det var ändå mina pengar. Då körde han ihjäl sig med motorcykel.

Var det dina indrivare som jagade honom?
– Nä, nä. Han var ett sånt speedfreak, han var känd för att köra i 350 km/h. Han kom över på fel sida vägen, kom ut på en åker och krockade med en sten… 900 000 är jävligt mycket pengar, men jag har gjort flera liknande grejer. Det är väl på bilar jag bränt mest pengar. Jag har alltid haft två, tre bilar åt gången.

Att spendera pengar var alltså ett sätt att ta revansch?
– Ja, speciellt när jag var utomlands. Jag kunde gå in i världens flottaste butik och komma ut med skit som jag visste att jag aldrig nånsin skulle använda. Det kan ha börjat med att man blev nonchalant bemött av nåt butiksbiträde och slutade med att man stod där med en Vercacekostym som såg ut att vara hämtad från Cirkus Scott. Den kostade kanske 50 000 kronor, men jag köpte den på ren jävelskap.

Det låter lite… onödigt.
– Jo, men jag har sett värre. En gång var jag med Ben Johnson hos en juvelerare på en flygplats. Han skulle köpa en guldlänk men blev totalt nonchad. Det slutade med att han köpte två klockor, Cartier Panther i helguld. Inte en, alltså, utan två. Ben Johnson slängde upp sitt guldkort på disken och sa: ”Fort som fan ska det gå, för jag ska åka nu.” Då såg man hur expediten vände totalt, han hade tungan så långt uppstucken i röven på Ben Johnson så det fanns inte och samtidigt såg man på Ben Johnson att han kände den här makten. Jag var kanske aldrig så extrem, men jag känner ändå igen det, hur man reagerade när man blev dåligt bemött. Det var nån sorts revansch.

På 80-talet fanns ett säkert tecken på att Patrik Sjöberg var på bio i Göteborg: En Porsche stod parkerad på snedden utanför Palladium vid Kungsportsplatsen med en p-bot i vindrutan.

– Jo, det stämmer nog (skratt). På den tiden kostade en p-bot 300 spänn, eller max 500. Jag tyckte det var värt pengarna att slippa åka runt och leta nån jävla parkeringsplats. Min första egna lägenhet låg i samma fastighet som en bank. En gång i månaden gick jag ner till bankkontoret och betalade mina parkeringsböter. Jag minns att en kassörska skällde ut mig en gång när jag hade 8 000–10 000 kronor i böter att betala. Hon sa: ”Jag känner mig förolämpad. Jag sitter och slår in de här siffrorna och ser att det är mer än vad jag får ut i lön.”

Har du respekt för pengar i dag?
– Ja, det har jag. Verkligen. Det var jävligt lätt förr, för hur man än vände och vred på det så kom det pengar. När jag inte kände för att tävla kunde jag skita i 200 000 och gå på hockey och festa med mina kompisar i Göteborg. Det var en av grejerna som var svåra när man lade av, att man helt plötsligt inte styrde inkomsten själv.

Vad har du för bil nuförtiden?
– Jag har ingen bil. Jag har hyrbil när jag behöver. Och åker jag på en sjuhundring i parkeringsböter – fan vad surt det känns.

Två dagar senare på ett hotell i Stockholm: Han är lite obekväm när han blir uppmanad att posera i bar överkropp, muttrar något om att ”det här är inte jag”. Men trots allt är tatueringarna väldigt mycket Patrik Sjöberg – eller åtminstone vad man förväntar sig av honom. På axeln en djävul med cigarr i mungipan, nedanför revbenen en djävul som kramar om Jesus. Motiv som inte är helt okontroversiella bland strängt katolska brasilianare.

– Hehe, de tror att jag är djävulens son.

Bakom kameran står en kompis från förr. Eric Josjö, i början av 80-talet Sveriges i särklass bästa 400-meterslöpare, delade rum med Sjöberg i Los Angeles 1984. Den gången retade de tillsammans upp en och annan idrottspamp genom att softa i poolen i stället för att gå på OS-invigningen. I dag är Eric Josjö en av få gamla lagkamrater som Patrik Sjöberg har kontakt med.

– Jag vill inte sitta och lipa för jag står för det jag gjort, men… Jag har haft ett frostigt förhållande till många inom friidrotten, men jag skulle inte döma ut människor på det sättet som vissa gjort. Det är väldigt få som ens hört av sig. Någon kanske kunde tänkt efter: ”Hur mår han egentligen? Han kanske behöver prata?”

Hur många riktiga vänner har du?
– Ytterst få. Många har fallit bort under tidens gång. Det är väl inte lika intressant att umgås med Patrik Sjöberg längre, det förstår jag nu. Jag trodde att jag hade bättre koll på vilka som var mina vänner, men det var väl lite fräckt att ha mig som kompis, att kunna referera till det. När de här personerna anser att de inte längre kan få ut något positivt av det – ekonomiskt eller statusmässigt – går de bara vidare. Jag har försökt vara ärlig och öppen mot dem jag umgåtts med. Tyvärr har det utnyttjats. Det är lite knäckande.

Du har tidigare antytt att du har vänner som är kriminellt belastade.
– Ja, och det är inte så jävla konstigt. Jag har inte haft några pekpinnar eller lagt några moraliska aspekter på vad de sysslar med. Jag har aldrig forskat i vad de har för levebröd. Sen är det faktiskt så att du som idrottsman inte har samma arbetstider som andra. Om du inte vill sitta hemma i soffan och titta på tv är du kanske ute på stan och kikar. Sannolikheten att jag skulle träffa på kriminella människor har varit stor eftersom jag haft mycket dödtid. Jag dömer inte någon för vad de sysslar med. Jag har träffat människor som gjort både det ena och det andra, men som varit jävligt schysta.

Hur väl känner du (förre Hells Angelsledaren) Thomas Möller?
– Vi känner varandra. Men jag har aldrig varit intresserad av att prata om vilka jag umgås med, eller vilka som är mina närmaste vänner. Alla vet vilka jag bryr mig om och vilka jag värderar – vad de sen heter och sysslar med, det är ganska ointressant.

Medan Josjö fixar med ljussättningen öppnar Sjöberg ett fönster och tänder en av sina tre dagliga Barclay’s.

– Ni kan gå till rum 240 och vänta sen, säger Josjö.

– 242, annars får det vara, skämtar Sjöberg, medveten om att rekordnoteringen från 1987 lär spöka för svenska höjdhoppare i många år till.

Är du välkommen i svensk friidrott i dag?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har inte tänkt i de banorna. Det vore ju synd om folk var så trångsynta… Än en gång: Jag är den förste som slår mig själv på käften och säger att jag gjort bort mig. Men under de senaste åren har jag känt att jag har mycket att komma med inom friidrotten och att jag skulle vilja ge tillbaka.

Vem vet, Stefan Holm sa i slutet av 90- talet att hans önskedröm var att få dig som tränare…
– Inte nu längre, va? Det har jag förstått av hans kommentarer (skratt). Men det är klart att jag har mycket att komma med. Jag har satt ett världsrekord och jag har tränat under den förnämsta tränaren i 20 års tid. Jag har läst att jag aldrig var intresserad av träning, att jag inte tagit vara på det som Viljo (Nousiainen) lärt mig – men det är bara idiotiskt att tro det. Det går inte att träna friidrott och stänga av hjärnan. Jag kan vara kaxig och säga att det inte finns någon som sitter inne med den kunskap som jag har. Är det någon som förstår exakt vad Viljo sa, vad han hade för visioner och träningsupplägg, så är det jag. Det är ingen som är i närheten. Yannick (Tregaro) i all ära, han är väldigt duktig, men han var bara med under en bråkdel av Viljos karriär.

Hur stor del har Yannick Tregaro i de svenska framgångarna?
– Christian (Olsson) är en extrem talang. Det är svårt för Christian att inte lyckas med de förutsättningar han fick, den grund som Viljo hade lagt. Yannick har gjort ett jävla bra jobb, men det är omöjligt att bedöma hur mycket sämre Christian hade varit med en annan tränare. Sen tränar han Kajsa (Bergqvist) och hon är ju inte Yannicks produkt. Där har Yannick inte så stor del. Sett till resultaten har det inte blivit så stor skillnad sedan han tog över. Viljo hade som princip att inte ta över färdigutvecklade friidrottare.

Johnny Holm har sagt: ”Om Patrik Sjöberg hade fått vara skadefri hade världsrekordet varit 2,50 i dag.”
– Nja…

Han menade att du var en oerhört mycket bättre hoppare, tekniskt, än Sotomayor.
– Jo, det var jag nog. 2,50 – det vete fan, men när jag tog 2,42 var jag helt övertygad om att det bara var ett steg på vägen. Tyvärr fick jag koncentrera mig bara på att hålla skadorna i schack från 1987 och framåt. Om jag hade fått vara skadefri i två, tre år till hade det sett annorlunda ut. Jag hade definitivt hoppat högre än dagens världsrekord. Sotomayor var en jävla bra höjdhoppare, men för mig är det faktiskt ett mysterium hur han klarade det. Han hade ingen finess och hans kropp tog mycket stryk hela tiden.

Standarden i herrarnas höjdhopp har sjunkit rätt ordentligt sedan Internationella friidrottsförbundet införde out of competition-tester. Kommentar?
– Okej, där fanns ett gäng som jag tävlade mot som jag kan tycka var suspekta. Som dök upp från ingenstans, gjorde tävlingar och försvann. Men merparten av mina konkurrenter var med under hela säsongen. Och vi i Sverige hade sådana tester redan tidigare. Jag kan inte påstå att jag själv blev överdrivet testad, men jag upplevde det som att de ansåg att jag inte var dopad. De kunde utan problem ha testat mig varje dag, om de velat.

Du tycker att du blir hård dömd för kokainskandalen, men du var själv väldigt hård mot Ludmila Engquist när hon åkte dit för doping?
– Jag ser ju en markant skillnad. Min generation är uppväxt med att prestationshöjande medel är tabu. Man får också tänka på att jag la av för tio år sedan. Jag kan inte se varför man ska dra paralleller mellan Ludmila och det som hände i Göteborg. Det kallar jag okunnighet. Det är klart att hon också måste bli förlåten någon gång, men jag vill inte dra några paralleller mellan henne och mig.

Hur är din och Stefan Holms relation?
– Vi har ingen. Det har varit pajkastning i tidningarna, vilket känns konstigt. Folk tror att jag är avundsjuk på Stefan, men jag har inget att vara avundsjuk på. Jag har avslutat mitt höjdhoppande för länge sen. Jag har tävlat två gånger mot Stefan, och de tävlingarna kommer jag knappt ihåg. Oavsett vad folk, och Stefan, tror har jag oerhörd respekt för honom. 2,40 är jävligt bra, det vet jag som gammal höjdhoppare. Men han utmålar sig själv som offer hela tiden. Det är han mot resten av världen. Det har jag aldrig förstått, jag vet inte vad som hänt honom, vad som gjort att han fått den inställningen.

Han är ju så kort.
– Jovisst, men jag har aldrig ifrågasatt hans längd. Om man läser intervjuer med honom känns det som att det hela tiden är han själv som tar upp detta, att han är kort. Jag har tävlat mot såna som är kortare än Stefan Holm – och längre. Men det handlar fortfarande om hur högt du hoppar, från marken och upp till ribban. Men det har blivit absurt, det verkar som om jag bara går omkring och tänker på honom hela tiden. Staffan Strand däremot… där kan jag gärna ta fram den stora motorsågen.

Staffan Strand, ja. Vad är det med honom?
– När jag ser att han kallas höjdhoppare, då skäms jag över att jag sysslat med samma sak. För ett par år sen satt han i en morgonsoffa på tv och sa att Patrik Sjöberg inte hade betytt något för svenskt höjdhopp. Jag menar, man kan ha mycket åsikter om mig, men det är svårt att komma förbi mina meriter som höjdhoppare. Jag såg att han nyligen skickade ut ett pressmeddelande: ”Staffan Strand missar inomhus-VM.” Det var lite gulligt. Måste man inte först ha kvalificerat sig för ett inomhus-VM?

Svensk friidrott har haft några otroliga år. Hur står sig dina prestationer?
– Jag är fortfarande den ende som satt ett världsrekord (sedan Anders Gärderud 1976). Christian har visserligen ett tangerat inomhus, men jag satte väl världsrekord inomhus två eller tre gånger. Utomhus är han långtifrån rekordet. Kajsa har varit hyfsat nära, men det är inte säkert att hon lyckas. Jag hade gärna vunnit ett OS-guld men det går ändå inte att vifta bort det jag gjort – folk vill väl gärna göra det på grund av det som hände i Göteborg, men det går inte. Jag är ju inte Eric Lemming som slängde spjut nån gång i början av 1900-talet, när man kastade en gång med höger arm och en gång med vänster. Detta är ett greppbart resultat som fortfarande är Europarekord.

Vem är Sveriges bästa friidrottare genom tiderna?
– Jag blev vald till det år 2000 eller nåt sånt. Men jag har aldrig varit mycket för att jämföra.

Strax före jul reste Patrik Sjöberg tillbaka till Natal för att packa ihop inför flytten hem. I Göteborg väntar en lägenhet som han hyr av sin bror. I övrigt är framtiden oviss.

– Jag måste hitta ett sätt att försörja mig. Jag kan inte ligga på soffan. Och jag kan ju inte sitta och gråta över att jag inte har någon utbildning nu, jag kan bara krasst konstatera att jag borde ha satsat på min utbildning när jag hade möjlighet. Men det är ingen som ska tycka synd om mig för det.

Hur står du dig på arbetsmarknaden?
– Jag står inte högst upp. Det vet jag. Jag får skylla mig själv ur många aspekter. Jag skrev krönikor i Göteborgs-Posten under EM, det var jävligt roligt. Från att tidigare haft ett väldigt stort avstånd mellan mig och friidrotten kände jag att jag verkligen hade något att tillföra. Men den nischen är nog tills vidare stängd.

Vad tänker du göra? Anmäla dig hos arbetsförmedlingen?
– Jag vet inte hur det blir. Jag kanske börjar plugga, läser in det jag missat tidigare.

Patrik Sjöberg på Komvux?
– Vi får se. Jag har faktiskt gått där en gång tidigare. Det gick inte så bra. Det var bara lektioner två timmar om dagen, vilket jag tyckte var skitskönt. Jag missade att man förväntades jobba fem timmar hemma också. Men nu kan det vara läge, om inte annat för att ha något att göra på dagarna.

Patrik Sjöbergs skoltid fick ett abrupt slut i nionde klass då lärarna inte längre orkade med honom. Nu är det Isabelles tur, och frågan är vad hon snappar upp från sin pappas förflutna.

– Hon är inte dummare än att hon kommer att dra paralleller till mitt liv. Om jag har åsikter om något hon gjort kan hon ju bara svara: ”Vad fan gjorde du själv då?” De diskussionerna kommer nog att bli… intressanta. Men en sak kan jag säga: Jag kommer att vara väldigt försiktig med att döma.

CHRISTOFER BRASK
Artikel ursprungligen publicerad i Café 4/2007.