Annons

Den ensamme terroristen

Den maskerade serieskytten höll Malmö i skräck under flera år, men till slut hann rättvisan ikapp Peter mangs. Cafés Joakim Palmkvist reser till Härnösand för ett exklusivt möte med den isolerade dubbelmördaren som tidigare vägrat att prata.

Text Joakim Palmkvist
Illustrationer: Henric Aryee
Dela (34)
Tweeta
Annons

Mördaren Peter Mangs ser aldrig horisonten nere i bunkern där han normalt sitter – säkerhetsavdelningen Fenix på anstalten Saltvik. Där är rastgårdarna som cementbrunnar, bara en bit av himlen skymtar genom ett stålnät. Han är säkerhetsplacerad mest för sin egen skull. På en vanlig avdelning skulle fångarna slå ihjäl honom – han är Serieskytten, den rasistiske lönnmördaren som satte skräck i en hel stad.

Saltvik ligger strax utanför Härnösand i en sluttning mot Älandsfjärden. Fönstren i besökslägenheten vetter mot norr. Ett ironiskt tevefönster mot vattnet därute, den ändlösa skogen, den höga himlen – friheten. Det är januari 2014 och jag har smakat på fängelsets usla pulverkaffe med för mycket socker och bytt artighetsfraser.

Men Peter Mangs bryr sig inte särskilt om utsikten, när han nu för en gångs skull är i besöksrummet. Mr Q, som är hans kodnamn på Saltvik, bryr sig främst om sig själv. Och han har mest plockat med sina pappersbuntar sedan han fördes in i rummet.

– Hur är det i journalistbranschen, frågar Mangs.

– Rätt hårt – många får sluta, svarar jag. Läsarna vill inte betala för prenumerationer, annonsörerna vill inte annonsera. Intäkterna sinar. Vad är det för folk härinne med dig på kåken?

– Inga att bry sig om precis. Någon invandrare, någon svensk. De gnäller en massa hela tiden, de andra. Det behöver de egentligen inte, för man har ju allt man behöver härinne.

Pappersbuntarna är utkast till en slags självbiografi. Jag får ögna dem, men inte läsa. Det här är Peter Mangs egna grejer. Hans historia. Han filar ständigt på den, mejslar fram en egen verklighet. Ändrar lite mellan versionerna. Han skriver om historien för att alls kunna leva med vad han har gjort. Men det skulle han aldrig erkänna.

Den mindre bunten innehåller sida efter sida med kartangivelser och tillhörande korta noteringar om händelser som han tycker har drabbat honom. Människor och platser som gjort honom arg under hans tid på utsidan.

”Svartskallar” som han anser har kränkt honom, en afrikansk man som såg ut att vilja göra inbrott i ett hus när Mangs åkte förbi, ett ungdomsgäng som stod och verkade hotfulla. Händelser och syner som byggt upp hans raseri och mordlust under åren.

– Thailändska bärplockare misshandlar inte folk, vet du. Det är de andra, säger mör­daren där på andra sidan bordet.

Han ler tunt medan jag bläddrar vidare. En del kartreferenser visar var han skjutit – på folk, byggnader och saker. Platser där han slagit till i det som han påstår var en kamp för rättvisa, för att skaka om det förtryckande samhället. Han kallar det för Svenssonlandet. Det slipper han leva i numera.

– Jag lever här och nu, och det är för detta, säger han och pekar mot gitarren som står mot väggen.

– Äntligen har jag ro att skapa. Verksamheten jag ägnade mig åt innan, därute i Svenssonland, var en mekanisk dispyt, en territorialkonflikt. Nu har jag lämnat det
bakom mig. Jag är färdig.

Men du har dödat människor?

– Det är inte för att förringa dem. Jag kan tänka på deras lidande, det kan jag, på deras anhörigas lidande.

– Man får inte förväxla detta med nonchalans, men en buddhist ska inte älska sitt eget barn mer än ett annat barn.

Vad menar du?

– Jag har läst en hel del av buddhistiska tänkare. Man måste förstå att ens barn kan slitas bort närsomhelst. Acceptera det. Att det är förutbestämt. Och man kan själv försvinna när som helst. Man måste acceptera det utan att blinka.

Du valde vem du skulle skjuta på, hur kan det vara ödesbestämt?

– Du tänker fel. Det var en del av min avdomesticering – att göra mig fri. Jag har gjort fel, men av rätt skäl. Men nu har jag lämnat det bakom mig.

Han tystnar och jag klottrar i blocket för att det ska se ut som att jag antecknar.

Att intervjua Peter Mangs känns ibland som att försöka fånga en ål. Han rycker och sprattlar – på väg åt sitt eget håll. Det är svårt att hålla greppet om den slemmiga kroppen. Tar man för hårt biter han. Och han vill alltid hålla sig längst ner i pölen, i det mörkaste hörnet.

– Kan du ordna svarta möbeltassar till mig, säger han plötsligt.

Vad då?

– Möbeltassar. Svarta möbeltassar. Alltså, jag har fått ett par vita härinne och så har jag försökt måla dem svarta med en penna, men det funkar inte. Det blir bara grått.

Vad i helvete pratar han om?

– Jag har dem till min gitarr.

Han visar. Det sitter mycket riktigt några möbeltassar under gitarren – en lackglänsande, rätt ny gitarr som han nyss köpt.

– Jag vill inte att det ska låta från den när jag ställer ner den. Det är lite så jag funkar. Det ska vara stealth, lite dolt. Ska inte märkas för mycket.

”Möbeltassar, svarta” skriver jag i blocket och känner något som liknar svindel.

Eller så är det ilskan som jag har tryckt undan i så många intervjutimmar. Ilskan över självupptagenheten och frånvaron av medkänsla.

”Bilen stannar Och… jag har ett par skott kvar. Och då fortsätter jag...”

Vd vårt möte på Saltvik har jag ägnat en stor del av de gångna åren åt mannen som kallats Serieskytten. Från det att han greps i november 2010 fram till rättegången två år senare har jag och mina kollegor plöjt allt material som gått att komma över. Både offentliga handlingar och annat, som vi fått mot löfte om källskydd.

Det är information som varit vital i arbetet med min bok om Peter Mangs brott – Äventyr i Svenssonland.

Under utredningstiden kartlägger vi Mangs bakgrund, skolgång, musiker­karriär, boende och familjeförhållanden så långt det bara går. Vi pratar med anhöriga, de fåtaliga vännerna, poliser, åklagare, advokater, offer och anhöriga.

Och när brottsutredningen – drygt 7 500 sidor – lämnas in fingranskar vi den bokstav för bokstav. Särskilt förhören med den misstänkte själv som ger i alla fall glimtar av hans tankevärld – motiven. Vi vill hitta svaret på frågan ”varför?”.

Det dröjer till i maj 2012 innan jag kan se honom live:

Jag och en fotograf har snackat oss in hos optikerfirman Preisler på Stortorget i Malmö. Från vår utsiktsplats på andra våningen ser vi ner på Kompanigatan, en smal gatstump intill tingsrätten. Till vänster därnere: den stora garageporten där fångarna transporteras in.

Kringliggande kvarter är helt nerstängda av automatvapenbeväpnad polis.

Efter någon halvtimme rullar en polis-Volvo upp i gränden omgärdad av uniformer till fots. Under andra förhållanden skulle det se ut som en heders-
vakt. En president eller främmande kunglighet på statsbesök.

När bilen vänder mot garageporten och kollegans kamera smattrar tittar det fram ett vitt ansikte i baksätet. Han därinne har tjocka glasögon, vit skjorta och är lätt orakad.

Han ser nöjd ut.

Annons

Ett år senare, senvåren 2013, sitter jag i ”motionsrummet” i Göteborgs säkerhetshäkte, sex våningar upp. Motionen, det är ett Nintendo Wii med step up-platta.

Jag ska få möta Peter Mangs på tu man hand för första gången.

Efter rättegångar bakom säkerhetsglas i tingsrätt och hovrätt, som han suttit av med fingrarna i öronen och blicken i en bok eller tidskrift, har domarklubban fallit: livstids fängelse. Han har överklagat till högsta domstolen och väntar på besked.

Jag har fått lägga energi och tankemöda på att han ska gå med på att träffa mig.

Den här mannen klarar inte av ironier, omskrivningar, antydningar eller liknelser. Dessutom: han är egocentrerad på gränsen till narcissistiskt besatt. Den saken förbättrades knappast under tiden i häkte. Sällan får en brottsling så mycket uppmärksamhet som där – man vill ju få honom att berätta.

Hur får man en sådan människa att svara på kontaktförsök?

Börja med att kopiera hans sätt att uttrycka sig, tänkte jag. Fortsätt med att spela på hans fåfänga utan att fjäska – uttryck intresse. Och håll brevet tillräckligt kort för att väcka hans nyfikenhet.Han svarade med ett brev och en låttext.

Jag vakna upp på kriminalvården, här hamna jag för de sa jag var en hård en.

Här är alla mänskor snälla ingen kommer på tanken att skälla, Här serverar de schysst mat mannen och ingen pratar om hat mannen.

Och så vidare, några verser till i samma stil. Barnsligt. Hjärta-smärta. Jag har inte tillstymmelse till musiköra, så jag struntade i kommentarer. Men kontakt etablerades och breven blev längre.

Här i säkerhetshäktet ska jag nu till slut få fråga vad jag vill och se hur han reagerar, avläsa minspel och kroppsspråk, inte bara läsa ord i brev.

Det rasslar av nycklar i dörren när vårdarna för in fången. Han är klädd i samma ljusgråa kostymbyxor och uppknäppta vita skjorta som han bar genom rätts-
processerna.

– Hej, välkommen, säger han, med nasal röst och ett leende.

Enligt passet har Peter Mangs cendréfärgat hår. Det märks inte, för han håller det kortsnaggat, på gränsen till rakat. Han är 178 centimeter lång och väger bara dryga 60 kilo. Kläderna är några nummer för stora, vilket förstärker det magra intrycket ännu mer.

Händerna är smala, naglarna välskötta, kortklippta. Han har ett liksom trekantigt ansikte med flyende haka och rätt intetsägande ansiktsdrag – bara ett par fåror längs munnen. Ögonen är grå och intensiva som de kan bli bakom tjocka glasögon. Han är starkt närsynt.

– Jag kan sätta hundra kryss på en karta över Malmö, säger han.

Men kartan han viker upp är tom på kryss – bara ett lockbete. Han lånar min penna och med spetsen sätter han en lätt markering just intill simhallen Aq-Va-Kul mitt i stan.

– Här, här kan det mycket väl finnas ett kulhål – skjutplatsen en bit in i parken, vad heter den – Slottsparken.

Som en fingervisning om vad han verkligen skulle kunna berätta.

– Du kan åka dit med en metalldetektor – det finns flera platser där jag kan peka ut att det ligger hylsor.

Mer lockrop och jag får en känsla av att han försöker manipulera mig.

Men veckan efter visar det sig att det han säger stämmer. Enligt polisen har någon verkligen skjutit med en niomillimeterspistol just där Mangs pekade. Och han får den uppmärksamhet han strävar efter – i nyhetsartiklar och kommentarer.

Men det mest intressanta som kommer ut ur intervjun i motionsrummet är berättelsen om hur hans lust att döda väcktes.

Skott i natten. I oktober 2009 skjuter Peter Mangs ihjäl Trez West Persson och skadar Xhafer Dani vid ett överfall i Ögårds­parken i Malmö.

”Det var jakt! jag var beredd om rätt till­fälle skulle dyka upp.”

Vid förra sekelskiftet hade Peter Mangs precis återvänt till Malmö efter ett par år hos sin pappa i USA. 
Han hade misslyckats med ett försök till musikerkarriär, var pank.

– Jag hade ingenting att göra i livet generellt, bodde hemma hos mamma. Hade inga planer.

En kväll kommer mamman hem efter jobbet och säger att hon stött på några skummisar i källaren när hon parkerade bilen. Kan inte Peter gå ner och kolla?

Källargarage är inte ställen där man står och hänger en stund. Det är mörkt och rätt smutsigt. Folk kör in sina bilar, låser dem och går upp i lägenheten. Men när Peter Mangs kommer ner den här kvällen står det en blå Ford Scorpio en bit bort med tändningen påslagen. Tre män finns vid bilen.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men går till vår p-plats, kollar att det är låst och så. Och jag tittar väl. En av dem börjar snacka med mig. Han säger att de väntar på någon. Jag vet inte varför han skulle behöva säga det, men det gör han.

– Sedan säger en av de andra att han tycker jag tittar mycket. Tittar man så på någon kan det missuppfattas. Jag vet inte vad jag säger, men något att okej, och så går jag snabbt därifrån.

Peter Mangs känner sig rejält tilltvålad när han går uppför trapporna, bort från garaget. Han är kränkt av männen som i hans ögon så uppenbart är kriminella.
Tre invandrare, någonstans från Mellanöstern, i hans garage!

– Det blir en klockren territorialkonflikt. Jag känner blodlust, mordlust. Jag tänker, räknar, det är fyra dörrar att passera från garaget till lägenheten. Jag känner att jag vill skjuta dem. Men hur ska det gå till?

– När jag kommer upp till lägenheten inser jag plötsligt att ingen har sett mig. Inte i gången i källaren, inte på gården, inte nu. Däruppe i lägenheten står morsan i duschen, hon ser mig inte heller. Det får mig att fundera på vad jag skulle kunna ha gjort, utan att någon märkte det. Det tänket tar över mitt intresse, kan man säga. Musiken hamnar i baksätet. Min ”verksamhet” blir ett kreativt utlopp.

Han tittar på mig med stora ögon, som om det vore självklart att man vill döda den som gör en rädd. Det kommer en glimt vädjan i blicken. Ensamhet.

MORDEN

DÖMD

Mord, 13 juni 2003. Kooros Effatian, 65, hittas död i sin lägenhet med olåst dörr. Polisen tror först det är ett sjukdomsfall eftersom Effatian har en sjukdomshistoria och undersöker inte platsen tillräckligt. ”Det var en för jävla illa skött utredning”, enligt polisprofessorn Leif GW Persson. Den dödande kulan hittades först på obduktionsbordet. Inga spår binder Mangs till brottsplatsen, men nyckeln till Effatians lägenhet hittades i Mangs hall efter gripandet 2010.

DÖMD

Mord och mordförsök, 10 oktober 2009. Västra Skrävlinge kyrkoväg. 20-åriga Trez West Persson skjuts ihjäl i en bil. Xhafer Dani, 22, träffas i huvudet och överlever. Här hittas en mängd tomhylsor som kan knytas till Peter Mangs vapen – hans Glock 19. Men även hylsor från andra vapen hittas. Mangs hävdar att en annan mördare kan ha plockat hans hylsor och strött ut dem för att sätta dit honom.

ÖVRIGA BROTT

DÖMD

Grovt olaga hot, skadegörelse:

23 oktober 2009. Hyacintgatan. Två kulor skjuts in i en lägenhet. Förmodat mål: en kriminell som Mangs kartlade.

31 december 2009. Hyacintgatan. Kula slår in genom fönster i samma fastighet som besköts i oktober. Samma förmodade mål.

Mordförsök, 31 december 2009. Islamic Center. Kula slår in genom fönster, en imam skadas lindrigt av glassplitter. Kulan som var på väg mot imamens skalle studsar undan på en blomkruka.

Grovt olaga hot, skadegörelse, 12 mars 2010. Hårds väg. Skott mot lägenhet med anknytning till Xhafer Dani som skadesköts i oktober 2009.

Skadegörelse, 14 mars 2010. Polishuset, Davidshallstorg. Skott slår in i huset – ingen skadas.

Mordförsök, 16 mars 2010. Professorsgatan. En parkerad bil med två män i beskjuts. En 21-åring träffas i axeln.

Försök till grov misshandel, 19 juni 2010. Aq-va-kul. Skott skjuts mot sällskap på väg in på tillfällig nattklubb i restaurangen. En man skadas lindrigt.

Mordförsök, 24 augusti 2010. Köpenhamnsvägen. En 38-årig man beskjuts i sitt gatukök.

Övergrepp i rättssak. 30 oktober 2010.
Peter Mangs ska ha erkänt mordet i Ögårdsparken för en vän och därefter hotat döda vännen om denne gick till polisen.

Skadegörelse: Två informationstavlor i
Malmö beskjutna. Detta var de enda brott Mangs erkände i rätten.

FRIAD

Mord, 28 juli 2003. 23-årige Firas al-Sharia skjuts i huvudet utanför sin dörr när han är på väg till arbetet. Mordplatsen är ett grannhus till Effatians. Båda morden sker på åttonde våningen. Sammanbindande: ett tipssamtal till polisen sommaren 2003 som nämner båda morden och detaljer som bara mördaren kan känna till. En inspelning av samtalet hittas hos Mangs vid gripandet 2010, men det räckte inte för rätten.

Mordförsök:

26 juni 2010. Vendelsfridsgatan. En 30-åring skjuts i ryggen på gym.

27 juni 2010. Munkhättegatan. En 29-åring i bil skjuts i axeln.

19 oktober 2010. Eriksfältsgatan. En 28-åring skjuts i ryggen när han väntar på bussen.

21 oktober 2010. Sörbäcksgatan. Två skott skjuts in i en lägenhet. Ingen skadas.

23 oktober 2010. Lönngatan. En 57-årig skräddare och frisör beskjuts i sin butik.

Förberedelse till mord oktober 2009 – oktober 2010. Mangs erkänner att han kartlagt en 54-årig kriminell och sökt mannen vid minst fem tillfällen iförd sin stridsväst och laddat vapen.

Annons

Begreppet ”verksamheten” återkommer ofta, det är Mangs egen beteckning på de spännande äventyren och de självpåtagna uppdrag som han börjar ägna sig åt under 00-talet. I ögonen på oss i Svenssonlandet ser det inte vidare glamouröst ut.

Han vandaliserar bilar som han vet tillhör ”nysvenskar”. Han skriver ”slav” med en syl på fronten till en blank Toyota. Repar en Mercedes med nyckel. Vi talar nu alltså om en man i 30-årsåldern

Han skaffar en luftpistol. Testskjuter på skyltar och gatlyktor. Från gömställen inne i buskar eller i skydd av bilar eller byggnader, så att ingen ska upptäcka honom. Han skjuter på parkerade bilar. Med bultande hjärta skjuter han, försvinner, gömmer vapnet och återvänder för att kolla om någon märkt något. Ibland blir det uppståndelse. Då slår hans puls extra. Det tycker Peter Mangs om.

Han kallar det för ”adrenalinträning” när han utsätter sig för det som skrämmer honom. Som att gå beväpnad på stan bland alla oss andra och kunna bli upptäckt när som helst. Vet att han kan skjuta någon, vem som helst.

I januari 2001 går han med i en skytteklubb. I december 2002 har han klarat poängkraven och får licens på en Glock 19, kaliber 9 mm. Och hans ”verksamhet” blir långt mycket allvarligare.

Peter Mangs i besöksrummet. Han säger att han lever för att skapa musik, att han är färdig med ”verksamheten".

Alla fängelser och häkten jag besökt känns likadana: allt är stelnat, tiden står stilla. Det är olidligt att tillbringa mer än några timmar där. Många står ut, vissa vänjer sig.

Några få tycker om det.

I augusti 2013 träffar jag Peter Mangs igen, nu på Kumlas riksmottagning där han utvärderas, som alla långtidsdömda, innan han får sin placering.

Högsta domstolen har sagt tack och adjö till hans överklagande. Livstids fängelse gäller. Enligt praxis och lagförarbeten ska han vara inlåst i minst 25 år. Om han sköter sig.

Sådana framtidsutsikter skulle knäcka många. Peter Mangs ser fram emot stillheten.

Vi har växlat inledningsfraser. Han är lite ofokuserad för han visste inte att det var just i dag jag skulle komma. Plitarna har bara svept in i cellen och hämtat honom.

Du har talat om allt du kan berätta. Erkänn för mig nu.

– Jaa, kommer det från den livstidsdömde. Jaa, alltså, det var jag och bara jag som sköt Trez och Xhafer.

Tystnad.

Sedan:

– Ja, så var det.

Tankarna blixtrar runt i huvudet på mig, nyhetsreportern som just har fått fram den bästa nyheten på många månader. Han erkänner mordet på Trez Persson och mordförsöket på hennes kompis Xhafer Dani.

Peter Mangs drar ett andetag och börjar berätta om den där kvällen i oktober 2009 när han rullar ut på cykelstigen i Ögårdsparken i Malmö, intill bostadsområdet Rosengård. Han har sin stridsväst under jackan, sin laddade Glock med ljuddämpare i ett hölster.

– Jag ser något därborta, jag har en ficklampa kring halsen och jag lyser – det står en bil en bit bort.

– Bilen är tom, det är min uppfattning. Den är tom, därefter så tittar jag på dungen, var är de? De är i dungen, de som äger bilen tänker jag. Så dyker två personer upp, de har legat ner i varsitt säte.

– Miljön där på natten, den är kriminell. Du måste förstå, jag är en av de mest erfarna i Sverige på adrenalinkontroll, jag har sysslat med detta i många år. Jag har en extrem kontroll, jag kan läsa situationen. Här är kriterierna rätt.

– En vanlig svensson känner sig otrygg i den miljön där och då – i och med närheten till dungen. I och med närheten till Rosengård med många kriminella och så SD:s starkaste fäste Almgården på andra sidan, fullt med lågutbildade svenska kriminella.

– Bilen ger ett kriminellt intryck. Jag bländar dem med ficklampan så de inte ser mitt ansikte medan jag cyklar förbi. Det är standard operating procedure – ett standardförfarande för att utnyttja alla aspekter av allt till max, dra fördel av situationen.

Nu hoppar Peter Mangs upp ur stolen och börjar röra sig i rummet. Han är tydligt upptänd av att berätta.

Kriterier. Standardförfarande. Han pratar faktiskt så, i något slags kvasimilitära termer. Han som aldrig gjort värnplikten eller arbetat i grupp med någon, utan lärt sig strategi och militär taktik på film. Och som har tänkt på ”kriminella intryck” så många gånger att det har blivit en sanning för honom.

Han vill få det hela att framstå som ett välplanerat tillslag och inte en slumpartad attack på två oförberedda ungdomar.

– Jag rullar förbi, ställer mig i döda vinkeln, det är också standardprocedur, förstår du. Sedan kör jag fram diagonalt snett framifrån förarens a-stolpe. Jag ser på honom att han är, med sannolikhet, kriminell.

Hur kan du veta det?

– Det är miljön som jag sa, inte utseendet så mycket. Jag ser att hon som sitter bredvid är svensk. Det är vad jag uppfattar.

– Jag har ett standardförfarande för hur jag rör mig – en blandning mellan kampsport och vapenteknik, hur man rör sig med vapnet – än hit än dit för att inte bli identifierad eller attackerad.

Han hukar, duckar, rör sig som om han skuggboxas.

– Han som sitter vid ratten anar oråd här och får igång bilen, den är i gång och den rullar. Och jag ska ha stopp på bilen det är mitt primära mål så jag siktar på föraren.

– Jag döljer mig själv bakom vapnet… och jag… bilen rör sig när skotten faller. Bilen stannar… den går in i… han släpper kopplingen, bilen låser vid kuggarna. Jag tror det är det som händer. Bilen stannar knall och fall. Och… jag har ett par skott kvar. Och då fortsätter jag. I den vevan så blir hon träffad och hon… hon dör.

– Det är vad som sker.

Mördaren som just erkänt sätter sig ner igen och verkar vara på väg att stänga av. Jag försöker hålla tonen fortsatt neutral och ber en stilla bön att orden fastnat på inspelningen.

Hur planerat var det?

– Det var planerat att… att se vad som…det var jakt! Jag var beredd på att om det dyker upp ett tillfälle som är rätt, som uppfyller tillräckligt många kriterier, så var det tanken att det skulle ske så här.

– Det var jakt. Och en strävan att komma ur den här domesticeringen – göra saker som är svåra. Att bli avdomesticerad.

Men då lyckades du inte. Det var inte Xhafer som dog, utan Trez.

– Det var med i beräkningen att så kunde ske. Sker det så sker det.

– Man kan inte säkert bestämma vem som träffas och man kan inte klandra sig själv.

– Bara om man är domesticerad så kan man tänka så. Är man inte domesticerad måste man fatta en del svåra beslut.

Peter Mangs sitter i dag inlåst på säkerhetsavdelningen Fenix på anstalten Saltvik utanför Härnösand.

Peter Mangs använder begreppet ”domesticering” om det vi människor i Svenssonland kallar uppfostran och umgängeskonst. Sådant vill han slippa ifrån.

Att vara domesticerad är att blint lyda lagen, myndigheterna och storföretagen (som är inblandade i en global konspiration – argumentationen för detta
är rätt svår att följa).

Avdomesticering är att i stället själv bedöma vad som är rätt, vilka värden som behöver försvaras.

Annorlunda uttryckt: att göra som man själv vill i alla lägen.

Mordet på 20-åriga Trez i bilen är inte Peter Mangs första. Det begick han 2003 – ett rånmord på en sjuklig pensionär – utan något annat skäl än att komma över pengar, vad jag har kunnat få fram under mitt arbete med boken om hans brott. Det är först under 2009 som han på allvar börjar formulera en ideologisk överbyggnad. 

Då har han misslyckats på ännu flera områden i livet – till största delen på grund av egna brister, som dåligt tålamod. Sommaren 2009 sjukskriver han sig och isolerar sig. Ensam med sin dator börjar han söka kontakter.

Tankevärlden, knappast en ideologi, är ett hopkok av konspirationsteorier med udden riktad mot ”storkapitalet” och ”judar” i vid mening. Och så dem han är rädd för på riktigt: ”invandrarna” – i hans ögon alla människor med svart hår.

Via sajten vaken.se får han kontakt med den så kallade Sanningsrörelsen, som bland mycket annat menar att en mystisk, världsomspännande elit ligger bakom terror­attacken i New York den 11 september 2001.

På vaken.se kommenterar Mangs en av den amerikanska högerextrema milisrörelsens mer kända personer, Oklahomabombaren, terroristen Timothy McVeigh.

Tillsammans med vännen Terry Nichols detonerar före detta soldaten McVeigh en gödselbomb i Oklahoma City den 19 april 1995. Bomben, byggd av över två ton
ammoniumnitrat och nitrometan, förstör stora delar av Alfred P. Murrah Building som disponerades av USA:s federala myndigheter. 168 personer dör, varav 19 barn. Fler än 500 skadas. Dådet är ett försök att hämnas på de ”tyranniska” statliga myndigheterna. McVeigh ville också utlösa en folklig revolt mot centralmakten, ett maktövertagande i samma anda som när de amerikanska kolonierna frigjorde sig från Storbritannien på 1700-talet.

I sitt inlägg på vaken.se ironiserar Peter Mangs över dådet och menar att den federala polisen FBI visste om terrorplanerna i förväg, men lät bli att ingripa och i stället planterade egna sprängladdningar i byggnaden.

McVeigh, avrättad genom en giftinjektion 2001, var alltså ingen medveten terrorist, utan bara en nickedocka i händerna på de allsmäktiga konspiratörerna inom NWO, New World Order.

Mangs refererar flitigt till USA:s president Thomas Jefferson. Han lär sig till exempel följande citat utantill: ”The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants”. (Ungefär: Frihetens träd måste då och då vattnas med blod från patrioter och tyranner.)

Citatet kommer från ett av Jeffersons brev 1787 till med­revolutionären William Stephens Smith. Det stod för övrigt också tryckt på den t-tröja McVeigh hade på sig dagen för bombdådet.

Från det han berättar och från hans egna anteckningar tonar det fram en bild av en rätt fåkunnig terrorist. En som i efterhand försöker rättfärdiga vad han gjort. Som att han började mörda utan att egentligen veta varför.

Det är mycket tydligt att Peter Mangs tycker han står över oss andra ute i Svensson­land. Han är en av få som ser igenom den globala konspirationens dimridåer. Och han har rätt att bestämma vem som ska dö och vem som ska få leva.

Inlägg på diverse internetsajter kan alltid avfärdas som tomt babbel från arga människor som utan närmare eftertanke skriver anonymt vid ett tangentbord. Men vad gör miljön där bland hatets månglare med en person som egentligen inte har något annat umgänge alls?

I medieteorin förekommer begreppet ekokammare i meningen att politiskt färgade forum, på nätet eller i verkliga livet, lockar till sig extremister som hela tiden bekräftar varandras åsikter. Den som tycker annorlunda söker sig någon annanstans. Och medan ljudet stiger i ekokammaren får alla närvarande en känsla av att det är de som är majoriteten.

I studien The Power of unreason pekar den brittiske forskaren Jamie Bartlett på hur tanken på att vara utsatt för en konspiration kan driva en instabil män­niska i en allt våldsammare riktning. Poängen är att konspirationsteorier fungerar som en ”radikaliserande multiplikator” för en terrorist som tar sina första stapplande steg.

För det första i den totala demoniseringen av en egendefinierad fiende – som exempelvis NWO. För det andra genom att avfärda eller avskärma all intern kritik, och för det tredje genom att uppmana till våld.

Via nätet kan en ensam och misslyckad människa inte bara bekräfta sin extrema världsbild, utan även i skydd av anonymiteten bygga upp sig som en ny person, med nytt namn, symboler och inbilla sig att man är en krigare för en större sak. Terroristen Breivik i Norge är ett tydligt exempel.

På rätt sajt möter människor som Peter Mangs uppskattning och förståelse, andra i samma sits, med samma tvivel framför sig, samma misslyckanden bakom sig. Någonstans långt därinne bland hemsidor, forum och informationsportaler finns kanske en förklaring som passar just honom. Vad han än ropar, så ekar det förr eller senare ett svar från något hörn av världen.

Det är en självförstärkande process. Internetaktivisten och författaren Eli Pariser menar att även nätets sökalgoritmer isolerar användarna alltmer vartefter de inhämtar information via internet.

Enkelt uttryckt: resultatet av din nästa Googlesökning bygger på vilka sajter du tidigare har besökt. Algoritmerna läser av din internetaktivitet och räknar ut vad du är intresserad av.

Länkar, kontakter på sociala medier, filmer du gillar eller de nyhetsartiklar du läser formar en bild av dig och du erbjuds ”passande” information nästa gång. Din horisont krymper, allt du läser bekräftar din världsbild. Kritiska röster tystnar.

”En värld som bygger på det redan kända är en värld där det inte längre går att lära sig något [eftersom] den osynliga automatiska propagandan indoktrinerar oss med våra egna idéer”, skriver Eli Pariser.

”Jag vill ha mer isolering. man kan inte skada mig genom att låsa in mig.”

Annons

Bredvid spisen hemma i köket i lägenheten hänger Peter Mangs upp några minnes-lappar, troligen någon gång 2009–2010. En av dem är ett utskrivet fotografi på 1700-talspresidenten Jefferson. Den understa lappen har rubriken ”Off the grid” och är en lista över vad han ska tänka på i processen att lämna samhället. Första punkten: ”No mainstream info” (ungefär: hämta inte information från massmedier). Sista punkten: ”Exit religion” (lämna religionen bakom dig).

Dessutom finns en bild på John F Kennedy med ett citat från ett av hans tal. Kennedy mördades av en global konspiration för att hålla igång USA:s krigsmaskin, anser Peter Mangs.

En av lapparna är en utskriven bild på en automatpistol, en Glock 19. Under bilden står det på engelska: ”Detta är min pistol. Det finns många liknande, men den här är min.”

Lapparna sitter kvar när polispiketen intar lägenheten med dragna vapen kvällen den 6 november 2010.

Det mulnar över Älandsfjärden och det börjar bli dags att packa ihop efter besöket på Saltvik.

De två uttråkade plitarna som övervakat besöket vaknar till och reser sig. Jag fotograferar Peter Mangs och ber en av plitarna ta en bild av oss båda, mig och Mangs. Ren rutin, sådant man gör i samband med en intervju. Peter Mangs ler brett och obesvärat. Det gör inte jag.

På vägen ut vänder han sig om:

– Du, jag tycker det är viktigt att det kommer fram att jag själv vill ha mer isolering än jag får här. Man kan inte skada mig genom att låsa in mig. Jag vill hellre ha mer isolering och mycket mindre annat fjant. Det är självvalt och passar mig. Jag saknar inte de människor jag träffat.

Det kan tolkas som att du drar dig undan för att du skäms?

Han står tyst i några hjärtslag, sedan:

– Den jag var innan, det var som ett raketsteg. Nu är det förbrukat.

Joakim Palmkvist träffade Peter Mangs ytterligare en gång, i oktober 2014, även då på Saltvik. Det blev till en sammanfattande intervju inför hans bok Äventyr i Svenssonland – Seriemördaren Peter Mangs. Sedan dess har de fortsatt brevväxla. Peter Mangs har skrivit fler låtar i fängelse­studion. En handfull av dem är utlagda på Soundcloud.com under pseudonym. Han berättar för Joakim Palmkvist i breven att han skickat inspelningar till flera kommersiella radiostationer och att han vill få med en låt i Melodifestivalen. Peter Mangs är ännu sommaren 2015 säkerhetsplacerad vid anstalten Saltviks Fenixavdelning.

Dela (34)
Tweeta

Laddar