Med Ryan Adams vet man aldrig vad man får. Just den här dagen – vi träffas på ett av Oslos lyxigare designhotell – är den 42-årige coutryrockstjärnan insmickrande och pojkaktigt oärlig, på ett sådant där stereotyp amerikanskt manér.
– Oh man, jag har inte jobbat så här mycket sedan sist jag gjorde en intervju för Café men ”tak sa gatt” för att du är här.
Han ler under luggen och sätter sig till–rätta. Ryan Adams bär en röd och svart-randig stickad tröja, som har ett malaktigt hål precis över bröstet.
– Det är jobb nonstop nu eftersom den här skivan är annorlunda. Jag jobbade faktiskt precis innan vi sågs, så förlåt för att jag är sen.
Ryan Adams satt nyss tre bord bort med en okänd kvinna och en tallrik dyr, norsk mat. Intervjun med Café han pratar om kan ha gjorts 2004. Den publicerades aldrig och skribenten Klas Ekman skrev förklarade varför i en dödsruneliknande krönika i magasinet: ”Tyvärr visade det sig att det var totalt omöjligt att få ur Ryan något tryckbart. När han pratade om sitt ’jobb’ fanns det inte längre minsta entusiasm i rösten”.
– Jag känner mig frigjord just nu. Min lärdom de senaste åren är att nyckeln till lycka är frigörelse. Att lösgöra sig från bördan av stress. Att vara fri från de idéer och koncept som kommer med rollen som människa, säger han.
Den nya skivan heter Prisoner och är Ryan Adams sextonde i ordningen. Och den andra, efter hyllade debuten Heartbreaker, som avhandlar ett av hans uppbrott. Precis när det sex år långa äktenskapet med skådespelaren och artisten Mandy Moore tagit slut, 2015, uppträdde Ryan Adams på Cirkus i Stockholm. Efter sex låtar gav han publiken en avhyvling om att inte fotografera och inte använda telefonerna – utan leva i stället. Men det handlade inte om att han var allmänt rockgubbsbutter; Ryan Adams lever med något som kallas Menières sjukdom, en plågsam och ärftlig sjukdom som innebär ett för högt tryck i innerörat. Diagnosen gör honom yr, illamående och trött och symptomen kan utlösas av bland annat fotoblixtar, höga ljud och flygresor. ”Man vet aldrig vad man får med Ryan Adams”, skrev DN:s recensent dagen efter.
Du gillar skämt om Menières sjukdom, väl?
– Jag får säkert höra ett eller två skämt om dagen, jag försöker göra sjukdomen så rolig jag kan. Den är en påminnelse om att vara ödmjuk. Jag kan bli grinig som ett barn när jag spelar eller gör intervjuer, men jag skulle aldrig klaga på Menières sjukdom.
Han tycker inte det är det minsta ironiskt att just spelandet och resandet som han lever för kan göra honom döv.
– Jag kommer aldrig kunna spela i ett metalband. Vi har alla skit att deala med, det är så vi blir vuxna.
Du har sagt förut att du vill köpa en lägenhet i Stockholm, inte ändrat dig?
– Jag har aldrig velat bo någon annanstans än i USA så mycket som nu. När jag ser vad Donald Trump säger och gör, hans brist på mänsklighet, förstår jag inte hur han kan ha barn. Jag förstår det inte. Jag oroar mig för hans barn. Det första jag gjorde i dag var att ta en rask promenad, för att påminna mig om hur vackert det är i den här delen av världen och hur säkerhet känns.
Resultatet av Ryan Adams uppbrott från Mandy Moore är en skiva som inte alls låter som metal. Den handlar om åtrå och innehåller texter om att vara fast i sin egen kropp, fast i kärlek och att vara på väg mot ett breakdown.
Du låter som vanligt vansinnigt sorglig, hur var det att göra musik direkt efter din skilsmässa?
– Alltid sorglig? Jag har alltid tänkt på min musik som julmusik, perfekt att öppna presenter till, skrattar han och förklarar:
– The Smiths och Black Sabbath fick mig att komma underfund med vem jag var på gitarren. Kort därefter förstod jag att jag hade talang för att uttrycka mina känslor, de mörkare mer än andra. Jag tror många har förväntat sig att jag ska göra en väldigt mörk och ångerfull skiva, men jag tycker inte att jag gjort det.
Han vill hellre jämföra sitt nya album med en snöboll som rullar nedför ett berg, tydligen.
– Prisoner är en parallell mellan det jag har längtat efter och mig själv. Som att jag under skivan ställer en massa frågor och drar några slutsatser, men att jag mest kommer fram till en klarare bild av mig själv.
Ryan Adams har insett vad han ska göra och vad han är bra på, säger han.
– Det är att spela gitarr, sjunga och känna mig fram på mitt eget sätt. Men jag önskar ibland att jag var med i ett riktigt puckat rockband. Jag gör verkligen det, det hade varit så mycket lättare.
Han spelade in ett 80-tal låtar till skivan och sedan tog han hjälp av sina heavy metal-hjältar i AC/DC för att sålla bort de sista 68.
– Att skriva och spela in tog inte så lång tid, det svåra var att välja. Hur får allt plats och hur vet jag om det är rätt? AC/DC har alltid stått för kontinuitet och för att förstå hur jag skulle sätta ihop skivan lyssnade jag på Fly on the wall, Back in black och Black Ice.
Idén att ”göra en AC/DC” kom som i ett Uppfinnar-Jocke-ögonblick på en av hans många löprundor.
– Jag lyssnade på Fly on the wall när Shake your foundations kom på i min iPod. Jag kan varenda låt på den skivan, det spelar ingen roll hur långt jag springer eller hur jobbigt det är. Jag vet hur alla låtar låter. Och då var det som en glödlampa tändes, jag gick tillbaka till listan med låtar jag hade och prickade av alla jag direkt hörde i huvudet när jag såg titeln. Det var så AC/DC tog sig in på den här skivan.
Han håller inte med om att AC/DC är ett band för barn.
– Jag hade Highway Hell på kassett när jag var typ 14 och älskade den. Det var så konstig känsla på den skivan, så stark att den kändes som en annan värld. Den är så mörk, och att som Bon Scott gå ut med en sådan skiva är ett otroligt statement (sångaren dog efter att albumet släppts, reds anm.). Och att nästa skiva är Back in black, jag tänkte hur i hela världen kan de göra det här, det är så awesome.
Det har gått 17 år sedan debuten Heartbreaker, som handlade om Ryan Adams relation och uppbrott från flickvännen och pr-profilen Amy Lombardi.
– Vi är fortfarande vänner, vi är äldre och livet går vidare. Ibland funkar det inte för att du är pank eller ung eller måste flytta.
Uppföljaren Gold gav Ryan Adams ett brett genombrott. Skivan släpptes samma dag som terrorattackerna i New York 2001 och låten New York, New York blev en ofrivillig anthem. Amerikanerna fann tröst i texten, som handlade om att sopa upp spillrorna av sig själv på Manhattans gator.
– Folk har gett New York, New York för mycket betydelse efter 9/11. Faktum är att låten inte var så viktig för folk, jag spelade den en gång hos David Letterman och en gång på Saturday night live, sedan spelade jag inte den på 10-15 år.
Låten har aldrig hörts i en reklamfilm, understryker han.
– Det är egentligen en låt om Amy, Heartbreaker del 2 kan man säga. Gold var tänkt att öppna med en låt där jag försökte sluta fred med lite av svärtan som omgav min och Amys olyckliga historia.
Efter Cafés intervju ska Ryan Adams göra en exklusiv spelning på rockpuben Krøsset i centrala Oslo, inför ett 150-tal norrmän. Kronprins Haakon kanske kommer, i övrigt vet man inte vad man får. Det slutar med att Ryan spelar de tolv låtar som överlevde gallringen och en som hamnade precis utanför – eftersom han tycker den är rockig. Sedan går han av den lilla scenen.
– Jag ska gå eftersom jag känner mig hemskt sjuk… eller det är en lögn. Jag ska gå och spela flipper. Så nu vet ni det, jag är en lögnare. En otroligt trött lögnare.
Ryan Adams nya album Prisoner finns ute nu.