Andreas Kleerup kom just hem efter en kaotisk New York-resa. Han och storebror Jonas visade stan för sin mamma och drog med henne på gayklubbar. Men mitt under besöket tog det slut mellan Andreas och hans fotomodellande flickvän. Familjen Kleerup blev tvungna att lämna hennes lägenhet och flytta in på Chelsea Hotel i stället. En snöstorm gjorde att de fick vänta tolv timmar på planet hem till Sverige. Sedan försvann bagaget.
– Jag skulle ha gråtit om jag blivit av med den här, säger Andreas Kleerup och håller upp en neonröd munkjacka från en engelske designern Kim Jones.
Andreas har äntligen fått tillbaka sin väska och packar upp slitna jeans, rutiga, kortärmade skjortor och heavy metal-tröjor.
– Den här munkjackan har en electropopkänsla. Jag ringde till klädaffären Beneath och sa: ”Har ni kläder att ge mig? Robyn-singeln släpps nästa vecka!” Butiksägaren sa bara: ”Det där var lite väl framfusigt. Men du får en hoodie.” Jag älskar Kim Jones neonfärger, hela det färggranna tillbaka-till-livmodern-myset. Mina första barndomsminnen är av rosa heltäckningsmattor och neongula dagisprylar. Kolla, min mamma hade på sig den här när hon var gravid med mig.
Andreas drar fram en rosa och blå velourtröja ur garderoben. Sedan visar han ett par turkosrutiga Kim Jones-sneakers och säger att hans kommande debutalbum ”låter som de här dojorna”. Syntdiscon som han klickar fram på sin dator pulserar mycket riktigt av neon: en pigg klubbdänga med Marit Bergman på sång, ett pampigt Vangelis-liknande keyboardstycke och en ny låt med Robyn, uppföljaren till vinterns hit With every heartbeat som förvandlade Andreas från Robyns livetrummis till popstjärna på egen hand. Redan innan den kom ut var hans glesa mustasch och slitna skinnjacka en välbekant syn i Stockholm.
– Jag älskar min skinnjacka. Men jag vill undvika kille-som-gör-rock-och-har-vax-i-håret-looken, om du förstår vad jag menar. Så den här våren satsar jag på Kim Jones-hoodien.
Ett par dagar efter vårt möte gör Svenska Dagbladets seriestripp Stockholmsnatt narr av urbana modelejon. En trendnisse som använder uttrycket ”grymmish” syns i David Lee Roth-tröja – vilket är exakt vad Andreas Kleerup har på sig när han tar emot i sin enrummare. Men till skillnad från fashionpacket har trummisen från Täby aldrig behövt fabricera sin hårdrocksbakgrund. Andreas fick sin första Mötley Crüe-tröja 1983, när han var fyra år gammal. Samma år hörde han albumet Shout at the devil och förstod vad han ville göra med sitt liv. Hårdrocken gav honom också ett intresse för stil.
– Jag hatade kläder när jag var liten eftersom jag var lönnfet. Jag hade enorma komplex för det. Att gå och prova jeans med mamma var det värsta jag visste. Jag bölade och ville åka hem. Det slutade alltid med att mamma sa: ”Ni kan väl sy om byxorna så att de passar?” Det var vidrigt att höra. Men i sjuan upptäckte jag thrash metal-scenen i Kalifornien. Jag lyssnade på Exodus, Terrorizer och Metallica. Bay Area-hårdrockarna hade stora, vita Conversedojor, t-shirt och mjukisbyxor eller stretchjeans, trots att många av dem var lönnfeta, precis som jag. Jag gick in för den looken och skaffade mjukisbyxor och magväska.
Magväska?
– Det var viktigt att ha det om man var trummisnörd. I den hade man pengar och nycklar till replokalen. Bay Area-grejen handlade om att repa, dricka bärs, repa, repa, röka weed och repa ännu mer. Man skulle se ut som om man sket i allt. Jag hade Kiss-tröja med spermafläckar.
När den norska black metal-vågen drog igång i början av 90-talet var många satanister upprörda över sneaker- och mjukisbyxestilen i thrash metal.
– Jag vet. Det mest imponerande med black metal är att grupperna kan spela så snabbt trots att de har på sig obekväma läderkostymer med spiknitar. Det fanns black metal-diggare i Täby men de lät mig vara eftersom jag var bättre än dem på att lira trummor. Allt handlade om att trampa snabbast på dubbelkaggarna. En gång retade en kille mig för att jag spelade söligt. Då åkte jag efter honom på moppe och kastade en full ölburk i huvudet på honom. Egentligen var jag ingen bråkstake men jag lackade ur som fan när någon kritiserade mitt trummande.
Vad hade han sagt?
– Han sa: ”Det gick inte så fort på kaggarna i dag.” Kanske överreagerade jag lite men att dissa någons trummande var som att dissa någons morsa på den tiden.
Hur länge klädde du dig som en hårdrockare?
– Tills jag började gymnasiet på Södra Latin. Då upptäckte jag fusionjazz och började klä mig… tråkigt, i vad som helst. Min storebror räddade mig. När Jonas låg i lumpen lånade jag hans kläder. Han var alltid extremt stilmedveten och läste trendiga tidningar medan jag satt bakom mina trummor. Efter våra föräldrars skilsmässa blev vi osams. Jonas tyckte att jag var en jobbig adhd-unge. Men runt år 2000 hälsade jag på honom i London. Vi drack öl, drog hem en massa brudar och blev tajta. Jag var avundsjuk på hur snyggt han klädde sig. Nu driver Jonas ett galleri och klär sig som om han har tagit syra. Han har en helt crazy stil med konstiga byxor och ridstövlar.
Hur viktigt är det att ha snygga kläder som popstjärna?
– Det är viktigast att ha en konsekvent stil. När jag var 21 tjänade jag pengar på en lägenhetsaffär. Då gick jag till nk och brände 6 000 spänn under en katastrofal shoppingrunda. Jag köpte en röd skinnjacka som jag hade en gång, en bombarjacka som jag hade en gång och ett par byxor som jag hade en gång. Den röda jackan kändes fel när jag gick ut, som om jag försökte se hipp ut eller försökte bli en del av scenen i Stockholm. I dag skulle jag kunna ha den och tänka: ”Fuck it. Jag har gjort en låt som alla tycker om. Jag kan ha den här konstiga jackan.”
Din klädstil är alltså kopplad till hur det går i karriären?
– Absolut. Om allt går bra och man känner sig trygg kan man klä sig med större självförtroende. Men det är klart att jag inte skulle ta på mig precis vad som helst. Jag skulle inte gå ut i solglasögon och silvercowboyhatt. Eller mjukisbyxor.
Kleerups debutalbum släpps i september och har arbetsnamnet I just want to make that sad boy smile.
Fredrik Strage