Annons
Annons

Pelle Fosshaug

joel
Dela (0)
Tweeta

Staffan Flodquist

Är du bandyvärldens farligaste man?
– Ja, det är möjligt. Så fort jag gör något så kommer det upp i pressen. Lägre ner i seriesystemen görs det nog minst lika många galna saker, utan att det tas upp. Men det som jag har gjort står jag för.
Dina numera famösa hot mot domaren Håkan Sjösten i Västerås match mot Sandviken i januari doftade Tony Soprano. Dessutom hann du med att yxa ner två Edsbynspelare innan säsongen var över. Hur ser du på det i dag?
– All idrott har ju olika utgångslägen. En slashing i hockeyn blir knappast en notis, när de nyper varandra på fula ställen i handbollen så går det obemärkt förbi. I bandyn blir det onekligen mer genomslag.
Med rätta i dessa fall. Är du medveten om vad du gjorde?
– Det rinner lätt iväg. I den tredje semifinalen mot Edsbyn blev jag fullständigt nedklubbad. När alla tittade på bollen så slog en spelare ner mig i ryggen. Jag kunde inte röra mig, var borta i 25 minuter. Det där satt kvar när vi möttes i nästa match, då min ”incident” inträffade. När det går dåligt kommer hämndbegäret fram, man vill ge tillbaka.
Kändes det inte sjukt att bli avstängd från allt vad bandy heter i ett helt år?
– Verkligen.
Och så sparkades du, efter 12 år i Västerås SK:s tjänst, på grund av din ”bristande moral och etik”. Tack för kaffet, liksom.
– Okej, den säsongen var jag kanske inte något ”föredöme för ungdomarna”, som deras ordförande Rolf Carlsson sa. Men det finns ju olika sätt att ta tag i ett problem.
Hur mådde du när allt fokus var på dig i vintras?
– Jag läste inte tidningar och såg inte på tv. Stoppade huvudet i sanden. Jag var ju inte direkt stolt över mig själv. När det var som värst efter domarhotet låste jag in mig och läste en bok hela dagen.
Vilken då?
– Ondskan. Den var skön då.
För några år sedan tog du en psykolog till hjälp för att lugna ner dig. Hur gick det med det?
– Tydligen inte jättebra… Men innan allt brast i vintras så hade jag haft en otroligt svår tid i mitt privatliv – dödsfall i min närhet med mera. Det var en enormt jobbig sekvens som hade pågått i två år.
Du var på väg till Ryssland efter avstängningen. Varför blev det Sandviken?
– Det var nära med Ryssland. Men det känns inte som jag behöver leta efter svåra saker nu, det är ju lite lättare att leva här. Jag ska också arbeta med att golfprojekt i sommar, så Sandviken passade mig perfekt.
Det måste var svårt att ställa om sig? ”Lede fi”, SAIK, blir plötsligt ditt lag.
– Jag är klar med Västerås och ville inte vara kvar. Att spela med SAIK känns jättebra. Vi har haft många hårda duster, men med åren har respekten mellan mig och SAIK-spelarna ökat enormt, inte minst tack vare att vi har spelat ihop i landslaget.
Ska det bli skönt att krossa Västerås?
– Det ska bli kul att möta dem…
Har du alltid varit hård?
– Innerst inne är jag nog vek. Men jag har alltid varit liten till växten, och man måste vara tuff för att hävda sig då. När jag var 19 vägde jag bara 65 kilo och var 1.74 lång… men visade, inte minst med kroppsspråket, att jag kunde stå upp för saker och ting.
Vilket är det vildaste slagsmål du har varit med om?
– För fyra år sedan spelade vi med landslaget i Ryssland och det blev full kalabalik! Jag rök ihop med en spelare och då kom det en målvakt och försökte sparka mig i ryggen med skridskon. Han blev visst avstängd i ett helt år.
Låter bekant.
– Jo, men det där var verkligen farligt, det kunde ha gått riktigt illa.
Vilken är den värsta smärta som du upplevt på isen?
– 1986 körde jag rakt in i en stolpe och krossade kors- och ledband. En annan gång körde Danne Hjelm över mig på träning så att ett ligament gick sönder i axeln, då blev jag grön i ansiktet. Det är värre än att knäcka näsan, för då pumpar adrenalinet så att smärtan försvinner.
Det där tror jag inte på, näsan måste vara värst av allt!
– Okej, den är ingen lek heller. Ted Andersson laddade ett skott på uppvärmningen en gång. En pojke stod bakom målet med näsan genom nätet. Gissa var den tog? Näsan var stor som en medicinboll, helt demolerad.
Men du gillar spelare som ”finns där” när det smäller lite?
– Ja, det får inte vara slätstruket. Jag minns hur Stefan Karlsson fick ett utbrott när domaren inte bröt matchen, trots att isen var för dålig, under en SM-final. I halvtid åkte han fram till prisbordet och yxade sönder det.
Varför är bandy så vackert?
– Det spelas på en stor, fin och blank yta med graciösa, snabba rörelser. ”Hockey är punkrock och bandy Tjajkovskij”, för att citera ett finskt ordspråk.
Vilket är det sjukaste bandyäventyr som du varit med om?
– Jag minns bland annat en resa till Sovjet med U23-landslaget. Först stannade vi till i Moskva och tittade på CSKA med Makarov och grabbarna. Sen flög vi österut i nio timmar och steg av i 40-gradig kyla. Vi spelade ett par matcher, men det var mycket brännvin och annat den resan. Jag förstod knappt var fan jag hade hamnat. Det festades onekligen mer förr inom bandyn.
Jag trodde att du skulle ta upp någon bankett? Senast jag var på en sån drog en världsmästare fram kuken i baren samtidigt som han grät.
– Herregud. Men jag är inte överraskad. Banketter är verkligen gjorda för roligheter och problem.
Skiter du i landslaget nu?
– Jag stänger inga dörrar. Men efter att ha hållit upp i nio, tio månader så vet jag inte om det håller.
Skitsnack.
– Nej, jag sätter alltid hög press på mig själv.
Hur tror du att du blir ihågkommen?
– Jag hoppas förstås att alla får en bättre bild av mig än den jag skapade i vintras. Men samtidigt är den en del av mig också. Jag är inte rädd om det slutar så.

Annons

Gustaf Sallnäs

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar