Rfaat Hazema flydde kriget i Syrien – förlorade sina söner i Lampedusa

Texten publicerades i Café april 2014.

* * *

Constantino Baratta vaknade senare än vanligt på morgonen torsdagen den 3 oktober i fjol. Han hade bestämt träff med en kompis nere i Lampedusas hamn. Constantino tittade på klockan och för­bannade sig själv. Han som aldrig brukade vara sen.

Han slängde på sig kläderna och sprang ut till bilen. Det var en fin dag för fiske. Inte för varm och inte för kall, nästan vindstilla.

Det tog inte mer än ett par minuter att köra de slingrande vägarna från huset uppe på höjden ner till hamnen. Där väntade kompisen, Onder Vecci, på Constantino. Efter en snabb frukost på en bar gav de sig av till båtplatsen. Fyllde på bränsle och startade motorn till den lilla fiskebåten, drygt fem meter lång med en hytt mitt på däck. Constantino tittade på klockan igen. Tio över sju. Än  finns gott om tid för fiske, tänkte han och lossade förtöjningarna.

När de efter några minuter nådde fram till hamn­utloppet såg de en klunga båtar som låg och guppade en bit från stranden. Så här dags var det ofta en hel del fiskebåtar längs kusten, men de brukade aldrig ligga stilla så tätt inpå varandra. Constantino och Onder bestämde sig för att styra ditåt och se vad som var på gång.

När de närmade sig såg de kroppar i vattnet. De varvade ner motorn och hörde rop på hjälp. Constantino och Onder tittade på varandra – de förstod vad som hänt. Ännu en båt med flyktingar som inte klarat resan över Medelhavet.

På de andra båtarna rådde febril aktivitet. Det var tydligt att räddnings­arbetet pågått ett tag. Det var en fiskebåt, något större än deras egen, och en mindre turistbåt. Och så en båt med kustbevakningens välbekanta emblem.

Constantino ringde i båtens akustiska alarm. Han visste att deras hjälp behövdes, men innan de började dra upp människor ur vattnet ville han ha klartecken från kustbevakningen. När de inte fick någon respons agerade Constantino och Onder på egen hand.

Människor överallt. Människor som kämpade för att hålla sig ovanför vatten­ytan. En del klamrade sig fast vid flytande vrakdelar. Många kroppar låg helt stilla, vända med ansiktena nedåt.

Fiskaren som blev nationalikon. Constantino Baratta räddade tillsammans med en vän tolv personer från att drunkna den 3 oktober i fjol. Constantino utsågs senare till årets man i Italien, men han ser sig inte som någon hjälte.

Den första personen som Constantino och Onder drog upp ur vattnet var naken och täckt av diesel. Det gjorde honom hal och de hade svårt att få grepp om hans armar. Mannen föll ihop på däck. Hans kropp skakade okontrollerat och han började hosta våldsamt. Sedan spydde han ut en grågrön sörja av havsvatten och diesel. Constantino hämtade en handduk och bredde ut den över mannen samtidigt som Onder styrde mot nästa kropp.

Även nästa person var naken och svårt nedkyld. På båten fanns inga fler handdukar. Pojken, som Constantino uppskattade var i 20-årsåldern, sjönk ner bredvid den första mannen.

Den tredje var piggare. Han sträckte sig mot relingen. Constantino och Onder fick tag i byxlinningen och drog upp honom i båten. Väl i säkerhet kastade han sig om halsen på Constantino och sa flera gånger: ”Thank you, thank you.” Mannen vägrade släppa taget om Constantino, som till slut fick tvinga ner honom med kraft så att han kunde återuppta räddningsarbetet.

När Constantino och Onder dragit upp sammanlagt elva personer var den lilla fiskebåten så tungt lastad att den rullade oroväckande på vågorna och riskerade att slå runt. De styrde försiktigt bort mot kustbevakningens båt, och fick tillåtelse av kaptenen att överlämna de räddade.

Kustbevakningen hade haft två egna livräddare i vattnet. Efter ett par timmar i vågorna var de så utmattade och hade svalt så mycket vatten att de krampade och kräktes.

Constantino och Onder såg sig omkring. Det låg fortfarande många kroppar och flöt i vattnet. De kryssade försiktigt fram mellan de livlösa kropparna. De var på väg att ge upp när de hörde ett svagt rop på hjälp. Längst bort såg de en arm som nästan omärkligt lyftes i en vinkning.

När de kom fram såg de att det var en flicka. Hon låg på magen, naken sånär som på ett par trosor och ett linne. Hon var så utmattad att hon inte orkade hjälpa till själv. För att få upp henne ur vattnet drog Constantino och Onder henne längs långsidan av båten där relingen är lägre.

Flickans namn var Luam. Hon blev den tolfte och sista personen som Constantino och Onder räddade.

Luam var i extremt dåligt skick. Oljan täckte hela hennes kropp, det långa mörka håret hade förvandlats till ett kletigt nystan. Onder sköljde henne med rent vatten, han drog av sig sin t-shirt och började försiktigt torka henne. Han förde flaskan till Luams mun och lät henne dricka, men hon hostade upp allt omedelbart. Constantino och Onder insåg att hon var i akut behov av vård och bestämde sig för att omedelbart överlämna henne till kust­bevakningen.

De styrde tillbaka mot hamnen. Klockan var kvart över åtta. Vid det här laget hade kropparna legat i vattnet i närmare fyra timmar. De människor som fortfarande flöt omkring på vågorna var alla döda.

* * *

Lampedusa, den 10 januari 2014

En snål vind drar fram längs huvudgatan i det lilla samhället. Det skulle kunna vara en kuliss till en västernfilm av Sergio Leone. Det är fredag efter­middag men ändå nästan tomt på folk. De platta tvåvåningshusen ligger vägg i vägg: hotell, barer, restauranger, butiker, så gott som alla igenbommade i väntan på turistsäsongen som drar igång i april.

Ön Lampedusa, med knappt 6 000 invånare, ligger utslängd mitt i Medel­havet, mellan Sicilien och Tunisiens kust, en knapp timmes flygresa från Palermo. Formellt tillhör ön Italien, men den tunisiska kusten ligger betydligt närmare och öborna själva känner sig varken som italienare eller sicilianare. De är lampedusier.

Befolkningen har i alla tider försörjt sig på fiske och i viss mån jordbruk. Så var det fram till början av 90-talet, då turister från det italienska fastlandet på allvar upptäckte öns stränder och vackra natur, berättar marinbiologen Paola Pizzicori.

– Fler turister i kombination med ökad konkurrens från EU-länder som Spanien och Portugal gjorde att de familjer som ägnat sig åt fiske i generationer övergav sina båtar och nät för att satsa på turismen.

Paula Pizzicori kommer ursprungligen från Rom. Hon kom till Lampedusa för snart 25 år sedan för att studera livscykeln hos fiskar. Hon jobbade tätt ihop med öns yrkesfiskare och fann kärleken i styrhytten på en av de lokala fiske­båtarna. Hon flyttade ihop med sin kapten. När forskningsanslagen några år senare tog slut bestämde hon sig för att stanna kvar på ön.

Numera bor hon ensam. Kaptenen visade sig ha fler kärlekar på ön och efter tretton år – ”minst tolv år för sent”, konstaterar Paola med ett skratt – kastade hon ut honom.

I dag arbetar hon som lärare för elever med särskilda behov. Dessutom extraknäcker hon som tolk åt utländska journalister som kommer till ön för att skriva om de tiotusentals illegala flyktingar, klandestiner, som varje år anländer till Lampedusa i båt från i första hand Libyen.

– Flyktingarna är inget nytt fenomen. De har kommit till Lampedusa i 15 år, men det var först efter tragedin i oktober förra året som världen fick upp ögonen för hur illa det är ställt, konstaterar Paola.

Varje år kommer i genomsnitt 20 000 flyktingar, eller migranter, till Lampedusa. De flesta kommer i gamla tunisiska fiskebåtar som kasserats av sina ursprungliga ägare för att de inte anses sjödugliga längre. Människosmugglare köper båtarna för en spottstyver och fyller dem med desperata människor på flykt undan fattigdom och krig. De drömmer om Europa, och är beredda att riskera allt – till och med livet – för att ta sig hit.

Priset för en enkel biljett över Medelhavet är runt 1 500 amerikanska dollar. En människosmugglare som fyller en båt med 500 flyktingar drar med andra ord in 750 000 dollar, eller närmare fem miljoner svenska kronor, på en enda båt.

I takt med att Europa slutit sina gränser har marknaden för dessa cyniska affärsidkare blivit alltmer lukrativ. Om de bräckliga båtarna klarar färden över Medelhavet, eller går under med hundratals drunknade som följd, är i smugglarnas ögon ointressant. De har redan fått betalt.

Vi viker av från den öde huvud­gatan och följer de smala gränderna ner mot hamnen.

– När jag flyttade hit var hamnen överfull med fiskebåtar. I dag finns det på sin höjd ett par hundra kvar, säger Paola Pizzicori. Många av de gamla yrkesfiskarna har övergått till att arrangera fisketurer för turister. Det innebär mer pengar och mindre arbete.

Vi följer piren mot hamninloppet. Porten till Europa. Eller snarare: Europas bakdörr. Åtminstone för de flyktingar som kommer med båt från Afrika.

Paola berättar om det tuffa livet på ön. Om hur utsatta öborna är, utelämnade till havets och vädrets nyckfulla makter. En lugn dag, som den här, rullar mjuka vågor in från Medelhavet. Det vita skummet som bildas när vågorna bryts mot land når knappt halvvägs upp till kanten av den drygt fyra meter höga piren. När det blåser rejält, och det gör det ofta, slår vågorna med stor kraft över piren.

– Då är havet brutalt. Ingen lämnar ön, ingen tar sig hit. Färjan står stilla och det händer att vi är helt isolerade i tio dagar.

Längst ut på piren står Vincenzo och Guiseppe. De har fiskespön i händerna och har stått på piren sedan tidig morgon. Nu är Vincenzo på väg att ge upp. Han visar upp en liten bläckfisk, dagens enda fångst.

– Så här är det vissa dagar, det är svårt att veta vad det beror på. De säger att det är sämre väder på väg in, det kan vara en faktor.

Guiseppe spanar ut över vattnet. Det är genom det här smala hamninloppet som båtarna från Afrika kommer in. Målfållan. För de som klarar hela resan.

Det sägs om Lampedusaborna att de är ödmjuka och hjälpsamma. Att isoleringen och deras utsatthet präglat dem, att de alltid ställer upp när någon är i nöd, oavsett om det gäller en granne eller illegala båtflyktingar. Vi frågar Guiseppe hur han ser på flyktingarna. Hur situationen påverkar befolkningen på ön, men han avböjer att svara.

Vi går tillbaka längs piren. På andra sidan hamnen ligger tre av finans­polisens grå jagare förtöjda. En lokal polisbil rullar långsamt förbi oss. Paola pekar upp mot en liten höjd.

– Den där kullen kallas för ”Hill of shame”. Namnet kom till 2011, ett rekord­år när det gäller flyktingar. Då kom det över
50 000 människor med båt från Afrika. De som inte fick plats i mottagnings­centret byggde ett läger uppe på kullen. De tog vad de kunde hitta för att skydda sig mot regn och blåst: plast, presenningar, kartonger… Fiskarna ställde upp och gav dem en del av sin fångst. De levde under vidriga förhållanden. Jag har sett slummen i Indien med egna ögon, det här var värre.

Frågan om Lampedusaborna är mer solidariska än andra viftar Paola bort.

– Det är helt fel fråga. Det handlar inte om att vi skulle vara mer solidariska, vi gör bara det som alla normala människor skulle göra i den här situationen. Har man mött flyktingarna, sett deras desperation och rädsla, är det otänkbart att inte hjälpa till.

Längst in i hamnen ligger en smal strandremsa, ”Palm beach”. Hit brukar en del av de flyktingar, mest eritreaner, som överlevde tragedin i oktober komma för att spela fotboll. Stranden är till stora delar täckt av skräp som flutit i land med vågorna. Plastdunkar, pet-flaskor, sprayburkar, skurhinkar, en avbruten kvast, en sandal, en vit joggingsko av märket Puma, en blå-orange flytväst av vuxenmodell och mängder av vrakdelar från båtar som förlist till havs.

– Så här ser Medelhavet ut, konstaterar marinbiologen och ler snett.

Ur askan i elden. Nyanlända flyktingar får vatten och något att äta.

Det har gått drygt tre månader sedan tragedin utanför Lampedusas kust. Constantino Baratta, den 49-årige muraren som älskar havet och fisket, sitter hemma i köket och berättar om morgonen den 3 oktober. Dagen då han och kamraten Onder räddade livet på tolv personer. Dagen då människor över hela världen lärde sig namnet på en liten och för de flesta okänd italiensk ö i Medelhavet. Dagen då konsekvenserna av EU:s havererade flyktingpolitik blev alltför uppenbara.

Constantino talar utan avbrott, detaljrikt och med ett kraftfullt kroppsspråk. Det är inte första gången han drar sin historia för journalister.

Utanför fönstren håller solen på att gå ner. Hustrun Rosa ställer fram en bricka med hembakta
småkakor och espressokoppar. På väggarna i köket hänger tavlor med helgonbilder. På en byrå i hallen ligger en bibel uppslagen. Tv:n står på i bakgrunden: toppen mot botten i Serie A. Roma, anförda av sin lagkapten, åldermannen Francesco Totti, utklassar bottenlaget Catania med 4-0. Då och då tittar Constantino upp mot den platta skärmen, men utan att göra avbrott i sin berättelse.

– Allt gick så fort. Det var över på lite mer än en timme, men vi kände varken för att åka hem eller för att fiska, så vi bestämde oss för att köra en tur runt ön. Ett par timmar senare ringde jag hem till Rosa. Hon undrade om vi hört om olyckan. Över 50 döda, berättade hon. En knapp timme senare la vi till i hamnen, då hade dödssiffran stigit till 120. Tankarna snurrade i huvudet, vi bestämde oss för att åka till sjukhuset för att se hur det gått för Luam. En sköterska berättade att hon mådde bättre och hade blivit överflyttad till flyktingcentret på ön.

Constantino och Onder hade svårt att släppa det som hänt. Runt halv fyra på eftermiddagen begav de sig till flyktingcentret för att se om de kunde få träffa Luam och de andra. Centret, ursprungligen ett militärsjukhus, ligger i en sänka ett par hundra meter från Constantinos och Rosas hus. De promenerade dit, men blev inte insläppta. De förklarade vad de varit med om och att de vill hälsa på flickan, men vakterna var obevekliga.

Först dagen efter olyckan, i samband med en minnesceremoni för de omkomna, i en hangar på flygplatsen, fick Constantino träffa dem han räddat.

– Det var fruktansvärt jobbigt, rad efter rad med kistor på det hårda cementgolvet. Efter själva ceremonin fick jag syn på Luam. Hon stod i en grupp av kvinnor från centret. Trots att hon hade en sjal runt huvudet kände jag igen henne. När jag gick fram för att hälsa kände hon igen mig också. Vi började gråta båda två.

Strax över 150 personer räddades ur vågorna den 3 oktober. Av båtens drygt 500 passagerare omkom 366. När den lokala räddningstjänsten senare samma dag gick ner för att undersöka den sjunkna fiskebåten, som låg på 35 meters djup, hittade de mer än 200 kroppar instängda under däck.

Borgmästarkontoret på Lampe­dusa är inhyst i en gammal magasinsbyggnad ett stenkast från hamnen. Precis som med de flesta husen på ön är underhållet eftersatt. Färgen på fasaden krackelerar, på en del ställen har putsen börjat släppa.

Giusi Nicolini har varit Lampedusas borgmästare sedan 2012. Hon menar att flyktingarna i sig aldrig varit ett problem. Inte för ön och öborna. Det är en isolerad företeelse som inte påverkar öbornas vardag. Möjligtvis med ett undantag.

– 2011, i samband med att oroligheterna i Tunisien och Libyen bröt ut, hade vi som mest 5 000 flyktingar här samtidigt. De som inte fick plats i mottagningscentret tvingades leta upp andra ställen att sova på, i hamnen och på stränderna. Det påverkade turismen och fick en väldigt påtaglig effekt på ekonomin.

Hur har det påverkat öbornas inställning till de flyktingar som kommer hit? Guisi Nicolini ser uppriktigt förvånad ut, och svarar sedan: inte alls. Det finns visserligen en opposition, men den är liten och oorganiserad. Det handlar om enstaka individer.

– Vi ser att de som kommer hit lider, en stor andel är kvinnor och barn. De är hungriga, och de flyr från krig och förföljelse. För majoriteten av öborna är det självklart att hjälpa till.

Det motstånd som finns riktar sig i stället mot den italienska regeringens sätt att hantera situationen. De fyller mottagningscentret till bristningsgränsen, i stället för att låta flyktingarna åka vidare. Förhållandena i lägret är inte humana, säger Guisi Nicolini.

Enligt borgmästaren känner sig öborna övergivna. Så fort Lampedusa nämns i politiska sammanhang handlar det om EU:s flyktingpolitik, Dublin­förordningen eller missför­hållanden i mottagningscentret. Det är frågor som överskuggar allt, men som har väldigt lite med lampedusiernas vardag att göra.

– Öbornas situation har hamnat i skymundan. Vi har många andra bekymmer här som vi behöver hjälp att lösa. De dåliga förbindelserna till fast­landet, ekonomin och de säsongsbetonade inkomsterna från turismen, bristen på lärare och inte minst sjukvården.

Borgmästaren går så långt att hon talar om kris. På ön finns bara ett litet sjukhus. Den som blir akut sjuk eller behöver specialistvård måste ta sig till fastlandet. Det är billigare att flyga från Palermo till Rom än från Palermo till Lampedusa.

Så kommer invånarna på Lampedusa även i fortsättningen att ställa upp för de flyktingar som söker sig hit?

– Absolut, säger Guisi Nicolini. Det här är ingen ny situation för oss, det har varit så här i 15 år. Det nya nu, efter tragedin i oktober, är att omvärlden fått upp ögonen för vad som händer här. Vi har blivit ett exempel, en symbol för EU:s misslyckade flyktingpolitik där människor i nöd tvingas riskera livet för att ta sig till Europa.

Nicolini menar att lösningen finns på andra sidan Medelhavet, i de nord­afrikanska länder som släpper iväg de överfulla båtarna.

– Om vi ska undvika katastrofer som den här i framtiden måste vi skapa ett system där flyktingarna kan söka asyl utan att behöva korsa havet.

För flyktingarna är Lampedusa bara en mellanstation, säger Nicolini.

– Det är ingen som vill stanna här, alla vill vidare norrut i Europa, till länder som Tyskland, Norge och Sverige.

* * *

Rfaat Hazema, hustrun Frial och sonen Anas, 16. Familjen flydde krigets Syrien. Via Libyen och Lampedusa har de nu lyckats ta sig till Malmö. Men Rfaats och Frials yngsta söner Mhamad och Ahmad, 9 och 12 år gamla, försvann när flyktingbåten från Libyen förliste.

Malmö, den 8 januari 2014

På ett budgethotell omgjort till flyktingförläggning i Malmös norra utkanter kämpar Rfaat Hazema och hans hustru Frial Slah Alsalh för att inte bryta ihop helt.

Det har gått ett och ett halvt år sedan de flydde från krigets Syrien med sina tre söner – Anas, Mhamad och Ahmad.

Innan flykten hade Rfaat blivit tillfångatagen, torterad och skenavrättad av både regimen, som trodde att han var rebell, och därefter av rebellerna, som trodde att han sprang regimens ärenden.

Via Egypten tog de sig till kuststaden Misrata i Libyen. Planen var att starta ett nytt liv där, långt från kaoset i hemlandet.

– Det gick bra till en början, berättar Rfaat. Vi behandlades väl. Men efter ett tag började människorna trakassera oss. De hotade våra barn i skolan och sa att de skulle döda dem.

Rfaat och Frial hade hört ryktas att Sverige tog emot flyktingar från Syrien. De bestämde sig för att fortsätta flykten dit. Rfaat försökte först den lagliga vägen. Han kontaktade FN och flera ambassader för att få hjälp med visum. När hjälpen uteblev bestämde sig paret för att ta sig till Sverige på illegal väg – med båt över Medelhavet till Lampedusa och därifrån vidare upp genom Europa. Att hitta en människosmugglare som var villig att hjälpa till var enkelt. Resan skulle kosta 5 000 euro för hela familjen.

Efter mörkrets inbrott sent en kväll i mitten av september i fjol blev familjen avsläppt i ett skogsparti ett par mil från kusten. Tillsammans med en grupp andra flyktingar började de gå mot havet. Efter tre timmars promenad nådde de vattnet, där en liten gummibåt väntade. De hoppade i, men hade bara kommit en liten bit ut från land när kustbevakningens båtar plötsligt dök upp och tvingade dem att vända tillbaka.

– Klockan var halv tre på natten när vi klev i land igen. Jag fick låna en telefon och kunde ringa till en kompis som kom och hämtade oss, berättar Rfaat.

Pengarna som familjen satsat på flykten var borta. De gjorde ett nytt försök att etablera sig i Libyen. Men efter bara ett par veckor var trakasserierna och hoten i gång igen. De tog kontakt med en ny människosmugglare. För att finansiera resan var Rfaat tvungen att använda de allra sista besparingarna som familjen haft med sig från Syrien.

– Det enda vi behöll var min hustrus guldsmycken och en del viktiga dokument, som pojkarnas betyg och min hustrus examensbevis, berättar Rfaat.

Klockan 21.45 den 10 oktober stod familjen Hazema åter vid den libyska kusten och blickade ut över Medelhavet. Det Rfaat såg gjorde honom stel av skräck.

– Vi var 450 flyktingar. Smugglaren hade pratat om en stor båt på 35 meter. I verkligheten visade den sig vara knappt hälften så stor, 15 meter lång och i uselt skick. Vi blev livrädda. Vi var flera som försökte vända, men bakom oss stod smugglarens män med vapen i händerna. De tvingade oss att kliva i båten. De ville inte riskera att behöva betala tillbaka några pengar.

Snart skulle det bli ännu värre.

– Efter en liten stund hörde vi båtar som närmade sig. Plötsligt började någon skjuta mot oss. Vi kröp ihop i båten och jag böjde mig fram över mina barn för att försöka skydda dem med min egen kropp, berättar Rfaat.

Båtens kapten ringde i panik till smugglaren.

– Men han sa åt oss att fortsätta, att det förmodligen var någon milisgrupp som ville förstöra för honom, ge honom dåligt rykte, och att de nog skulle sluta skjuta så snart vi kom ut på internationellt vatten.

När båten äntligen nådde internationellt vatten upphörde mycket riktigt skjutandet. Men flera människor hade blivit träffade av kulorna och båten hade fått omfattande skador i skrovet.

På natten började det blåsa upp. Vågor på tre meter sköljde över däck. Båten krängde oroväckande från sida till sida. Paniken spred sig.

– Vi var några män som bestämde oss för att försöka balansera båten genom att springa från sida till sida. Vi höll på så hela natten. Inte förrän nästa förmiddag började vågorna lägga sig.

Båten var nu utom räckhåll för libyska rebeller. Det var ljust och havet hade lugnat sig. Rfaat och de andra flyktingarna började tro att de skulle klara resan. Rfaat sa åt sina barn att vila sig. Men strax före klockan fem på eftermiddagen började det blåsa upp igen. Vågorna dränkte båten. När länspumpen slutade fungera började den långsamt sjunka.

– Någon på båten hade numret till Röda korset. Vi ringde och berättade om vår situation. De sa att vi befann oss mellan Malta och Italien, och att de snart skulle vara på väg.

Rfaat tystnar. Rösten sviker honom och ögonen börjar tåras.

– Mina barn sa till mig att jag inte fick lämna dem. Då lovade jag att oavsett vad som händer så kommer jag att stanna hos dem.

Båtens slagsida ökade. När den till sist slog runt och la sig upp och ner med kölen i luften kom Rfaat ifrån resten av familjen. Han började simma och ropade pojkarnas namn. När han inte fick några svar dök han. Gång på gång, utan resultat. Till slut tog han sig upp på kölen för att få bättre överblick. Han fick syn på Anas, äldsta sonen, och sin hustru Frial. Ungefär samtidigt dök de första räddningsbåtarna och helikoptrarna upp. De kastade ner livbojar och flottar i vattnet. Tillsammans lyckades Rfaat och Anas dra upp Frial i en av båtarna.

– Hon var vid liv men mycket trött, berättar Rfaat.

Runt omkring låg döda kroppar och flöt. Rfaat vände på dem han kom åt, för att se om han kunde hitta sina två andra söner, Mhamad och Ahmad.

Till slut orkade han inte längre. Han kände hur någon grabbade tag i hans armar och drog upp honom i en av räddningsbåtarna.

Rfaat, hustrun och sonen Anas fördes till Malta, där de i enlighet med Dublin­förordningen tvingades lämna sina fingeravtryck. Därmed var det Malta som skulle pröva deras rätt att stanna i Europa, och därmed minskade chanserna att ta sig till Sverige betydligt. Just där och då var det inget som bekymrade Rfaat. Han hade ingen aning om vart hans två yngre söner tagit vägen. Om de var döda eller om de förts till Malta eller Italien.

De följande dagarna ägnade han all energi åt att få upp ett spår efter pojkarna. Han tittade på bilder, både av de som räddats och de som drunknat. Men ingen föreställde hans söner. Han besökte till och med ett bårhus för att leta där.

Rfaat, Frial och Anas tillbringade två månader på Malta. Sedan bestämde de sig för att ta sig till Sverige. De hoppades länge att få asyl i landet som sagt att de tar emot alla flyktingar som kommer från Syrien.

Tre månader har gått sedan deras båt förliste i Medelhavet. I olyckan den 11 oktober i fjol omkom drygt 170 personer. Det var alltså den andra stora drunkningskatastrofen utanför Lampedusas kust inom loppet av en vecka.

Fortfarande har de ingen aning om deras två yngsta söner är i livet. Rfaat är frustrerad. Ända sedan familjen påbörjade resan mot Europa har målet varit att de ska ta sig till Sverige. Nu är de här, men eftersom deras fingeravtryck finns registrerade på Malta vill myndigheterna skicka tillbaka familjen dit. Om Malta kommer att ge dem asyl har han ingen aning om.

Rfaat var fast i Sverige, på ett nedgånget budgethotell, utan någon möjlighet att fortsätta söka efter sina söner, som var nio och tolv år gamla när de försvann.

– Det enda jag vill är att vi ska få uppehållstillstånd så att jag kan börja leta efter mina pojkar igen, säger Rfaat. Jag tror fortfarande att de är i livet. Jag måste tro det.

I april 2014 beslutade svenska Migrationsverket att familjen Hazema skulle avvisas från Sverige för att återvända till Malta.

– Jag kan inte förstå att vi skickas till Malta efter allt som har hänt. Min fru har gråtit sedan beslutet kom, säger Rafaat Hazema till tidningen Skånskan.

* * *

”Jag älskar dem som mina egna barn” Rosa Baratta förser 20-årige Merhawi med kläder, mat och pengar inför hans nästa resa: dagen efter att Café träffar honom förs han med färja till Palermo på Sicilien för att vittna i en rättegång mot smugglarna. Merhawi är en av de flyktingar som räddades av Rosa Barattas man Constantino i oktober förra året.

Lampedusa, den 10 januari 2014

Det har blivit kväll. Huvudgatan är inte fullt lika öde nu. Musik strömmar ur högtalarna på de få barer och restauranger som håller öppet.

På en uteservering, vid ett litet kafébord, sitter Judith Gleitze. Hon arbetar för en tysk-italiensk organisation med uppgift att övervaka vad som händer med de flyktingar som kommer med båt till Lampedusa.

Gleitze är född i Tyskland, men bor sedan många år tillbaka i Palermo på Sicilien. Några gånger per år reser hon till ön. Den här gången har hon kommit för att vara med när de sista överlevande från olyckan den 3 oktober lämnar Lampedusa.

– Efter olyckan bestämde man sig för att tömma mottagningscentret på migranter, berättar Judith Gleitze.
De som finns kvar nu, det rör sig enligt de uppgifter vi har om 16 eller 17 personer, ska transporteras till Palermo för att vittna i en rättegång mot
smugglarna.

Judith Gleitze berättar att mottagningscentret funnits på ön i drygt tio år, men att det kommit båtflyktingar till Lampedusa betydligt längre än så.

Hon beskriver situationen inne i centret som omänsklig. Det är trångt och smutsigt. Människor sover utomhus, ofta direkt på marken. Män, kvinnor och barn tvingas bo tillsammans. Toaletter och andra hygienutrymmen räcker inte till. Det är ofta stopp i avloppen.

Ursprungligen fanns omkring 750 platser i centret, men efter att en tunisier i protest mot de vidriga förhållandena satt eld på en av byggnaderna 2011 finns bara ett par hundra platser kvar.

Nu, nästan tre år senare, är det tänkt att byggnaden som brann ner ska byggas upp igen. Därför tömmer man lägret. För att förhindra att fler flyktingar kommer till ön patrullerar polisens båtar längs kusten. Migranterna plockas upp redan ute till havs, och skickas därefter vidare direkt till det italienska fastlandet.

– Regeringen vill till varje pris undvika katastrofer likt den som inträffade i oktober, därför satsar man mycket pengar på att söka upp båtarna till havs, förklarar Judith Gleitze.

Hon bekräftar de uppgifter vi fått från andra, att det kommer i genomsnitt 20 000 flyktingar med båt till Lampedusa varje år. Enligt Judith Gleitze varierar priset på en biljett mellan 800 och 1 500 dollar.

– Det är aldrig någon ombord på båten som tjänar pengar, fortsätter hon. Smugglarna söker upp personer som vill fly och som kan köra båten. Sen lämnar de migranterna åt sitt öde.

Hur många som drunknat på resan till Europa vet inte Judith Gleitze, men enligt de uppgifter hon lyckats få fram rör det sig om minst 20 000 de senaste 15 åren.

För de flyktingar från Eritrea och Somalia som överlevde tragedin utanför Lampedusa den 3 oktober i fjol har resan bara börjat. Ingen av dem vill stanna här på ön – alla vill vidare, till länder som Tyskland, Norge och Sverige.

De som faktiskt överlever resan till Lampedusa är ofta väldigt medtagna när de kommer fram. De kan ha tillbringat fem, sex dagar till havs utan mat och vatten. I de flesta fall är det också väldigt trångt på båten. Passagerarna sitter tätt, tätt ihop, ofta utan att kunna röra sig alls.

Enligt Judith Gleitze är det få som använder flytväst. Ännu färre är sim­kunniga.

– Båtarna som används är dessutom de sämsta, smugglarna räknar inte med att de ska komma tillbaka.

Dagen därpå träffar vi Merhawi. Han är 20 år gammal och kommer från Eritrea. Efter att ha varit på resa i flera månader, från Eritrea via Etiopien, Sudan och Libyen och sedan vidare med båt över Medelhavet, sitter han nu i köket hemma hos Constantino Baratta och hans fru Rosa. I morgon ska han sändas vidare till Sicilien för att vittna i rättegången mot smugglarna.

Merhawi var en av dem som räddades av Constantino och Onder. Sedan dess har de hållit kontakten. Via ett hål i stängslet har Merhawi lyckats smita ut från mottagningscentret. Constantino och Rosa har hjälpt honom med kläder, mat och pengar, bland annat till telefonkort så att han har kunnat ringa hem till sin mamma i Eritrea.

Merhawi berättar att hans mamma satsat över 12 000 dollar för att han ska kunna ta sig till Europa. På båten hade han sällskap av en bror och en två år yngre syster. Båda drunknade när båten sjönk.

I morgon börjar nästa etapp på resan. Efter rättegången tänker han ta sig vidare till norra Italien, via Rom till Milano. I Milano har han en vän som lovat att hjälpa honom vidare. Merhawis slutmål är Sverige. Eller möjligen Norge. Därför vägrade han att lämna sina fingeravtryck när han klev i land på Lampedusa.

– Drömmen är att få asyl i Sverige, och utbilda mig till rörmokare, berättar han och fingrar på sin mobiltelefon.

Merhawi är nervös. Han gör flera försök att knappa in Constantinos och Rosas nummer i sin mobil, men det blir fel hela tiden. Fingrarna lyder honom inte, så till slut ber han Rosa om hjälp på en stapplig blandning av engelska och italienska.

Efter ett snabbt farväl försvinner Merhawi ut i mörkret. Rosa tittar länge efter honom. Det är ett känslosamt avsked. Under de månader som gått sedan tragedin har alla de tolv personer som Constantino och Onder räddade kommit och gått som de vill hos paret Baratta.

– Jag älskar dem som mina egna barn, säger Rosa. När de lämnar Lampedusa i morgon tar de med sig en bit av mitt hjärta.

Hon tystnar en stund innan hon säger:

– De har lovat att de ska komma tillbaka och hälsa på oss när de har fått sina visum. Vi får väl se.

Constantino lägger ifrån sig glas­ögonen. Framför honom på köksbordet ligger fotografier på alla de människor som han var med och räddade. De är tagna hemma hos Constantino och Rosa. Där ligger också ett personligt tackbrev från chefen på den italienska kustbevakningen. Och så ett exemplar av den ansedda italienska veckotidningen l’Espresso.

”UOMO DELL’ANNO” står det med feta bokstäver på omslaget. Årets man. Porträttet på framsidan föreställer en stylad Constantino, utan glasögon och i en mörkblå rock med kragen uppvikt. Bilden är tagen utomhus, med havet
och en dramatisk blåsvart natthimmel som fond.

Tidningen utnämnde Constantino till årets man i Italien för hans insats i samband med olyckan. Den som skrivit artikeln är Fabrizio Gatti, en av Italiens mest ansedda journalister. Gatti har gjort sig känd för att under falsk identitet infiltrera de miljöer han vill skildra.

För ett antal år sedan genomförde han en våghalsig resa längs den så kallade slavrutten till Europa. Han startade i Senegal och tog sig via Mali, Niger och Libyen hela vägen till Lampedusa. Resan avslutades med att han, förklädd till den irakiske kurden Bilal, blev inlåst i mottagningscentret på ön. Gatti skrev sedan boken Bilal, en djupt skakande skildring som väckt uppmärksamhet världen över.

Constantino bläddrar i tidningen på köksbordet. Det har tagit lång tid att smälta det som hände. Det är egentligen först nu som han på allvar förstår vilken ohygglig katastrof han var med om.

Han och Onder pratar ofta om olyckan. De har varit ute och fiskat
flera gånger sedan dess, och har inga problem att ge sig ut på havet. Det har däremot kaptenen på den andra fiskebåten som var med under räddnings­insatsen.

– Han går inte till jobbet längre, berättar Constantino. Han klarar inte ens av att ge sig ut på havet. Hans kamrater gör vad de kan för att locka med honom, men så fort han ser dem gömmer han sig.

”UOMO DELL’ANNO”. Men vad känner egentligen Constantino Baratta själv när han tänker tillbaka på det som hände den 3 oktober i fjol?

– Skuld. Om jag inte hade försovit mig den morgonen hade jag kunnat rädda ännu fler.

* * *

Läs också!

11 ondingar från barnprogram som fortfarande ger oss kalla kårar

Taylor Swifts svenske låtskrivare Shellback om sin diagnos: ”Jag satt bara och skakade”

12 saker bara du som bor i Stockholm förstår

13 stadier alla som söker jobb går igenom