Rättegången mot Viktor Bout: Frun talar ut om “Lord of War”

Majsan Boström arbetar på ett reportage om Viktor “Lord of war” Bout. Nu åtalas han i New York. Majsan är på plats och rapporterar om rättegångsdramat och visar hur man gör för att jaga en intervju med världens värsta vapenhandlare.

Det är inte utan viss oro jag klapprar fram i mina Hasbeens träsko-boots från västra till östra sidan av Manhattan. Äntligen har Viktor Bouts fru gått med på en intervju. Vi ska mötas i ett gathörn eftersom Mad-Vlad (den ryske hjälpsamme reportern med dåligt hemfärgat skägg) som lovat att tolka, inte kommer ihåg den exakta adressen till lägenheten frugan och dottern fått låna.

– Sist jag var hos Alla kom jag inte hem på flera dagar, säger han dagen innan. Vi drack vodka i tre dagar. Vilket jäkla fylleslag alltså.

Han skrattar till. Jag hostar till.

Tre dagar, shit! Jag som inte snapsar annat än på julafton. Hur ska det här gå? Ryssland-Sverige 10-0?

Men då vi möts har Alla bestämt något helt annat än ett vodka-race och pekar in oss på en italiensk restaurang. Jag andas ut då hon beställer kaffe och börjar prata.

– Det har varit otroligt jobbigt för oss. “Liza” har missat ett år i skolan och måste gå om, och jag kunde varken äta eller sova och blev faktiskt tvungen att uppsöka en psykolog då Viktor först blev arresterad, säger fru Bout om sin man som står anklagad i amerikansk domstol för konspiration för anstiftande till terrorist-aktiviteter.

Alla är liten och sliten, men ändå väldigt vacker. Hon fiskar upp mobilen ur sin Marc Jacobs-väska. Någon har sänt ett grattis-SMS. Hon fyller 48 nästa dag men de är redan i nästa dag i Ryssland.

– Förra födelsedagen i Bangkok; den här i USA, säger hon och håller upp händerna i en uppgiven gest. Vi har ingen framtid, åtminstone inte förrän rättegången är över.

Det är ingen mening för mig att sitta och fråga Viktor Bouts fru om han är oskyldig eller inte, för det kommer hon inte att avslöja ändå. Att hon är i rätten varje dag betyder antingen att hon älskar sin man, eller att hon spelar “The Good Wife” på uppmaning av försvaret som ett strategiskt drag. Det är en klassiker, juryn ser en mysig pappa och make som sitter och nickar betryggande till sin stackars dotter och lojala fru och känner medlidande. Samtidigt så undrar jag hur mycket hon egentligen vet.

Jag frågar hur det är att leva ett internationellt jetset-liv i Sydafrika, Belgien och Förenade Arab Emiraterna (där Liza är född) med lyxvillor och privatskolor för att sen bli hemtvingad till Ryssland och ha mänskliga rättighets-organisationer flåsandes i hälarna.

– Det där är struntprat, säger hon.

Enligt Alla har Viktor inte tjänat några 6 miljarder, han har bara fraktat gods och passagerare som en flygfraktfirma gör. De har inte bott i några lyxvillor och hon har inte haft några diamanter. De har jobbat hårt och slitit för sina framgångar, hon som designer och han med diverse bolag.

Jag noterar att hon inte bär någon vigselring. Den blev stulen (liksom hans) då rånare bröt sig in i deras hus i Sydafrika för ungefär 10 år sedan.

– De tog allt, och slog ner min mamma som blev tvungen att ligga på sjukhus efteråt, säger hon. (Man undrar ju varför folk skulle bryta sig in hos just dem.) Men varför har de inte skaffat nya?

– Nej då måste man ju gifta sig igen, svarar Alla som om jag vore helt puckad.

Hur är det att vara gift med en man som Viktor då?

– Han jobbade jämt och reste mycket och talade jämt i telefonen, men han flyttade hemifrån då han var 17 och kan allt städa, tvätta och han är jätteduktig på att laga mat.

Dottern nickar instämmande.

– Ryska pannkakor, säger hon drömskt.

Men alltid då Viktor reste skickade han blommor – krysantemum.

– För de blommar hemma i oktober och är min födelsedagsblomma.

Alla berättar att de brukade turas om med middagarna, speciellt under de åren hon jobbade hårt med designfirman (som heter Alla Bout design och finns på nätet).

– Och oftast lagade jag maten själv, utbrister Liza, som bara var 13 då farsan åkte dit, lite för snabbt och lite för hårt. Man känner frustrationen från ett barn som inte verkar ha växt upp som någon curling-unge direkt.

De har bara träffat Viktor två gånger sedan de kom till New York – den här gången. Han har besökstid på måndagar och då är det både metallnät och plexiglasruta mellan dem. Annat var det i Thailand, berättar Liza (som vägrar vara med på bild). Då kunde vem som helst besöka Viktor, varje dag om man ville.

– Viktor skrattar högt i 20 minuter i sin cell varje dag och vakterna kommer springande varenda gång och tror att han blivit tokig, berättar frugan. Han har sagt att han inte ska låta någon få honom att bryta ihop och jag tror honom. Viktor är den starkaste av oss.

Alla fortsätter att berätta förvånansvärda saker om den fruktade vapensmugglaren som misstänks för att ha levererat granatkastare, AK47s och ammunition för miljonbelopp till i stort sett alla konflikthärdar i världen under 90- och 2000-talet.

– Han är en fantastisk dansare.

Alla flinar och ser nästan lite busig ut.

– En gång for vi till Argentina på en tangoresa och han är otroligt bra på att dansa Lambada.

Lambada? Hon skrattar åt mitt ansiktsuttryck. Det är ju liksom inte den lättaste dansen på jorden.

– Jag vet, han är…han var ganska stor (Bout måste ha gått ner 30 kg sedan han åkte dit) men mycket smidig.

Alla och Viktor träffades I Moçambique 1989 då hon var där med sin dåvarande make(!) som hon senare skiljde sig från då Viktor dök upp i hennes hemstad St. Petersburg något år senare.

Det ryktas att Allas pappa var KBG-general och en av Vladimir Putins första och största supporters och gav Viktor pengar till hans två första flygplan, men innan jag hinner uttala hela förkortningen KGB himlar hon med ögonen.

– Jag är så himla less på den där frågan, min pappa var gympalärare, punkt slut.

Jag vill tro henne.

– Din man är anklagad för allvarliga brott, säger jag.

– Jag vet, säger hon och tittar intensivt på mig.

Och, säger jag, det här med att han är personlig vän med folk som Charles Taylor, Mobutu, Mogabe, Bemba*, det är ju inga duvungar precis...

– Det är mycket möjligt, avbryter hon. Bemba vet jag och han är fortfarande övertygad om att anklagelserna mot honom var en amerikansk konspiration. Han flög ju runt och försökte skapa fred mellan de olika stammarna. Viktor ombesörjde honom bara med helikoptern.

Jag undrar om Viktor själv flög runt med Bemba i “bagaget”.

– Nej, nej, är du tokig, Viktor kan ju inte flyga. Alla skrattar.

Och vad tyckte de om Lord of War-filmen då?

– Alltså den där filmen såg vi tillsammans efter att några av våra vänner sagt att det var en film om Viktor. Det är ju absurt. Men det jag gillade med filmen, vilket också är sant, är att USA är den största vapenexportören i världen.

– De säger att han hade 100 plan, skitsnack, han hade som mest 24 inklusive helikoptrarna.

Alla är övertygad om att det är en politisk konspiration mot hennes man och jag låter henne hållas, eftersom det är mycket troligt att en del av det hon säger faktiskt är sant. Jag har tid på mig, min story ska inte publiceras förrän efter rättegången är slut. Det här är en början. En början som slutar med att både hon och hennes dotter lovar att säga till Viktor att jag vill intervjua honom. Det är han som måste godkänna min förfrågan och skriva upp mig på en lista innan försvarsadvokaten, fängelsechefen och andra myndighetspersoner kan överväga om de ska ge sin tillåtelse eller ej.

– Det kan hända att han går med på det, säger Alla. Han gillar Sverige.

*) Jean-Pierre Bemba Gombo var en vicepresident I Kongo på 2000-talet som greps 2008 och ställdes inför Internationella brottsmålsdomstolen, där han fälldes för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.