Pelle Almqvist

Skippa allt pråligt blingbling och ”gå ner i rockgruvan” iförd vassa vintagekostymer och perfekta skinnjackor. Så skapar man stilhistoria, menar Sveriges bäst klädda man 2009: Howlin’ Pelle Almqvist. Café synar The Hives frontman i sömmarna – om fyllebrottning, stalkers, slafsiga IT-miljardärer, Iggy Pops flipflops och hur det känns att tjäna tolv miljoner dollar. Av Klas Ekman Foto Calle Stoltz.



Howlin’ Pelle Almqvist är pappaledig. Han har visserligen inga egna barn, men en av de andra medlemmarna i The Hives väntar nytillskott så bandet har tagit en paus. Det betyder att han tillbringat den senaste tiden med att göra ”ingenting alls” och eftersom han börjar bli rastlös så har han tackat ja till att delta i Konstig talkshow på Kulturhusets tak i Stockholm.
När han kommer in genom dörrarna på bottenvåningen till byggnaden utstrålar Sveriges bäst klädde man 2009 inte riktigt det patenterade, närmast seriefigurartade, självförtroende som han annars är känd för.
Anledningen är något som hände under helgen på den bortregnade festivalen Where The Action Is. Almqvist har upptäckt en allvarlig brist i sin garderob.

– Jag har ett regnställ från Arc’teryx som är någon slags vildmarks-Gucci, säger han. Det är fantastiskt på alla sätt, även om man ser ut som en KTH-student. Men så dök min kompis Gustav upp och hade köpt ett i PVC från 1958 som såg ut lite som en Gestapo-uniform och luktade svagt av lösningsmedel. Det är ju så man vill se ut när det regnar! Han hade köpt det på Ebay, och visst, man måste komma upp i en viss nördighetsnivå för att leta regnställ på Ebay, men det är total konsekvens och det beundrar jag mer än något annat.

Just konsekvensen har Howlin’ Pelle annars i blodet. Pappan till honom och brodern, gitarristen Nicholaus Arson, är pensionerad läkare hemma i Fagersta äger enbart plagg i en enda färg.

– Han brukar komma hem och säga: ”Nu har jag köpt en ny tröja i en pigg, mörkblå färg.” Därefter rör han den inte på ett år. Han tycker att alla plagg måste ligga till sig. Det är ju lite galet, men samtidigt väldigt The Hives. Jag tror hela vårt uniformstänkande kommer därifrån.

Den här dagen är Pelle klädd i mörkblå chinos, vita sneakers, vit skjorta och en svart skinnjacka utan krage, köpt i en vintagebutik på Venice Beach i Los Angeles. Han har inget armbandsur eller några andra accessoarer. Han berättar att det finns tendenser till klocksamlande och andra liknande lyxinköp i The Hives, men själv klarar han inte av att ha annat än kläder på kroppen.
I höst är det tänkt att The Hives – som totalt har sålt ungefär två miljoner album så här långt – ska börja arbeta på en ny platta igen. Pelle är dock lite orolig, på det senaste spelningarna har gruppens förr så osvikliga stilkänsla börjat chansera rejält.

– Jag tror att de beror på scenkostymerna. Efter två år i tajt kostym kan det lätt kollapsa lite när man släpper saker helt fritt igen. Man känner sig fortfarande välklädd av ren vana, trots att man går runt i ett par mysbrallor med målarfläckar på. Ibland ser det bedrövligt ut. Men de andra har lovat att anstränga sig eftersom vi tror att nästa skiva låter kommer att låta bättre om vi ser snygga ut på repen.

För egentligen är alla medlemmarna ganska eniga om att all bra stil är minimalistisk, däremot har det varit väldigt förtjusta i modemässiga internskämt.

– Under en period ville vi klä oss som skivbolagschefer, eftersom vi träffade så mycket höga höns och tyckte att de såg så hemskt roliga ut. Vi kallade deras klädstil för flygplatsmode. Den bygger helt på att den enda tid man har att köpa kläder är när man är i Berlin på en timmes mellanlandning. Då har man bara de där menlösa dyra märkena som säljs där att välja på. Det blev lite av en sport för oss som vi höll på med ganska länge. Men det var en väldigt finstilt stil, lite som hos brittiska huliganer med sin casualspryl. Det krävs ett tränat öga för att se vad som är det rätta flygplatsmodet, och det var nog dessvärre bara vi fem som fattade vilka regler som gällde.

Men hur såg ni ut?

– Vi gick omkring i lite manchesterbrallor, någon slipover och en grön, lite höstig jacka. Och såg ut som ett gäng 50-åringar.

Hade ni några kända stilförebilder?

– Typ Steve Jobs, det var den sortens killar som dök upp i logerna där ett tag efter att vi slagit igenom.

Hur var han?

– Det starkaste minnet av Steve Jobs är att han var skittrevlig, hade sin fru med sig och hälsade glatt – men att skjortan stack fram genom gylfen. Det går verkligen inte att vinna då, man kan vara hur framgångsrik som helst och världens mest briljanta man, ändå är det något viktigt som skiter sig.

Uppe på Kulturhusets tak väntar tidningen Nöjesguidens konstredaktör Anders Kornell. Det är han som håller i Konstig talkshow. Samtalet går ut på att en inbjuden gäst får associera till några mer eller mindre välkända konstverk och sedan diskutera sina synpunkter med Anders.
Här uppe är det ganska kyligt, blåsten drar rakt in på uteserveringen och delar av publiken är gömd under filtar. Pelle Almqvist själv är placerad på en barstol med den svarta skinnjackan knäppt så att bara en liten del av den vita skjortkragen syns under.
Att just han bjudits in är ingen slump, Pelle Almqvist är omslagspojke på det första numret av tidningen Art lover där han berättar om sitt samlande av Olle Baertling och Öyvind Fahlström samt sin stora beundran för Carl-Johan de Geer, en av de få kändisar han inte skulle våga prata med. Och då handlar det alltså om en person som träffat Mick Jagger och Bruce Springsteen och fått beröm av Jennifer Lopez.
För att vara konstintresserad uttrycker han sig tämligen opretentiöst. Samtalet får snarare karaktären av hans uppmärksammade mellansnack på konserterna – med sägningar som ”vi vill tacka alla våra förband” i samband med att The Hives fick äran att avsluta Hultsfredsfestivalen 2004.
Det är samma blixtsnabba rapphet nu. Och konsekvenstänkandet går igen även här. Inför en bild på en enorm jättespindel med en massa marmorägg som är uppförd av en konstnärinna som hatade sin mor, undrar Pelle om hon bara gjort spindlar.

– Jag tror faktiskt det, säger Anders.

– Då tycker jag att det är fantastiskt. Gör man spindlar i fem år tycker nog folk att det är skitbra, när man gjort det i tio år undrar folk om man inte kan något annat – men när man gjort det i 15-20 år, då är man ju ett geni!

Det är samma resonemang som han för om personlig stil – Pelle är en stor en beundrare av Albert Einstein som hade sju likadana grå kostymer som han alltid växlade emellan.
På frågan om The Hives haft några konstförlagor till omslagen svarar han:

– Vi har bara oss själva på dem, vi tycker att det blir snyggast så.
Det sista uttalandet kan förstås låta som en sedvanlig kaxighet och avfärdas med ett småskratt. Vilket nog de flesta på Kulturhusets tak också gör. Men det är inte heller helt taget ur den inblåsta luften från Stockholms innerstad.
The Hives och Howlin’ Pelles historia är präglad av ständiga diskussioner om kläder, hur gitarrer ska hänga och hur man ska föra sig på scen. Detta är gissningsvis den kanske viktigaste faktorn bakom deras världssuccé.

The Hives har kanske inte samma momentum som när de slog igenom i hela världen 2001 och 2002 – men de spelar fortfarande på lika stora arenor och inför lika stor publik vart de än kommer.

– Det är lite skönt att tänka att vi är vår generations AC/DC som dundrar runt och bara spelar om och om igen. De är kanske inte hippa, men en snygg kostym har varit snygg sen 60-talet och ett bra riff har låtit bra sen 50-talet. Quality never goes out of style, säger Howlin’ Pelle.

Och det var den där eviga kvaliteten som The Hives var ute för att uppnå redan när de tog sina första stapplande steg hemma i Fagersta vid början av 90-talet.
Ett par dagar senare, över en middag på krogen Bistro Süd på Södermalm, förklarar han hur de tänkte.

– Johnny Ramone har någon gång sagt att det viktigaste man gör på hela konserten är hur man ser ut när man går fram till gitarren. Det är otroligt sant och det insåg vi redan från början, när vi var 14 år gamla hemma i Fagersta. Spela gitarr kunde vi hjälpligt, skriva låtar kunde man väl lära sig – men det svåra var att träna upp sig så att man ser ball ut. Men det hoppas och tror jag att vi kan vid det här laget.

Vad är tricket?

– Det går inte att formulera, men viktigast är att det inte får synas att man bryr sig över huvud taget. Tänker man för mycket så ser man ut som Liam i Oasis. Det märks att han koncentrerar sig på hur man går coolt när han drar fram och slänger med armarna, medan en sån som Nick Cave kanske också tänker på det, men han lyckas dölja det. Och det är väldigt viktigt. Man får inte se trollkarlens händer. Japanska Guitar Wolf har förresten gjort en lista över vad som är viktigt i rockmusik. Teknik och låtar kommer först på femte och sjätte plats. Etta och tvåa och trea är ”Looks, guts and jumping”. När jag var liten tyckte jag alltid att ett band var skitbra om de hoppade högt på scen. Det gäller ju fortfarande för man minns sällan att någon var bra på gitarr en viss konsert, man minns mer om han som spelade såg bra ut. Det är väldigt underskattat att se cool ut, och svårare än vad folk tror.

Därmed inte sagt att The Hives fick till det riktigt från början. Under själva inledningsfasen hade de skatepunkkläder som alla andra – i samband med sin första, ej publicerade intervju lurade de i journalisten att de var Millencolin bara för att de tyckte att det verkade så kul att få prata med medierna.

– Alla såg ju likadana ut då. Internet fanns inte och man hade inte så mycket att gå på, särskilt inte om man ville vara punkare. Jag har en kompis som spelade med Umeås första punkband någon gång i skarven mellan 70- och 80-talen och han har berättat att de inte visste hur de skulle se ut, så de fick uppfinna sin stil helt själva. Det var en annan värld.

Hur såg han ut då?

– Han hade skinnjacka, ridstövlar och en damhandväska på huvudet. Det är ju en extremt, osannolikt jävla mäktig stil. Fullständigt stenhård. Går man runt och ser ut som att ingenting är ett problem med en damhandväska på huvudet, då är man ju helt livsfarlig. För det kräver verkligen sin karl att gå och handla på ICA i den utstyrseln.

Vilken är din värsta stilmiss?

– Samma grej, det var också när jag skulle bli punkare… Jag kanske var elva år gammal och visste inte vad jag skulle ha på mig. I efterhand är det nästan lite coolt, för jag hade ett helt stentvättat jeanskit, rosa Converse och på huvudet en svart skepparmössa med en rävsvans i. Det är otroligt bisarrt att som elvaåring se så gay ut.

Kommer du ihåg första gången du över huvud taget reflekterade över att någon såg cool ut?

– Den första rocker jag tyckte var ball var en som syntes på en Jerry Williams-skiva som morsan hade. På mittuppslaget fanns en bild där bandet var i replokalen och en snubbe hade lite långt hår, fjunig mustasch, jeans och jeansjacka med snusnäsduk runt halsen. Och bredvid honom stod en schäfer med en likadan snusnäsduk runt halsen. Jag tänkte att det var den absolut coolaste kille jag någonsin hade sett.
Vilka var de allmänna idealen i Fagersta då?
– Hockey var ju galet stort, så man skulle ha en extremt muskulös stjärt i ett par tajta Levi’s-jeans med tjock plånbok i bakfickan. Jag har alltid avskytt lagidrott, men brorsan höll på med det. Han har fortfarande mycket hockeystjärt, det syns på våra livefoton. Och jag kan tänka mig att det tilltalar våra kvinnliga fans.

Blir de andra i bandet avundsjuka på dig nu, eftersom de har samma kläder som dig men du blir Sveriges bäst klädda man?
– Det är ju det roliga – att de klär sig likadant i alla offentliga sammanhang. Jag berättade det faktiskt för dem över en falafelrulle på grillen i Fagersta. Men de tyckte bara att det är kul, de är rätt bekväma i att knuffa fram Pelle så att han får sköta allt sånt här.

När bestämde ni er för att klä er likadant?

– Tidigt. Uniform är det bästa. Vi älskade gamla 60-talsband för att de såg coola ut i likadana kläder. Dessutom gjorde det oss rätt tydliga, även för fansen. I början kunde man se kopior av oss i folkhavet framför scenen. Idag är det inte riktigt lika lätt för dem, tyvärr. Plymer och damasker hittar man kanske inte var som helst, direkt. Det var kul att se ut över en armé av svarta skjortor och vita slipsar, man fick vara diktator för en och en halvtimme vilket är precis lagom. Ändå kan jag bli sur på att folk ser oss som ett extra fåfängt band bara för att vi har kostymer, för de är egentligen bara praktiska. Man vet vad man ska ta på sig. Men det kom en historieomskrivning på 90-talet om att punk inte var fåfängt. Det är extremt fåfängt. Det är ingen slump om du har en rosa tuppkamm som står en meter rakt upp. Då har du uppenbarligen jobbat på det. Och ta Guns N’ Roses, hur lång tid tror folk att det tog för Duff att fluffa upp håret egentligen? Och tror du att Slash hade hatten framför ögonen för att han tyckte att det var skönt att inte se någonting?
Nej.

– Vi i The Hives var tidigt överens om att det inte fick vara några accessoarer. Inte en massa ringar, broscher, bälten, halsband och fan och hans moster. Det tar bort lite från uniformstänkandet och så syns det för tydligt att man brytt sig. Grejen med att vi har haft likadana kostymer är också att man ska slippa tänka på kläder under turnéerna. Vi tar bara på oss dem och går ner i rockgruvan och bryter lite rock.

När The Hives släppte sin andra skiva, Veni vidi vicious, år 2000 var de helt färdigpaketerade. Man skulle kunna dra till med ett ”dressed for success”, för den svartvita färgskalan fanns där redan.
Likaså myten om att de är ett pojkband ihopsatta av den mystiske Randy Fitzsimmons, vilket också visade sig vara ett pr-mässigt genidrag. För till skillnad från andra svenska band hade The Hives en story. Att de skapade några extremt furiösa rocklåtar med hitpotential hjälpte förstås också till. Redan innan de hunnit slå på allvar i Sverige hade de erövrat resten av världen.
Gissningsvis gladde detta Pelles och Niklas föräldrar som oroat sig en smula, särskilt för den yngste sonen som hoppat av studierna på psykologprogrammet i Örebro redan efter ett halvår.

– Jag var 19, men alla mina klasskamrater var 40 och hade kommit in på grund av arbetslivserfarenhet – så när vi fick vår första turné slutade jag. Innan andra skivan, den som blev vårt genombrott, satt jag bara hemma hos mamma och pappa i morgonrock och stirrade in i väggen. Och jag tror att de tyckte att det var ganska irriterande. Men vad de inte visste var att jag höll på att skapa ett mästerverk.

En dag 2000 svarade Pelles mamma i telefon och hörde en engelsman på andra sidan luren. Det var Alan McGee, mannen som en gång upptäckt Oasis.

– Alan sa att han ville släppa en skiva med oss, men han ville ha en ny. Men inspelningen av Veni vidi vicious var så sjukt jobbig att jag inte trodde att vi skulle fixa det. Då ville han släppa en greatest hits i stället och det tyckte jag var en oerhört kul idé eftersom vi bara gjort två plattor. Så vi tog hälften av varje och slog ihop dem.

Skivan släpptes i Storbritannien år 2001 och blev en succé. Enligt Pelle var framgångsreceptet mycket enkelt.

– Vi kallade vår skiva för Your new favorite band. Engelsmän är faktiskt precis så lättlurade. Ett Oasis dundrar in och säger att de är världens bästa band och efteråt tycker alla engelsmän också det. Ett folk som har bott så länge på en ö och blivit så genetiskt homogent är lätt att fånga i en håv.

Följande år påbörjades invasionen av USA. Först då började medlemmarna bli medvetna om att de var med om något exceptionellt. De buntades ihop med band som White Stripes och The Strokes och blev fixstjärnor för den nya garagerockvågen.

– Första gången du hör att tusen personer har köpt ens skiva tycker man det är absurt, när du säljer miljoner skivor känns det självklart. Då har man redan tappat huvudet lite grann. Men när vi blev jagade av fans på Radio City Music Hall utan att ha varit i USA så insåg man att något hänt. Vi behövde inte ens åka på turné för att bli populära.

Under sensommaren 2002 blev The Hives inbjudna till MTV:s Video music awards. Där spelade de Main offender i ett ”battle of the bands” mot de andra, nu bortglömda, nykomlingarna i australiska The Vines.

– Alldeles innan så gick vår basist in i Justin Timberlake som knackade på sina två livvakter och pekade på Matte. Sedan vakade de över Matte som en hök. Och J-Lo kom fram och sa att vi var skitbra, det var ju kul.

Ser man framförandet på Youtube idag är det lätt att tro att någon råkat trycka på framspolningsknappen på en gammal video, så intensivt och snabbt spelade de.

– Precis när vi slutade drogs det upp en ridå och The Vines skulle börja spela. Vigilante är väldigt duktigt på att skjuta iväg plektrum med fingrarna och ett träffade nästan deras sångare i ögat när de drog igång. Det var battle of the bands rent bokstavligt talat. Sen var det kanske lite dumt av oss att inte spela vår hit. Hate to say I told you so var ju dörröppnaren, men vi skulle förstås vara envisa och bestämma själva.

Pengarna dröjde dock. Även om det inte gick någon nöd på bandet var det först inför inspelningen av uppföljaren Tyrannosaurus Hives som de blev mångmiljonärer.

– Det är skivbranschen det handlar om, så pengarna hamnar nästan aldrig hos banden. Rent ekonomiskt var det när vi skrev på det första stora skivkontraktet för Universal som vi fick ut något.

Inte så lite heller. The Hives fick tolv miljoner dollar för kontraktet, enligt Pelle Almqvist.

– När vi gick ut från mötet sa Vigilante ”tjena din gamle miljonär” till min brorsa och sedan så gjorde de high five. Fast vi firade inte, vi hade en konsert och hade inte tid – det fanns rock att spela.

Tyrannosaurus Hives släpptes år 2004 och gick också väldigt bra, och Hives spelade förband till Rolling Stones.

– De var nästan mest knäckande att träffa av alla vi mött. Vi kollade på när de spelade biljard backstage och Mick Jagger förklarade för oss att man inte ska köpa en dyr båt, man ska hyra den. Det var hans samlade livsvisdom.

Tror du att Rolling Stones hörde att du sa att de såg ut som en blandning mellan ET och små barn?

– Jag hoppas att de inte vet om det.

Därefter fortsatte det ständiga turnerandet fram tills det att bandet drog till USA 2007 för att spela in sin fjärde skiva – The black and white album.

– Den skulle bli den sista bomben tänkte vi, en dyr jävla skiva eftersom vi är det sista rockbandet som får göra det. Inget rockband som inte låter som en blandning mellan U2 eller Coldplay kommer någonsin att få en sådan budget igen. Det var alltså vår förbannade plikt.

The Hives jobbade bland annat med Pharrell Williams i hans studio.

– Det var väldigt lärorikt. Pharrell jobbar fort. Han är en oerhört begåvad kille och han saknar all form av självkritik. I The Hives kan ingen sätta ihop två toner utan att någon annan börjar klaga. Han utvärderar först efteråt och plockar ut det som blev bra. Det vi lärde oss var att man kastar spaghetti mot väggen och ser om de fastnar.

Men ni tog inte upp några stilinfluenser?

– Vi fick en hel del kläder, bekväma munkjackor från hans märke Billionaire Boys Club och sånt. Det är de som kan dyka upp ibland under repetitionerna nu. Jag tycker att det är kul med hiphoplyx – för det är inte lyxiga grejer egentligen, det ska bara vara nytt. Så Pharrell fick en ny munkjacka budad till studion varje dag att ha på sig. Pharrell var också jävligt inne på att täcka saker med guld, så hans mobiltelefon vägde säkert fem kilo. Jag frågade om han fick höftproblem av den, och han trodde att det var mycket möjligt att det skulle dyka upp så småningom.

Var det en kulturkrock?

– Nej, han har egentligen lite samma bakgrund som oss. Han åkte skateboard och kom från ett villaområde, det är inte så annorlunda. Världen var globaliserad redan när vi var små. Så vi och Pharrell har nog mer lika uppväxt än man tror.

Resten av inspelningen ägde rum i Oxford, en universitetsstad mitt i den djupaste amerikanska södern.

– Det är söderns Ivy League. Vi kämpade hela tiden för att få gå på en keggfest, men när vi var på väg togs vi för fyllekörning. Ingen av oss körde, bör jag kanske tillägga. En taxichaufför tipsade polisen om oss efter att vi kastat krukor utanför en restaurang, för övrigt samma taxichaufför som sen körde oss till hotellet.

Det var storsint av er.

– Jo, men man får inte gå därifrån om man är full. De stoppade oss, arresterade killen som körde och tog honom till finkan. När vi ville gå därifrån sa de: ”Om ni går en meter tar vi er för drunk in public – ni måste skaffa skjuts.”

Vad utlöste bråket?

– Det var en skojbrottning som urartade. När någon kastade en växt trodde taxichauffören att den kom från rådhuset och då vart södermänniskorna helt tokiga för det är tydligen väldigt gammalt. Det var lite som när Ozzy kissade på Alamo. Men bara en vecka efter det fick vi nyckeln till staden av borgmästaren. I motiveringen var en putslustig kommentar om att vi introducerat plantwrestling i Oxford.

Blev det en ceremoni?

– Nej, bara ett kort möte. Tydligen fick vi de billigaste nycklarna, för av någon anledning var det villkoret för att han skulle få dela ut dem. Min ligger på skrivbordet, men det är en bedrövlig liten grej. Den är i bronsmålat tenn. När vi gick därifrån böjde Vigilante på sin – och då gick den av.

Under de första sex första åren av 00-talet var du ihop med Maria Andersson i Sahara Hotnights. Blev du bitter när det tog slut och ångrade att du inte varit singel och legat med typ Lindsay Lohan?

– Nej, för om inte målet är att ligga med Lindsay Lohan när man bildar bandet är det nog svårt att skifta senare och tycka att det är hela grejen. Allt arbetet med The Hives handlar om det ska bli så bra det bara går och att inget får sabba det vi byggt upp. Vi är väldigt noggranna med det.

Så det är vad som skiljer The Hives från en Ryan Adams eller valfri medlem i The Strokes?

– I ett ord: Ja.

Har du ett förhållande nu?

– Ja, fast det tycker jag inte att vi pratar om.

Tillbaka till Kulturhusets blåsiga tak. En tavla som Anders Kornell drar upp från högen bakom sig är Anders Zorns bild av en naken badande dalkulla. Pelle berättar att Zorn är storfavorit hos en av världens bästa garagerocktrummisar (”en titel som är i stort sett likvärdig med att vara bäst på varpa”).
Strax därefter halar Anders Kornell fram något av ett triumfkort, den sortens bild man inte riktigt kan undvika att känna sig en smula ställd inför. Det är ett foto från en performance av konstnärinnan Carolee Schneeman som kom att utgöra själva grunden för fenomenet Vaginamonologerna, en feministiskt betonad uppläsning vars blotta namn förklarar det mesta av konceptet. På bilden är Carolee helt naken och drar ut en lång vaselinindränkt pappersradda ur sitt skrev.

– På rullen fanns det sågningar av hennes verk, skrivna av manliga kritiker, berättar Anders.

Pelle som knappt rört en min inför fotot, rynkar med ens på pannan. Han inleder sitt resonemang kring bilden med att det förstås är ett viktigt ämne, men att han inte riktigt köper uppträdandet.

– För vad är det som säger att hon verkligen inte gjort rätt dåliga grejer?

Efteråt går vi till Leijonbaren i Gamla stan. Pelle leder sin cykel. Till och med den präglas av den stilmässiga konsekvens som såväl han som The Hives visat det senaste decenniet. Det är en sjuväxlad Skeppshult ARC. Ramen är grå och stänkskärmarna svarta. Hade det grå partiet i stället varit vitt hade det varit en perfekt Hives-cykel, men det är förmodligen så nära han kunde komma utan att behöva köpa en som ser alltför medveten ut.

– Inget tjafs, det är så man vill ha det. För då tänker jag mig att jag kan ha samma cykel i 25 år och den tanken är tilltalande för då är jag klar med det. Det är samma sak med plagg, jag letar efter de enklaste och mest ultimata.

Blev du mer noggrann med klädval när du blev kändis?
– Nej. Jag var lite fåfäng innan och är fortfarande lite fåfäng, men det ska helst knappt synas att man lagt ner någon energi. Alla som jag tyckt klätt sig coolt har sett rätt vanliga ut. Man har kanske en vit skjorta, men det är å andra sidan den snyggaste vita skjortan som setts.

Har du några exempel på vilka de är?

– Alfred Hitchcock såg alltid helt fantastisk ut. Han var ju stor och tjock, men han hade snygg stil. Charlie Chaplin också – inte på film, men privat. Jag har en bok där han ser otrolig ut.

Inga modernare än så?

– Jag gillar ju inte moderna grejer, får jag höra att något märke gjort samma sak i 150 år så gillar jag det nästan per automatik. Jag köpte till exempel ett par Levi’s-jeans och blev skitförbannad, de såg inte alls ut som mina 501:or från åttan. Eviga klassiker, det är vad jag gillar – konsekvens och enkelhet.

Så du är nästan tvingad att handla mest på second hand?

– Jag blandar, men föredrar vintage. Jag köpte en ny dyr kostym en gång, det var en Thom Browne och det var på rea men kostade svinmycket ändå. Tyvärr fick jag den justerad av en skräddare på ett exklusivt varuhus i New York och jag tycker att han gjorde allt fel. Man provar en kostym som man gillar för att den är lite för liten, sedan kommer någon och gör den lagom och det förstör allting.

Vad har du för favoritplagg?

– Det finns många plagg som jag skulle bli upprörd över om de försvann. En hel del av det jag hittat på second hand går ju inte ersätta. Jag köpte ett gäng ganska fantastiska kavajer på ett ställe i Australien, dem skulle jag inte vilja förlora för allt i världen, och den här skinnjackan är jag väldigt nöjd med. Nu är jag klar – jag har min perfekta skinnjacka – och kan ha den tills den faller isär.

Nu låter du nästan lika sparsam som Ingvar Kamprad.

– Men jag kan inte tycka grejer är snygga förrän de har tio år på nacken. Och det kommer nog från min farsa.

Under de första försöken att styra upp intervjun har jag märkt att Pelle Almqvist har en smula svårt att hålla reda på tiden. Ofta inleds samtalen med en fråga om vilken veckodag det är. Har man inget nio till fem-arbete blir det en smula svårt att hålla isär måndag från torsdag. Egentligen gäller det även under The Hives turnéer, men där har de hittat en lösning.

– Vi har en annan rider på fredagen så att vi ska veta vilken veckodag det är. Det är perfekt, då kan vi räkna från vilken dag man fick champagnen, säger Almqvist.

Vad har ni mer på ridern än champagne?

– Vi gör om den lite då och då. Det är mest helt vanliga grejer: snacks, mackor, sprit och öl. Sedan har vår trummis, Chris Dangerous, skrivit dit levande ljus och snittblommor. Det blev faktiskt lite trevligare sen han gjorde det.

Är han mysigast i bandet?

– Det är väl snarare han som tycker att det är roligast att skriva till sånt i ridern. Ganska länge ville vi även ha en snäll, välutbildad tjej att prata med. Men jag tror aldrig att det kom med på listan. Det skulle vara så jävla trevligt, för det blir lätt så grabbigt. Men det skulle kännas extremt konstigt och kanske lite läskigt att skriva upp personer som eventuellt inte vill vara där av egen fri vilja.

Och så går ni på konstmuseum, det känns ju inte så typiskt för rockband?

– Det blev ett riktigt intresse först nyligen. Efter senaste skivan, i slutet på 2007, var jag jävligt låg – både på grund av att man var tömd av inspelningen och av privata grejer. Så då gick jag på museum. I ett ställe som Arkansas kanske det inte finns så mycket att göra egentligen, men gör man ett försök så hittar man något att se. Vi har alltid haft ett visst intresse. Första turnéerna fattade inte andra band vad vi gjorde eftersom vi bara var ute och kulturturistade på helt vanliga grejer. Vi brände av Louvren, Tate och Eiffeltornet – de andra grupperna satt bara fulla i logen och var rädda för människor.

Vad har du för konst?

– Jag köper rätt billiga grejer. Lite Olle Baertling och Öyvind Fahlström. Och sen hade jag en hangup på fåglar ett tag, gamla bilder på fåglar urklippta från biologiböcker tryckta på 1800-talet. De täcker en hel vägg. Men det började faktiskt med en pungvarg. En gång såg jag en filmsekvens av den sista som levde. Pungvargen gick cirklar i sin bur – och sen sköt de ihjäl den, det allra sista exemplaret. Det är så planlöst och mänskligt. Men jag hittade inga fler och samlade fågelbilder i stället. Till och med bilderna på pungvargar verkar vara utrotade.

Vad gillar du för design?

– Jag gillar Eero Saarinen, Alvar Aalto och Jean Prouvé – hans standard chair ska jag äga en dag. Ett tag hade jag en särskild vurm för framtiden från det förgångna. Framtiden såg ju aldrig bättre ut än 1950. Allt jag gillar ska alltid ha en anknytning till historien oavsett om det är kläder, möbler eller bilar. Jag har slutat ifrågasätta mig själv på den punkten och har accepterat att jag helt enkelt inte vill vara modern.

Berätta något om dina rockkollegor som folk inte vet.

– Nästan hela E-Street Band luktar jättestarkt av vanilj och Iggy Pop har ofta bara en flipflop på sig. Vi trodde det var en cool stil, men han har olika långa ben efter att ha hoppat från scen för mycket och sabbat höften. Och jag har samma handikapp. Och Little Richard med, så det är ett bra sällskap. Sångaren i Weezer har också det problemet och har opererat sig, så jag frågade honom lite om det när vi träffades. Men han hade väldigt stor skillnad mellan benen, så det var tvunget. Jag tror det räcker med att stretcha och träna.

Finns det många nedtystade skandaler kring The Hives?

– Nej, vi är nog hyfsat vettiga, vilket kanske har ganska mycket att göra med att fyra av fem bandmedlemmar är gifta och har barn. Sedan sker skandalerna i ett ganska slutet sällskap. Och jag gillar det. Ta Kraftwerk, de gjorde säkert nästan lika mycket dumheter som Mötley Crüe, men man vill inte veta det om just dem. Hives är lite samma grej, jag tycker att det vore fult rent estetiskt. Det passar inte med det minimalistiska.

Så ni har aldrig varit på några särskilt dekadenta turnéer?

– Vi blir jävligt arga på oss själva när vi inte är bra. Jag måste vara nykter, annars blir jag andfådd och glömmer texter. Jag tycker att det är skönt att göra folk som har en förenklad bild av det där besvikna. Sen tror jag att Fagersta visade de negativa sidorna av knark, det fanns kompisar som höll på och vi träffade tidigt gamla rockhjältar och det är hemskt när man förstår att de knarkat så att de aldrig kan ha kul igen… Därför att inget slår heroin. Det verkar vara ett sånt jävla straff, tycker jag. Det sista jag vill ha är ett liv där allt bara är helt okej. Själv får jag det bara roligare och roligare, de första 15 åren var ganska tråkiga sen har det bara blivit bättre och bättre.

Vilka anekdoter kommer du att berätta för dina barnbarn?

– Kanske när farfar spelade gitarr med Iggy Pop. Kanske när farfar träffar Rolling Stones och Bruce Springsteen. Kanske när farfar blir jagad av fans på Radio City Music Hall. Kanske när farfar blir mött på flygplatsen i Chile av 30 skrikande fans och sedan får en ursäkt av de andra fansen för att inte de kunde möta upp – eftersom de var på jobbet.

Vilka fans är värst?

– Tyskar eller amerikaner med något att bevisa. Som när någon kille tycker att vi ska kicka vår trummis för att han själv är mycket bättre och sedan nästan kan bli våldsam. Och vi har en del galna kvinnliga fans, det finns till exempel en tjej från Östeuropa som brukar förfölja oss och smyga in i loger och sånt där. Det känns lite otäckt. Men det måste vara dyrt att vara stalker… Vi spelar mycket.

Har hon några vanföreställningar som att ni är gifta?

– Jag vet inte vad hon tror. Vi är rockstjärnor, det är väl lätt att få en hangup på oss? Men vår fördel är att vi är abstrakta, vi är seriefigurer och då slipper man den personliga stalkern. De som ger sken av att sjunga om sitt eget liv får nog ta mycket mer sånt. Jag vet att Chris Isaak råkade ut för en kvinna som såg honom le på en restaurang en gång och hotade att mörda honom. Anledningen var bara att hon tyckte att han skulle vara lika ledsen som hans musik. Så vill man ju för fan inte ha det.

Nej, sånt kanske knappast drabbar er.

– Jag är glad över att ha en otrevlig framtoning. Jag utstrålar inte att jag är någon jävla känslig kille, jag bara kliver upp och exploderar. Jag skriker allt jag orkar och kastar micken i huvudet på någon trummis. Det signalerar ju bara en enda sak: håll er undan för fan!