Annons

Så blev Lars Lagerbäck Sveriges mest älskade fotbollstränare igen

Café reser till Island och tar reda på hur Lars Lagerbäck vände opinionen och blev Kung Lars.

Text Emil Persson
Foto Viktor Flumé
Annons
Dela (351)
Tweeta

Det isländska fotbollslaget Stjarnan FC har utvecklats till något av ett viralt fenomen ­genom sina roliga målgester. Youtubevideor över deras bästa nummer har uppemot tio miljoner visningar totalt och i reper­toaren ingår gestaltningar av bland annat bobåkande, förlossningar, toalettbesök och – det mest populära numret – laxfiske med medspelare som vrider sig i skuttande landkon­vulsioner.

Stjarnan bjuder tyvärr inte på några nya klickbeten den här kylslagna augustikvällen. De bjuder inte på några mål över huvud taget. Matchen mot Breiðablik är mest något som pågår medan den reykjavikska vinden är upptagen med att slita och dra i ens kinder tills man ser ut som Harry Redknapp i ansiktet.

Det skrala underhållningsvärdet hindrar dock inte de 1 156 åskådarna på Samsungvöllur från att vid varje hörna ställa sig upp och skandera… något.

– ”Inn með boltann”, förklarar Lars Lagerbäck krasst när han ser min frågande min. Det är deras grej, Stjarnan, att göra det där. Landslagets med.

Tidigare var det ”In med Kim”-utrop som präglade ditt yrkesliv. Nu ”Inn með boltann”.

– Precis.

Lars Lagerbäck, 67, är långt från Allsvenskans bengalstinna läktare nu. Hejaklackarna på Samsungvöllur består mestadels av kolsyrade kids som sjunger ramsor tonsatta med Moonlight shadow– eller Fader Abraham-­melodier och den enda vajande flaggan hyllar inte någon av Stjarnans stjärnspelare utan materialförvaltaren ”Dúllan”. En extremt nykter tillställning.

– Samtidigt som Island är fruktansvärt modernt – 95 procent av hushållen är till exempel internetuppkopplade – är de konservativa på vissa områden. När jag började åka hit på 80-talet krökade folk så in i helvete, men de tillät inte öl förrän 1989. Nu dricker de ungefär som vi.

Lagerbäck lutar sig tillbaka i plaststolen, alltid redo att hala fram lite Islandstrivia ur ärmen på sin gråmelerade Uefasweater.

Han anlände till ön för bara några timmar sedan. Förbundskaptenen ska förbereda inför den landslagssamling som inleds om en vecka och som innefattar EM-kvalmatcher mot Holland och Kazakstan. Om Island får med sig två bra resultat kan de skriva historia som den minsta nationen någonsin att kvalificera sig för ett stort fotbollsmästerskap – dessutom med två matcher kvar att spela.

Lagerbäck klämmer in Stjarnan–Breiðablik i sitt schema, dels för att han vill spana in landslagsaktuella Gunnleifur Gunnleifsson och Kristinn Jónsson, dels för att han anser att det ingår i hans jobb att visa sig och delta i den lokala fotbollen.

Visst raffel utbryter när Stjarnan får ett kvitteringsmål bortdömt för offside på övertid, men slutsignalen ljuder obönhörligt kort därpå. Breiðablik vinner över de regerande mästarna med 1–0. Hejaklackarna står kvar och lovsjunger sina hjältar medan resten av publiken plockar upp kindpåsarna från marken och vandrar mot parkeringen.

Bilen rullar mot hotellet. Gunnar Gylfason, administrativt ansvarig för det isländska landslaget, kör. Lars Lagerbäck bor alltid på Hilton när han är här, beläget bara fem minuters gångväg från de lokaler som tillhör isländska fotbollsförbundet KSÍ (Knattspyrnusamband Íslands).

Lagerbäck berättar om sina intryck från de allsvenska matcher han hann slänga ett streamat öga på innan han begav sig till arenan.

– Hammarby was leading 2–1. And Sundsvall was playing so terrible. But your Icelandic friends looked good. Rúnar (Már Sigurjónsson) had some real good… distance shots. Djurgården scored on a
penalty so Ögmundur (Kristinsson) couldn’t do too much.

Från baksätet frågar jag Lagerbäck om han funnit kvällens ligamatch mellan Stjarnan och Breiðablik underhållande.

– Underhållande?

Han harklar sig.

– Nej, jag tycker inte om det när man talar om underhållande eller attraktiv fotboll. För mig finns det bara bra eller dålig fotboll.

Annons

Det isländska fotbollskansliets lokaler ligger inhysta i nationalarenan Laugardalsvöllur. Totalt 19 anställda (att jämföra med 120 på Svenska fotbollsförbundet) har spritts ut på kontor med stora glasväggar.

Alla är hövliga men det är samtidigt synd att säga att de anstränger sig för att få en influgen journalist att känna sig så där extraordinärt välkommen.

– Islänningar är, på ett positivt sätt, individualistiska, säger Lagerbäck. De är vana vid att man klarar sig själv och springer inte runt och svansar. I början kunde jag reagera när någon reste sig från ett bord och gick utan att säga något. ”Var skulle han?” frågade jag. Och fick svaret: ”Tja, han hade väl något att göra.”

Han lutar sig tillbaka och lägger en snusdosa på bordet.

– Det passar mig rätt bra.

Lagerbäck upprättar alltid sin arbetsstation i konferensrummet. Han tycker inte att han behöver ett eget kontor. Förbundskaptenen framstår på många sätt som en person med en laptop av märket Asus och så är också fallet.

Stolen mittemot gapar tillfälligt tom, men på bordet ligger en annan dator med ett par Beats By Dre-lurar. De tillhör Lars Lagerbäcks assistent och påläggskalv Heimir Hallgrímsson. Tanken är att Heimir, 48, själv ska ta över huvudansvaret efter nästa års EM. (Islänningen har avböjt intervju med Café. Lagerbäck: ”Han har upplevt flera svenska journalister nu och jag gissar att han är lite trött på att prata om mig.”)

Huruvida Lars Lagerbäck verkligen lägger av nästa år återstår dock att se. Han har haft som ambition att pensionera sig både efter att han slutat som svensk (2009) och nigeriansk (2010) förbundskapten. Men här sitter han lik förbannat, omgiven av taktiktavlor, vulkaner och människor som heter Heimir.

– Jag stänger inga dörrar och det gör jag inte nu heller. Det beror helt på vad som dyker upp. Är det något som retar mitt fotbollsinne skulle det inte förvåna mig om jag hoppar på det. Samtidigt vore ett slutspel en ganska bra slutpunkt.

Han pillar med några filmer i Windows Movie Maker. Då och då grymtar han lite kring videoverktyget – han är fortfarande ovan vid att själv klippa ner sekvenserna – men jobbet måste göras. Han vill belysa vissa situationer från Islands match mot Tjeckien på samlingen.

– Det här får du inte sälja till någon, småler han och vinklar skärmen åt mitt håll.

Det är managerns manifest, den mytomspunna Pärmen i digitaliserad form.

– ”Attityd” är ett så generellt uttryck, det säger egentligen inget, så vi har definierat vad vi menar med det. Det försöker vi hjärntvätta dem med varje gång vi träffas.

Han pekar på skärmen och punkter som ”will to run”, ”co-op” och ”decision making”. Lagerbäcks absoluta favorituttryck – åtminstone att döma av hans insatser i Viasatstudion – återfinns förstås också: ”Put questions to them.” Ställ frågor till motståndarna.

Du sa i går att du inte gillar att prata om ”underhållande” fotboll. Utveckla.

– Det är så subjektivt. Är det underhållande att titta på Olympiakos, dit Alfred (Finnbogason) gått nu? Jag såg deras match i morse. De kan passa bollen i all evinnerlighet, Barcelonaliknande, men är det underhållande fotboll? Eller är det underhållande när bollen ofta kommer in i straffområdet och man har läge att göra mål? Jag säger hellre att man spelar bra fotboll – och det översätter jag så att ju bättre fotboll man spelar desto större chans har man att vinna matchen.

Annons

Sveriges tråkigaste man? Lars Lagerbäck har – oavsett vad han själv hävdar – en hangup på att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i något sammanhang ”utsett” honom till Sveriges tråkigaste man. För att gå till botten med ärendet mejlar vi Wikingsson himself:
– Jag minns knappt detta och tror att det kan ha varit Filip som sa det i stridens hetta, skriver han. Har liksom inga starka känslor kring detta alls. Du borde egentligen mejla Filip, även om jag vet vilket svarsratio han har.
– Jag minns inte heller detta, skriver Filip. Vi var ju på den där presskonferensen och ställde en fråga till Zlatan. Och sen har jag för mig att vi ”bad om ursäkt” och gav en blomma till Lars. Men att vi skulle ha utsett honom till Sveriges
tråkigaste man kan jag inte erinra mig. Och jag tycker verkligen inte det! Jag tycker att Lars verkar festlig. Jag hyser enkom varma känslor för honom.
Vid närmare granskning visar det sig att Fredrik Wikingsson refererat till Lars Lagerbäck som ”en av världens tråkigaste människor” i programmet Boston tea party från 2007. Case closed därmed.

Kostym, Oscar Jacobson. Skjorta och slips, Filippa K.

Fotograf Viktor Flumé, Hall&Lundgren. Stylist Julia Stridh. Fotoassistent Kristoffer Ohlsson. Grooming
Pari Damani, Hall&Lundgren. Studio James & Perra Studio.

Grunden till Lars Lagerbäcks tränarfilosofi och 4-4-2-fetisch lades på 70-talet. Ångesonen var en av fem som antogs till fotbollslinjen på ansedda GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan) i Stockholm 1974. En av de andra fyra hette Roland Andersson.

Ungefär samtidigt kom den (mycket omskrivna) brittiska invasionen med först Bob Houghton och så småningom Roy Hodgson till Malmö FF. Tillsammans blev de arkitekterna bakom den framväxande svenska tränarmodellen – vilken samtida svenska rookies som Lagerbäck, Roland Andersson, Tommy Söderberg, Hasse Backe och Sven-Göran Eriksson anammade.

Sedan dess har Lars Lagerbäck ägnat sitt liv åt fotbollsträning. På 80-talet bossade han över klubblag som Arbrå BK och Hudiksvalls ABK, innan han 1990 fick en tjänst på Svenska fotbollsförbundet. Utöver att jobba med pojk- och ungdomslandslag var han sedan själv huvudansvarig för all svensk tränarutbildning mellan 1990 och 2001.

1998 blev han assisterande förbundskapten till Tommy Söderberg, två år senare övergick rollen i det delade ledarskap vi i dag känner och älskar som Lars-Tommy. 2004 blev han ensamt ansvarig för det svenska fotbollslandslaget.

Än i dag ägnar sig Lars Lagerbäck åt tränarnörderi vid sidan om sitt förbundskaptensuppdrag. Han ingår bland annat i Uefas Jirapanel, som åker runt och kvalitetsinspekterar tränarutbildningar världen över. Lagerbäck uppskattar att han besökt ett 30-tal länder bara i det ärendet sedan 2004.

Om yrkesuppdragen varierat genom åren har Lars Lagerbäcks fotbollsteorier varit relativt intakta: lag måste organiseras ordentligt, det ska gå fort i sista tredjedelen och träningsfokus bör ligga på att praktisera matchlika situationer snarare än att vara ute och trampa terräng.

– Jag pratar väldigt ofta om det, att man tränar alldeles för lite som matchen ser ut. Man tränar till exempel ofta avslut utanför straffområdet – men nästan alla mål i dag görs innanför straffområdet.Fast fotbollen är ju väldigt mycket tradition och tro, hopp och kärlek. Det är väl en av anledningarna till att jag lyckats bli utnämnd till Sveriges tråkigaste person av Filip och Fredrik: att jag går mer på fakta än känslor när det gäller fotboll.

Du nämner fan alltid det där, att du ”utsetts” till Sveriges tråkigaste man. Stör det dig?

– Nej, Filip och Fredrik borde få provision för det är den bästa inledning man kan ha på en föreläsning. Jag brukar säga till publiken att de direkt kan ta ner sina förväntningar eftersom jag lyckats bli utnämnd till Sveriges tråkigaste man. Det är ett garanterat garv. Nej, det stör mig inte ett dugg. Man kan inte ha ett sånt här jobb om man börjar bry sig om vad folk tycker och tänker.

Apropå bilden av dig som tråkig finns det ju ett klassiskt foto när slutsignalen går mellan Sverige–Argentina i VM 2002. Känner du till det?

– Ja, jag har sett det några gånger.

Ni har precis vunnit dödens grupp och alla jublar vildsint, från frisparkshjälten Anders Svensson till säkerhetschefen Jan-Erik Hammarbäck. Alla utom du. Ditt stoneface höll Påskönklass.

– Det finns väl många ögonblicksbilder som inte beskriver hela skeendet eller vad man känner. Men jag är nog inte en sådan som hoppar omkring. För mig är det bara en lugn, behaglig känsla som sprider sig i kroppen.

Generalsekreteraren på KSÍ, Klara Bjartmarz, sticker in huvudet i rummet. Lagerbäck växlar ledigt till pengelska (pappaengelska): fint formulerad men fonetiskt flisig.

– Sorry, one short question? undrar Bjartmarz.

– You’re welcome with as many questions as you like. By the way, do you know who this guy is? He is a Swedish journalist I promised to spend one hour with. He’s writing for a magazine in Sweden.

– Oh, so he probably has more than one question then.

– Yes.

Lagerbäck tittar på mig och firar av det leende som väl är det närmaste vi kommer ett svenskt Jack Nicholson-varggrin.

– I am afraid of that.

Islands framgångar är frukten av ett långsiktigt och metodiskt arbete. I början på 00-talet byggdes det sju fullstora fotbollshallar över hela ön så att ungdomar skulle kunna träna året om. (De lämnas dessutom olåsta så att alla som vill ska ha chansen att bättra på sina kunskaper när det är ledigt.) Konstgräsplaner installerades också i ett försök att rationalisera bort människans sämsta vän: grussäsongen.

Ur den nya satsningen sprang en lovande generation spelare, utvunnen ur öns totala population på drygt 300 000. Island lyckades kvalificera sig till U21-EM i Danmark 2011 och det laget utgör stommen i dagens A-landslag – med Kolbeinn Sigþórsson (Nantes) och fixstjärnan Gylfi Sigurðsson (Swansea) i spetsen.

2011 föll den allra sista pusselbiten på plats. X-faktorn. The L word. Lars Lagerbäck tog över som förbundskapten efter Ólafur Jóhannesson.

Island var nära att kvalificera sig redan för VM i Brasilien 2014, men fick en tuff playofflottning mot Kroatien. Efter att ha spelat 0–0 hemma åkte man på en tung 2–0-förlust i Zagreb.

Att landslaget kom så nära ett osannolikt VM-avancemang har förstås bara piskat upp fotbollsfebern i allmänhet och Lagerbäckhypen i synnerhet på Island. Tidigare var det svårt att få folk till hemmamatcherna över huvud taget, nu är de utsålda långt i förväg. Lars Lagerbäck själv har utsetts till ”Årets man” av regeringen. (Utan att trampa alltför hårt i ”utsänd journalist besöker lokal krog och använder sina erfarenheter i artikeln”-fällan bör det också nämnas att när jag för en enda kväll testar Reykjaviks uteliv, och för en enda islänning berättar om mitt ärende på ön, omedelbart översköljs av så kallat Lagerbäck-älsk: ”Jag brukade inte bry mig om fotboll men nu går jag och mina kompisar på alla hemmamatcher. Vi har skrivit en egen hejaramsa bara om Lars Lagerbäck, 15 verser lång, som vi skriker från första till sista minut!”)

Presschefen på KSÍ, Ómar Smárason, är också mäkta imponerad över förbundskaptenens genomslag.

– Han skojar ofta om att han en gång framröstades till den tråkigaste mannen i Sverige – men här har han verkligen inte varit tråkig. Han kom bra överens med medierna direkt. Det har funnits röster som lobbat för att Lars ska få en staty uppförd utanför nationalarenan. Vissa människor vill till och med att han ska bli president – men inte innan han är klar med landslaget.

Smárason menar att Lagerbäcks tillträde professionaliserat hela arbetet runt det isländska landslaget.

– Det är antagligen en av de mest erfarna tränarna i Europa, det kände man redan under första mötet. Han kan alla aspekter av ett landslag, inte bara coachingen och spelarna, utan också organisationen, resandet, hotellen, medicinska ärenden, medierna…

Kollega Dagur Dagbjartsson har fått en förändrad arbetsbeskrivning tack vare Lagerbäck: han åker nu runt och filmar alla landskamper för senare analys.

– Lars berättade att Sverige alltid hade en videokille som reste med laget och dokumenterade matcherna med vidvinkel, säger Dagbjartsson. Så det gör jag nu. Jag tror att bara det faktum att en kille som Lars Lagerbäck, med hans extremt goda rykte och meriter, kunde tänka sig att coacha det isländska laget gav alla spelare en självförtroendeboost. Hans blotta närvaro gör skillnad.

Vi har bokat in en tidig middag under min sista dag på ön. Eftersom Lars vill smita upp till rummet och se Champions League-kvalet mellan Manchester United och Club Brügge klockan 18.45, inte minst för att spana in nästa veckas motståndare Memphis Depay, käkar vi på Hiltons restaurang.

Han beställer in det lokala ölet Gull, men förvirring utbryter när servitrisen inte riktigt vet om kvällsmenyn egentligen är i spel så här tidigt. Hon ber snart att få återkomma.

– That’s okay now that we have the beer, säger Lars vänligt och höjer glaset i en skål.

Jag minns att Stellan Skarsgård en gång fick frågan om vad han gör alla ensamma hotellnätter och svarade – jag parafraserar här – något i stil med: ”Ja, vad fan gör man? Dricker alkohol, masturberar, ringer hem, det är väl det.” Kan du relatera?

– Nej, det är inte riktigt min stil. Ofta jobbar jag och Heimir ganska länge och käkar ihop. Annars kan man alltid läsa en bok eller kolla om det är något vettigt på tv. Eller sitta och jobba vidare.

Han tar av sig glasögonen och masserar näsroten med tumme och pekfinger.

– Det blir som en drog, det här. Även när man försöker åka bort på lite semester släpper man inte spelarna. Tyvärr. Man går alltid in och kollar sammandrag, kollar om de spelar, eller varför de i så fall inte spelar. 35-40 spelare försöker jag följa. Det är lite löjligt att jämföra med en drog men på något sätt blir man beroende av det.

Är du arbetsnarkomanisk?

– Mja, det är jag väl. Det kanske man kan säga. Men jag upplever det inte så. Jag upplever att jag kan koppla av.

En ny servitör kommer förbi, en som vet huruvida kvällsmenyn är i spel.

– I take the beef tenderloin, säger Lagerbäck efter att flera gånger ha försäkrat sig om att Café har råd att bjuda på en 300-kronorsbiff.

Är du rastlös eller? Jag kan ju inte relatera till hur man känner i din ålder, men du har levt ett händelserikt liv och åstadkommit mycket. Är det inte nu man slår av, bladar bort några år, blir självgod och semialkad i styv symbios och, tja, dör?

– Jo, jag känner så också, det har jag gjort i några år. Jag gillar att vara väldigt mycket uppe på min föräldragård i Ånge och påta lite, det är bästa stället som finns om man vill koppla av och rå om sig själv. Jag brinner mycket för regionalpolitiken i Ånge.

Du är politiskt intresserad?

– Definitivt.

Du har ju en gråsossig aura.

– Varför då? Är det någon som skapat den myten eller har du hört mig säga eller uttrycka något som tyder på det? Jag har aldrig varit politiskt aktiv även om jag är politiskt intresserad.

Nej, det är mer en bild jag fått. Det känns som att du står för solidaritet, tror på kollektivets kraft.

– Är inte det humanism? Är det politik? Men visst, jag tror definitivt på solidaritet för att skapa ett bra samhälle. Och det är klart att ett bra fungerande kollektiv, oavsett om det är ett fotbollslag eller något annat, skapar positiva relationer. Stora kontraster skapar konflikter. Jag har aldrig varit superkonservativ, det tror jag inte.

Du tände till lite nu ändå. Blir du kränkt om jag tror att du står till vänster?

– Absolut inte. Men jag tror att du byggt det på den mediebild som skapats av mig. Det har skapats ett antal klichéer runt mig som jag inte vet om det finns någon fakta kring.

Men du röstar på något parti?

– Ja, men det talar jag inte om.

Varför?

– Jag tycker att man har den rätten, att vara anonym med vad man röstar på.

Annons

Brädar konkurrenterna: Lars Lagerbäck, 67, plåtad för Café i Stockholm, september 2015. Kostym, Oscar Jacobson. Skjorta och slips, Filippa K.

Man kan prata länge om Lars Lagerbäcks status­alkemi. 2009 tycktes han stå svenska folket upp i halsen. Han betraktades som en tråkfotbollens apostel, pinad under en enad presskår. Ut med packet.

Vilken skillnad några år (och ett Islandsäventyr) gör. I dag har Lagerbäck nästan nått kultstatus i Sverige, den typen av position som gör att folk utbrister ”Kung!” när hans namn förs på tal.

Men pendelns svängning har sannolikt fler orsaker: i takt med Islands framgångar har också Lagerbäcks ersättare Erik Hamrén haft svårt att sätta en tydlig spelidé – eller att över huvud taget presentera fotboll som inte gör en milt suicidal.

I en omröstning på Sportbladet i september höll över 95 procent av svenska folket Lagerbäck som en skickligare tränare än Hamrén (för all del högst oempiriskt, men 95 procent är ändå en anmärkningsvärd siffra).

Redan när du avgick 2009 var min känsla att folk delvis skulle ha förändring för förändringens skull. Samma som, kan man väl hävda, hänt andra framgångsrika ledare som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

– Jag tror det ligger mycket i det, speciellt inom en så medial idrott som fotbollen. Det är klart att dina kollegor, som skriver varje dag, tröttnar till slut. Det har jag full förståelse för. Och jag satt ju så extremt lång tid, oavsett vilket land du jämför med.

Nu har du fått mycket upprättelse för det du uträttade med Sverige. Känner du tillfredsställelse i det?

– Nja.

Handen på hjärtat, Lars.

– Det är klart att det alltid är roligare med positiv återkoppling än negativ. Men även när det stormade som värst för Tommy och mig, och sedan Roland och mig, har vi alltid haft spelarna bakom oss. Det är nästan inga, inte ens de som slutat, som gått ut och snackat skit om oss. Då går det ganska lätt att fortsätta – även om dina kollegor kritiserar oss.

Hamrén, i jämförelse, har ju redan  före detta landslagsspelare som är ute och svingar.

– Ja, jag läste att Anders Svensson uttalat sig om… vissa personer.

Tänkte du någonsin att Islandsjobbet – med tanke på den uppkommande spelargenerationen – kunde vara ett bra gig statusmässigt? En bra anseendemässig aktie att investera i?

– Så resonerar jag inte, att det ska vara bra för mitt cv eller något. Det som retade mig här var att jag kände folk på Islands förbund och att det fanns fem-sex stycken relativt unga spelare som hade utveck­lingspotential. Och precis som när jag tog Nigeria var det inte bara av fotbollsskäl utan också av nyfikenhet att uppleva något helt annat.

Nigeria, det måste väl ändå ha varit delvis för pengarna?

– Absolut inte.

Tolv miljoner kronor för fem månader, skrevs det.

– Det är också en av de största lögnerna jag någonsin har hört! Det var oändligt långt därifrån.

Okej.

– Så det får du gärna skriva, det vore bra om det dementerades en gång till.

Absolut. Men de afrikanska lagen har – och det här kan man väl säga utan att sätta på sig en alltför västerländsk tropikhatt – en annan tradition. Lagbyggande och långsiktighet prioriteras inte nödvändigtvis.

– Jag skulle kunna skriva ett antal böcker om allt som hände där. De vill ju betala allting i cash så två planerade träningsmatcher inför VM ställdes in för att länderna inte kunde komma överens ekonomiskt. Det är så svårt att få hyfsat bra motstånd ner till Nigeria och om landslaget ska åka någonstans ska de ha betalt – i cash. Så jag träffade inte alla spelare förrän vi hade tagit ut VM-truppen.

Vad fascinerade dig mest annars?

– De har en så djup religiositet och gömmer sig väldigt mycket bakom religion när det gäller deras prestationer. Gud eller Allah ville inte i dag, ungefär. Jag kommer också ihåg första gången jag skulle växla pengar. Det fick jag absolut inte göra på hotellet eller banken utan då åkte vi ut till en liten barack i utkanten av Abuja. Där satt en kille vid ett stort skrivbord med jättelådor och jag vet inte hur mycket kontanter han hade i de lådorna. Det var mycket bättre kurs där, naturligtvis.

Det är exakt det här jag menar! Jag har så sjukt svårt att föreställa mig Lars Lagerbäck i den här miljön. Som ett slags åldrad Tintin.

– Jo, men du har ju gått på myten att jag är någon jävla… ja, som inte vill någonting eller så där.

Jag tänker mer att du inte är en person som tar ett landslag där träningsmatcher inför VM ställs in för att motståndarna inte vill betala cash. 

– Men det kunde jag ju inte veta när jag skrev på i månadsskiftet januari-­feburari.

Om du fick välja lön själv och ha full makt i allt väsentligt och andra perks som kan tänkas ”reta” dig – skulle du då kunna bli svensk förbundskapten igen?

– Njae… Och det har inte med lön att göra. Det är inte helt omöjligt, men det skulle förvåna mig oerhört om det blev aktuellt att jag skulle bli förbundskapten för svenska landslaget. Jag tror inte jag får frågan och skulle jag få den… Nej, jag tror inte på det där, att komma tillbaka till det jobbet och den miljön igen.

Hur många spelare från Island går in i Sverige?

– Jag är lite på tunn is här, men slår man ihop Island och Sverige i ett 50/50-lag så skulle det säkert kunna bli några procent bättre än vad Island är i dag.

Han flinar.

– Nu skämtar jag. Men vi har säkert fem-sex spelare som skulle kunna platsa i ett svenskt landslag, det tror jag.

Motsatt då: i den mån du sett Sverige lately – vilka spelare gillar du?

– Zlatan är ju unik. I Sverige låter det så jävla tråkigt att säga ”verkningsgrad” – det är roligare att säga ”power”, som jag använder som engelsk jämförelse – men Zlatan är otrolig i det avseendet. Lustig är en kille som jag gillar. Först och främst är han norrlänning, det är ingen nackdel, och så är han jävligt frejdig. Jag gillar hans sätt att spela fotboll: han går fram, verkar inte banga eller vara skraj.

Shining?

– Ja, om det kallas så. Jag kallar det verkningsgrad.

I sitt sommarprogram från 2013 talar Lagerbäck länge och väl om populismens onda krafter. Han beskriver det till och med som fotbollstränarens starkaste budord: ”Var inte en populist.” Den som konsumerar ett antal djupgående Lagerbäckintervjuer kommer också att upptäcka att han ständigt återkommer till liknande retorik.

Du bedriver jihad mot populism.

– Ja, jag skulle ju inte gilla att du jämför det med jihad, så våldsam är jag inte. Men jag tror att populism är en motståndare till att åstadkomma resultat. Då tar man hänsyn till andra saker än fakta. Lever man i en offentlig ledarroll är det väldigt många som har åsikter och börjar man anpassa sig för att slippa kritik, som politiker eller vilken offentlig ledare som helst, om man nu definierarpopulism på det sättet, tror jag att man är väldigt, väldigt farligt ute.

Så vi kan enas om att du i alla fall ogillar populism?

– Det kan vi.

Bra. Då tar vi nästa ämne. Erik Hamrén.

– Okej.

Största möjliga tystnad.

En superpopulist, eller?

– Det får stå för dig i så fall. Jag vet inte vad han tar sina beslut utifrån eller hur han jobbar med spelarna eller hur han egentligen är som tränare.

 

Lagerbäck gulpar i sig lite Gull. Väger sina ord.

– Jag har väldigt lite att säga om Erik Hamrén för jag har aldrig jobbat med honom och jag känner honom nästan inte alls som person.

Väntat. Men man kan väl tillstå att det är ganska mycket som tyder på att ni är rätt olika ändå?

– Det blir ju så väldigt ytligt när jag inte vet hur han jobbar. Man kan tycka illa eller bra om en person, men har man ett sånt här jobb så bör man ändå huvudsakligen värderas efter sina resultat, utifrån de förutsättningar man har. Han gick till ett slutspel, missade det andra och har nu läge att gå till slutspel igen. Då har man definitivt gjort det godkänt med ett svenskt landslag. Men det är klart, om jag ser honom i en intervju kan jag känna att vi är lite olika i våra personligheter, det håller jag med dig om.

På vilket sätt?

– Jag vill inte bena ut det när jag inte känner honom tillräckligt och inte vet hur han jobbar. Då får jag dessutom bara en massa följdskriverier.

Min känsla är att fotbollsförbundet gjorde den här klassiska grejen som ibland inträffar när en relation brister: man dumpar en partner och reboundar sedan med någon som är alldeles, alldeles för långt åt andra hållet. Det skulle bara vara shining efter din riskminimering, en tredelad kostym efter din träningsoverall.

– Som jag känner förbundet går de väldigt mycket på cv. Jag har själv suttit och intervjuat folk när någon slutat i landslagsledningen och det är jävligt svårt att bedöma hur bra någon är. De här människorna kände nog inte Erik utan tittade på hans cv – som var ganska bra.

Hamrén dansade i Skavlan när han precis tillträtt. Det har inte du gjort.

– Jag var inbjuden en gång – inte att dansa utan att komma till Skavlan – men tackade nej. Och sedan dess har jag aldrig fått erbjudandet igen.

Du känns som en person som gör dig till otroligt lite. Det är samma Lars Lagerbäck i alla situationer, take it or leave it.

– Vet du, det är en av få fördelar med att bli äldre: man kanske inte är riktigt lika social längre. Jan var nog mer bekymrad över att smälta in när jag var ung. Sedan har jag haft tur som alltid varit en, tror jag, förhållandevis trygg person.

Finns det några som helst sammanhang där du gör dig till? Svärföräldrar? Jag skulle älska att se dig lite otrygg någon gång. Bara en!

– Nu är du inne på det privata området. Men jag är nog ganska sansad oavsett om det gäller mitt jobb eller det privata.

Har du gått i terapi?

– Ja.

Nyligen?

– Jag vet egentligen inte om jag vill ha det i tidningen men eftersom jag berättar det på mina ledarskapsföreläsningar… Det var inte meningen att jag skulle gå utan jag gjorde det av andra omständigheter. Då var jag ganska ung och kaxig och tyckte inte jag behövde det. Men jag fick en spegelbild på mig själv och hur jag uttryckte mig med mitt kroppsspråk. Den terapeuten gjorde ett jättebra jobb med mig. Jag var lite hetsigare före det än jag var efteråt.

Vad menar du med att du inte gick för dig själv?

– Det är privat.

När grät du senast?

– Jag är väl inte en sådan där gråtare, precis, men det händer väl i något känsligt sammanhang att det faller en tår. Jag kommer ihåg att jag fällde några tårar när en väldigt god vän gick bort för några år sedan. Privat är jag nog ganska känslosam i vissa avseenden.

Hur då?

– Det berör mig väldigt mycket om det händer saker i vissa människors privatliv runt mig. Jag är nog lite dubbelbottnad på det sättet att jag blivit ganska hårdhudad i jobbet men mer känslosam i privatlivet.

Du är ju fortfarande ute och reser otroligt mycket, det har jag märkt bara när vi försökt styra upp det här. Är du inte på Island så sänder du Champions League i Paris eller Uefakonfererar i Bratislava. Du måste ha offrat en del hemma för att kunna leva så här?

– För mig personligen kan jag inte säga att jag offrat mycket, men det kanske är någon i min omgivning som känt så.

Du har en skilsmässa i bagaget. Hur har din familj sett på ditt yrke genom åren?

– Det är fortfarande ganska privat så jag går inte in på det.

Under våra dagar tillsammans har du pratat mycket om det du kallar mytbildningen runt dig. Vill du avslutningsvis punktera den?

– Jag har inget behov av att punktera, det är bara det att när du ställer frågor till mig så tycker jag att du refererar till en bild som förstärkts av människor som inte träffat mig. Jag anser att det byggs myter av människor med det masskommunikativa redskapet som du har. Vissa av de här grejerna är naturligtvis rätt men vissa saker är enligt min uppfattning fel.

Hur ser fantombilden ut då? Vem tror folk att du är?

– Troligtvis stämmer nog den bild som du ställt frågor utifrån. Den mediala bilden av mig.

Vadå, att du är tråkigast i Sverige?

– Nej, det vet jag inte om de tror, skrattar Lagerbäck. Men att jag är tråkig tror jag nog många tänker. Och just det du var inne på med politiken. Det har till och med skrivits att jag varit med och startat en SSU-förening – vilket är den största lögnen jag läst.

Jag trodde Nigerialönen var den största lögnen?

– Ja, det är också en lögn, vad som är störst kan man alltid diskutera.

Det pillemariska leendet gör comeback.

– Jag tror framför allt att många journalister tycker att jag är tråkig eftersom jag försöker hålla det väldigt faktamässigt och inte pratar om mitt privatliv och – som du märkt – är försiktig med att prata om personer eller saker jag inte känner till. Och det är klart, då kanske jag inte delar ut så många headlines.

Headlines delar han ut ändå några dagar senare, men inte heller den här gången kretsar de kring Lars Lagerbäcks privatliv.

Island besegrar Holland i Amsterdam med 0–1 efter mål av Gylfi Sigurðsson. 3 000 islänningar, motsvarande en procent av befolkningen, reser med till fastlandet för att bevittna Hollands första kvalförlust hemma på 15 år. (”De hade bara ett enda avslut innanför straffområdet på hela matchen”, skrockar Lagerbäck nöjt när vi talas vid i telefon efteråt.)

Tre dagar senare tar Island emot Kazakstan hemma på Laugardalsvöllur. Ett oavgjort resultat räcker för att säkra EM-biljetten. Och som bekant är ett Lagerbäcklett lag inte den typen av lag som misslyckas med ett cruisa mot en pinne om den säkrar mästerskapsavancemang. Matchen slutar 0–0.

Efteråt sprids en bild från Islands avbytarbänk, tagen precis när slutsignalen ljuder. Det är något nästan kusligt bekant med den.

Medan spelare och ledare erupterar i vildsint, historisk mästerskapsglädje sitter en svensk gestalt i periferin med armarna i kors. Han rör inte en min, hans glasögon har frostats av kylan, han har den svarta mössan med KSÍ-logotyp nerdragen långt över öronen.

Och en lugn, behaglig känsla sprider sig i hans kropp.

Dela (351)
Tweeta

Laddar