Say Lou Lou: ”Man ska vara kall när det gäller allt i livet – förutom sina älskare”

Café träffade albumaktuella Say Lou Lou – och pratade om det stora genom­brottet, Katy Perrys feministiska förvirring och kvinnliga douchebags.

* * *

Det tar ungefär tolv sekunder. Sen börjar tvillingsystrarna Miranda och Elektra Kilbey prata – inte olikt Piff och Puff – om nattens Golden Globe-gala. Men i motsats till ekorrarna pratar de aldrig i mun på varandra, de fyller snarare i varandras meningar. I tjocktröjor och med varsin kopp rooibos-te sitter Say Lou Lou i ett hörn av en restaurang vid Nytorget i Stockholm. Miranda är jetlaggad från jullov i Australien. Elektra har varit sjuk.

Men de ska försöka leverera ändå.

De har en en kärleksfull och spöklikt synkad personkemi som bara kunde vara tvillingars. Addera en energi som minner om vinterstormen Egon, som just mojnat när vi ses.

– Det finns stunder när det känns lite mobbat att spela i band med sin tvillingsyster, säger Elektra.

– När man tittar på typ Icona Pop eller Rebecca & Fiona, fan vad kul de har! säger Miranda. Jag kan ju på riktigt lappa till Elektra. Men en minut senare är allt löst. Det finns ingenting som någonsin kan komma emellan oss.

Miranda och Elektra Kilbey har inte bara två tvättäkta popstjärnenamn. De har också musiken i blodet. Deras mamma Karin spelade i punkbandet Pink Champagne och pappa Steve sjunger i det australiska rockbandet The Church. Föräldrarna separerade när Miranda och Elektra var tre. Då flyttade de till Sverige.

– Sen åkte vi tillbaka till Australien i gymnasiet och gjorde high school. Det gick inte så bra, så vi flyttade tillbaka till Sverige igen, säger Miranda.

Mörka vintrar i Stockholm, varma sommar­lov i Sydney. Alltid någonting långt borta att längta till. Historien om Say Lou Lou börjar här, under uppväxtens pendlande mellan två skilda världar. Känslan av saknad och avstånd ekar i deras trånande popmusik, draperad i dagdrömmar och melodier kvalitetssäkrade av Janne Kask.

Say Lou Lous debutsingel Maybe you slog ner som en tyst bomb. En ljusblå melodi, längtande efter en helande men destruktiv kärlek, perfekt producerad dessutom.

Det var våren 2012. Miranda ångade dumplings på Krukmakargatan i Stockholm. Elektra hade flygbiljett till Australien och planer på att börja plugga på Sydney University. Say Lou Lou såg ut att rinna ut i sanden.

– En kompis la ut Maybe you på Soundcloud utan att fråga, säger Miranda. Han visste att vi aldrig skulle göra det själva. På morgonen när vi vaknade var vi på fram­sidan av PopJustice och musikbloggar runtom i världen. Vi blev kontaktade av franska skivbolaget Kitsuné fem dagar senare.

Vi har inte jobbat en dag sen dess. Vi stängde dörren och har inte tittat tillbaka.

Att båda era föräldrar har gjort musik – hur har det påverkat er?

– Att det funnits på radarn, säger Elektra. Att vi sett det som ett potentiellt yrke. Likaså att man kan se hur jävla jobbigt och fruktansvärt det är för familj och förhållanden. Det avskräckte oss länge, men så slutar det med att man sitter på turnébussar, saknar folk och är ledsen. Historien upprepar sig.

Hur har er relation förändrats sedan Say Lou Lou slog igenom?

– Om nån kritiserar Miranda på scen är det som om nån kritiserar vårt blod, vår familj. Det gör ont. Man är så jävla mån om varandras mående, säger Elektra.

Jag tänker på ABBA när jag hör ert debut-album Lucid dreaming (som släpps den 25 februari). För melodierna och melankolin.

– All kultur vi älskat sedan vi var små är melankolisk, säger Miranda. Vid en tidig ålder var vi väldigt melodramatiska. Vi föredrog vuxenfilm. Om vi tyckte om barnfilm var det Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Sorgliga saker.

– Sorgen kanske kommer från ett tidigare liv, säger Elektra. Vår pappa är en riktigt deppig person. Men också – precis som vi – en glad babbelbyxa.

Ni har beskrivit ert namnbyte – från Saint Lou Lou till Say Lou Lou – som ett stort trauma. Varför var det så himla hemskt?

– Det var en tysk tjej som hade ett liknande namn, säger Miranda. Folk var förvirrade. Hon hade kontrakt med Warner, de hade ett stort maskineri och stämde oss. Vi förlorade massor av tid och det kostade så sjukt mycket pengar för ett nytt band som oss.

På Elle-galan i fjol sa ni ”Krossa patriarkatet!” i ert tacktal och ni beskriver er själva som ultrafeminister. Hur ser er politiska kamp ut?

– Min politiska kamp ska vara på gräsrots­nivå hos mig som person, säger Miranda. Det kan vara en så enkel sak som att bara ha tjejer i bandet. Visa för en publik och pränta in i folks huvuden att tjejer är lika bra musiker som män. Sen tycker jag det är viktigt att man står upp för att man är feminist.

– Speciellt utomlands, där det är så stigmatiserat, säger Elektra. Som när Katy Perry säger: ”I am not a feminist, but I do believe in the strength of women.” Gud. Kan folk ingenting om nånting?

Ni har dubbla medborgarskap. Tycker ni att medborgarskap och identitet hör ihop?

– Nej. Det känns väldigt gammeldags. Jag och Miranda är alltid nyfikna på var folk kommer ifrån. Men det är ju inte för att du ska definiera dig själv utifrån var du kommer ifrån, utan för att vi är nyfikna på hur världen hänger ihop.

Jag har även förstått att ni är Downton Abbey-fanatiker.

– Mitt nyårslöfte varje år är att bli lite mer som Lady Mary. Man ska vara kall när det gäller allt i livet – förutom sina älskare. Lady Mary är en kvinnlig douchebag.

Per Magnusson

* * *

Fler intervjuer!

Jordskott-aktuella Moa Gammel: ”Folk stör sig på att jag är högljudd”

Henrik Schyffert: Jag ser en ängslig, rädd och nervös kille i mitt 90-tal

Lorentz: Jag vaknar ibland upp och tänker: ”Det var mycket life i går”