Sigge Eklund, 43, är författare, poddare och fan. Till Ruben Östlund. Eller, fan är inte en helt rättvis beskrivning men att han har stenkoll på vår tids absolut hetaste regissör råder det inget tvivel om. När så Ruben Östlund i höstas besökte filmfestivalen i San Sebastian med sin guldpalmenbelönade film The Square följde Sigge Eklund med för Cafés räkning (en intervju du kan läsa här).
I Sverige är vi världsmästare på att skriva upp våra landsmäns framgångar utomlands, men hur stor är Ruben Östlunds stjärnstatus egentligen?
– I europeiskafilmintelligentians ögon är han störst just nu. För dem har han något slags punkig framtoning också, efter att ha dragit med apmannen på röda mattan i Cannes och sånt.
Vad förvånade dig mest i mötet med honom?
– Att han fortfarande lyckas motstå frestelsen att jobba i USA. Det är beundransvärt. Och klokt. Jag menar, Mikael Håfström och Lasse Hallström blev knappast bättre efter flytten.
Ni umgicks under flera dagar i San Sebastian, och hade flera längre samtal. När brände det till som mest?
– I det som är textens slutscen. När lamporna slocknat och han är ensam i mörkret.
När upptäckte du Ruben Östlund för första gången?
– För 10 år sedan när jag skulle skriva en artikel om alkohol för Bon. För att göra något annorlunda med texten arrangerade jag ett rundabordssamtal där alla i gruppen skulle dricka 6 cl starksprit var 30:e minut under hela kvällen, och kontinuerligt mäta sin respektive berusning med en promillemätare. Ruben hade precis haft premiär på Gitarrmongot (2004) och bjöds in som lovande ung filmskapare. Han imponerade på mig under kvällen eftersom han på fyllan var den ende som vågade ifrågasätta Andreas Kleerup, som för övrigt redan hade 1,2 promille i kroppen när han kom till experimentet.
Vilken är din egen favorit av hans filmer?
– De ofrivilliga (2008) är det stora mästerverket, eftersom den utgör den perfekta balansen mellan spretig nybörjarlusta och berättarteknisk fulländning.
HÄR kan du läsa hela Sigge Eklund intervju med Ruben Östlund >