Vi kliver in i den ytterst sobra och lätt ultramoderna lokalen: vita dukar. En armé av servitörer och servitriser som rör sig i invanda mönster genom rummet. Ett dämpat sorl från gästerna – det här är en restaurang där man pratar med små bokstäver.
Platsen är tvåstjärniga restaurang Steirereck i Wien (bilden ovan) och jag är där med min sambo och vår niomånaders dotter för att äta en riktigt lyxig avsmakningslunch som jag fått i födelsedagspresent.
Alltså, blickarna från de övriga gästerna när vi rullar in med barnvagnen och placeras långt in i lokalen (utan möjligheter till snabba reträtter vid eventuella skrikattacker) … ”Hur kan man ta med sig småbarn på lyxrestaurang!?”, ”Åh nej, en ungjävel som ska förstöra lunchen för oss med en massa irriterande skrik”, ”Varför var de tvungna att komma dragandes hit just i dag”.
Även vi var minst sagt lätt obekväma och spända. Hur fan skulle det här gå? Skulle vi vara tvungna att avbryta redan under förrätterna och snabbt springa därifrån i skamsen panik?
Men så kommer hovmästarkvinnan fram, och där vänder allt. Högt och hjärtligt ubrister hon: ”Vad kul med en extra ung gäst här i dag, det är vi så glada för. Hoppas ni alla tre ska trivas”.
Och som vi gjorde. Förutom att maten var helt briljant gjorde de precis allt rätt för att vi vuxna skulle få en avslappnad, trevlig och väldigt minnesvärd upplevelse. De kom med papper och pennor, de rullade fram den gigantiska brödvagnen allra först till dottern och stod och spelade lite teater så att hon skrattade sitt tandlösa skratt, de kom med goda juicer och någon liten plocktallrik. Och, framför allt – de fick oss föräldrar att känna oss extremt välkomna på ett väldigt genuint sätt. Jag kommer aldrig att glömma det, även om vi såklart inte heller får glömma bort att den lilla dottern var som en ängel hela lunchen, satt glatt och stillsamt och tuggade på nåt mjukisdjur och busade tillbaka mot servisen.
I dag har ju de allra flesta restauranger med någon form av ambition – förutom möjligen i Frankrike – fattat att A och O vad gäller service är att få folk att känna sig bekväma och avslappnade. Skit i vita handskar, stärkta dukar och stiff klädsel. Den familjära stämningen är nyckeln.
Bland konsumenterna har däremot många konsumenter fortfarande fördomar mot just stjärnkrogar, och avfärdar dem som stiffa, snofsiga och snobbiga – något som i mina ögon inte kunde vara mer fel.
Om det är någonstans man får den ultimata servicen, och till och med känner sig som hemma med småbarn, så är det just på ställen med stjärnambitioner.