Peter Settman

Min intervju med Peter Settman har gett mig en vän för livet.Hon heter Pia Lundgren och är Settmans personliga assistent. Till en början hatade jag henne på ett närmast gränslöst sätt, det ska erkännas, och jag lär aldrig glömma när jag bad henne om en första intervjutid med Settman och hon svarade i ett förnumstigt mejl: ”Peter Settman lever i en minutplanerad tillvaro och den närmaste tiden ser jag faktiskt inga som helst luckor i hans schema.

Jag tyckte att hennes uttryck ”minut­planerad tillvaro” var patetiskt. Vem, utom the President of the United States, lever i en minutplanerad tillvaro på riktigt? Jag tror att jag har ringt Peter Settman ett tjugo­tal gånger de senaste veckorna. Han har aldrig svarat. Däremot har det bara tagit en liten stund – och så har denna Pia Lundgren ringt upp och undrat vad hon kan hjälpa till med. Och varje gång jag har skickat ett sms till Peters mobiltelefon så har Pia svarat i hans ställe.

Hon har varit som en polares flickvän som man öppet avskyr, men som ändå obekymrat följer med på fotbollskvällarna. Men Pia Lundgren har på senare tid växt i mina ögon. Till slut fann jag hennes muntert knastertorra redogörelser för Peter Settmans alltid lika fulla schema rent underhållande. Vår gemensamma jakt på att hitta intervju­tider med vad som faktiskt visade sig vara Sveriges mest upptagna tv-man förde oss slutligen samman.

Peter Settman går snabbt och lätt framåtböjd mot baren på restaurang Gondolen i Stockholm. Det ser ut som om han befann sig i ett ösregn. Han är 15 minuter sen till vårt möte. Pia har redan informerat mig om detaljerna – tydligen har Settmans bil blivit inparkerad av en lastbil utanför jobbet. Han hälsar ledigt på samtliga i personalen med korta nickningar. Han bär en blårutig skjorta och jeans och på vänsterhanden en klocka som visar tiden i usa.

– Jag är ledsen att jag är sen. En lastbil hade murat in min bil i trottoaren. Helt idiotiskt.

Det finns en bild av Peter Settman som vi alla känner till – och den är sprungen ur tv-rutan: För 70-talisterna blev han idol som raggaren Ronny i serien Ronny & Ragge i början av 90-talet. För 80-talisterna blev han en hjälte efter sin insats som programledare för Melodifestivalen 2004. Och för 20-talisterna gör han sig just nu ett stort namn i svt:s framgångsrika musikprogram Så ska det låta. Inte lika många känner kanske till att Peter Settman är entreprenör och företagsägare och att han på det området gör en om möjligt ännu mer imponerande karriär.

1989 startade Settman Baluba, ett tv-produktionsbolag som inriktar sig på humor-tv. Under åren har Peter Settman skapat tittar­succéer som Hey baberiba, Melodifestivalen, Pyjamas och Playa del Sol. Med tv-chefsmått mätt tar han ut en ganska beskedlig lön – en bit under 700 000 kronor förra året, för övrigt ganska exakt hälften av vad hans fru Anna Vegerfors tjänade som vd för Aftonbladet Nya Medier – men Peter Settmans verkliga finansiella värde ligger förstås i Baluba.

I dag omsätter hans företag 120 miljoner kronor och enligt medietidningen Resumé har intressenter varit beredda att betala 70 miljoner till Settman för att få honom att sälja det. Baluba har i dag runt 45 anställda personer i en rad olika tv- och eventprojekt. Settman själv innehar titeln ”kreativ chef” på företaget, vilket betyder att han är ansvarig för idéarbetet och genomförandet av samtliga av företagets produktioner. Det innebär också att Peter Settmans dagar inte riktigt är som alla andras.

Hans tio timmar långa arbetsdag fylls av möten från morgon till kväll. Ena stunden kan han sitta på tv4 och sälja in en idé han har arbetat fram, och i nästa på ett kafé tillsammans med en programledarprofil för att arbeta fram en ny programidé.

– Jag flänger en hel del. Jag har på sistone intresserat mig mer och mer för de rena affärerna inom företaget. Baluba har växt oerhört mycket på ganska kort tid och det är min uppgift att se till att organisationen följer med.

Vad är viktigast för dig, tv-karriären eller företaget?
– Företaget, utan tvekan. Ärligt talat är jag oerhört trött på mig själv i tv för tillfället. Så blir det alltid när Så ska det låta närmar sig slutet på säsongen – jag orkar inte med mig själv, det blir till slut olidligt. Men företaget brinner jag för året om, varje dag.

När insåg du att det var företagande du ville hålla på med?
– Redan i början av 90-talet. Från det att jag hade skickat min första faktura kände jag att det här var något jag ville hålla på med. Jag hade egna visitkort där det stod vd som min titel, men det vara bara jag på företaget.

Vad hände med Fredde Granberg? Sist jag såg honom spelade han en misslyckad vikingaklon av Ragge i Hem till Midgård.
– För att få bolaget att växa behövde vi pro­dcuera mer än det som jag och Fredde gjorde. Men han var inte lika intresserad av att skapa idéer till andra människor. På ett sätt beundrar jag honom för det, att han säger nej till grejer som han inte känner för. Han tyckte väl att jag blev en tönt när jag började gå i skjorta och slips och till slut gled vi ifrån varandra.

Han framstår ju som den stora losern av er två. Du byggde ett framgångsrikt bolag och han hankar sig fram genom att göra uppdrag som panelhöna i aktualitetsprogram.
– Han tycker väl att jag blivit gubbig och lite för bred i dag, och jag kan väl tycka att delar av hans karriär inte varit helt lyckade. Vårt recept byggde på en balans mellan gas och broms. Vi gjorde varandra bättre. Men han är en fullständigt briljant människa. Om han skulle ringa mig i dag och säga att han hade en idé så skulle jag förmodligen släppa allt annat.

Var din vision när du startade ditt företag Baluba att du skulle omsätta 120 miljoner?
– Nej, men jag har väldigt svårt att bromsa. Jag kan inte tänka: ”Jag tycker vi slår av på takten och vårdar det vi har.” Jag måste rycka framåt. Jag är en riktig tillväxtpajsare. Jag gillar att bygga grejer och skapa lönsamhet.

Är det därför du byggt upp en event-del i Baluba också? Det kan ju inte gärna vara för den kreativa utmaningens skull som ni öppnar en avdelning som anordnar företagskickoffer och julbord för it-företag?
– Du borde kolla in vår eventavdelning lite bättre. Vi gör smarta och roliga saker där. I år utsågs vi till ”Årets eventbyrå” av Dagens Industri.

Hur ofta är du i eventavdelningen och geggar?
– Jag geggar inte särskilt ofta över huvud taget. Men det är roligt att arbeta med den delen också. Den ger en större intellektuell stimulans, eftersom många av våra kunder är näringslivets skarpaste hjärnor. Och eventdelen omsätter lika mycket som tv-delen.

Hur är du som chef?
– Hyfsat bra, tror jag. Tidigare kunde jag bli arg och få utbrott, och det hände att jag förmins­kade människor inför andra. Tack och lov har jag begåvats med känselspröt, så jag märkte att jag gjorde människor ledsna. Eftersom jag inte har någon formell ledarutbildning har jag fått trimma om mitt ledarskap allt eftersom. Jag är inte rädd för förändringar, och det gäller även mig själv. Om något inte funkar i min ledarstil så får jag helt enkelt ändra på det. Fördelen med det är att det blir en äkta förändring. Vad du ser är vad du får.

Hur skiljer sig karaktärerna ”tv-Peter” och ”Baluba-Peter” från varandra?
– Oerhört mycket. Tv-Peter är en klonad, avlad, äckligt perfekt liten människa. Han är inte ung och inte heller gammal. Han är 38, men har ändå en ungdomligt lustig Tintinfrilla. Han har slät hy. Och han verkar snäll, inte så hård som de andra. Han verkar inte ha några later och han tar hand om de sina. Och så är han ju så rolig! På Baluba känner jag inte stressen att vara lustig över huvud taget. Jag anstränger mig inte för att vara charmig. Jag är bara en företags­ägare som vill driva verksamheten till sin spets.

Hur är det att vara rikskändis och gå på möten med företagsgubbar?
– Det hjälper ibland att öppna dörrar eftersom många redan har en relation till mig.

Tänker inte folk att, jaha, här kommer tv-lallaren som börjat leka företag?
– Det mötte jag ofta tidigare. Gubbar som tänkte: ”Där är han, den där Settman, han är ju trevlig att titta på. Min fru gillar honom.” De brukade testa mig på businessterminologi och sånt, men de upptäckte ganska snart att jag hade kontroll över situationen.

Du är just hemkommen från tv-mässan i Cannes. Vad gör man där nere?
– Jag satt i ett 40-tal halvtimmesmöten under tre dagar. Jag hade bestämt mig för att bara träffa tyska tv-kanaler. Alla andra ska hålla på och kuta efter usa- eller Englandsmarknaden. Få verkar förstå att Tyskland är ett mycket intressant land med över 80 miljoner potentiella tv-tittare. Jag berättade om några av våra produktioner i Sverige och kom med förslag på andra, nya program som jag tror skulle passa den tyska marknaden.

Hur gick det då?
– Mycket bra. De var bland annat mycket roade av Sommarkrysset, som vi ju har haft här i Sverige i två år. Jag tror chanserna är ganska goda att de köper programmet.

Peter Settman föddes i Aspudden utanför Stockholm den 24 februari 1969 och flyttade efter några år till Sätra, en annan förort. Som barn hade han en enda dröm – att bli skådespelare. På all ledig tid övade han på improvisation, något han på senare år haft mycket nytta av.

Settman är i dag en av få programledare som vägrar låta sig styras av manus när han leder ett program. Alla kvickheter som han levererar i till exempel Så ska det låta är improviserade. Settman tog sig ledigt igenom skolgången, utan att vare sig glänsa eller göra bort sig. Han gjorde dock intryck. Han anlände varje dag med portfölj, skjorta och vattenkammat hår till lektionerna. Detta när han var sju år gammal.

– Jag har i efterhand fått veta att det fanns många som hatade mig i skolan, och det kan jag förstå i dag.

Det är få som vet det, men Peter Settman blev sedan en löpsedlarnas man redan i tonåren. Det är inte orättvist att kalla honom 80-talets Micahel Brinkenstjärna. Under bolaget Swedepro Entertainment Group åkte han runt i landet och var turné­ledare för olika shower på nattklubbar.

Det rörde sig visserligen om mindre prestigetunga saker som underklädesshower, strippföreställningar och tjejgyttjebrottning, men Peter Settman tog det hela mycket seriöst. Han bar skjorta och slips och hade till och med tryckt upp visitkort och klisterlappar med sin företagslogga. Han tog 400 kronor per show och jobbade så bra att han snart kunde höja arvodet till 700.

Så kom Settman en dag på idén att starta en egen show med namnet Supergames. Idén var enkel – Peter Settman som konferencier och tävlingsledare för en lång rad utmaningar som han utsatte sin publik för. Han valde ut fyra kärlekspar ur publiken och lät dem tävla mot varandra, bland annat i att på tid hälla öl i varandras munnar genom trattar. Tävlingens grand finale var särskilt spektakulär och omtalad – killarna fick ta av sig i bara kalsongerna och spändes sedan fast i britsar på scen. Settman vrålade:

– Den som vinner den här tävlingen går härifrån med 500 spänn. Och vinnaren är den person av er i britsarna som först får bånge!

Tjejernas uppdrag var att med alla medel utom beröring forcera fram ett stånd hos killarna.

– Alla skrek och tjoade som vildar. Och tjejerna åmade sig och till slut ryckte det till i någons kalsong och jag kunde skrika ut: ”Vi har en bånge!”

Supergames blev en succé, showen drog på turné över hela Sverige. Entreprenören Peter Settman hade tagit sitt första stapplande steg. Sen gick allt åt helvete. Settman åkte på semester till usa och lämnade över turné­ledarskapet till sin kompis Simon Norrthon. Denne blev senare i livet hyllad skådespelare, känd bland annat för sin rollprestation som nynazist i Tala! Det är så mörkt, men det är en annan historia. Av misstag råkade Norrthon boka in Supergames-showen på ett 16-årsdisco.

Föräldrarna som fanns på plats i lokalen för att se till så att ungarna hade det bra blev mycket förvånade när Simon Norrthon lockade upp sex pojkar och flickor på scen, tog fram en tratt och tryckte i dem en massa starköl. De blev ännu mer förvånade av att se hur han beordrade dem att ta av sig sina kläder. Och gränsen i lokalen ansågs vara nådd när Norrthon skrek:

– Den som först får bånge vinner!

– När jag kom hem till Arlanda möttes jag av löpsedlarna, berättar Peter Settman. Det stod: ”Ungdomar tvingas till sexlekar!”

De närmaste dagarna prenumererade Settman och hans Supergames på skandal­rubrikerna i den svenska kvällspressen.

– Mamma hatade mig. Folk i släkten krävde att jag skulle byta efternamn. Det var fruktansvärt. Det är så skönt att det där inte finns att läsa om på Google.

Peter Settmans vänskap med Fredde Granberg innebar steget in i tv-världen. Tillsammans med Granberg och namn som Gila Bergqvist och Elinor Geete skapade Settman begreppet ”Växjö-tv”. De började med morgon-tv och var på sin tid helt nyskapande inom svensk humor-tv. Vid sidan av Killinggänget, som samtidigt började arbeta tillsammans i Stockholm, var Växjö-tv-gänget under flera år roligast i Sverige. En position som befästes med Peter Settmans och Fredde Granbergs Ronny & Ragge i början av 90-talet.

– Vi tjatade på cheferna i Stockholm och fick till slut 150 000 kronor för att göra sex roliga program. Vi fick låna pollisar från en gammal teater. Vi köpte en ”Fårrrd” (en gammal rostig Ford, Cafés anm) för 4 500 kronor, som vi snabbt trashade sönder. Redan när det första programmet var sänt kände vi att vi gjort något verkligt bra. Plötsligt stod Peter Settman bakom det mest omtalade programmet i landet, och de båda raggarna gav Sverige en ny synonym för att ha sex: ”pöka”. Men efter drygt två vilda år lade de polisongerna på hyllan.

Vad skulle du begära i dag för att låta Ronny & Ragge återuppstå?
– Jag har tänkt på det där en del, för jag har fått många förfrågningar genom åren. Jag skulle kunna göra det igen, absolut. Dels måste någon ge mig hiskeligt mycket pengar, men framför allt måste jag hitta ett sätt att göra det på så att det känns bra för mig. På riktigt.

Tänker du på dig själv som ett varumärke?
– Då och då. Och det är väl det som gör det här yrket lite absurt. Företags-Peter tittar på tv-Peter, som om jag vore en produkt, och tänker: ”Så ska det låta – är det verkligen du, Peter?” Personligen har jag ingen längtan efter att bli hela Sveriges Peter Settman.

Du är ju redan hela Sveriges Peter Settman.
– Mmm… jag vet. Men ibland kan jag verkligen känna att det blir för mycket av mig överallt. Jag får regelbundet ta del av alla pressklipp om mig, och jag bläddrar i de där pappren och ser mig själv le som en dammsugarförsäljare och säga en massa insmickrande förnumstigheter. Då känner jag bara att jag vill försvinna. Eller ta hål i örat och börja supa och knarka och svära.

Vad gör du åt det?
– Jag försöker säga nej till saker. Om någon veckotidning ringer mig ännu en gång och vill göra ännu en intervju så kan jag känna att det är läge att säga nej. Jag vet nämligen på förväg hur det kommer att se ut. Jag ler, pekar lite tokroligt mot kameran och säger snälla
saker i intervjun.

Läser du recensioner om det du gör?
– Jag läser allt, allt, allt.

Det är väl för det mesta rätt fin läsning? Expressens Anders Björkman skrev nyligen att du är ”kungen av tv-Sverige”. Mår du bra av att läsa sånt?
– Ja, det är väl trevligt. Men jag tejpar ingenting på väggarna.

Hur bra skulle du själv säga att du är som programledare?
– Jag är en av Sveriges bästa. När det gäller direktsändningar är jag väldigt bra.

Vilka är dina konkurrenter?
– David Hellenius är oerhört skicklig. Han blir bäst när han lyssnar och får svara på tilltal. Kristian Luuk har en enorm potential. Tänk vad bra han skulle bli om han bara kastade bort de där manuskorten han alltid har i handen. Han skulle bli helt fantastisk.

Din fru är vd på Aftonbladet Nya Medier. Konkurrerar ni i karriärsframgång?
– Nej, men det är kul att ha någon nära sig som är framgångsrik i samma bransch som man kan bolla med.

Ropar du in henne till tv-soffan när Så ska det låta börjar?
– Nej, det gör jag inte. Hon tittar hellre på mig live.

Efter min första intervju med Peter Settman mejlar jag åter hans personliga assistent Pia för att boka in ett andra möte. Hon svarar kortfattat, men mycket vänligt. Hon skriver på samma sätt som en flygvärdinna talar. Med lugn, behärskning, bestämdhet och med en aldrig sinande känsla för service. Pia svarar att det med lite tur kan gå mellan 11.45 och 14.15 på fredag.

Hon undrar om jag har något förslag på plats och jag svarar: ”Det finns en poäng i att Peter själv väljer plats eftersom den plats han väljer säger något om hans person. Kan du höra med honom? Annars är Scandic Anglais Hotel ett förslag från min sida. ”Pia svarar blixtsnabbt: ”Peter har valt plats: Scandic Anglais Hotel. Ni ses i lobbyn.” Och det gör vi.

Settman hukar sig snabbt in, beställer en steak minute och börjar prata. Settman använder många ord i minuten. När han verkligen vill betona något avslutar han sina meningar med att spänna blicken i en och kontrollfråga: ”Är du med mig?” Eller så lägger han till två ord: ”På riktigt.”

När han lyssnar på andra som pratar händer det ofta att han kupar handen runt sitt öra. Det får honom att se ut som en mycket gammal man med hörselproblem. Jag tänker att det är lika bra att vara rak, så jag frågar honom om han hör dåligt.

– Nej, nej. Men jag vill höra varje nyans av vad du säger. Jag vill vara fullt uppmärksam.

Jag slås av detta mer än något annat under mötena med Settman. Han är totalt fokuserad, viker aldrig undan blicken, tittar aldrig på klockan, börjar aldrig knappa med telefonen. I dag är han dock en smula uppe i varv – han är en och en halv timme försenad i sitt dagsschema.

– Jag åkte och tränade i morse och sen när jag skulle hem så somnade jag i bilen alldeles innan jag skulle stiga ur. Sen vaknade jag efter en och en halv timme och fattade ingenting.

Det låter väldigt underligt.
– Varför det? Har du inte somnat på konstiga ställen på det sättet? Det gör jag hela tiden. Det är skönt att sova. Ibland använder jag mus­mattan på kontoret som kudde, lägger ner min panna mot bordet och somnar till en stund.

David Hellenius påstår att ibland när ni kollar på en dvd-rulle så somnar du med ögonen öppna, stirrande och läskiga.
– Haha, det har nog hänt några gånger. Men det hände oftare förut när jag arbetade mer. Jag minns att Fredde Granberg tyckte att det var läskigt när det hände, han tyckte att det var något djävulskt över det hela.

David tyckte också att det var kusligt att se. Han trodde ibland att du kanske dött.
– Det kan man ju förstå. Numera sover jag dock oftast med ögonen stängda. Men jag tycker om att ta små tupplurar under arbetsdagen.

Somnar du mitt i viktiga möten också?
– Nej. Men det har hänt att jag suttit i långa möten och plötsligt känt mig så förbannat trött. Då ursäktar jag mig genom att säga att jag måste gå på toaletten. Och så sätter jag mig på toalettstolen och somnar med huvudet mot mina händer i fem minuter.

Vad säger mötesdeltagarna när du kommer tillbaka efter ett fem minuter långt toabesök?
– De tittar väl lite konstigt och tycker att det tog lång tid. Men det är ingen som vågat kommentera det. Det är underbart att somna till så där, och det innebär aldrig några problem så länge jag inte går över mina fem minuter. Som i dag. Jag hann inte in till jobbet innan dagens möten, vilket innebär att jag inte har någon dator med mig. Men Pia har budat över den, den kommer hit när som helst.

Berätta om Pia. Jag fascineras av hennes roll i ditt liv.
– Hon är min assistent. Vi talar hela tiden med varandra. Hon har full kontroll över vad jag har gjort, vad jag gör och vad jag ska göra.

Du kan ringa henne och fråga: ”Vad gör jag om tio minuter?”
– Ja. Och då vet hon det.

Har hon uppsatt hår, glasögon och ett nervöst fniss?
– Nej. Hon är en djupt kompetent och högt utbildad person. Utan henne skulle mitt liv bli mycket svårare. Då skulle jag bara ägna all tid åt att skriva mejl och svara i telefon.

Kommer hon med kaffe till dig?
– Ja.

Brukar du då säga till henne: ”Springer du iväg på lätta fötter och hämtar en kopp kaffe till mig, stumpan?”
– Jag skulle aldrig uttrycka mig så. Jag säger i stället: ”Springer du iväg på lätta fötter och hämtar lite java till mig, stumpan?”

Pia skrev ett mejl till mig där hon påstod att du ”lever en minutplanerad tillvaro”.
– Ja. Vi har en gemensam kalender, jag och Pia, som ligger i min telefon och på Internet.Så fort det sker någon förändring skriver hon in den och så kan jag se vad som händer i mitt liv. Där ligger alla möten och åtaganden, men jag minutplanerar även in tider i kalendern för rekreation och kreativitet.

Blir du inte galen av att leva så inrutat?
– Nej, det är en rent filosofisk inställning. Det enda jag kan påverka – på riktigt – är nuet. Inte vad som hände och inte vad som ska hända. Jag hatar människor som inte är närvarande när jag träffar dem. Det är i nuet som idéerna kommer. Jag skiter i vad som ska hända sen och vad som hände i går. Jag lever nu. Är du med mig?

Ja. Carpe diem, Peter.
– Haha, ja precis, det blev töntigt. Men förstår du vad jag menar? Pia hjälper mig att leva i nuet, så att jag inte behöver oroa mig för vad som ska hända sen.

Det går en historia om Peter Settman som jag länge velat ta reda på om den stämmer eller inte. Han hade just startat Baluba och verksamheten började komma igång. För att hålla nere utgifterna tog Settman själv hand om de inkommande fakturorna. På flera av dem reagerade han på en tilläggsavgift om 25 kronor för något som rubricerades som ”faktureringsavgift”.
Settman blev förbannad.

Han hade inga planer på att betala något så idiotiskt som en avgift för att någon hade skickat en faktura. Så han skickade en motfaktura om 25 kronor som ”betalningsavgift”. Så tog betalningsavgiften ut faktureringsavgiften och balansen var återställd.

– Det stämmer. Jag säger till vår ekonomiavdelning än i dag att de ska göra samma sak. Faktureringsavgifter är ett jävla skit, ett påhitt för att få 25 spänn mer på sin faktura. Varför skulle jag betala det? Så fort någon kommer med en faktureringsavgift så skickar jag en betalningsavgift tillbaka. Det är bonden inom mig som säger ifrån mot sån idioti.

Vad har du för förhållande till pengar?
– Jag blir irriterad när företaget gör dåliga affärer. Jag hatar det. Men jag är mer avslappnad till mina privata pengar. Jag lever ett gott liv därför att jag kan. Men om jag förlorade pengarna skulle jag finna mig i det ganska fort. Jag har inte min identitet i det där med pengar.

Fin klocka, förresten.
– Tack. Jag sticker inte under stol med att jag älskar bilar, resor, klockor och att jag tycker om att kosta på mig saker till mig själv och de jag tycker om.

Är det inte dags att du en gång för alla berättar exakt hur mycket den där stora diamantringen som du gav din fästmö kostade?
– Nej, det är det ju inte.

Ska du sälja Baluba för 70 miljoner?
– Just den siffran stämmer inte, men det har visat sig att det finns en del som är intresserade av att köpa. I början sa jag konsekvent nej. I dag är jag lite mer öppen för det, men någonstans känner jag att jag inte riktigt är färdig. Det finns saker kvar att göra.

Hur ser visionen ut för Baluba?
– Jag vill på sikt inte bara ge innehåll till kanaler. Jag vill äga distributionskanalerna själv. Det är ett mål jag har satt upp för Baluba. Det är först när man gör det som man verkligen kan bestämma över innehållet.

Och visionen för tv-kändisen Settman?
– Jag tänkte på det häromdagen. Jag vill försätta mig i situationer jag inte är säker på att jag klarar av. Jag tycker om att återuppstå i ett helt nytt sammanhang, att ta farliga språng. Ett sådant språng var Så ska det låta. Ett sådant språng vore ju definitivt att göra Ronny & Ragge igen.

Assistent-Pia ringer i Settmans telefon. Budet med hans dator är framme i hotellreceptionen. Peter kutar iväg och kommer tillbaka med en laptop och en dvd-skiva. Hans nästa möte börjar om 14 minuter och innan dess måste han titta igenom ett program som han sedan ska ge synpunkter på. Han tar i hand, tackar för pratstunden och sätter sig med sin dator.

Jag har inte ens hunnit lämna bordet förrän Settman sitter djupt framåtböjd med hakan stödd på sina knytnävar och granskar innehållet på skivan. Han stirrar på skärmen på ett läskigt sätt. Jag sms:ar Pia på vägen ut: ”Tack för hjälpen med mötet. Kanske ska du ringa Peter Settman om fem minuter. Jag tror att det finns risk att han nickar till.”

Alex Schulman