Annons
Annons

Så ska Zlatan ta revansch

cafevik
Dela (4)
Tweeta
Annons

Zlatan-Champions-Leauge-sportanalys

Nu gäller det för Zlatan Ibrahimovic och hans Paris Saint-Germain. Efter 3–1 mot Chelsea i den första Champions League-kvartsfinalen ligger vägen öppen för PSG. En gyllene chans till revansch nu när det inte blir något Sverige i VM, men hur går det med en skadad Ibra? Cafés Jesper Högström förklarar varför parisarna kan gå hela vägen.

* * *

Det var naturligtvis ett frustrerande ögonblick. När Zlatan Ibrahimovic gick av planen efter play-off-förlusten mot Portugal hade han inte bara missat sin troligen sista chans att spela VM, han hade också förlorat det som hela världen talade om som duellen mot Cristiano Ronaldo.

Annons

Men ändå. I samma stund och i samma grad ökade också chanserna att han ska återvända till Portugal, till samma Estadio da Luz i Lissabon där han förlorade med Sverige, och spela Champions League-final med sitt Paris Saint-Germain. Det blir så med en spelare som har en enda drivkraft: revansch.

Det är underligt att tänka sig så här i efterhand, men det kunde ha varit början till slutet redan för ett och ett halvt år sedan. På sommaren 2012, när Zlatan skrev på för Paris Saint-Germain, var han 30 och skulle fylla 31 på hösten. Stora svenska fotbollslegender, som Martin Dahlin och Tomas Brolin, har redan lagt skorna på hyllan vid den åldern. Andra, som Ralf Edström och Jonas Thern, har börjat trappa ner sina karriärer.

Den sommaren hade Zlatan definitivt gjort nog för att räknas till den skaran – sex guldbollar, avgörande insatser för att vinna holländska, spanska och sex gånger om den italienska ligan – men mycket talade för att det inte skulle bli så mycket mer. Han hade haft sina stora ögonblick i landslaget, men fiaskot i EM den sommaren var inte så särskilt uppmuntrande och det fanns fortfarande gott om folk som muttrade att Blågult var bättre utan honom.

Fotbollsvärlden verkade ha kommit fram till samma slutsats. Det hade inte direkt varit någon kapplöpning om Zlatan Ibrahimovics signatur. Efter misslyckandet i Barcelona hade han kunnat rädda äran genom att förhandla sig över till Milan och ta klubben till italienskt guld, men nu fick denne man, som aldrig tagit ett steg bakåt i karriären, nöja sig med den blygsamma franska ligan, en icke-fotbollsstad och en klubb som nästan saknade meriter.

Han hade spelat i Ajax, som vunnit Champions League fyra gånger, Cupvinnarcupen en gång och UEFA-cupen en; Juventus som vunnit Champions League två gånger, cupvinnarcupen en och UEFA-cupen tre; Inter som vunnit Champions League tre gånger och UEFA-cupen tre; Barcelona som vunnit Champions League fyra gånger och UEFA-cupen fyra; han kom nu senast från Milan som hade sju Champions League-bucklor och två UEFA-cupguld i skåpet. Paris Saint-Germain hade vunnit Cupvinnarcupen en, säger en, gång.

Jag minns att jag stötte på en engelsk sportjournalist vid samma tidpunkt och att Zlatan kom på tal. ”Ibrahimovic”, sa han på sitt brittiskt avfärdande vis och skakade på huvudet, som om han uttalat ett slutligt omdöme om hans karriär: ”A big game bottler.” En som kommer till korta i de stora matcherna. En som aldrig någonsin vann ”den där jävla Champions”. Detta trots att han bytt klubb från Inter till Barcelona med den uttalade avsikten att äntligen få vinna den där förbannade turneringen och, med en ironi som måste ha svidit som grovsalt i ett skrapsår, blivit utslagna av just sitt gamla Inter i semifinalen 2010. Detta trots att ironin blivit ännu mer raffinerad när det Milan han flytt till från Pep Guardiolas Barcelona i kvartsfinalen 2012 slogs ut av just Pep Guardiolas Barcelona. De stora ögonblicken, och där hade han kommit till korta. Det verkade som om den engelska journalisten hade rätt. Det var sista chansen. Nu var det för sent.

Zlatan-PSG-Sportanalys-Paris

* * *

Ett och ett halvt år senare har han större möjlighet än någonsin att vinna ”den där jävla Champions”.

Det är som han själv har sagt: Zlatan är Zlatan. Han drivs inte av samma saker som alla andra. Vad som är hans stora drivkraft går inte direkt att missa om man läser hans bästsäljande självbiografi: ”Jag triggas av hat och revansch.” ”Jag minns och jag ger igen om det så är tio år senare.” ”Det är så jag funkar. Jag tänker alltid på revanschen.”

Revanschen får honom att slå sig fram i Malmö FF:s juniorlag när föräldrarna till de andra spelarna skriver på listor för att få bort den störige Rosengårdsungen. Revanschen får honom att ta sig igenom den motiga första tiden i Ajax, bråka sig bort från ett tvångsdegraderat Juventus, manövrera sig bort från ett Barcelona där han upplever sig mobbad av en omgivning som inte förstår sig på ”grabbar som kör mot rött”.

Finns det ingen att känna hat och revansch mot så uppfinner han dem. Det här är en man som själv säger att han måste bli ursinnig för att slå en straff (en situation där alla andra spelare talar om vikten av ett kallt huvud). Där här är en man som befinner sig i en skolgårdsfajt på liv och död även när han slänger käft med en fiskare från Färöarna. Det här är en man som jublar av att översättningen av hans självbiografi får pris i England därför att det är en triumf över det enda land som ännu inte erkänt hans storhet. Det här är en man vars absoluta favoritscen på film fortfarande är när Russel Crowes gladiator står på arenan inför kejsaren och rycker av sig masken:

”My name is Maximus Decimus
Meridius… And I will have my vengeance, in this life or the next.”

Och nu råkade han hamna på en plats som tänker ungefär likadant. Det är ingen slump att ”revansch” är ett franskt ord. Det är ingen slump att fransmännen uppfann ”revanschismen” sedan de förlorat provinserna Elsass-Lothringen i ett krig mot Bismarcks preussare 1870. (Sin revansch fick de genom första världskriget och den stenhårda Versailles­freden, vilket i sin tur fick tyskarna att bli revanschister och sätta igång Andra världskriget, men det är en annan historia.)

Fransmännen har alltid – med visst fog – sett sig som en stormakt i världen med en uppgift att hävda den saken om om­världen skulle visa sig oförstående.

Samtidigt har fransmännen väldigt lätt att känna sig missförstådda. Det är något av en paradox – en civilisationens och teknologins och kulturens högborg där lastbilschaufförer blockerar de hyper­moderna motorvägarna om de inte får sin vilja igenom, där bönderna dumpar ruttna kålrötter på borgmästarens trappa om de är missnöjda med EU-bidraget.

Samma paradox finns i fransk fotboll.

På det administrativa området är Frankrike en fotbollens stormakt. Det var fransmän som tog initiativet till världs­organisationen FIFA, det var fransmän som uppfann VM, EM och Europacupen för klubblag (den som sedan förvandlades till Champions League).

Samtidigt känner sig Frankrike inte riktigt som ett fotbollsland. Sporter som cykling och rugby har alltid varit minst lika populära som Le Foot. Fransk fotboll odlar ett djupt rotat mindervärdes­komplex mot England i norr och Italien i öster, grannarna med äkta fotbollstraditioner. Den franska ligan bildades sent (1932, åtta år efter Allsvenskan) och fransk klubbfotboll har alltid haft någonting kaotiskt och instabilt över sig.

Zlatan-Ibrahimovic-Sportanalys

* * *

Den enda franska klubb som vunnit Europacupen visade sig i efterhand ha gjort det under minst sagt suspekta former – 1993 års segrare Olympique Marseille, vars ägare Bernard Tapie dömdes till fängelse för att ha mutat domare och motståndare, och som i efterhand berövades alla franska titlar de vunnit under samma period.

I andra internationella cupturneringar har Frankrike sämre meriter än Sverige (PSG:s cupvinnarcupguld från 1996 jämfört med IFK Göteborgs båda UEFA-cuptitlar från 1982 och 1987). De franska lag som stuckit upp i Europatoppen har alltid kollapsat kort därefter, gärna under misstänkta omständigheter – det gäller Reims dubbla Europacupfinalister från 1956 och 1959, St Étiennes Europacup­finalister från 1976, Paris Saint-Germains cupvinnarcupvinnare från 1997.

Samma märkliga brist på kontinuitet präglar landslaget. Fransmännens förlust mot ett redan avsågat Sverige i EM, deras sätt att nästan slarva bort VM-biljetten nu senast mot Ukraina är typiska insatser. Frankrike är en av världens stora nationer, men har aldrig varit konsekvent framgångsrika på det sätt Tyskland, Italien, Brasilien eller Argentina kunnat skryta med. Les bleus briljanta perioder har alltid följts av lika totala genomklappningar.

Frankrike tog VM-brons i Sverige 1958, sedan dröjde det 24 år innan man var i andra omgången av en stor turnering igen. Ett briljant franskt landslag som leddes av nuvarande UEFA-bossen Michel Platini vann EM-guld 1984 och gick till semifinal i VM både 1982 och 1986. Det följdes av två raka slutspelsmissar. När Zinedine Zidane, Thierry Henry, Lilian Thuram och de andra vunnit ett VM och ett EM i följd, 1998 och 2000, var det många som trodde att de skulle gå vidare och dominera fotbollsvärlden så som Spanien nu gjort. I stället blev det fiasko i VM 2002 och en fars som hela världen skrattade åt under Raymond Domenech i Sydafrika 2010. Den som lärt av historien borde inte ha blivit förvånad.

Och i detta kaotiska fotbollsland är Paris en kaotisk huvudstad. Den som tittade efter på klubbmärket Zlatan bar på bröstet den första säsongen i PSG – det byttes ut i år – såg något som liknade en barnvagn. Den stod mellan benen på Eiffel­tornet, den föreställde den kungliga vaggan och symboliserade att Solkungen, Ludvig XIV, föddes 1638 på slottet Saint-Germain (som gett klubben dess namn). Men den kunde också symbolisera att klubben är en baby inom fotbollen – den grundades först 1970.

Zlatans tidigare klubbar är anrika inrättningar grundade 1897 (Juventus), 1899 (Barcelona och Milan), 1900 (Ajax), 1908 (Inter) och 1910 (Malmö FF). Paris Saint-Germain blev till när man slog ihop två misslyckade Parisklubbar för att försöka få lite ordning på den alltid lika patetiska fotbollen i den franska huvudstaden – i den mån det existerade en fransk fotbollskultur odlades den i provinserna, i St Etienne och i Marseille, i Lens och Lille, i Nantes och Auxerre.

Den ledande figuren när PSG bildades hette Daniel Hechter, en kontroversiell modedesigner som stilriktigt nog fick avgå som ordförande efter en biljettskandal 1978. Efterträdaren Francisco Borelli var en annan tvivelaktig finansmatador som ledde PSG till Europatoppen på 90-talet, men även han fick avgå i vanära efter allvarliga ekonomiska oegentligheter. Sedan dess har PSG varit nere och kämpat i bottenträsket av Ligue 1.

En outsider till fotbollsstad. En outsider till fotbollsland. En liga rankad femma i Europa, ett rejält hack nedanför de stora pojkarna från Spanien, England, Tyskland och Italien. En massa suspekta omständigheter när de qatariska ägarna tog över Paris Saint-Germain och lade in pengarna som gjorde det möjligt att värva Zlatan (franska tidningar har hävdat att alltsammans är en del av en väldig skumraskaffär för att dra in kapital i landets fotboll, mot att Uefa-basen Michel Platini använde sitt inflytande för att ge Qatar VM 2022).

Kaos och korruption, intriger och revansch, precis som i en Les misérables eller en gammal rövarroman av Alexandre Dumas. Zlatan kunde inte ha kommit till något bättre ställe. Flytten till PSG, som först såg ut som ett steg neråt i karriären, verkade ge honom precis det han behövde: en ny utmaning, ett lag som drevs av samma revanschkänslor som han själv, och där han var Jean Valjean, mannen som gav hela denna revolutionära anda ett ansikte.

PSG-Zlatan-Champions-League

* * *

För det hör naturligtvis till saken att även Zlatan har förändrats. David Lagercrantz, som skrev hans biografi, har berättat för mig att det som verkligen fascinerade Zlatan mest, det han kunde tala om i timmar, var spelet på transfermarknaden – hur han och Mino Raiola fixade och intrigerade för att ta honom från en av Europas storklubbar till den andra, hur han tog över dem för att sedan dra vidare.

Nu är han inte längre den unge lejonhannen som tar över flocken och sedan sticker. Nu är han inte längre outsidern, hämnaren, den förrymde straffången, utan kaptenen, den ansvarsfulle patriarken, den etablerade stjärnan. Nu kan han utnyttja det han i självbiografin berättar att han lärde sig av den stenhårde Fabio Capello i Juventus: ”Han gjorde mig till killen som kommer till en klubb och kräver att man ska vinna ligan, oavsett vad.” Nu kan han utnyttja den känsla för lagets underdogposition som drev honom redan när han valde Inter framför Milan. Det är ju ingen slump att han intog den rollen på samma gång i landslag och klubblag.

Dessutom: i klubblaget finns det en möjlighet att skaffa en omgivning som kan leva upp till hans ambitioner. I det svenska landslaget räcker det inte med att själv vara världsstjärna, som så tydligt framgick i det avgörande VM-kvalet. Det skrevs i världens alla tidningar att Ronaldo vunnit duellen mot Zlatan, när sanningen var att Ronaldo omgavs av ett helt portugisiskt landslag som ”utstrålade kvalitet” (för att tala Erik Hamrén-språk). Den svenske förbundskaptenen tog själv upp detta sorgliga faktum på presskonferensen efter förlusten: ett landslag kan inte köpa spelare.

Men PSG kan inte bara köpa spelare – de ägs av en stenrik schejk som kan köpa in David Beckham när det behövs pr kring klubben, Edison Cavani när det behövs offensiv kapacitet och den gamle franske förbundskaptenen och nationalhjälten Laurent Blanc som tränare när det muttras i Frankrike om att klubben är lite för internationell.

Så här är vi alltså. I det Game of thrones som har uppstått i europeisk fotboll när Barcelona och Manchester United är under ombyggnad, när Spanien och England ser sin traditionella hegemoni hotad och ett maktvakuum har uppstått, där kan revanschisten Zlatan leda sitt revanschistiska lag från sitt revanschistiska land för att erövra den lediga tronen.

Han är nu inte bara den spektakuläre superstjärnan som kan vräka in 30 mål på en säsong och göra fyra mål i en bortamatch i Champions League – allt det har han ju varit tidigare också.

Nej, han är också den ledande figuren i ett stort projekt, den som – som han berättade för Aftonbladets Jennifer Wegerup tidigare i höst – talar om för klubben hur de ska ta hand om spelarnas skor, hur de ska sköta presskontakterna, hur många kockar de ska anlita.

Han ledde klubben till ligaguld i fjol, han är redo för nästa steg. Han har förstått att det inte blir något mer VM för honom, och det är nog snarare ytterligare en drivkraft. Han må vara hyllad som aldrig förr, men i huvudet hör han nog fortfarande rösterna som ifrågasätter honom – den engelska journalisten som kallar honom ”a big game bottler”, alla de som efter mötet med Portugal menade att Ronaldo övertrumfat honom – helt enkelt för att han vill höra dem, han behöver höra dem.

Man kan se scenen framför sig som den ser ut i hans huvud, hur han står därnere på arenan i Lissabon den 24 maj och sliter av sin mask för kejsaren: ”My name is Zlatan Ibrahimovic… and I will have my vengeance, in this life or the next.”

Den där jävla Champions. I detta liv eller nästa.

Jesper Högström

Illustrationer: Dennis Eriksson

Artikeln är tidigare publicerad i Café 2/2014.

Annons

Dela (4)
Tweeta


Laddar