Peter Settman

Jaha Peter, du var alltså skolans portföljtönt som grabb?
– Ja, jag var jävligt udda. Det här var ju på 70-talet när alla kidsen skulle ha v-ringat och långt hår. Det fanns knappt kavajer till barn då – men jag hittade en. Så Herr Peter gled omkring med vattenkammad sidbena, kavaj, knytskor och attachéportfölj. Jag förstår ärligt talat inte var det kom ifrån. Både mamma och pappa ville att jag skulle slappna av, men det struntade jag i.

Mobbingbarn, förmodar jag. Drivs du av revanschbegär i dag?
– Jag hade faktiskt turen att hamna i rätt schysta klasser med bra lärare, så direkt mobbad blev jag aldrig. Däremot var jag väldigt ensam som barn. Men inget av detta påverkar mig i dag, när jag väl fällde min första tjej fattade jag att det gick bra ändå. Jag har alltid jobbat hårt och varit energisk. Det var alltid jag som tog tag i saker, drog igång möten och höll i teaterpjäser i skolan och sånt där.

Mmm, jag kan typen – klassens mest hatade kille?
– Precis, det var jag. Jag gick gymnasiet på Södra Latin i Stockholm och man ska ha klart för sig att det är världens rödaste skola. Där jazzade jag in bland kommunisterna med vattenkammat hår, kavaj och portfölj – ”Ja, ursäkta mig att jag är lite sen” – och marscherade fram till min plats. Jag var alltid den som hela tiden var framme hos fröken och hjälpte till och meckade med projektorn och såna där saker. Linus Tunström, som numera är regissör, gick i samma klass. Han har berättat för mig nu i efterhand att han så gärna ville slå ihjäl mig på den tiden.

Fullt förståeligt, får man väl säga?
– Ja, absolut. Jag skulle alltid rätta till saker, som när någon gjort något bus och någon annan fick skulden var jag den som direkt räckte upp handen: ”Nähä du fröken, det var inte alls Olle som gjorde det – det var faktiskt Staffan.”

Usch då. Och hur gick omställningen från klassens tönt till nationell superstjärna i buskissuccén Ronny & Ragge?
– Det var en helt sinnessjuk tid. Förstår du att vi skrek ”Let’s pök” till 35 000 personer på Liseberg och turnén ”Pökanatta” drog runt Sverige för fulla arenor och parker en hel sommar? Eller att vi sålde nästan 150 000 skivor? Den är Kent-nivå i dag och fan helt obegripligt.

Men fick du pöka något då?
– Man kan nog lugnt säga att jag valde helt fel tillfälle i livet för ett fast förhållande. Sjukt nog hade Ronny & Ragge fans i alla åldrar och samhällsklasser, så hade man varit singel kunde man ha revanscherat barndomens celibat med en riktig klassresa i brallorna.

Vad är det du säger? Att raggarmyten var helt falsk?
– Ja, vi var skitmesiga. Den där ordningskonstapeln från skoltiden kom fram i mig ännu en gång och jag började pekade finger åt bandet så fort de försökte dricka starköl innan spelningarna. ”Här dricks det jävlar i det bara Ramlösa”, morrade jag. Vad jag höll på med egentligen? Så sjukt.

Vilket är ditt största professionella nederlag?
– Håkan Waxegård stämde Ronny & Ragge på två och en halv miljon för kontraktsbrott och vi förlorade i tingsrätten. Vi överklagade och vann sedan i hovrätten. Men rättsprocessen kostade oss upp emot 800 000 kronor, pengar vi aldrig såg igen. Det kostade alltså närmare miljonen att någon som hade helt fel stämde oss.

Är du bitter?
– Jag skickar inte direkt julkort till den mannen i dag.

Hur mycket affärsman är du?
– Jag har alltid jobbat hårt, tidigare blev det aldrig under tolv timmar om dagen. Nu har jag pressat ner det till kanske nio, tio timmar per dag.

Är du dyr att anlita?
– Jag gillar att ta på mig ett projekt, göra ett jävligt bra jobb och sen ta betalt därefter.

Vad tjänar du?
– Jag plockar ut 600 000–700 000 kronor om året från mitt produktionsbolag Baluba. Men jag har en hel del andra projekt och satsningar igång som bildar ett mörkertal. Som programledare, konferencier och så vidare går pengarna in i andra bolag. Sen har jag en medicinsatsning på gång. Vi har tagit fram en prototyp som reducerar stress och motverkar sömnlöshet, och så har vi dragit igång en hemsida som företag individuellt kan kompetensutveckla personalen på. Men går medicinsatsningen hem ska jag köpa upp Café!

Du är med andra ord galen i pengar?
– Jag skiter fullständigt i pengar för pengarnas skull. Jag har noll koll på pappersarbete, förmögenhet och såna saker. Att placera pengar i aktier och fonder för att de ska växa känns helt ointressant. Däremot kan jag vara riktig snobb inom andra områden.

Som till exempel?
– Bilar, jag älskar verkligen min Porsche 911 Targa.

Har du fler överklassfasoner?
– Pennor, jag kan inte skriva på något sämre än Mont Blanc och speciella italienska märken.

Fler?
– Väskor. Jag köper väskföretagens marknadsföring rakt av, jag tror man ser framgångsrik ut med rätt väska. ”Har jag bara den väskan kommer allt annat fixa sig.” Jag går in i olika väskperioder. Nyligen kom jag ur en riktigt snobbig bag-period. Innan dess var det kromade-portfölj-perioden.

Har du några hang-ups?
– Ja, broschyrer.

Broschyrer?
– Ja, jag läser oroväckande lite skönlitteratur men kan inte se en enda broschyr utan att jag måste ta den, sträckläsa varenda rad i den och ta hem och spara den. Det kan vara allt ifrån Liberia Airs bonusprogram till knäckebrödstävlingar. Jag misstänker att det rör sig om en sjukdom.

Var du lika observant som kvällstidningarna på att Charlotte Perrellis bröst växte under Melodifestivalsändningen?
– Nej, jag missade det helt. Vare sig de växte i sändning eller sögs på av lille Angelo så var jag aldrig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Daniel Kjellsson