“Brittiska och amerikanska distributörer har redan köpt The square”

Kort om Ruben Östlund

Ålder: 42 år.
Bor: Linnéstan i Göteborg.
Aktuell: Med The square som vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes och har premiär i augusti. I filmen medverkar
Elisabeth Moss (Mad men), Claes Bang (Bron) och Dominic West (The wire). Filmen handlar om Fabrice, en musei-
direktör fast besluten att göra avtryck i den internationella konstvärlden.
Bakgrund: Har regisserat Gitarrmongot, De ofrivilliga och Play. Vann sex Guldbaggar för Turist 2015.

Obs! Den här intervjun är gjord innan Ruben Östlund vann Guldpalmen i Cannes. Ha detta i åtanke när du läser artikeln samt frågorna och svaren kring filmen.

IRuben Östlunds kommande storfilm The square tar han sikte mot filmvärldens Champions League, Oscarsgalan och Cannes. För första gången har den svenska filmregissören arbetat med högkaratigt, internationellt skådisguld: Elisabeth Moss (Mad men, Top of the lake), Claes Bang (Bron) och Dominic West (The wire, The affair). Handlingen i The square kretsar kring personalen på ett konstmuseum, i en stad som precis uppfört en tillitsruta på torget. Filmen har biopremiär i slutet av augusti. Café hälsar på en pressad filmregissör i klipprummet.

Var i arbetsprocessen befinner du dig?

– Just nu klipper jag filmen och har kommit två tredjedelar ungefär.

Hur går det?

– Klipprocessen är psykiskt påfrestande. Eftersom jag alltid tar så många tagningar på varje scen så krävs en viss uthållighet när man ska titta igenom materialet. Det är ett slags skulpterande som jag kan hålla på med väldigt länge utan att tappa fokus.

Vad återstår i klippningen?

– När filmen är klippt så har man en lång version. Den ska helst inte vara över tre timmar, för då måste man döda så många darlings. För att göra rätt val krävs det då att jag tittar igenom filmen väldigt många gånger, från början till slut.

Hur ser dina arbetsrutiner ut just nu? 

– När jag har mina barn, varannan vecka, så jobbar jag mindre. Men de andra veckorna blir det långa pass. En bra dag på kontoret kommer jag in halv åtta på morgonen och jobbar till elva, halv tolv.

Om De ofrivilliga var division 1 norra så var Turist allsvenskan. Med The square tar du steget upp i Champions League.

– I den meningen att jag vill vara med och tävla om Guldpalmen i Cannes och ta mig in i den kategorin den här gången så är Champions League-liknelsen väldigt bra. Men Turist var inte allsvenskan, det håller jag inte med om. Den var Blåvitt när de vann Uefa-cupen.

Följer en särskild press med de enorma produktionskostnaderna?

– Ja, det tycker jag. Eftersom Turist gick så bra, bättre utomlands än i Sverige, så har jag nu många blickar riktade mot mig. Stora brittiska och amerikanska distributörer har ju redan köpt filmen.

På vilket sätt skiljer sig The square från dina tidigare filmer?

– Filmen utspelar sig i konstvärlden, så det har handlar mycket om att attackera en ny värld och lära känna den. Tack vare att jag jobbat med Fredrik Wenzel så har fotot också utvecklats, med fler bilder i varje scen. Och så har jag ju arbetat med amerikanska skådespelare.

Du känns som en person som aldrig någonsin blir starstruck. Men till och med du måste ha darrat till första gången du träffade Elisabeth Moss?

– Jag castade en jäkla massa kända skådespelare inför den här filmen, så det blev faktiskt inte någon darr just när hon kom. Generellt är jag inte så imponerad av kändisfaktorn.

Hur var Hollywoodglansen att arbeta med då?

– För att de skulle komma in i sättet som jag arbetar på var de tvungna att ställa om sig ganska mycket, tänka bort hur de brukar arbeta. Jag tror att det snabbt blev uppenbart, både för Elisabeth Moss och Dominic West, att jag jobbar på ett annat sätt än vad de är vana vid.

Hur gjorde du?

– Det var viktigt att jag kunde bli irriterad på dem, märkte jag. Att jag kunde vara lite respektlös, så att säga. Då fick de förtroende och vågade släppa garden. De måste känna att jag vet vad jag vill och att jag kommer att ta ansvar för deras rollprestation.

I en intervju med Café för 1,5 år sedan sa du att ”jag ska ha så jävla elaka porträtt på konstteoretiker i den här filmen”. Hur jävliga blir de?

– Den här utställningen som Dominic Wests karaktär har gjort heter Speglar och högar av grus. Det är min kommentar kring vad man ofta får se i konsthallar runt om i världen. Publiken går ju ofta runt och är helt nollställd. Alla yrken mår bra av självkritik, och kanske särskilt konstvärlden.

Du har beskrivit tidigare filminspelningar med att det har varit en ”otrolig psykologisk press”. Har du lyckats ducka för panik-
ångestattackerna den här gången?

– Ja, jag har inte haft några ångestattacker, vilket har varit väldigt skönt. Vi spelade in under juni till oktober, utan några pauser egentligen. Så det var påfrestande för alla i teamet. Men jag har suttit ner i båten den här gången, även när det har gungat. Jag känner mig lite kyligare i dag helt enkelt.

Du har blivit luttrad?

– Mmm. Vilket också är lite tråkigt på något sätt när man får något slags erfarenhet. Baksidan är att man inte heller längre blir exalterad när det går bra.

Kommer du att nå hela vägen till Oscarsgalan den här gången med The square?

– Det är mycket möjligt! Men man måste se sunt på hela processen, och förstå hur mycket socialt spel som ligger bakom.

Hur då?

– Det handlar extremt mycket om lobbying att ta sig till Oscar och vinna. Jag har pratat med skådespelaren Colin Firth (A single man, The kingís speech) om det där. Han har beskrivit sin resa mot Oscar som en mardröm. Den lobbyingturnén som han fick åka på innan, där han skulle prata om stammande barn och hur viktigt det är att vi belyser stamningsproblem... Han blev ett ofrivilligt språkrör. Och det tog bort en del av glädjen tror jag.

En man som heter Ove är Oscarsnominerad i år, för bästa utländska film.

– Jag behöver inte se filmen, jag har sett affischen. Jag vet att den inte kommer säga mig något relevant. Det finns ingen upphovsperson. Vem är det som anser att världen ser ut så här? Det oroväckande med Oscarsnomineringarna är att vettiga personer överger sin ideologiska hållining när de pratar om dem.

Dina filmer förknippas snart lika hårt med ”den skavande stämningen” som Quentin Tarantino associeras med över-våld och kvinnliga hämndänglar. I The square dras du till samma tema igen.

– När vi ser på våld, alltså något obehagligt men som vi slipper delta i, så stimuleras vi och får endorfinutsöndring. Samma sak är det med situationer som är socialt obehagliga eller pinsamma: det är skönt att betrakta utifrån. Människan är ju en apa som skäms. Vi är så extremt socialt känsliga för obekväma stämningar. Och blickar. Jag har jobbat mycket med obehagliga blickar i den här filmen.

Du njuter av det där, right, på ett sätt som gränsar till masochism?

– Jag får något slags tillfredsställelse av att skapa de här stämningarna och utsätta and-ra för dem. Ju obehagligare det blir, desto mer njuter jag.

Vilka är dina egna förväntningar på filmen?

– Jag hoppas kunna träffa något i vår samtid, kritisera konventioner på ett komiskt sätt och göra scener som publiken aldrig har sett förut.