Så har Fast & furious gått från skräp till furiös framgång

Den 10 april går Fast & furious 8: The fate of the furious upp på bio.

Fråga: tror du att Vin Diesels karaktär Dominic Toretto säger ”we’re gonna need a bigger truck” för att parafrasera det klassiska Hajen-citatet ”we’re gonna need a bigger boat” i trailern eller tror du att Vin Diesels karaktär Dominic Toretto inte säger ”we’re gonna need a bigger truck” för att parafrasera det klassiska Hajen-citatet ”we’re gonna need a bigger boat” i trailern?

Jag kan ge dig svaret direkt: Vin Diesels karaktär Dom Tor… ja, han säger det, helt enkelt. Han kommer alltså inte att behöva en mindre truck.

Att Fast & furious 8 är en av 2017 års största filmreleaser såg man kanske inte komma för 15 år sedan. Av saker man inte såg komma för 15 år sedan skulle jag säga att det kanske är topp 2, tillsammans med Dilbas proffskarriär inom pokerdisciplinen Texas hold’em.

Även statusmässigt har filmserien gjort vad man inom vissa kulturer skulle beskriva som en resa. Till och med snorkiga New Yorker publicerade en ganska grov hyllning till Furious 7. Det är, i sammanhanget, inte inget.

För att sammanfatta har The fast and the furious-franchisen gått från något man kunnat ignorera till något man faktiskt behöver förhålla sig till.

Är det skräpkultur som börjat hyllas bara för att det just nu finns något skenbart piggt i att vara en person som hyllar skräpkultur? Eller finns det eventuellt substans i lovsången?

Låt oss ta en titt.

The fast and the furious (2001) skildrar olaglig streetracing i Los Angeles. Handlingen går ut på att polisen Brian O’Conner (Paul Walker) ska infiltrera Dominic Torettos kriminella gäng.

Jag såg filmen på bio men kunde – trots att jag bodde på en småländsk landsbygd där ”meka med bilen” var en reell hobby – över huvud taget inte ta den till mig.

Personligen har jag alltid sett biljakter som ett onödvändigt ont i filmer, snarare än något som tänjer pupillgränserna. Och när man skalar The fast and the furious på biljakter återstår, well, credits.

2003 släpptes 2 fast 2 furious. Utan Vin Diesel. Muskelmassan har senare berättat att manuset var för tunt (”it just felt like sequelizing”) och att han tackade nej till 25 miljoner dollar för rollen.

Därpå följde The fast and the furious: Tokyo drift (2006). Nu var inte heller Paul Walker med och Vin Diesel gjorde bara en cameo.

Det är svårt att helt hålla sig från ordet ”tomgång” i en sådan här text så här kommer det: franchisen gick på tomgång.

Men det var också skönt, för det var tydligt. Man kunde sortera in sig själv i ett ”vi” och ett ”de” baserat på The fast and the furious-ståndpunkt.

Och för mig var filmserien helt enkelt något man betackade man sig för.

Problemet var bara att franchisen inte lät det stanna där. Fler filmer dunkades ut.

Och även om fyran Fast & furious (2009) inte rosade några enorma marknader var den lite av en subtil spelförändrare, eftersom Vin Diesel klev in som producent. De tidigare filmerna hade absolut varit inkluderande på så vis att de innehöll många olika nationaliteter och folkgrupper, men nu skulle ett ännu tydligare fokus läggas på förbrödring etniciteter emellan.

Fast five (2011) slipade fram ännu tydligare konturer när filmseriens karaktär började dra mer åt heisthållet. Dessutom tillkom Dwayne ”The Rock” Johnson.

Fast & furious 6 (2013) förädlade konceptet och när Paul Walker sedan körde ihjäl sig mitt under brinnande Furious 7-produktion (2015) var det förstås en tragedi – men rent pr-mässigt inte heller oguld.

Att hans karaktär försvann i den sjunde filmen gav en ny känslomässig botten till franchisen.

Från Fast & furious och framåt har varje film i serien dragit in mer än sin föregångare. Furious 7 (2015) spelar dock i en helt egen kategori. Över hela världen har den genererat drygt 1,5 miljarder dollar.

Det gör Furious 7 till den sjätte mest inkomstbringande filmen genom alla tider.

Franchisens enorma popularitet gjorde helt enkelt att den till slut sprängde min intressevall. Att bara skita i den gick inte riktigt längre. Eller, jag ville inte riktigt längre.

Det är det gamla vanliga: att livet är ett enda långt sökande efter att förstå sig själv och att man då först måste förstå sin samtid och sina medmänniskor.

Det är lätt att bli matt (eller hatisk) när man läser artiklar som tvångsmässigt ska applicera politik och budskap och större bilder på minsta lilla kulturyttring – men det är samtidigt svårt att ignorera det faktum att The fast and the furious-serien har saker som behövs även bortom popcornen. Framför allt den etniska mixen: latinamerikaner, afroamerikaner, kaukasier, asiater och semiter får alla plats.

På den punkten har inget förändrats heller inför Fast & furious 8: The fate of the furious.

Det har, emellertid, världsläget.

Furious 7 släpptes när USA fortfarande hade sin första svarta president någonsin. Nu sitter en öppet främlingsfientlig idiot på posten.

Och när segregationen och motsättningarna skenar som i USA just nu finns det bara positiva saker med det faktum att årets mest emotsedda film predikar just gemenskap över nationalitetsgränserna.

En stor del i franchisens framgång är också att den har fått växa organiskt. Där skiljer den sig ganska markant från många andra filmserier som rullats ut under 2000-talet, framför allt de som är baserade på litterära förlagor.

Med projekt som Twilight, Harry Potter och Hunger games har man kunnat skönja ett tydligt mönster: publiken flockas i början, tappar intresse i mitten (de vet ändå vad som händer) och återvänder möjligen för finalen.

Men i The fast and the furious-franchisen har varje film inneburit en potentiell final. (Det är först nu uppföljare har grönljusats innan den nyaste filmen ens haft premiär; den nionde filmen utkommer 2019 och den tionde 2021.) Därför har filmerna alltid matats med cliffhangers och därför har fansen inte haft råd att stämpla ut.

Slugt nog har producenterna också alltid sett till att filma i områden med blossande filmindustrier – som Japan, Mexiko, Brasilien och Ryssland. Det har öppnat nya marknader även affärsmässigt.

Om Vin Diesel kommit och bränt gummi på Essingeleden hade till exempel fler svenskar rusat till Filmstaden och exponerats för varumärket.

Man får (än så länge) tycka vad man vill om The fast & the furious och det är fortfarande så att mina åsikter om filmseriens kvalitet inte har svängt lika mycket som mitt intresse för dess framgångsfaktorer.

Men man måste respektera franchisen för dess osannolika överlevnad – och framför allt för dess förmåga att bygga broar mellan etniciteter snarare än att bygga murar mellan riksgränser.

Four more films!